Människans adelsmärke

Jag bläddrade igenom några antikvariska nummer av Lyrikvännen, bl a ett temanummer om Ezra Pound. Där fanns ett fotografi av den åldrande poeten (det måste tagits alldeles mot slutet av hans levnad), med vitt hår och yvigt skägg som en gammaltestamentlig profet. Bredvid lite klotter av hans hand: "Advice to the young: curiosity". Någonting med bilden gjorde mig rörd, kanske kombinationen av Pounds något osäkra uppsyn och den enkla sanningen i orden han skrivit ner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Pound, förutom en del av de tidiga dikterna, och även om jag gett hans Cantos flera chanser har jag ganska snart styrt min håg någon annanstans. Men Pound har för mig tjänat som föredöme vad gäller denna egenskap: nyfikenhet. Hans var som bekant av det monumentala hållet: en omnivor läsaptit som för den delen inte saknade urskillningsförmåga. Känslan man får efter att ha läst hans Litterära essäer är, trots bryska avfärdanden av hela kulturepoker och stilriktningar, en känsla av kulturens outtömliga resurser, för den som orkar leta.
Leopardi hävdade att förmågan att ledas vid tillvaron var människans adelmärke, eftersom det visade på en längtan som överstiger världens gränser. I lite ödmjukare form skulle jag vilja skänka nyfikenheten denna rang. Så länge jag är nyfiken har jag inte svårt att känna att jag får ut något av tillvaron, och många av mina lyckligaste minnen har att göra med nyfikenhetens uppblossande eller dess momentana tillfredsställelse. Framför allt minns jag det som en smärre uppenbarelse när jag märkte att nyfikenheten började få grepp om mig på allvar: känslan av ett stundande äventyr, och lustfyllda uppgifter att utföra. Jag skulle säga att en pedagog som lyckas väcka elevernas nyfikenhet har utfört någonting som i betydelse vida överstiger allt han kan ha lärt ut. I brist på sådana pedagoger behövs föredömen som Pound, människor med intressanta intressen och energin att fullfölja dem. Jag förebrår sällan mig själv saker och ting, men brist på nyfikenhet betraktar jag som en grav försyndelse, och blir besviken på mig själv när jag av trötthet inte kan uppbåda tillräckligt med engagemang.
Martin Heidegger förkastade nyfikenheten - die Neugierigkeit - som ett dekadenssymptom, en produkt av den urbana moderniteten. Bönder är inte nyfikna; årstidernas växlingar räcker gott och väl för dem, som det gjort för deras förfäder. Nu menade nog Heidegger en särskild form av nyfikenhet, ungefär den sort som får oss att snegla i skvallerblaskor och ständigt fråga oss vad som är "på gång", dvs. en form av nyfikenhet som för oss bort från oss själva. Jag undrar om en gränsdragning är möjlig, om inte sökandet efter meningen med vår egen existens öser ur samma källa som uppmärksamheten på världen och dess affärer. Det handlar bara om vilken riktning den tar, och en aktiv nyfikenhet är under alla omständigheter att se som sökandets praktiska form. Att hävda något annat vore att ersätta sanningssökandet med en traderad "känsla".