ADD vs. detaljknullande

Jag satt och pratade ett tag med min gamla handledare som undrade vad jag - rent hypotetiskt - skulle välja för inriktning på min forskning. Det är en besvärande fråga. Dels för att jag är så pass fladdrig i mina idéer, dels för att jag är motståndare till kunskapsspecialisering, i synnerhet inom humaniora. Jag inser givetvis att mycket lite kan uppnås utan exklusiv inriktning och fördjupning, men jag har känslan av att fortfarande syssla med den nödvändiga orienteringen innan det stora beslutet. Kanske kommer jag alltid att känna så, och det är väl kanske en nyttig nyfikenhet om än inte särskilt verklighetsanpassad. Förr eller senare måste fokus prioriteras på breddens bekostnad.
Ändå vill jag slå ett slag för den breda bildningen. Jag är less på att åhöra föreläsningar hållna av doktorander som kan allt om ett fjuttämne så smalt att det i stort sett bara intresserar dem själva, men som inte läst Shakespeares "Julius Caesar". (På motsvarande sätt skulle jag tycka det var tråkigt att höra på någon som uteslutande intresserat sig för Shakespeare men inte kunde sätta hans pjäser i relation till andra verk). Jag har två invändningar mot denna typ av specialisering. Den första är praktisk: ju mer välorienterad man är i den allmänna kulturhistorien, desto lättare har man att urskilja vad som är unikt i det laboratoriskt avskilda studieobjektet. Och desto mer har man att lägga in i det i form av intertexter o dyl. Min andra invändning är mer teoretisk - ideologisk skulle vissa säga - och bottnar i den föreställning jag har om kulturens enhet och mänsklighetens gemensamma drag. Jag är kritisk mot att elevens möte med kulturen ska ske utifrån dess egen horisont - han/hon har ju ännu inte erbjudits den bredd av alternativ som möjliggör autonomi. Vi finner oss själva genom att jämföra oss med verk ur alla epoker och av alla typer. Här kan man möjligtvis se en ödmjuk legitimering av kanon. Men även denna invändning är i grunden praktisk. Oavsett om man har en ahistorisk, universalistisk syn på mänskligheten eller en renodlat historicistisk måste man ha en känsla för kulturen (i det här fallet litteraturen) som system. Det behöver inte utmynna i Northrop Fryes encyklopediska excesser, där allt nytt bara är en variation på ett gammalt tema. Lika väsentlig är kontrasten. Jag minns när en lärare, en marxist som i stort sett bara intresserade sig för realistiska romaner, rådde oss alla att läsa Rolandssången. Varför? Vad har ett medeltida, strängt typiserat - och, det måste sägas, tämligen trist - diktverk om riddare och saracener att erbjuda? Perspektiv, naturligtvis. Hur skulle man förstå Balzacs historieladdade värld av ting om man såg den som normal? Man har naturligtvis ingen plikt att tycka att allting är intressant. Däremot har man en plikt att undersöka om det kan vara det. Och inte minst om det i konjunktion med eller kontrast mot någonting annat kan bli meningsfullt.

Lägesrapport

Så var det klart. Min uppsats är inlämnad och terminen är så gott som avslutad. Istället för att hukad över dataskärmen förbanna solljusets strimmor är det nu meningen att jag ska njuta av dem. De träffar mitt öga som en besvärande fråga. Problemet med att inte längre ha någonting som hänger över en är att vi då måste ta in himlen i hela dess skrämmande vidd. "Jag är lika tomhänt som skjortan på väderstrecket" skriver Tranströmer, och även om det i hans dikt är otvetydigt positivt, fångar det hur känslan av viktlöshet i sitt inledande stadium är en aning svindlande. Jag tänker på hårt arbetande människor som går i pension, känslan av en fallucka som öppnar sig under deras fötter. Många saker är mycket enklare än att bara leva. Sådan tur då att arbetet kommer som en räddare i nöden - det har lovat att redan på måndag rädda mig från den här läskiga friheten. Men nog av detta. Egentligen brukar jag nog erfara känslan av flyktighet starkare än jag gör den här gången, och jag tyckte nog mest att det var intressant att beskriva tillståndet (betyder det att jag kommer att avsky att jobba?). Jag har i alla fall fått avnjuta en vistelse på landet. Jag hade tänkt inkludera fotografier för er som inte var där, men den här målningen duger bra.

