Allmän adiafora VIII

Jag lever ett liv utan internet sedan jag flyttade, så uppdateringar här kommer att ske väldigt sporadiskt (de få tillfällen då jag sitter på jobbet och faktiskt har tid över). I alla fall, några extremt oviktiga anteckningar:

Fr 9/10 kl 22.30: Jag till D: "Den där killen är rätt dryg va?" D: "Nej, han är bara väldigt speciell. Och dum i huvet."

Lö 10/10 ca kl. 21.00: På puben drack jag en spektakulär – och, skall det sägas, mycket god – tjeckisk öl som serverades i ett timglasformat kärl med rundad botten, vilket hölls upprätt av en träram. Jag blev så förtjust i glaset att jag stökade runt i min väska under bordet för att bereda plats åt det och låta det slinka ner, och någon gång då måste min kamera ha ramlat ur, för när jag skulle plocka ihop mina pinaler låg fodralet gapande tomt på golvet. Kanske var det menat att ske: man tar något, man förlorar något, och jag antar att det till sist jämnar ut sig. Men hur jämnt? Vad som stör mig är inte så mycket den troliga diskrepansen i ekonomiskt värde, utan att glaset snarare är spektakulärt än vackert, och att det alltså är roligare att visa för andra än att titta på själv. Visa för andra, t ex genom att posta bilder av det, tagna med min digitalkamera som nu är ett minne blott.

On 14/10 kl. 20.00: Något fantastiskt har inträffat idag. Jag lånade en bok på universitetsbiblioteket full av understrykningar. Det är förvisso en styggelse att kladda i låneböcker, något som förvärras av de ofta helt galna partier som folk väljer att stryka under. Det är sant att det finns många sätt att läsa en bok, men jag har svårt att se hur tråkiga fackböcker kan vara en tillräcklig språngbräda för avantgardistiska utflykter i schizofren écriture. Romaner får gärna, åtminstone om de tillhört en privatperson och inte ett bibliotek, vara fyllda med märkliga streckningar och marginalklotter i stil med ”Jmf. Schopenhauer” eller ”Precis som Johan!”. Men om man stryker under i fackböcker är det för att ta fasta på det väsentliga och kunna gå vidare till nästa resonemang. Man bör då begränsa eller styra sina associationer, inte mobilisera dem i njutningens tecken.
Nu hände mig detta fantastiska: fackboken jag läste var full med understrykningar, men de var alla relevanta. Jag insåg efter ett tag att jag inte behövde göra egna anteckningar: när jag läst färdigt ett kapitel kunde jag helt enkelt gå tillbaka och se hur denne främling med kuslig precision ringat in just de punkter jag själv skulle ansett för de väsentliga. Jag var tvungen att tänka efter om jag inte själv var den skyldige, om jag någon gång läst boken men glömt bort det, men de tjocka blyertsstrecken röjde en person med mindre kräsen smak vad gäller pennor än jag själv.
Alltså är vad jag alltid kallat ”common sense” tillräckligt ”common” för att åtminstone två personer ska dela det! Vad ska jag nu ta mig till? Finns det någon möjlighet att muta bibliotekarierna och få en lista på de som lånat boken tidigare? Desperata planer tar form inför denna fladdrande gnista av hopp. Är det en man ska han bli min bästa vän. Vi ska spendera kvällarna med intellektuell genomskinlighet och promenader i parker som liknar våra själar. Till slut kommer en hand på den andres axel eller bara en blick vara nog för att kommunicera våra tankar. Är det en kvinna…

To 22/10 kl. 13.30: Jag har alltid varit förtjust i Isaac Babels beskrivning av den odödlige judiske gangstern Benja Krik: ”Han hade en chokladbrun jacka på sig, gräddfärgade byxor och hallonröda stövletter.” Idag tog jag på mig en vinröd kofta, bruna manchesterbyxor och oxblodsfärgade lackskor. Det såg ut som kalops med rödbetor, eller som Tizians Den flådde Marsyas.

