Archie Pillager eller Penny N. Zoola?

Så var det gjort: jag lämnade från mig ett kapitel på avhandlingen och kan nu ägna mig åt annat, t ex en långhelg i Stockholms skärgård, framlevd i sybaritisk lättja och välbehag. Om inte batteriet i min kamera lagt av skulle det här inlägget vara fullt av (er) komprometterande bilder på en blekfet, rödvinspimplande nordeuropé i en solstol. Var glada för det. Jag lyckades också få lite tid i Stockholm och träffade min gamla kompis Elin, som nu, likt alla jämnåriga kvinnor jag känner, fastnat för flugan "graviditet". Skämt åsido får det mig faktiskt att fundera. För mig tycks ingenting naturligt, inte ens den biologiska naturens blinda och obevekliga kretslopp av födelse och död. När det blir dags kommer jag nog att tycka att åldrande är en trend som inte riktigt berör mig. Jag kommer att blicka ut från mitt mentala utkikstorn och dra slutsatsen att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med.

Till exempel att skriva klart den lilla artikel jag haft puttrande under terminen. Under tiden har ett skelett vuxit fram som det bara är att fylla ut - jag har känslan av att allt är enkelt och att texten skriver sig själv. Ibland undrar jag om min erfarenhet är universell eller om det är jag som är lat. Tycker forskare om utmaningar? I en enkel mening är svaret naturligtvis ja: ingen startar ett projekt som kommer att ta flera år utan att eggas av utmaningen i det hela. Men rimligtvis tycker ingen om när saker och ting är svårt: man vill ha insikter som kommer av sig självt, utan prövande ögonblick av kris, eller beslut man tvingas till på grund av tidspress eller oro. Jag vill i alla fall att texten ska skriva sig själv, som den gör nu. Men vad innebär det egentligen? Ska jag formulera om frågan så här: "tycker forskare om att tänka?" och besvara den nekande? Helt bortom eventuell kokett ödmjukhet måste jag erkänna att jag nog egentligen inte tycker om att tänka, naturligtvis beroende på hur man definierar den förmågan. Jag känner igen det på ett rent fysiskt besvär när jag tvingas till det, och att man annars inte tänker på att man tänker utan ägnar sig åt en typ av mental aktivitet som ur den passiva aspekten är mer besläktad med konsten, till sin aktiva mer med det praktiska handlaget, än någonsin det matematiska problemet.

För att fortsätta på temat "inte tänka" har jag passande nog på sistone ägnat mig (om det är rätt verb) åt Byrons Don Juan (andra skulle kanske se det som en fortsättning på Napoleontemat från förra inlägget). Boken är helt omöjlig att släppa när man väl plockat upp den, trots att det är svårt att säga varför den är så bra - dess kvaliteter är liksom inte möjliga att lokalisera till något särskilt ställe, vilket däremot är fallet med de svaga ställena, som man överraskar sig själv med att ha så stort överseende med. Eliot skrev en gång att den byronska diktens väsen var dess "bulk", vilket kanske stämmer; Auden skrev i sitt "Letter to Lord Byron":

I think a serious critic ought to mention
That one verse style was really your invention
A style whose meaning does not need a spanner,
You are the master of the airy manner.

Vilket, förtydligar han, inte alls är en back-handed compliment.

Se där, ännu lite mer av mentala strövtåg och den verbala motsvarigheten till att titta sig i spegeln och se till att håret ligger rätt.

episoder, transitioner, digressioner, divagationer m.m.