Envar sin egen Adam

Den alltid läsvärde Pierre Assouline anmälde på sin blog några nyutkomna böcker om namnbyten. En fransk forskare och genealog, Nicole Lapierre, som skrivit boken Changer de nom, som led i ett kartläggningsprojekt av falska aristokrater och högerextrema medlöpare som bytt bort ett namn tyngt av associationer. Ämnet är fascinerande av många anledningar. Dels för att namnbyten - utifrån en syn på människan som kalkylerande strateg - avslöjar en hel del om samhällets uppbyggnad. En Darwish som byter namn till Blomsberg eller något annat "svenskt" har uppenbarligen någonting att vinna på det, liksom en Andersson som byter till Gyllström eller något annat "adligt". Den aspekten kanske främst är relevant för byten av efternamn. Men att byta förnamn tycks aktualisera en annan sorts problematik, som jag nästan tycker är mer intressant. Jag var själv inte helt nöjd med mitt förnamn när jag var yngre - det var udda och germanskt och jag ville ha ett normalt och anglosaxiskt. Jag är glad att jag aldrig gjorde slag i saken och bytte till något annat (jag pustar ut när jag tänker på de "normala" namn jag hade velat byta till). Det fina med att ha tilldelats ett namn är ju just att man inte behöver stå för det. När folk väljer att byta förnamn blir det genast en fråga om val, och man får därför en oönskad inblick i deras preferenser och självbild. Särskilt komiskt blir det för dem som känner till både "före" och "efter" och kan skratta åt kontrasten mellan exempelvis Thore och Kim, Hjördis och Linda eller Evert och Ricky. Det finns naturligtvis förändringar åt olika håll - från ovanligt till vanligt, från vanligt till ovanligt (hörde för ett tag sedan om någon student som bytt namn till Aristoteles - jag tror att han hette Johan innan bytet). Det gemensamma är det faktum att man på något sätt får veta för mycket om personen, ungefär som när man kommer på någon med att spegla sig under det att de provar olika tillgjorda ansiktsuttryck de skulle vilja ha. Nu skulle jag hellre ha ett löjeväckande namn som påtvingats mig än att behöva bära bördan av att ha valt det själv.

Himlens blå

För ett tag sedan funderade jag, stimulerad av The Guardians poesiblogg, på vilken vårdikt som egentligen är den bästa. Många förslag dök upp, men jag kom inte fram till den slutgiltiga vinnaren. Nu är årstiden rätt långt framskriden, och nu sitter jag inomhus med ont i halsen och ett uppsatsarbete som är lika tröttande som det är uppjagande. Och först nu kan jag se vilka som är de bästa vår/sommardikterna: de som med ilska och nedslagenhet vänder sig mot bristen på överensstämmelse mellan det inre och det yttre. Någonting av detta finns redan i Wordsworths "Lines written in early spring" där diktjaget känner sorg över "What man has made of man", men felet ligger här hos människan, inte den goda naturen. Detsamma kan sägas om Petrarcas "Zephiro torna", ett annat givet nummer i vårantologin. Nej, de dikter jag menar är de där diskrepansen mellan det ljuvliga miljön och jagets känsla blir så stark att omgivningen antar en kvävande, nästan hotfull aspekt. Till den kategorin hör avgjort en av Mallarmés tidigare dikter, L'Azur. De två första stroferna:

De l'eternel Azur la sereine ironie
Accable, belle indolemment comme les fleurs,
Le poëte impuissant qui maudit son génie
A travers un désert stérile de Douleurs.

Fuyant, les yeux fermés, je le sens qui regarde
Avec l'intensité d'un remords atterrant,
Mon âme vide. Où fuir? Et quelle nuit hagarde
Jeter, lambeaux, jeter sur ce mepris navrant?

(Ungefär: Den eviga azurns fridfulla ironi, håglöst vacker som blommorna, tynger den vanmäktige poeten som förbannar sin genius genom en steril öken av smärtor. //
Flyende, med stängda ögon, känner jag att den, med styrkan hos ett bedrövande samvetskval, blickar in i min tomma själ. Vart skall jag fly? Och vilken hemsk natt skall ni kasta, trasor, kasta över detta hjärtslitande förakt? )

Dikten fortsätter sedan med en besvärjelse att dimmor, rök och moln må stiga till himlen och "bygga ett stort och tyst tak" som låter diktjaget glömma sin tävlan mot Naturen. Bara för att till slut övervinnas av klockornas klang, genom vilka azurn får röst och kommer ut som "en blå angelus". Det finns ingenstans att fly, inget sätt att undkomma det kvävande blå:

Oú fuir dans la révolte inutile et perverse?
Je suis hanté....

(Var ska jag fly i min gagnlösa och förvända revolt? Jag är hemsökt.)