26/ 10 kl. 19.00: Radiomusiken på gymmet infiltrerar mitt medvetande, och jag tvingas reagera på de löjliga texterna för att bevara mitt sinne rent (att glömma går inte, jag minns dåliga texter lika ordagrant som de bra). Det kan t ex se ut så här:

She’s like no other girl i’ve ever met before
She’s nothing like your average neighbourhood whore
I can’t find the words to describe this girl…

(Schlagertext anno 2009, upphovsman för mig okänd och får gärna förbli så)

Halvmumlat sarkastiskt svar: ”Vad säger du, lilla vän? Är hon inte en hora? Och du är så paff att du inte kan hitta ord för att beskriva henne? Slutledningsförmågan säger mig att ordet du letar efter är madonna…”

Anteckningar

Jag hörde nyligen talas om tv-spel baserade på Den gudomliga komedin och på den grekiska mytologin, det senare ett slagsmålsspel av typen Street Fighter II där olika gudar utmanade varandra på envig. Hur det förstnämnda skulle ta sig ut är svårt att föreställa sig: vad har man för användning av en hjälte vars enda handlingar är att se, fråga, vandra och emellanåt svimma av skräck? Ska man trycka en speciell kombination av knappar för att bryta lemmarna av de arma stackarna i självmördarnas skog? Sparka ner Farinata i sarkofagen igen? Klara marschen uppför reningsberget på så kort tid som möjligt?
Den här typen av adaptioner är enligt mig djupt förkastliga, men inte av den anledningen att de skulle popularisera och trivialisera högkulturellt stoff. Tvärtom kan man anklaga puckona till spelfabrikanter för en viss snobbism, en flirt med högkulturen i brist på egen fantasi, men dessutom, och allra viktigast: anklaga dem för en brist på insikt i de olika mediernas sätt att fungera. Ofta är det den aspekten som stör mig med adaptationer. Det varnande exemplet förblir Kubricks Lolita, där filmmediets koncentration på yttre handling lämnar ett rätt svagt skelett. Boken bars upp av jagberättarens personlighet och de speciella tolkningsproblem och finesser som härrör ur hans monolog. Vi har bara kvar avledda tematiska inslag berövade sin estetiskt effektiva funktion. Å andra sidan är det förvånande att film- eller tv-spelsmakare lagt ner så lite energi på att ge oss varianter av Iliaden, en bok så filmisk och fylld av action att den nästan känns meningslös som litteratur, som om den store Homeros skulle kunna klandras för bristande insikt i sitt mediums egenskaper.

Jag har försökt tycka om deckare, delvis (det ska medges) för att framstå som en ”sympatisk” och ”öppen” människa, som ”folk” är mest (de läser nämligen deckare, visar det sig). Men med några få undantag – Chesterton och Conan Doyle, där jag i ärlighetens namn mest har ett kulturhistorisk intresse och är rätt ointresserad av de generiska elementen – strandar mina tappra försök på det faktum att jag inte tycker om spänning. Inte på film, inte i böcker, inte i verkliga livet. Jag vill att så lite som möjligt ska hända, men att det som händer sker med stil.

”Inte oumbärlig” läser jag i en text och måste koppla om i hjärnaktiviteten för att få fram betydelsen ”umbärlig”. Dubbla negationer har alltid tyckts mig jobbiga, då de illustrerar det problem jag har med all formell logik, all matematik och dylikt. Icke icke-A = A. Punkt slut. Tolkningen av textens innebörd stängs helt av till förmån för en rent mekanisk operation. I efterhand känner jag inte att jag i någon nämnvärd mening har förstått det jag läst, bara att jag tillämpat en regel, och resultatet av tankeoperationen är en tautologisk besvikelse. Jag kan naturligtvis (jag är inte fullt så imbecill som jag kan verka) förstå riktigheten av regeln, i meningen att jag kan förstå varför det måste vara på det viset. Men regeln befinner sig på ett så abstrakt och generellt plan att själva lyckan i det hermeneutiska pendlandet mellan min privata språkvärld och textens helt försvinner. Jag utför bara en handling som lika gärna kunde vara påbjuden av en mer självsvåldig auktoritet än logikens. Går det överhuvudtaget i den meningen att förstå logik annat än i denna splittring mellan abstrakt regel och mekaniskt tillämpande?

Ibland känner jag mig böjd att acceptera en teoretiskt ohållbar platonism i synen på översättningar. Att det faktiskt skulle finnas uttryck på olika språk som exakt förkroppsligar (känslan, och metaforen jag använder för att beskriva den, kan ha en hel del med ljud att göra) varandra. Så tycks mig t ex engelskans ”well nigh” exakt motsvara svenskans härliga och underanvända ”hart när”, och tyskans ”bitte schön”, uttalad med ett visst beklagande tonfall, exakt motsvara frasen ”nigga please” på afroamerikansk slang.

Kvinnor är lika gåtfulla för mig som de var för Henry James. Eller för vilken Henry eller James som helst, för den delen.