Må 2/5 kl. 09.30: Hade jag varit lite yngre hade jag döpt detta inlägg till HATA MÖLLAN (alternativt titel: En yuppies dagbok). Uppjagad över hundra småsaker att göra och en gigantisk sak jag aldrig tycks få tid till (forskning) gick jag från mitt tillfälliga boende ut på Bergsgatan för att ta antingen bussen eller tåget: bussen om jag inte ser den komma, då jag i så fall inte hinner ner till Spångatan och alltså lika gärna kan ta tåget vid triangeln. Nu såg jag bussen komma men den stod still framför ett övergångsställe. Jag dividerade med mig själv någon sekund, gjorde bedömningen att jag nog skulle hinna, och började sedan springa. Det såg ut som om jag skulle hinna i god tid när en tjock hippie materialiserade sig framför mig, som han tydligen utsett till symbol för det moderna, stressiga samhället han uppenbarligen tagit avstånd ifrån. "Varför springer du? Du kommer att hinna i tid, ta det lugnt!" gapade han med ett dumt flin och viftade med armarna som om han inte redan blockerade trottoaren. Jag kom runt hindret och fortsatte springa. Bussen lämnade hållplatsen precis när jag nådde fram. Jag hade fan i mig hunnit om det inte vore för honom. Utan tvekan dagens ris.

3-7/5 resa till Gent, för att knyta kontakter med deras skandinaviska institution. Det vore överdrivet att kalla det en jobbresa (även om sådana väl lämpligtvis definieras genom frågan "vem pungar ut?"): mest mat och öl och lite seminarieverksamhet på dagarna. Jag hittade en ölstuga av en sort som inte längre finns, med ett rikt förråd av trappistöler och - man fick röka inomhus. Hade det varit möjligt, hade jag bott kvar där, i ölstugan vill säga.
Av någon anledning tycker jag alltid att det är inspirerande att möta forskare utifrån som intresserar sig för svensk litteratur. Jag antar att det är en kombination av att jag för ett ögonblick kan se på den svenska vitterheten utifrån, och att en viss tävlingsinstinkt väcks inom mig. Även om det kanske för med sig en viss nationell stolthet att se att svensk litteratur intresserar andra, handlar det om att ges möjligheten att se den som främmande snarare än att brösta sig över det bekanta. Tävlingsinstinkten har att göra med känslan av att man har ett försprång, och att vi svenskar utnyttjar det väldigt dåligt. Det skulle inte förvåna mig om det snart kom en "Cambridge companion to Strindberg" eller dylikt, medan svenska litteraturvetare och förlag bara fokuserat på den inhemska publiken. Det finns en hel del skandinavister internationellt sett.
En av deltagarna frågade min kollega vad jag hette, och förklarade vem hon menade med beskrivningen "han som ser ut som Napoleon". Detta tyckte mina medresenärer var mycket roligt (vi får se vem som skrattar sist när jag omdanat Europa!). Komplimanger och fördelaktiga jämförelser kan naturligtvis boosta ens ego och möjligen leda till storhetsvansinne, men det är frågan om det här inte tar priset.

nya idéer

Jag läser här att Akademibokhandeln, en institution som länge varit död för mig, sent omsider tycks ha fattat galoppen och gått tillbaka till det enda som ger en sådan butik dess existensberättigande. Länge har det varit sorgligt att besöka dess glesnande hyllor, där vetenskapliga böcker fått maka på sig för 4 för 3-pocket och kulörta anteckningsböcker. "Mer än bara en bokhandel", visst, men vad är poängen om man i processen gör sig till mindre än en bokhandel? När jag har frågat efter udda böcker har jag hänvisats till Bokus (de har samma ägare).
Ibland blir man glad därför att statistiken står på ens sida, samtidigt som man blir förbannad över att den samhälleliga verkligheten inte gör detsamma. Som när undersökningar visar att det som säljer böcker är kunnig och engagerad personal (jag läste om en barnboksavdelning i England med goda försäljningssiffror, där böckerna stod med ryggarna utåt!), liksom när det visar sig att det enda som hjälper elever att lära sig är kunniga och engagerade lärare. Är det här "en låda vi måste tänka utanför"?

