Allmän adiafora VIII

Jag lever ett liv utan internet sedan jag flyttade, så uppdateringar här kommer att ske väldigt sporadiskt (de få tillfällen då jag sitter på jobbet och faktiskt har tid över). I alla fall, några extremt oviktiga anteckningar:

Fr 9/10 kl 22.30: Jag till D: "Den där killen är rätt dryg va?" D: "Nej, han är bara väldigt speciell. Och dum i huvet."

Lö 10/10 ca kl. 21.00: På puben drack jag en spektakulär – och, skall det sägas, mycket god – tjeckisk öl som serverades i ett timglasformat kärl med rundad botten, vilket hölls upprätt av en träram. Jag blev så förtjust i glaset att jag stökade runt i min väska under bordet för att bereda plats åt det och låta det slinka ner, och någon gång då måste min kamera ha ramlat ur, för när jag skulle plocka ihop mina pinaler låg fodralet gapande tomt på golvet. Kanske var det menat att ske: man tar något, man förlorar något, och jag antar att det till sist jämnar ut sig. Men hur jämnt? Vad som stör mig är inte så mycket den troliga diskrepansen i ekonomiskt värde, utan att glaset snarare är spektakulärt än vackert, och att det alltså är roligare att visa för andra än att titta på själv. Visa för andra, t ex genom att posta bilder av det, tagna med min digitalkamera som nu är ett minne blott.

On 14/10 kl. 20.00: Något fantastiskt har inträffat idag. Jag lånade en bok på universitetsbiblioteket full av understrykningar. Det är förvisso en styggelse att kladda i låneböcker, något som förvärras av de ofta helt galna partier som folk väljer att stryka under. Det är sant att det finns många sätt att läsa en bok, men jag har svårt att se hur tråkiga fackböcker kan vara en tillräcklig språngbräda för avantgardistiska utflykter i schizofren écriture. Romaner får gärna, åtminstone om de tillhört en privatperson och inte ett bibliotek, vara fyllda med märkliga streckningar och marginalklotter i stil med ”Jmf. Schopenhauer” eller ”Precis som Johan!”. Men om man stryker under i fackböcker är det för att ta fasta på det väsentliga och kunna gå vidare till nästa resonemang. Man bör då begränsa eller styra sina associationer, inte mobilisera dem i njutningens tecken.
Nu hände mig detta fantastiska: fackboken jag läste var full med understrykningar, men de var alla relevanta. Jag insåg efter ett tag att jag inte behövde göra egna anteckningar: när jag läst färdigt ett kapitel kunde jag helt enkelt gå tillbaka och se hur denne främling med kuslig precision ringat in just de punkter jag själv skulle ansett för de väsentliga. Jag var tvungen att tänka efter om jag inte själv var den skyldige, om jag någon gång läst boken men glömt bort det, men de tjocka blyertsstrecken röjde en person med mindre kräsen smak vad gäller pennor än jag själv.
Alltså är vad jag alltid kallat ”common sense” tillräckligt ”common” för att åtminstone två personer ska dela det! Vad ska jag nu ta mig till? Finns det någon möjlighet att muta bibliotekarierna och få en lista på de som lånat boken tidigare? Desperata planer tar form inför denna fladdrande gnista av hopp. Är det en man ska han bli min bästa vän. Vi ska spendera kvällarna med intellektuell genomskinlighet och promenader i parker som liknar våra själar. Till slut kommer en hand på den andres axel eller bara en blick vara nog för att kommunicera våra tankar. Är det en kvinna…

To 22/10 kl. 13.30: Jag har alltid varit förtjust i Isaac Babels beskrivning av den odödlige judiske gangstern Benja Krik: ”Han hade en chokladbrun jacka på sig, gräddfärgade byxor och hallonröda stövletter.” Idag tog jag på mig en vinröd kofta, bruna manchesterbyxor och oxblodsfärgade lackskor. Det såg ut som kalops med rödbetor, eller som Tizians Den flådde Marsyas.

26/ 10 kl. 19.00: Radiomusiken på gymmet infiltrerar mitt medvetande, och jag tvingas reagera på de löjliga texterna för att bevara mitt sinne rent (att glömma går inte, jag minns dåliga texter lika ordagrant som de bra). Det kan t ex se ut så här:

She’s like no other girl i’ve ever met before
She’s nothing like your average neighbourhood whore
I can’t find the words to describe this girl…

(Schlagertext anno 2009, upphovsman för mig okänd och får gärna förbli så)

Halvmumlat sarkastiskt svar: ”Vad säger du, lilla vän? Är hon inte en hora? Och du är så paff att du inte kan hitta ord för att beskriva henne? Slutledningsförmågan säger mig att ordet du letar efter är madonna…”