Le Clézio får nobelpriset

Jean-Marie Gustave Le Clézio får alltså nobelpriset. Jag önskar att jag hade fullföljt den mersmak läsningen av hans debutroman gav mig, men av någon anledning drevs jag åt andra håll. Jag kan alltså inte stoltsera med någon vidare orientering i hans verk, vars senare del tydligen skiljer sig mycket från debutfasen. Och någonting annat vore egentligen konstigt, med tanke på den friska ungdomliga förvirring som präglar Rapport om Adam (som Le procès-verbal heter på svenska). Det är en ungdomsklassiker, en slags eurotrash-variant på J.D. Salingers Catcher in the Rye, en intensiv fokusering av den tid i ens liv då universum avslöjar sin fascinerande och skrämmande obestämdhet, innan yrket och vanan ger det en slags konstgjord stadga. I sitt slag är det en perfekt bok, men man förstår också att den typen av böcker är återvändsgränder (vad skrev Salinger efter sin succé? Någon som vet eller bryr sig?). Nu har jag ett incitament till att se vad han tog sig för efter debuten, och alltså återvända till ett begär jag tidigare haft men inte tillfredsställt. (Det är bra att ha många begär, säger Nietzsche och Spinoza.)
Jag har gjort en kort paus i skrivandet av det här inlägget för att springa till franska bokhandeln och inhandla hans senaste bok, Révolutions (på svenska heter den Allt är vind, vilket jag tycker är en finare och mer suggestiv titel). I samma veva ringde de från jobbet och undrade om jag kunde sitta vak, så nu har jag tio timmar med Le Clézio framför mig. Räkna inte med ett alltför snart omdöme om boken, dock. Den är 500 sidor lång och mina kunskaper i franska är inte tillräckliga för att obehindrat "plöja" texten.

(P.S. Kan inte låta bli att inkludera en bild på författaren. Det var länge sedan nobelpriset i litteratur gick till en fransman, men säkert ännu längre sedan det gick till någon så photogénique)

Allmän adiafora II

Ti 23/9 kl. 10.30: Jag försökte ringa till jobbet men hade av någon anledning blandat ihop de två första siffrorna i kommunens nummer (35-) med mitt eget (13-). Fråga mig inte varför. Den första uppringningen satte mig i kontakt med en kvinna av (gissar jag) sydostasiatiskt ursprung, som inte kunde svenska och mycket lite engelska. Det verkade som att hon jobbade i en butik av något slag, men jag är inte säker på att jag förstod henne riktigt. Jag fortsatte att ringa till andra nummer på jobbet men med bibehållna felaktiga första siffror. Nu hörde jag luren lyftas och oerhört sakta föras fram till ett huvud vars andning ständigt tilltog i ljudstyrka. När han svarade "Det är Johan" förstod jag att jag hade kommit i kontakt med en mentalt funktionshindrad. Jag hade förstått det med utgångspunkt från den sävliga rösten, men också på grund av namnet. Jag kom att tänka på att min kompis Peter grubblat över detta förhållande: Varför heter alla förståndshandikappade Johan? En ståuppkomiker borde göra Seinfeldgrejen ("have you ever noticed that...") om ett sådant vardagsmysterium.

Lö 27/9 kl. 21.00: Pratade med min bror och hans kompisar, vilka kvällen innan hade varit på kräftskiva. Jag kände mig givetvis tvungen att förklara varför jag inte äter kräftor, och drog upp mina gamla argument: att det inte är kosher, att vi inte äter landgående djur med exoskelett, t ex skalbaggar, så varför är det OK om de legat i vatten, osv. Det gick som vanligt inte hem. Men jag kom på ett nytt argument, som tydligt visar kräftätandets relation till masshypnos och grupptryck: kan du tänka dig att äta en kräfta ensam? Att komma hem från jobbet, behöva något snabbt till dig själv, och till slut välja en kräfta? Att krasa sönder dess pansar och ta ut köttet, äta det medan det röda söndertrasade kadavret stirrar på dig med sina tomma pepparkornsögon, utan pupiller vars riktning man kan undgå? Kan Du verkligen det, käre läsare?

