Dagbok efter Pasolini

Jag har roat mig med att från minnet översätta en dikt av Pasolini, "Diario". Det visade sig givetvis i efterhand att jag mindes en del rader helt fel, men just det faktum att den spökat i huvudet på mig de här dagarna borde på något sätt kvalificera mig för att göra översättningen con amore. Med tanke på mina knappt existerande kunskaper i italienska språket är det väl den typen av mirakel som krävs. Det ska sägas att jag tycker att dikten är på en gång fantastisk och rätt dålig, om nu något sådant är möjligt. Den innehåller inte mycket av det jag vanligtvis söker efter i dikter. Det vimlar av stora ord som inte knycklats in i bilder eller låter sig skymtas från sidan (existens, strålande, mysterium, sagolik, lycka, synder, outsäglig etc) och det ger en nästan genant direkthet till dikten, kanske ännu tydligare i min översättning. Å andra sidan får väl en dikt med titeln "Diario" (dagbok) vara just så oförställd. Det är i vilket fall som helst villkoret för den uppriktighet gentemot det egna jaget som bär upp hela dikten och gör den så bra - den så fint fångade känslan av annanhet i djupet av en själv. Jag förtjusas framför allt av hur Pasolini placerat utkikspunkten över jaget bortom de mänskliga känslorna - bortom lycka, bortom ånger och moral. Blicken kombinerar barnets storögda betraktande med en djupt känd erfarenhet, men det är en erfarenhet som är sann mot erfarenhetens väsen och inte nöjer sig med en tillrättalagd bild av den. Diktens titel framstår nästan som ironisk, eftersom det här är precis den typ av saker man inte skriver i en vanlig dagbok. Dagboksanteckningar uppehåller sig så att säga vid etapper av en resa, medan Pasolini ger sig i kast med resans väsen och slår fast dess oavslutade karaktär. Det skulle i sig göra varje enskild anteckning meningslös: allt förändras, ingenting förändras, kvar finns bara det "outsägliga" och rörelsen "från strålande dag till strålande dag".


Diario

Adulto? -Mai - mai - come l'esistenza
che non matura - resta sempre acerba,
di splendido giorno in splendido giorno -
io non posso che restare fedele
alla stupenda monotonia del mistero.
Ecco perchè, nella felicità,
non mi sono abbandonato - ecco
perchè nell'ansia delle mie colpe
non ho mai toccato un rimorso vero.
Pari, sempre pari con l'inespresso,
all'origine di quelle che io sono.

Dagbok

Vuxen? Aldrig - aldrig, likt existensen som inte mognar,
utan förblir ett kart från strålande dag till strålande dag,
kan jag inte annat än att förbli trogen
mysteriets sagolika enformighet.
Det är därför jag aldrig gett mig hän åt lyckan -
det är därför jag i vånda över mina synder
aldrig rörts av verklig ånger.
Jämlik, alltid jämlik, med det outsägliga
i själva källan av det jag är.


+ tillägg: om direkthet i poesi. Jag reagerar på samma sätt inför vissa dikter av Konstantin Kavafis, Göran Sonnevi och andra. Just avsaknaden av bildlighet skrämmer på något sätt. När jag nu i efterhand går igenom översättningen märker jag att jag översatt "acerba" (dvs. "omogen") med "kart" - och alltså förvandlat ett adjektiv till ett substantiv, och på så vis tagit första steget mot en konkret bild, en bild som inte har någon grund i originalet. Jag kan rättfärdiga mitt val med att jag var tvungen att undvika upprepning genom orden "mognar" - "o-mogen". Italienskan "acerbo" är ju inte en negation av "maturo", och då det därtill har bibetydelserna "sträv", "syrlig", tänkte jag att det var tillåtet. Men det är egentligen inte det intressanta. Varför är direkthet genant?