Allmän adiafora XIII

Må 17/1 kl. 21.00: Vad gör en homebody utan ett hem? I april måste jag lämna den här lägenheten, där jag ändå trivts så bra. Jobbigt, dels för att jag verkligen gillar det här stället, men framför allt därför att jag känner mig reducerad till naturtillståndets utsatthet. En grundläggande hållning jag har, och som ligger till grund för min aversion mot resor, är att de mer raffinerade behoven kan tas om hand först när de basala tillgodosetts. Om allt det tråkiga och materiella i livet, saker som bostad, mat, toalett, osv. fungerar som det ska, kan tillvaron glömmas bort och man kan läsa böcker, lyssna på musik, drömma och diskutera, ägna sig åt allt som markerar skillnaden mellan ren biologisk överlevnad och ett liv med ett innehåll. Resor tenderar att dra en tillbaka till de mest elementära behoven och sänka ens grad av oberoende. Kanske är det just därför vissa gillar att resa på det "romantiska" sättet (interrail etc.), att vi då kan återuppleva våra förfäders dagliga kamp som någonting lattjo. Fredlös för en dag, liksom. Hur som helst, där är jag nu, beroende inte bara i den meningen att jag inte längre står över det materiella utan i högsta grad beroende av hjälp från familj och vänner (luffarna vi ser allt fler av på gatorna är medelklassmänniskor från Småland utan kontaktnät, många av dem med en examen från Malmö högskola). Och några tillfälliga lösningar börjar redan presentera sig. Jag är evigt tacksam.

Ti 18/1 kl. 07.30: typisk avhandlingsdröm, inser jag så fort jag vaknar. Den här genren börjar bli bekant. Dess innehåll: jag jobbar som någon sorts allt-i-allo på ett hotell vid en badort, och har fått till uppgift att ordna registret över tidigare besökare, vilka var och en har en egen, tjock dossier som jag på något sätt måste begripa mig på för att kunna katalogisera rätt. Och mapparna är mycket gamla - en av dem tillhör Gustav den tredje! I min rådvillhet vänder jag mig till min närmaste överordnade och ber om hjälp. Hans kommentar: "Jag råder dig att äta en lätt lunch, till exempel fisk."

22/1 kl. 11.26. Anglicismer som stört mig på sistone: 1) varför använder alla "narrativ" som substantiv? Heter det ett eller en narrativ? Ligger betoningen på första eller sista stavelsen? Vad är det för fel på "berättelse"? 2) ur DN lördag 22/1, översättning av intervju med författaren Mavis Gallant: "Jag blev vansinnig. Ignorant, eller hur?". "Ignorant" är tricksigt. Att "ignorer" någonting betyder på franska att vara okunnig om det. Engelskan saknar denna form av verbet men har kvar betydelsen i "ignorant" (okunnig). Att ignorera någonting är att aktivt välja/låtsas vara okunnig om det, men det är någonting annat. Vad är det för fel på "okunnig"?

Som vanligt framstår man som sur och elitistisk när man anmärker på sådant här. Sur må vara, men elitiststämpeln värjer jag mig mot. De flesta som begår sådana här fel är inte vanliga människor som säger "ejenkligen", "pogram" eller "situationstecken". Det är tvärtom välutbildade filurer som tror att de snitsat till det och sagt något klyftigt: journalister, akademiker, osv. Vad som stör mig är inte så mycket själva felet utan den bakomliggande attityd man anar, baserad på missuppfattningen att ord med latinsk eller grekisk grund är mer precisa och ger ett seriösare intryck. Precision är en fråga om rätt ord på rätt plats, och då är alla språkets resurser lika viktiga. Den här typen av uttryck hör snarare till precisionens eviga fiende: jargongen.