Sö 28/9 kl. 18.30: Jag var bakfull och satt och lyssnade på en låt av Al Green, "Gotta find a new world", med pastorn på bästa "What's goin on"-humör. Sången handlar om att han måste finna en ny värld där människorna har sina rättigheter, där de är goda och hjälpsamma. I katalogen över de rättigheter han önskar sig kommer bl a "i wanna be able to walk where i wanna" och "i gotta be able to talk when i wanna", och det är verkligen inte för mycket begärt. Men sedan sjunger han "i wanna be able to love when i need it, yeah". Hur ska man tolka det? Menar han att det ska finnas någon till hands när lusten kommer över honom? Är inte det att kräva lite väl mycket? Och hur skulle en politisk förändring kunna garantera honom villiga partners? Vilken slags politik skulle det vara? Märklig text.

Ti 7/10 kl. 14.30: Jag gick igenom några gamla foton från när jag hälsade på min kompis Marcus i Edinburgh för några år sedan. Då kom jag att tänka på en riktigt skum, nästan helt oförklarlig sak som inträffade och som jag glömt att ordentligt reda ut. Varje dag när jag kom hem från jobbet brukade grannen i lägenheten under oss spela samma musik, samma sång, varje dag. Det märkliga är att jag inte kunde identifiera vad det var för slags musik. Jag hade aldrig hört någonting liknande innan och jag har aldrig hört det senare. Det lät som om det möjligen hade kunnat vara någon sorts skum folkmusik, men att föreställa sig den kultur som skulle gett upphov till den är omöjligt. Melodin var oerhört enformig och påminde en aning om det klassiska cirkustemat. Instrumentet tycktes vara ett vevpositiv eller möjligen någon slags bräcklig elorgel. Nu börjar jag nästan tvivla på om det hela har inträffat, men det gjorde det, det är jag säker på. Vem var grannen och hur kom han över en skiva med en sorts musik som, såvitt jag kan se, är helt unik i hela universum, inte liknar någonting annat? Och varför spelade han den trudelutten varje dag mellan klockan fem och sex på kvällen? Det märkligaste av allt är att jag knappt ägnat en tanke åt allt det här förrän nu.

Satirens rättfärdigande

Jag har ofta grubblat över en fråga: hur kommer det sig att en viss typ av genomskådande satiriker fortsätter att skriva? Om grunden för deras satir är att visa på inkonsekvensen i människors handlingar, hyckleriet som gör moralen till en läpparnas bekännelse och de verkliga handlingarna till något annat, hur kan de tro att deras egna avslöjanden skulle ha avsedd effekt? Man kan givetvis hävda sin roll som sanningsvittne, men satiren tycks nästan alltid sikta på en politisk eller moralisk genomslagskraft. Det ligger liksom i dess väsen att visa på kontrasten mellan hur saker är och hur de borde vara. Men hur kan satirikern hoppas på förändring utan att späda ut sanningshalten i sin genomskådande cynism? Till slut hittade jag det här stycket ur La Bruyères förord till Les Caractères, en lösning som faktiskt lyckas med att både behålla kakan och äta upp den:

"Il [le public] peut regarder avec loisir ce portrait que j'ai fait de lui d'après nature, et s'il se connait quelques-uns des défauts que je touche, s'en corriger. C'est l'unique fin que l'on doit proposer en écrivant, et le succès aussi que l'on doit moins se promettre; mais comme les hommes ne se dégoutent point du vice, il ne faut pas aussi laisser de leur reprocher: ils seraient peut-être pires, s'ils venaient à manquer de censeurs et de critiques: c'est ce que fait que l'on prêche et que l'on écrit."

Ungefär: "Publiken kan efter behag betrakta detta porträtt jag tecknat av hur de verkligen är, och om de känner igen några av de fel jag berör kan de vänja sig av med dem. Det är det enda mål man kan föresätta sig när man skriver, och även den framgång man minst kan lova sig själv; men då människor inte alls känner avsmak inför lasten, får man inte heller därför låta bli att klandra dem. De skulle kanske vara ännu värre, om de kom att sakna censorer och kritiker: det är det som får en att predika och att skriva."