Nej, inte det jag sa då, inte heller det jag sa vid den andra tidpunkten…det krävs ett rejält sinne för ironi för att förstå en människa vars enda önskan är att världen ska vara full av överraskningar, och som, om han inte finner dem där, tvingas göra grovjobbet själv.

Svårt att säga om natten är svaret på dagens gåta eller tigandet i brist på ett sådant, eller om det går på ett ut.

Det är omöjligt att vara glad och förtvivlad samtidigt, det är uppenbart. Men kan man vara glad och arg samtidigt? Det tycks inte troligt. Och ändå är det bara utifrån ett sådant sinnelag det skulle vara meningsfullt att betrakta livet som en kamp.

Personliga nyheter

Fotoutställning, Berlin

Rådjurskid, Södra stavsudden



Otäck bagge, Tararp




Höga fönster, Lund


Grillfest chez les Vanek


Sommarläsning, Tararp


Skymning, Lund


Ghettohästar, Berlin


Johannes med psykedelisk väst, Gagnef


Osmaklig morgonrock, Ludvika


Stilleben med smultron och blåbär, Ludvika







James, Berlin





Eriks förmiddagste, Lund


Emma, någonstans på väg till Skärgården


Någon ö i skärgården


Midsommarbordet dukas, Södra Stavsudden



Jag antar att jag borde uppdatera bloggen nu, men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det här har ju aldrig varit en dagboksblogg, även om vissa inlägg varit lite åt det hållet. Å andra sidan känner jag att bloggen trots allt fåneri blivit lite väl seriös och att det tar för lång tid att författa ett inlägg. Tanken är väl ändå någonstans att det ska vara både högt och lågt, och eftersom jag inte har tid att driva en seriös litteraturblogg med recensioner av nya böcker etc kan jag lika gärna sluta låtsas. Det är lika skadligt för anden att ha ett system som att inte ha det, som bekant. Och därför måste man ha bäggedera. Alltså, några meddelanden om sommaren, min livssituation etc:

Om inget oförutsett händer flyttar jag in i Gurras lägenhet kring den 15/8. Jag behöver ett miljöombyte, så enkelt är det. Det är naturligtvis ironiskt att jag flyttar till Malmö nu när jag arbetar i Lund och dessutom framöver kommer att få allt mindre tid till annat än att läsa och skriva. Men den här staden har gett mig vad den kunde, misstänker jag. Tröga och bekväma drömmare som undertecknad får ytterst sällan impulsen att förändra någonting i sitt liv, och när impulsen väl kommer måste de snabba sig att gripa möjligheten innan den glöms bort. Det är ungefär som för rökare, som väl ungefär en gång om året känner lusten att sluta röka, men skjuter upp beslutet och nästa dag har glömt bort impulsen. Och vanligtvis ångrar man saker man inte gjorde i mycket högre utsträckning än de saker man gjort, eftersom dessa senare i efterhand, även då de i sig inte var särskilt minnesvärda, kan ses som början på ett händelseförlopp med en massa intressanta och oväntade inslag. Enkel läxa, men svår (åtminstone för mig) att tillämpa i praktiken. Jag har gått runt i Lund, som jag fortfarande tycker är Sveriges vackraste stad, och tänkt på allt jag kommer att skiljas från. Men ändå måste jag bort, även om det innebär en flytt till betongklumpen Malmö.

Det har varit en bra sommar.

Mitt avhandlingsarbete under sommaren har inte utmynnat i mycket mer än upptäckten att jag kanske varit på fel väg tidigare. Jag är nu tillbaka till noll på sätt och vis. Å andra sidan är dessa negativa upptäckter i all sin nedslående kraft önskvärda, särskilt på ett tidigt stadium. Jag saknar inte idéer och kan fortfarande välja en helt annan vinkling på ämnet. En del lustläsning har jag också hunnit med. Jag har spätt ut mitt 1700-talslässchema med lite Gerard Manley Hopkins, lite Inger Christensen och annat, mest för att orka hålla igång med läsning överhuvudtaget (jag fungerar så, studier ska fan i mig vara kul). Jag läste bl a om Nabokovs Pnin, klämde Paradise Lost en gång för alla och läste Hegels Inledning till estetiken, som det kändes som om jag redan läst hundra gånger (inflytelserika klassiker är ibland tråkiga, eftersom argumenten använts av andra så ofta).