Pastoralt

Två pastorala diktverk har märkligt nog kommit i nyutgåva på sistone. Den ena var mycket oväntad. Den andra var, om inte väntad, så åtminstone så pass efterlängtad och behövlig att det kändes som det självklaraste sak i världen, och att en bekräftande nickning snarare än ett jubel vore den rätta responsen.
Det rör sig om Torquato Tassos Aminta. Ett herdedrama (övers. Ingvar Björkeson, Natur och kultur) och Gustaf Filip Creutz' Dikter och brev (Atlantis, svenska akademins klassikerserie). Jag såg den första anmäld i SvD av Lars Lönnroth som hyste tvivel om det berättigade i att ge ut en herdedikt idag (ett lite märkligt resonemang av en litteraturhistoriker):

"Visst finns här också drag som pekar fram mot Bellman och Taube och vår egen tids utopiska hippiedrömmar om ett vällustigt liv i naturens sköte med gudabenådat sex och ekologiskt odlade grönsaker. Men flertalet pastoraler är så präglade av förnäm hovkultur, att en modern grönavågare knappast känner sig hemmastadd bland Arkadiens sockersöta invånare med namn som Atis, Camilla, Amaryllis eller Damon."

Om de vore dumma nog att vänta sig den ekologiska typen av "äkthet" eller "naturlighet", vill säga. Då föredrar jag nog Horace Engdahls synsätt, då han i förordet till Creutz-utgåvan vill hjälpa nya läsare till pastoralen genom att framställa det som en fiktiv värld, analog med andra sådana som t ex Vilda västern. Och det är en rimligare hållning att inte söka verkligheten bakom herdemasken, för då blir man besviken. Theokritos dikter var inte "sanna", även om romantikerna såg honom som en äkta, "naiv" bukoliker. De är skrivna av och för stadsmänniskor. Ur detta följer många humoristiska och ironiska poänger som går oss förbi - kanske är hela idén om oskuldsfulla och kärlekskranka herdar menat som ett ironiskt skämt, där typiskt stadsbeteende förläggs till landet? Pastoralen förkroppsligar distansen, drömmen om någonting annat utanför stadens murar, och liksom alla drömmar är det osäkert huruvida man vill att den ska besannas eller inte. Men nog om detta.

Böckerna då? Creutz tänker jag inte tala om här annat än att upprepa det uppenbara, att Atis och Camilla är det enda längre diktverk ur det svenska 1700-talet som fortfarande går (någonsin gått?) att läsa med behållning, kanske främst p g a dess konstnärliga ekonomi. Creutz' talanger hade inte räckt till så mycket mer, men hade vi bara haft de andra dikterna hade han varit en bortglömd författare till små fulländade dikter, vilka tagna tillsammans ändå inte vore nog att utgöra ett verk, ungefär som Samuel Olof Tilas. Att dikterna nu ges ut i sin helhet, tillsammans med ett urval brev, svarar mot en lucka i utgivningen av svenska klassiker - Creutz känns mer självklar än många av de tidigare utgåvorna, och har faktiskt inte funnits i tryck (annat än i antologier) sedan Vitterhetsarbeten (1762). Mot utgåvan, försedd med ett inspirerat och inspirerande förord av Horace Engdahl, kan bara anmärkas det vanliga: den låga kvaliteten på själva boken, med dess lätt söndertrasade omslag.

Om Tasso-utgåvan finns kanske mer att säga, då både verket och dess författare trots en gammal klassikerstatus är tämligen olästa i dag. Lite orättvist, för Aminta är faktiskt ett mästerverk. Hade den kommit ut i tid, hade jag gärna satt upp den på listan för vårterminens undervisning i Renässanslitteratur. Många som läst Shakespeares As you like it eller The Winter's Tale har nog aldrig läst den här boken, som så att säga utgör den norm mot vilken dessa pjäsers konstfulla avvikelse utspelar sig. Jag var tills för några timmar sedan sådan, och läste alltså pjäsen med en blandning av igenkännande och häpnad. Trots den intill idioti enkla intrigen (vars bärande element och struktur lånades av Creutz) lyckas Tasso mejsla fram verser som inte bara är formfulländade utan bär med sig en intertextuell resonans. Aminta är i högsta grad medveten om sig själv som dikt, och om romantikerna kunde uppskatta den trots dess egenskap av pastoral, beror det på detta "ironiska" drag. Tendensen att låta herdar i allegorisk form diskutera stadsangelägenheter dras till sin spets hos herden Tirsis, Tassos alter ego, vars metapoetiska reflektion över kärleken och dess relation till plikten blir en meditation över författarens karriär. Blinkningarna till uruppförandets publik är många, en medveten artificialitet som gör att Lönnroths kritik missar målet.
De av oss som kan lite italienska men inte tillräckligt mycket för att utan möda läsa originalet, gläder sig också åt att utgåvan låter originaltexten löpa parallellt med översättningen. Om Björkesons arbete finns inte mycket att anmärka: som vanligt är det därigenom han lyckas - att hans svenska känns så ledig och normal att den nästan utplånar sig själv som text. Eller, jo, förresten, det finns något att anmärka, en liten struntdetalj à la 1700-talskritik: när Tasso skriver

