Jag kan inte låta bli att, om än något försenad, skriva någonting om Willy Kyrklund, som i lördags gick bort, 88 år gammal. Nyheten kom till mig via DN som jag läste ute i stugan, och utan tillgång till internet började jag teckna ned en liten minnesskrift. Här kommer den i alla fall:
En av Sveriges största prosakonstnärer har gått ur tiden. Det har ofta påpekats att Willy Kyrklund var en av få svenska författare av otvivelaktig nobelprisklass. Samtidigt fanns det någonting sökande i hans författarskap som gjorde honom svår att tänka sig i sådana sammanhang. Han skapade aldrig ett stort, officiellt verk - hans livsverk består av ansatser, skisser till problemlösningar. Vid ett tillfälle talade han om sina böcker som "broschyrer", syftande på deras ringa omfång. Han kunde lika gärna använt ordet "pamfletter", om inte det ordet associerats till realpolitik och förenklande retorik. Trots hans mästarhand med pastischen, och dess förbundenhet med lekens och imitationens glädje, märker man sällan lusten att berätta för att berätta, för att frambesvärja en värld. I Kyrklunds fiktiva universum ryms ingenting utan omedelbar relation till problemets lösning, och för det ändamålet kunde en matematisk ekvation eller en stilbrytande fabel vara lika relevant som karaktärsutveckling, händelser och allt det vi förknippar med trtaditionellt berättande. Men trots hans texters karaktär av essäistiska samlingsplatser för skilda röster finns också någonting omisskännligt kyrklundskt över det hela. En kärnfull och lakedaimonisk stil, vilken man lätt, sedan man hört honom tala, tänker sig som finlandssvensk. Stilen ger intryck av att vara extremt polerad, varje ord ger intryck av att vara perfekt avvägt i förhållande till sina grannar. Ändå berättade Kyrklund att det inte berodde på någon speciell hänsyn och att han sällan omarbetade sina utkast. Han skrev med blyertspenna och ville inte sudda, så han skrev inte förrän formuleringen var helt färdig (kanske en teknik att besinna för oss bloggare). Ingen skrev lika bra.
Inte mindre imponerande är de frågor han tog sig an, och med vilken konsekvens han gick tillväga. Bara tanken att döpa en bok till Om godheten, och verkligen försöka lösa detta problem vittnar om storslagna ambitioner. Vore det inte för den försynthet och det respektfulla besinnandet med vilket han närmade sig problemen skulle man uppfatta honom som olidligt pretentiös. Nu var han raka motsatsen, och hela hans verk har udden riktat mot det mänskliga självförhärligandet. Bättre än många soi-disant världsförbättrande författare visste han att ta parti för det förnekade, de förnekade, att (jag är ledsen att behöva använda Walter Benjamins sönderciterade historietes, men den passar här bättre än vanligt) "det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari". Hans omtolkningar av motiv ur Odysséen, i Polyfem förvandlad och Elpenor, utgår från just den vetskapen. Trots Kyrklunds ovanliga språkkunskaper - latin, grekiska, kinesiska, persiska, arabiska - och hans förtrogenhet med dessas klassiska kulturer betraktar han dem med alla med den skepsis bara den förtrogne kan kosta på sig. Kulturen var aldrig för kyrklund en frizon från en problematisk värld, utan i själva sina fibrer en del av problemet.
Även på ett annat plan har hans verk udden riktat mot människans självöverskattning, genom att betrakta henne ur vetenskapens och logikens värdeneutrala synvinkel. Han berättade att han i sin ungdom proppats full med tysk idealism och lärt sig att se ner på vulgära, snusförnuftiga och tråkiga filosofer som Locke och Hume, men med tiden kommit att värdera dessa senare. Kyrklund är ett exempel på den förening av kontinental existentialism och analytisk, värdenihilistisk filosofi som som gett en falang av den svenska modernismen dess särprägel. Naturligtvis visste han, precis som Wittgenstein, att mycket lite var sagt när det lilla som gick att säga hade sagts, och att det speciella i människans belägenhet härrör ur det förhållandet. Men han var minst av allt benägen att dra några mystika slutsatser av det. Sanningen var vad den var, att leva livet en annan sak. I detta var han konsekvent, obönhörligt konsekvent. Vad människan vill tro, plågad av men kanske bara indirekt medveten om glappet mellan världens beskaffenhet och hennes önskedrömmar, hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord är det inte bara en av det svenska språkets största stilister, utan även en av dess främsta moralister, som lämnat oss. Kvar finns ett livsverk som ryms inom två behändiga volymer, som kräver ca 1 decimeter av en bokhylla. Men det är böcker som höjer oss över alla böcker.
1 comment:
Bra.
Post a Comment