Jag har hunnit med tre resor. Midsommarhelgen spenderade jag i Stockholms skärgård, där jag inte varit sedan jag var för liten för att nu komma ihåg någonting. Således en rätt exotisk upplevelse att klampa runt på klipporna och i den massiva undervegetationen på de alldeles nyss (typ sjuhundra år sedan) ur havet höjda stenarna. Vi körde runt mellan öarna och kände oss, med Descartes ord, som "naturens härskare och ägare" (maîtres et possesseurs de la nature). Upplevelsen är inte vanlig för mig, då jag saknar relation vare sig till motorbåtar eller jakt, och brukar se naturen som en plats där man försvinner eller täcks över av någonting större. Man känner sig inte då som om man härskade över den, utan snarare som en slags gäst på nåder. Nu, däremot, låg skapelsen öppen för mig. Det var bara att välja en egen ö för dagen och köra dit. Emma (från Malta) hann med att spela in en kortfilm i en skuggig glänta med mig och Erik i svart respektive vit fluga, med fågelkvitter och min (troligtvis på flera punkter felaktiga) recitation av Dante i bakgrunden. Kanske kommer alstret att visas på den maltesiska kortfilmsfestivalen. Några veckor efter hemkomsten bar det iväg till mor i Ludvika, där jag mest låg på sofflocket, läste och åt kakor jag varken bakat själv eller köpt på kondis. Helgen spenderade jag i Gagnef, på festival för första gången sedan 1998 (!). Det krävs psykiska regressioner för att verkligen få en att känna tidens flykt. Naturligtvis var det värt det, och naturligtvis var det skitigt och jävligt som festivaler alltid är.
När jag skriver det här är jag nyss hemkommen från min tredje resa, en vecka i Berlin. Jag stack dit med min gamla kompis Elin, som jag inte pratat med på fyra-fem år men som hittat mig via institutionens hemsida. Hon hade under tiden hunnit med att gifta sig med sin James, och nu stack de på resa tillsammans med hennes bror Anton och hans flickvän Mia. Vi hyrde en sjysst lägenhet i Friedrichshain, strosade runt och hängde med en liten kontingent av inflyttade skottar. Vi hann med en äkttysk ölfestival, där vi satt en eftermiddag och ägnade oss åt en aktivitet jag glömt bort, nämligen vad skottarna kallade "mullet-spotting". Vi körde ölspelet, så att om någon pekade ut en hockeyfrisyr fick alla de andra ta en klunk öl. Om man såg en som gick nedanför axlarna var de tvungna att tömma glaset. Det gav rik utdelning, och om man tröttnade på hockeyfrillor kunde man alltid titta på tyskar som åt grisansikten på papptallrikar, hiskliga fysionomier som pressade i sig smördrypande korvar eller drack enliterstop med öl i ett svep. "Dessa människor borde förbjudas att visa sig i sportdräkt" skrev Vilhelm Ekelund under sin Berlintid, och observationen stämmer lika gott idag. En resa som faktiskt var avkopplande, vilket resor sällan är för mig. Jag avskyr smutsen, oväsendet och de äckliga levnadsomständigheter man oftast tvingas till som turist i storstäder, men i och med att vi hade egen lägenhet var det inget stort problem. Och det totala lugnet i Friedrichshain klår det mesta. Det är som om människor inte ens pratar högt på restauranger och caféer, och det är svårt att tänka sig att den lilla oasen ligger inklämd mellan de bullriga Warschauerstrasse och Frankfurter allee. Jag känner mig utvilad trots enorma mängder öl och långa dagsmarscher. Nu gäller det bara att använda de sista veckorna i augusti till att få ur mig några sidor av avhandlingen, eller åtminstone teckna ner några idéer.