insieme movea pietate e riso/
ne le vezzose ninfe e ne' pastori

blir Björkesons översättning ofrivilligt komisk:

väckte både medkänsla och löje/
hos traktens söta bondflickor och herdar (s. 45)

det upprepade "ne" (hos) i Tassos rad skiljer adjektivet "söta" som hörande till "bondflickor", inte nödvändigtvis till "herdar". Björkeson offrar upprepningen av prepositionen som eftergift åt versen, en i detta fall inte helt lyckad avvägning. Men detta är ett undantag.

Emil Kågström 1981-2010

Jag avskyr att behöva skriva om det här på bloggen, men om jag inte gör det kommer jag bara att gå vidare, på det sätt man tvingas göra. Vem har egentligen tid att känna sorg eller ta såna här händelser på det allvar de förtjänar? Jag avskyr att behöva skriva det här, för det finns inga ord som får det att gå av sig själv. Jag önskar att jag bara kunde posta en bild och sedan inte säga något mer, slippa fortsätta i den här hopplösa genren.
Jag har bara bra minnen av dig. Det är vad jag vill ha kvar. Jag vill knappt ens veta vad som hänt, och jag vill inte spekulera. Jag hatar att jag var så dålig på att hålla kontakten. Man glömmer det som binder en vid andra tills plötsligt något sånt här händer, och nu minns jag att det fanns en tid då vi sågs i stort sett varje dag. Jag minns galna saker vi var med om, saker som egentligen, nu när jag tänker på dem, får mig att häpna och nästan skratta, på ett sätt som inte alls stämmer överens med min sinnesstämning i övrigt. Men så är det alltid när någon dör ung: bristen på överensstämmelse. Du borde vara kvar här.

Allmän adiafora XII

30/10 kl. 18.20: Läsa, ett intransitivt verb? Trots att jag ligger några dagar efter planeringen har jag inte kunnat låta bli att glupskt läsa i Lytton Stracheys Eminent victorians, som jag ägt i några dagar. Igår kämpade jag att hålla uppe ögonen, och försköt min noga iakttagna dygnsrytm, bara för att läsa klart kapitlet om kardinal Manning. Det inträffade somofta äger rum då det lästa gjort intryck: i det halvinsomnade stadiet formar jag ord-tomma strukturer byggda på stilistiska egenheter i det lästa. Jag är bokstavligt talat besatt. Varför? Jag är inte särskilt intresserad av viktoriansk kulturhistoria, varken av meningslösa intriger bland tidens katolska kretsar vid tiden för Oxfordrörelsen, den sanna historien om Florence Nightingale, eller Matthew Arnolds far och det engelska skolsystemets reform. Ändå läser jag det här med ett större intresse än den mesta epik/lyrik/dramatik, eller för den delen fackböcker som handlar om någonting som ligger mig närmare. Vad boken handlar om är alltså i stort sett irrelevant när författaren verkligen kan skriva.