Helmer Osslund

Jag läser i DN att Waldemarsudde ska ställa ut Helmer Osslunds landskapsmålningar, och det feta uppslaget med "Höstafton, Nordingrå" får mig genast att drömma. Det svider av längtan efter Norrland, jag vill dit och jag vill se se hösten där. OK, jag vet att tavlorna är svåra att se på utan lite kitsch i blicken. Kanske beror det på att vi ser dem med Karin Mamma Andersson som mellanhand, så att säga. Å andra sidan ser faktiskt området kring Höga kusten ut så där, eller borde inspirera till ett sådant uttryck. Koloriten är liksom både sann och vågad. Bland alla intressanta färgval har jag framför allt fastnat för kollisionen mellan en matt van Gogh-violett och en smöraktigt brandgul. Mina Norrlandsdrömmerier utspelar sig i de nyanserna.

Död på krita

Källa till lycka: en enorm bok på danska om karikatyrens historia, Verdenskarikaturen fra Oldtiden till vore Dage (1945) av Pola Gauguin och Otto Gellsted. För ynka fyrtio kronor fick jag bära hem den från Erikshjälpen. Bilderna är fantastiska och får mig ofta att både skratta och le, och texterna är välskrivna och spännande. Jag önskar bara att jag hade ett coffee-table att ha boken på. Det enda tråkiga med boken är att den slutar vid förra sekelskiftet och således inte innehåller något av t ex George Grosz och andra moderna. Det hade också varit kul med lite mer populära, men kanske sämre gjorda, karikatyrer än bokens väl ensidiga fokus på de givna mästarna: Callot, Hogarth etc. Jag hittade i o f s ovan visade anonyma blad, som i en upphottad version kunde göra sig fint i dagens läge. (Bildtexten lyder: Krediten är död. De dåliga betalarna har dödat honom.)

Två halvor förenade i ett helt

Jag tvingas än en gång konstatera att Malte Persson har sagt det vi (vilka vi?) alla tänker på. Lyssna på P1:s Obs från i tisdags, där han talar om förhållandet mellan litteraturkritik i tryckt och digital form. Tidningarnas litteraturrecensioner kortas ner, förenklas, det minimala utrymmet omöjliggör "den eftertänksamhet som brukade skilja kultursidor från andra sidor". Bloggen möjliggör förvisso den typen av längre mer reflekterande texter, men frågan är om dessa texter blir mer än skummade. Men om bloggformatet har svårt att imitera det som är bra med tryckta media, har tryckta media inga problem med att imitera det som är dåligt med de digitala. Idealt sett kunde bloggosfären fungera som en slags "medborgerlig offentlighet" så som Habermas beskrivit den. Tekniken i sig är det inget fel på. Persson gör rätt i att identifiera de primära hoten inte i ett nytt medium utan i omvandlingen av strukturer i samhället: skolan, universitetet, biblioteken, kulturpolitisk populism. Persson svingar sig upp till ett oanat patos då han säger, att "mot den västerländska kulturens nedgång och fall kan litteraturkritiken inte göra så mycket. Vad man kan göra är att åtminstone inte på grund av dåligt självförtroende börja tänka populistiskt själv." En återgång till de gamla folkbildningsidealet, nu ofta anklagat för "elitism", tycks vara den enda farbara vägen.
Som vanligt har jag mycket lite att tillägga: det är bara att applådera hans mod och klarsynthet. Och jag skulle givetvis önska att fler kulturskribenter än Persson hade just det självförtroende han efterlyser, och ger ett sådant inspirerande prov på. Att fler människor med kulturell makt kunde inse att det de kryper för inte är de förtryckta, exkluderade massorna, utan försäljningssiffrornas massiva tryck. Att fler kunde inse att människan är föränderlig och formbar: att det är minst lika elitistiskt att utgå från en förklenande och förtingligad bild av den populärkulturella konsumenten, som att utgå från att människan är intresserad av att utvecklas, lära sig någonting nytt, inte omedelbart ta avstånd från det som till en början kan vara främmande.

P.S.

Om ni läser det jag skrivit under rubriken "Två halvor" och "Två halvor II" kan ni lätt se varför jag uppskattade Perssons inlägg så mycket.