Dagbok efter Pasolini

Jag har roat mig med att från minnet översätta en dikt av Pasolini, "Diario". Det visade sig givetvis i efterhand att jag mindes en del rader helt fel, men just det faktum att den spökat i huvudet på mig de här dagarna borde på något sätt kvalificera mig för att göra översättningen con amore. Med tanke på mina knappt existerande kunskaper i italienska språket är det väl den typen av mirakel som krävs. Det ska sägas att jag tycker att dikten är på en gång fantastisk och rätt dålig, om nu något sådant är möjligt. Den innehåller inte mycket av det jag vanligtvis söker efter i dikter. Det vimlar av stora ord som inte knycklats in i bilder eller låter sig skymtas från sidan (existens, strålande, mysterium, sagolik, lycka, synder, outsäglig etc) och det ger en nästan genant direkthet till dikten, kanske ännu tydligare i min översättning. Å andra sidan får väl en dikt med titeln "Diario" (dagbok) vara just så oförställd. Det är i vilket fall som helst villkoret för den uppriktighet gentemot det egna jaget som bär upp hela dikten och gör den så bra - den så fint fångade känslan av annanhet i djupet av en själv. Jag förtjusas framför allt av hur Pasolini placerat utkikspunkten över jaget bortom de mänskliga känslorna - bortom lycka, bortom ånger och moral. Blicken kombinerar barnets storögda betraktande med en djupt känd erfarenhet, men det är en erfarenhet som är sann mot erfarenhetens väsen och inte nöjer sig med en tillrättalagd bild av den. Diktens titel framstår nästan som ironisk, eftersom det här är precis den typ av saker man inte skriver i en vanlig dagbok. Dagboksanteckningar uppehåller sig så att säga vid etapper av en resa, medan Pasolini ger sig i kast med resans väsen och slår fast dess oavslutade karaktär. Det skulle i sig göra varje enskild anteckning meningslös: allt förändras, ingenting förändras, kvar finns bara det "outsägliga" och rörelsen "från strålande dag till strålande dag".


Diario

Adulto? -Mai - mai - come l'esistenza
che non matura - resta sempre acerba,
di splendido giorno in splendido giorno -
io non posso che restare fedele
alla stupenda monotonia del mistero.
Ecco perchè, nella felicità,
non mi sono abbandonato - ecco
perchè nell'ansia delle mie colpe
non ho mai toccato un rimorso vero.
Pari, sempre pari con l'inespresso,
all'origine di quelle che io sono.

Dagbok

Vuxen? Aldrig - aldrig, likt existensen som inte mognar,
utan förblir ett kart från strålande dag till strålande dag,
kan jag inte annat än att förbli trogen
mysteriets sagolika enformighet.
Det är därför jag aldrig gett mig hän åt lyckan -
det är därför jag i vånda över mina synder
aldrig rörts av verklig ånger.
Jämlik, alltid jämlik, med det outsägliga
i själva källan av det jag är.


+ tillägg: om direkthet i poesi. Jag reagerar på samma sätt inför vissa dikter av Konstantin Kavafis, Göran Sonnevi och andra. Just avsaknaden av bildlighet skrämmer på något sätt. När jag nu i efterhand går igenom översättningen märker jag att jag översatt "acerba" (dvs. "omogen") med "kart" - och alltså förvandlat ett adjektiv till ett substantiv, och på så vis tagit första steget mot en konkret bild, en bild som inte har någon grund i originalet. Jag kan rättfärdiga mitt val med att jag var tvungen att undvika upprepning genom orden "mognar" - "o-mogen". Italienskan "acerbo" är ju inte en negation av "maturo", och då det därtill har bibetydelserna "sträv", "syrlig", tänkte jag att det var tillåtet. Men det är egentligen inte det intressanta. Varför är direkthet genant?

Allmän adiafora VI

Onsdag 20/5 kl. 09.10: Jag vaknade och insåg att jag inte hade någon frukost hemma. Utan att bry mig om kaffe eller morgoncigg drog jag på mig kläderna och gav mig iväg till Hemköp. Men när jag öppnade lägenhetsdörren satt det en liten vit katt utanför, och utan att jag i mitt omtöcknade tillstånd hann blockera vägen sprang den i mitt hem. Med en blandning av truganden och svordomar jagade jag efter katten som ilade runt och gömde sig under soffa, säng och andra skrymslen. Till slut var jag tvungen att åla in under sängen och med ett ganska bryskt grepp fatta tag i den och släppa ut den i trapphuset. Jag tog för givet att det var en utekatt som av misstag släppts in och försökte locka med mig den ut. Jag gick före och försökte locka med mig den, då jag befann mig i en ned- och den i en upptrappa, och våra ansikten följaktligen i jämnhöjd, stannade den och bara tittade på mig. Då såg jag att den hade ett blått och ett brunt öga. Fortfarande förvirrad gnuggade jag mig i ögonen och väntade mig vad som helst: en plötslig scenförändring, uppvaknandet ur verklighetsdrömmen, att katten skulle börja tala till mig med mänsklig röst och sträcka fram en magisk biljett, eller något i den stilen. Resten av dagen normal.