26/10 ca 16.00: drömmen om onyttig läsning. Jag tvingas gå igenom mina gamla böcker som jag haft i en depå i Lund (min brors källare) och bestämma mig för vad som ska vara kvar eller skänkas bort. Utrymmesbristen tvingar mig till en omänsklig kyla, och jag stänger mina öron för det tal som när som helst skulle höras om jag tog en paus och slog upp en av böckerna istället för att betrakta dem som ting med mer eller mindre besvärande utsträckning i rummet. Gamla, aldrig infriade drömmar om onyttig läsning kasseras: Kemins historia, Leviathan, Andrés (ballongfararens) journaler, Carlyles On heroes and hero-worship, tio volymer Agatha Christie. Jag minns hur jag tänkt att "den här måste jag ta hand om, den vore kul att läsa när jag får tid", och betraktar mitt naiva jag med nedlåtande vuxenhet. Jag far fram med cynismen och snusförnuftet hos en förlagsdirektör, betraktar böckerna som material som ska inhysas någonstans. På väg därifrån känner jag mig riktigt duktig, och kan konstatera en seger för realitets- över lustprincipen, bara för att se att SOL-biblioteket gallrar ut böcker och säljer billigt. Vips står jag där med en kasse böcker i handen: Polheims undersökning av arabesk-begreppet, Steiners bok om Duinoelegierna, en snygg utgåva av L'education sentimentale. De här måste jag ta hand om, det vore kul att läsa dem någon gång när jag får tid.

15/10 kl. 17.30: Diogenes Laertios berättar om en kyniker (jag kommer inte ihåg vem) som en gång var ute och gick i Atens utkanter, då han såg en soldat som ramlat ner i en grop och brutit benet. Kynikern i fråga höll det för en sanning att det inte fanns några anledningar att hjälpa sina medmänniskor, och följaktligen sket han i att hjälpa soldaten och gick därifrån utan att säga ett ord. Folket i Aten tyckte att han burit sig illa åt, men militären med det brutna benet skulle, sedan han fått hjälp av en annan förbipasserande, faktiskt respektera hans beslut. Kynikern levde ju åtminstone som han lärde.
Den senaste veckan har jag hjälpt två finkar som förirrat sig in i min lägenhet och i trapphuset (det kan, när jag tänker efter, faktiskt röra sig om samma fågel, som bara inte lärt sig sin läxa eller helt enkelt vill vara nära mig). Av någon anledning (parallellen är ju rätt svag när man tänker efter) kom jag att tänka på kynikern. Om han inte hade haft ett behov av att visa att han levde som han lärde, skulle han då kanske ha hjälpt soldaten? Om han skulle ha hjälpt en fågel, vad hade det betytt? Och vad betyder det att jag inte nöjer mig med att hjälpa en fågel, utan måste berätta det på den här bloggen?

17/10 kl. 20.30: Jag håller på att gå igenom hur ordet "beskrivning" användes under 1700-talet, som en del av min undersökning av bildlighet i naturdikten och dess relation till andra skrivarter. Sökordet "beskrifning" ger en hel del roliga resultat. Förutom den ymniga floran av topografiska skrifter kan man stöta på poster som den följande: Beskrifning at uppå tobaks dosor nyttja den förswenskade runstafwen såsom beständig almanach. Utgifwen af C.N. =(Rubr.)= (Fahlun, tryckt hos Pehr Ol. Axmar, 1786.). Låter som en riktig kioskvältare, inte sant? Jag återkommer med mer info till allmänheten när jag fått kika på boken lite närmare.
Apropå det har specialläsesalen blivit min nya fristad. Det fanns en tid i min oregerliga men vetgiriga ungdom då jag drömde om att gå i kloster eller hamna i fängelse för att kunna läsa utan distraktioner. Denna (inte helt o-kinky) fantasi förverkligas av specialläsesalen, där man måste avhända sig allt utom papper och penna och övervakas genom en glasruta. Om jag suttit där i 4 timmar har jag ägnat högst 3 minuter åt annat än att läsa och anteckna. På sätt och vis förverkligar denna plats den bibliotekets inneboende idé som bara ibland skymtar till, och som är alltmer sällsynt nu när de flesta bibliotek görs om till högljudda multimediacentraler eller en sorts caféer där man samlas för grupparbeten.