Till den här kategorin hör avgjort Katarina Frostensons "I blått, i vitt" (ur I det gula)

Morgon och en
fin liten ilska i luften : skrik-skrik-skrik-skrik


koboltblå himmel, trotsigt blå
eller bara skenheligt blå
Vad är mer skenheligt än blå himmel


Män ute på gården, röker
och kliar sig här och var
Fönstren blänker
fasaden är bländvit
Gården är renstädad
vinden avröjd

Huset ute - morgonen här och
en djup liten skräck underkuvad, där jag : jAg
är väl ett högt staket
där man hänger upp vita lakan

Här försvinner jaget helt och underkuvas av det vita, blå och lysande, under ett förklarande ljus som täcker över snarare än blottlägger. Och ungefär samma styrkeförhållande råder i min nuvarande situation, där hela världen lyser utom den lilla punkt långt inne i kroppen som råkar vara den man känner med.

Dambudzo Marechera

I vanlig ordning skriver jag inte om aktuell (i meningen nyutgiven) litteratur, men om litteratur som är ny för mig, böcker som råkat komma i min väg. Ett fascinerande fynd från Erikshjälpen var det tunna urvalet dikter (Till ett annat liv, Ellerströms, 2004) av den Zimbabwefödde Dambudzo Marechera (1955-1987). Denne för mig fullkomligt okände författare, tycks postumt ha uppnått kultstatus i sitt hemland. Men man har svårt att föreställa sig Marechera som uppbygglig nationalskald: en mer obekväm och bråkigare författare får man leta efter. Och det är just det som fascinerar mig: den otyglade vreden och hans obändiga individualism som vägrar inrangera sig i den koloniala såväl som den postkoloniala identiteten. Hans politiska dikter erbjuder drastiska, ibland direkt motbjudande bilder laddade med bitter desperation:

Du vill köpa vadå?
En råtta,
en råtta med ett samvete.
En råtta med ett ständigt samvete?
Givetvis.
Men en oförmåga att följa detta samvete?
Det är den ungefärliga idén.
Jo jag har flera du kan välja bland.
Den här åt just upp Grenada.
Slet det i stycken och sket ut det
American Girl rengöringslotion.
(...)
Okej. Den här är en listig typ.
Den äter upp kolonialism
så att den kan skita i ren skadeglädje på sin egen.
Jag försökte köpa den i Kenya
jag försökte köpa den i Malawi
jag försökte köpa den just här
men vet du var jag fick tag i den jäveln
när jag åt middag med
Malan, Verwoerd, Vorster och Bothas spöken. ("Råttor till salu")

Men det allra viktigaste är Machereras obändiga individualism, vilket gjorde honom till ett problem såväl för kolonialmakten som den nya ordning som etablerades i dess följd ("afrikanska mutanter i förändring"). Han tycks inte ha funnit ett hem någonstans, och bränt ut sig i en dödsföraktande anarkistisk hållning med livet som insats (han dog av AIDS 32 år gammal). När hans debutbok tilldelades The Guardians stora pris uppträdde han i poncho och sombrero i vägran av sin tilldelade roll som afrikansk författare. Han skulle senare beskriva sin status mellan världar som "den ljudliga fis alla hävdar aldrig ägt rum". Enda utvägen för Marechera tycks ha varit återvändsgränden: det planlösa upproret, som varande sannare än den kanske nyttiga kompromissen. En av hans mer bisarra dikter liknar ett litet manifest för denna hållning:

DET ÄTLIGA KRYPET PÅ BARSTOLEN

Jag är mot allting
mot krig och de som är mot
krig. Mot allt som krymper
individens blinda impuls.

Skaka ner persikorna från
sommardikten, håva in mogen
glans; damma, smaka. Lunchens
nyheter - räck mig ricinoljan, Alice.

Och i en annan dikt:

Nu återstår inget annat än att inte tänka
ja att inte tänka är det enda tabut
pandoras ryggsäck inuti anarkistens
lilla hjärna (ur "Vem har använt min nya ryggsäck?")

Men bortom de aggressiva utfallen och den punkiga attityden finns också en äkta lyriker med en självklar känsla för naturdetaljer och atmosfär. Det blida bryts dock ständigt mot ett mer bittert stråk, och man har känslan att det just är i denna brytning som diktens sanningshalt borde finnas. Rent tekniskt anknyter han till den anglosaxiska högmodernismens språk, vilket kunde gett ett trött intryck om han inte lyckats återuppfinna det och anpassa det till nya erfarenheter. "Det objektiva korrelatet" hämtas från den koloniserade såväl som från den koloniserande världen och lyckas skaka om en hel del invanda tankebanor. Och även om man kan ha en del synpunkter på översättningen (att "look smart" i en kostym ska väl ändå inte översättas med "se smart ut"?) är det kvaliteter som kommer igenom. Men först som sist är det den extrema vitaliteten och oviljan till kompromiss som ger dikterna deras värde, de obehagliga frågor om identitet de ställer, frågor lika besvärande för kolonialmakterna som för den mer lättköpta typen av postkolonialism.