Fre 11/7 kl. 20.40: Jag har under sommaren prenumererat på Sydsvenska dagbladet. När jag sitter på tåget till Malmö ser jag att en gubbe mittemot sitter och läser den. Men hans tidning är annorlunda än den jag läste på morgonen: B-delen har en framsida med texten "Därför är kulturen vänstervriden". Jag kan inte minnas att jag läst en sådan artikel, inte den morgonen och inte heller någon gång under de tre-fyra veckor jag fått tidningen i brevlådan. Han måste alltså läsa en tidning som är över en månad gammal, vilket det ju i och för sig inte finns något vettigt argument varför man inte skulle göra.

Willy Kyrklund 1921-2009

Jag kan inte låta bli att, om än något försenad, skriva någonting om Willy Kyrklund, som i lördags gick bort, 88 år gammal. Nyheten kom till mig via DN som jag läste ute i stugan, och utan tillgång till internet började jag teckna ned en liten minnesskrift. Här kommer den i alla fall:


En av Sveriges största prosakonstnärer har gått ur tiden. Det har ofta påpekats att Willy Kyrklund var en av få svenska författare av otvivelaktig nobelprisklass. Samtidigt fanns det någonting sökande i hans författarskap som gjorde honom svår att tänka sig i sådana sammanhang. Han skapade aldrig ett stort, officiellt verk - hans livsverk består av ansatser, skisser till problemlösningar. Vid ett tillfälle talade han om sina böcker som "broschyrer", syftande på deras ringa omfång. Han kunde lika gärna använt ordet "pamfletter", om inte det ordet associerats till realpolitik och förenklande retorik. Trots hans mästarhand med pastischen, och dess förbundenhet med lekens och imitationens glädje, märker man sällan lusten att berätta för att berätta, för att frambesvärja en värld. I Kyrklunds fiktiva universum ryms ingenting utan omedelbar relation till problemets lösning, och för det ändamålet kunde en matematisk ekvation eller en stilbrytande fabel vara lika relevant som karaktärsutveckling, händelser och allt det vi förknippar med trtaditionellt berättande. Men trots hans texters karaktär av essäistiska samlingsplatser för skilda röster finns också någonting omisskännligt kyrklundskt över det hela. En kärnfull och lakedaimonisk stil, vilken man lätt, sedan man hört honom tala, tänker sig som finlandssvensk. Stilen ger intryck av att vara extremt polerad, varje ord ger intryck av att vara perfekt avvägt i förhållande till sina grannar. Ändå berättade Kyrklund att det inte berodde på någon speciell hänsyn och att han sällan omarbetade sina utkast. Han skrev med blyertspenna och ville inte sudda, så han skrev inte förrän formuleringen var helt färdig (kanske en teknik att besinna för oss bloggare). Ingen skrev lika bra.
Inte mindre imponerande är de frågor han tog sig an, och med vilken konsekvens han gick tillväga. Bara tanken att döpa en bok till Om godheten, och verkligen försöka lösa detta problem vittnar om storslagna ambitioner. Vore det inte för den försynthet och det respektfulla besinnandet med vilket han närmade sig problemen skulle man uppfatta honom som olidligt pretentiös. Nu var han raka motsatsen, och hela hans verk har udden riktat mot det mänskliga självförhärligandet. Bättre än många soi-disant världsförbättrande författare visste han att ta parti för det förnekade, de förnekade, att (jag är ledsen att behöva använda Walter Benjamins sönderciterade historietes, men den passar här bättre än vanligt) "det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari". Hans omtolkningar av motiv ur Odysséen, i Polyfem förvandlad och Elpenor, utgår från just den vetskapen. Trots Kyrklunds ovanliga språkkunskaper - latin, grekiska, kinesiska, persiska, arabiska - och hans förtrogenhet med dessas klassiska kulturer betraktar han dem med alla med den skepsis bara den förtrogne kan kosta på sig. Kulturen var aldrig för kyrklund en frizon från en problematisk värld, utan i själva sina fibrer en del av problemet.
Även på ett annat plan har hans verk udden riktat mot människans självöverskattning, genom att betrakta henne ur vetenskapens och logikens värdeneutrala synvinkel. Han berättade att han i sin ungdom proppats full med tysk idealism och lärt sig att se ner på vulgära, snusförnuftiga och tråkiga filosofer som Locke och Hume, men med tiden kommit att värdera dessa senare. Kyrklund är ett exempel på den förening av kontinental existentialism och analytisk, värdenihilistisk filosofi som som gett en falang av den svenska modernismen dess särprägel. Naturligtvis visste han, precis som Wittgenstein, att mycket lite var sagt när det lilla som gick att säga hade sagts, och att det speciella i människans belägenhet härrör ur det förhållandet. Men han var minst av allt benägen att dra några mystika slutsatser av det. Sanningen var vad den var, att leva livet en annan sak. I detta var han konsekvent, obönhörligt konsekvent. Vad människan vill tro, plågad av men kanske bara indirekt medveten om glappet mellan världens beskaffenhet och hennes önskedrömmar, hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord är det inte bara en av det svenska språkets största stilister, utan även en av dess främsta moralister, som lämnat oss. Kvar finns ett livsverk som ryms inom två behändiga volymer, som kräver ca 1 decimeter av en bokhylla. Men det är böcker som höjer oss över alla böcker.

