Anteckningar

Jag hörde nyligen talas om tv-spel baserade på Den gudomliga komedin och på den grekiska mytologin, det senare ett slagsmålsspel av typen Street Fighter II där olika gudar utmanade varandra på envig. Hur det förstnämnda skulle ta sig ut är svårt att föreställa sig: vad har man för användning av en hjälte vars enda handlingar är att se, fråga, vandra och emellanåt svimma av skräck? Ska man trycka en speciell kombination av knappar för att bryta lemmarna av de arma stackarna i självmördarnas skog? Sparka ner Farinata i sarkofagen igen? Klara marschen uppför reningsberget på så kort tid som möjligt?
Den här typen av adaptioner är enligt mig djupt förkastliga, men inte av den anledningen att de skulle popularisera och trivialisera högkulturellt stoff. Tvärtom kan man anklaga puckona till spelfabrikanter för en viss snobbism, en flirt med högkulturen i brist på egen fantasi, men dessutom, och allra viktigast: anklaga dem för en brist på insikt i de olika mediernas sätt att fungera. Ofta är det den aspekten som stör mig med adaptationer. Det varnande exemplet förblir Kubricks Lolita, där filmmediets koncentration på yttre handling lämnar ett rätt svagt skelett. Boken bars upp av jagberättarens personlighet och de speciella tolkningsproblem och finesser som härrör ur hans monolog. Vi har bara kvar avledda tematiska inslag berövade sin estetiskt effektiva funktion. Å andra sidan är det förvånande att film- eller tv-spelsmakare lagt ner så lite energi på att ge oss varianter av Iliaden, en bok så filmisk och fylld av action att den nästan känns meningslös som litteratur, som om den store Homeros skulle kunna klandras för bristande insikt i sitt mediums egenskaper.

Jag har försökt tycka om deckare, delvis (det ska medges) för att framstå som en ”sympatisk” och ”öppen” människa, som ”folk” är mest (de läser nämligen deckare, visar det sig). Men med några få undantag – Chesterton och Conan Doyle, där jag i ärlighetens namn mest har ett kulturhistorisk intresse och är rätt ointresserad av de generiska elementen – strandar mina tappra försök på det faktum att jag inte tycker om spänning. Inte på film, inte i böcker, inte i verkliga livet. Jag vill att så lite som möjligt ska hända, men att det som händer sker med stil.

”Inte oumbärlig” läser jag i en text och måste koppla om i hjärnaktiviteten för att få fram betydelsen ”umbärlig”. Dubbla negationer har alltid tyckts mig jobbiga, då de illustrerar det problem jag har med all formell logik, all matematik och dylikt. Icke icke-A = A. Punkt slut. Tolkningen av textens innebörd stängs helt av till förmån för en rent mekanisk operation. I efterhand känner jag inte att jag i någon nämnvärd mening har förstått det jag läst, bara att jag tillämpat en regel, och resultatet av tankeoperationen är en tautologisk besvikelse. Jag kan naturligtvis (jag är inte fullt så imbecill som jag kan verka) förstå riktigheten av regeln, i meningen att jag kan förstå varför det måste vara på det viset. Men regeln befinner sig på ett så abstrakt och generellt plan att själva lyckan i det hermeneutiska pendlandet mellan min privata språkvärld och textens helt försvinner. Jag utför bara en handling som lika gärna kunde vara påbjuden av en mer självsvåldig auktoritet än logikens. Går det överhuvudtaget i den meningen att förstå logik annat än i denna splittring mellan abstrakt regel och mekaniskt tillämpande?

Ibland känner jag mig böjd att acceptera en teoretiskt ohållbar platonism i synen på översättningar. Att det faktiskt skulle finnas uttryck på olika språk som exakt förkroppsligar (känslan, och metaforen jag använder för att beskriva den, kan ha en hel del med ljud att göra) varandra. Så tycks mig t ex engelskans ”well nigh” exakt motsvara svenskans härliga och underanvända ”hart när”, och tyskans ”bitte schön”, uttalad med ett visst beklagande tonfall, exakt motsvara frasen ”nigga please” på afroamerikansk slang.

Kvinnor är lika gåtfulla för mig som de var för Henry James. Eller för vilken Henry eller James som helst, för den delen.

Nej, inte det jag sa då, inte heller det jag sa vid den andra tidpunkten…det krävs ett rejält sinne för ironi för att förstå en människa vars enda önskan är att världen ska vara full av överraskningar, och som, om han inte finner dem där, tvingas göra grovjobbet själv.

Svårt att säga om natten är svaret på dagens gåta eller tigandet i brist på ett sådant, eller om det går på ett ut.

Det är omöjligt att vara glad och förtvivlad samtidigt, det är uppenbart. Men kan man vara glad och arg samtidigt? Det tycks inte troligt. Och ändå är det bara utifrån ett sådant sinnelag det skulle vara meningsfullt att betrakta livet som en kamp.