Levnadslopp

För att vara så pass ung som jag är, skulle nog vissa hävda att jag tänkte ohälsosamt mycket på åldrandet. Och de skulle, om de förstod mig rätt, mena någonting helt annat än rynkor. Jag menar åldrandet som begrepp, det enkla faktum som ska markera en övergång mellan två stadier, två hållpunkter som envisas med att vara tillgängliga på samma gång: "Thou hast not youth nor old age, but as it were an after dinner sleep dreaming of both..." .
Jag frågar mig ibland varför jag läser åldrande författare med sådan behållning. Bara den senaste månaden har jag läst böcker av Coetzee, Philip Roth och Richard Ford, böcker som alla kretsar kring åldrandet. Hur kan en man i sina bästa år relatera till Yeats' "consume my heart away, sick with desire and fastened to a dying animal, it knows not what it is"? Det borde inte vara möjligt. Naturligtvis, det handlar kanske inte om att relatera så mycket som att leva sig in. Men varför vill jag leva mig in i det? För att så tidigt som möjligt - à la den gamla filosofin - "lära mig att dö"? Låter ädelt och genomtänkt, men föga övertygande. Det måste finnas någonting tilltalande i idén om åldrandet som lockar mig trots de nog så avskräckande empiriska bevisen. Jag tror Shakespearecitatet träffar något väsentligt, med sin bild av den töckniga, obestämda tuppluren där de två tillstånden, ungdom och ålderdom, bara är drömmar. Drömmen handlar naturligtvis om att nå ett definitivt tillstånd, som aldrig uppträder i oblandad form i verkligheten. Den vuxna, reflekterande människans tillstånd är ett pendlande mellan "fånga dagen" och "allt är fåfänglighet och jakt efter vind", mellan renässans och barock, ett tillstånd där det alltid nästan är för sent men ändå inte. Det vi kallar 40-årskris är bara framvisandet av denna generella erfarenhet i chockartad tydlighet.
Jag misstänker att det finns en annan vinkel, en annan drivkraft med minst lika tvivelaktig verklighetsförankring: drömmen om ett sammanfallande mellan tanke och vara. Vår ungdom är flydd, naturligtvis, ack! Men tänkte man någonsin, på det reflekterande sätt man sedan dess lagt sig till med: "Jag är ung, jag upplever ungdom och befinner mig i livets undersköna månad Maj." Naturligtvis inte, det vi sörjer är ju vår svunna omedvetenhet, och ungdomen som vi avundas har lika liten relation till det mentala tillstånd vi eftersträvar som de mentalt odifferentierade bönderna till idealiserande landsbygsromantiker. Alltså sätter vi vårt hopp till ålderdomen, en säkert kort. Det enda som kan avbryta dess anstormning är döden, som för övrigt är det enda som med säkerhet skapar överensstämmelse mellan tanken och varat. Ålderdomen, då kommer saker och ting att falla på plats: en värdig resignation istället för våra eviga försök att hävda oss, ett klart ljus över tingen från livets aftonsol. Men kanske är det då vi snubblar över den största paradoxen av dem alla: hur förtvivlat svårt det är att göra sig fri från sin "ungdom", från känslan att det kanske ändå inte är försent...