Nerval på svenska

Äntligen! ropar hela svenska folket med Gert Fylking, har vi fått ett urval av Gerard de Nerval på svenska, med den kongeniala titeln Andra riken. Han torde tillhöra en av de stora franska författare som är minst kända i Sverige. Vad jag vet har inget svenskt skrivits om honom, förutom att Lasse Söderberg valde som sin favoritdikt en av sonetterna ur "Chimères" (i antologin Våglängder. 33 poeter väljer en dikt). Kanske skrevs det någon essä under surrealismens korta period i Sverige. Det var ju också de franska surrealisterna som återupptäckte Nerval - en viktig länk bakåt i en tradition som på ett för dem plågsamt sätt lyste av klarhet och förnuft. Idel odunkelt sagda odunkla tankar. Hos Nerval fanns ett dunkel:

"Jag åt några granatäppelkärnor. Efter denna förströelse började det smärta i halsen. Jag hade kvävts. Mitt huvud höggs av och sattes upp på seraljens port, och jag skulle varit död för alltid om inte en snabbt förbiflygande papegoja hade ätit några av kärnorna som låg i blodet. Den förde mig till Rom och de blomstrande vinranksbersåerna i Vatikanen, där den sköna Imperia tronade vid det heliga bordet, omgiven av en konklav. Vid åsynen av guldfaten kände jag att jag fick nytt liv, och jag sade till henne: - Jag känner nog igen dig, Jesabel!"
Vem annars skrev så här 1854?

Han var Frankrikes enda riktiga romantiker, skulle man kunna hävda. Romantiken är ett fenomen vars betydelse bara blir synligt i de extrema tillstånden, och Alfred de Musset, Lamartine och till viss del Victor Hugo, är, såvitt jag kunnat (orkat) se, inga riktiga romantiker. Åtminstone är det svårt att se relationen till Tysklands kaotiska romantik, till Schlegels och Novalis estetiska avantgardism. Nerval tycks ha varit medveten om detta. I ett av sina tankefragment skriver han rentav att "Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!"(s. 313). Berättelser som Pandora och Aurélia överträffar Novalis' Heinrich von Ofterdingen och Coleridges "Kublai Khan" vad gäller fritt bildskapande.
Nu får vi ta del av ett urval av Nervals texter, översatt och introducerad av Kristoffer Leandoer, den franska litteraturens ambassadör i Sverige. Det känns följdriktigt att det är Leandoer som gör jobbet, efter sin fina bok om den moderna franska litteraturen, Huset som Proust byggde.
Nerval känns som en modern klassiker, i meningen att så mycket utgår från honom, men har aldrig fått den ställningen i Sverige.
Framför allt är det en ynnest att få ta del av de mer udda prosatexterna, och i ett urval som gör det någorlunda hanterligt. Att någon annan valt ut godbitarna ur Voyage à l'Orient känns skönt för de som inte har lust att ta sig igenom en reseskildring i två band, dvs. för alla icke-specialister. Det är en ren, och kanske lite oväntad, njutning att läsa brevskrivaren och rapportören Nerval. De kåserande "Okotobernätterna" är små mästerstycken av samhällsskildring, med en frodighet och en direkthet i iakttagelseförmågan som överraskar. Naturligtvis kan inte Nerval ens i denna genre helt hålla sig till den s k verkligheten: när skildringen av en baksmälla tar formen av en dröm ("i tysk stil") med hamrande gnomer är vi på bekant mark.
Faktiskt är det dessa texter som fängslar mig mest, och kanske allra mest den korta och helt magiska berättelsen "Sylvie", någonstans mellan drömmeriet och självbiografin. Berättelsen om Nervals kärleksminnen är en intressant analys av hur begär och minne hänger samman, hur dess bilder glider in i varandra och förvecklas. Samtidigt är det en realistisk skildring av hur dessa faktorer förhåller sig till historien, till samhällets omdaning, och hur Nervals drömmar om medeltidens Valois stämmer överens med det framväxande moderna Frankrike. Ett litet mästerverk skrivet på en underbart fantasirik men ändå lättflytande prosa.
Det är lätt att göra sig en bild av det brustna geniet Nerval, plågad av bristen på överensstämmelse mellan konst, dröm och verklighet. Men man möter en glad och bejakande författare, en författare för vilken konsten inte är enda utvägen ur en fördömd värld utan snarare ett slags överdådigt supplement till en värld som är bra som den är. I många av hans texter finns en förälskelse i tingens yta i klass med Gautiers. I det brev till Dumas där han försvarar sitt vansinne finns bara en lycklig syn på fantasins triumf, dess förmåga att låta oss vara flera och andra personer än den vi råkar vara. Aurélia kunde tyckas vara en skildring av deliriets helvete, och är bitvis riktigt kuslig, men Nerval tar parti för sin fantasi: "Jag vet inte varför jag använder ordet sjukdom, för vad mig beträffar har jag aldrig mått bättre. Ibland verkade min kraft och min energi ha fördubblats. Jag trodde mig veta och förstå allt. Fantasin gav mig oändliga njutningar. Ska man sörja över att man har förlorat dem när man får tillbaka det som människor kallar förståndet...?"
Problemet för varje romantiker är relationen mellan inre och yttre verklighet. Poetens lycka beror på graden av balans han kan upprätta mellan dessa två riken. Stagnelius var obalanserad, och är arketypen för en plågad romantiker, vars upplevelse av konsten förvandlar verkligheten till värdelöst grus. Wordsworth kände tydligt av konflikten men räddade sig ur den genom halvdana och lite smått förljugna lösningar. Keats var i det närmaste helt balanserad: verklighet och dröm möts för honom i ett slags lyster kring de verkliga tingen, som en doft. Nerval har en lite annorlunda lösning: ett förbehållslöst bejakande av fantasin som sätter verkligheten ur spel, till den grad att någhon konflikt knappast kan finnas, att de lagar som styr verkligheten och samhället saknar giltighet. Nietzsche undertecknade ett av sina sista brev "Kristus/Dionysos" och Nerval är inne på samma linje: ett schizofrent övervinnande av binära motsatspar. Att i skrift utmana ontologin, på samma sätt som surrealisterna mer programmatiskt skulle göra.
Dikterna kunde kanske undvarats, även om det hade resulterat i ett märkligt och knappast representativt urval. Kenneth Klemets har i och för sig gjort ett helt OK jobb med tolkningarna. Kruxet är att många av dikterna (de ur Les Chimères) är eminent oöversättliga. En dikt som "El Desdichado" är märklig och magisk i sin ursprungsform; i översättning är den bara märklig. Besvärjelser, trollformler och orakelspråk är onekligen genrer som förlorar en del på att flyttas över. särskilt som Nerval är en av de första franska poeter att befria musiken från retoriken, att förvandla dikten till fristående system av klanger, där den övertygande kraften nästan helt förläggs till den icke-semantiska sidan av orden. Vad en 1700-talsförfattare skulle kallat diktens "argument" består i en samling löst påhängda, indirekta uttalanden, med en enhet betydligt svårare att skönja än versmusikens stämningsenhet. Vi går miste om den "sensation assez caballistique" som Mallarmé menat sig uppnå med sin x-sonett. Den bästa lösningen, tvingas man nästan alltid konstatera, hade varit en utgåva med parallelltext, men det hade (tillsammans med prosan) kanske varit ett ännu mer oortodoxt urval. (När vi ändå pratar översättning ska väl ändå "Petits chateaux de Bohême" översättas med "små böhmiska slott", inte "små bohemiska slott"?). Hur som helst är den här utgivningen både en god idé och väl genomförd.

+ Ännu ett pockettips: Edelcrantz förbindelser av Malte Persson har nu kommit ut i pocket. Det finns alltså ingen ursäkt (inte för mig heller) att inte köpa boken. Eftersom jag inte läser så mycket nyare svensk litteratur känns det meningslöst att säga att det är den bästa svenska bok jag läst på länge. Ändå känns det på något sätt meningsfullt att säga så. Rekommenderas.