Emil Kågström 1981-2010

Jag avskyr att behöva skriva om det här på bloggen, men om jag inte gör det kommer jag bara att gå vidare, på det sätt man tvingas göra. Vem har egentligen tid att känna sorg eller ta såna här händelser på det allvar de förtjänar? Jag avskyr att behöva skriva det här, för det finns inga ord som får det att gå av sig själv. Jag önskar att jag bara kunde posta en bild och sedan inte säga något mer, slippa fortsätta i den här hopplösa genren.
Jag har bara bra minnen av dig. Det är vad jag vill ha kvar. Jag vill knappt ens veta vad som hänt, och jag vill inte spekulera. Jag hatar att jag var så dålig på att hålla kontakten. Man glömmer det som binder en vid andra tills plötsligt något sånt här händer, och nu minns jag att det fanns en tid då vi sågs i stort sett varje dag. Jag minns galna saker vi var med om, saker som egentligen, nu när jag tänker på dem, får mig att häpna och nästan skratta, på ett sätt som inte alls stämmer överens med min sinnesstämning i övrigt. Men så är det alltid när någon dör ung: bristen på överensstämmelse. Du borde vara kvar här.

Allmän adiafora XII

30/10 kl. 18.20: Läsa, ett intransitivt verb? Trots att jag ligger några dagar efter planeringen har jag inte kunnat låta bli att glupskt läsa i Lytton Stracheys Eminent victorians, som jag ägt i några dagar. Igår kämpade jag att hålla uppe ögonen, och försköt min noga iakttagna dygnsrytm, bara för att läsa klart kapitlet om kardinal Manning. Det inträffade somofta äger rum då det lästa gjort intryck: i det halvinsomnade stadiet formar jag ord-tomma strukturer byggda på stilistiska egenheter i det lästa. Jag är bokstavligt talat besatt. Varför? Jag är inte särskilt intresserad av viktoriansk kulturhistoria, varken av meningslösa intriger bland tidens katolska kretsar vid tiden för Oxfordrörelsen, den sanna historien om Florence Nightingale, eller Matthew Arnolds far och det engelska skolsystemets reform. Ändå läser jag det här med ett större intresse än den mesta epik/lyrik/dramatik, eller för den delen fackböcker som handlar om någonting som ligger mig närmare. Vad boken handlar om är alltså i stort sett irrelevant när författaren verkligen kan skriva.

26/10 ca 16.00: drömmen om onyttig läsning. Jag tvingas gå igenom mina gamla böcker som jag haft i en depå i Lund (min brors källare) och bestämma mig för vad som ska vara kvar eller skänkas bort. Utrymmesbristen tvingar mig till en omänsklig kyla, och jag stänger mina öron för det tal som när som helst skulle höras om jag tog en paus och slog upp en av böckerna istället för att betrakta dem som ting med mer eller mindre besvärande utsträckning i rummet. Gamla, aldrig infriade drömmar om onyttig läsning kasseras: Kemins historia, Leviathan, Andrés (ballongfararens) journaler, Carlyles On heroes and hero-worship, tio volymer Agatha Christie. Jag minns hur jag tänkt att "den här måste jag ta hand om, den vore kul att läsa när jag får tid", och betraktar mitt naiva jag med nedlåtande vuxenhet. Jag far fram med cynismen och snusförnuftet hos en förlagsdirektör, betraktar böckerna som material som ska inhysas någonstans. På väg därifrån känner jag mig riktigt duktig, och kan konstatera en seger för realitets- över lustprincipen, bara för att se att SOL-biblioteket gallrar ut böcker och säljer billigt. Vips står jag där med en kasse böcker i handen: Polheims undersökning av arabesk-begreppet, Steiners bok om Duinoelegierna, en snygg utgåva av L'education sentimentale. De här måste jag ta hand om, det vore kul att läsa dem någon gång när jag får tid.

15/10 kl. 17.30: Diogenes Laertios berättar om en kyniker (jag kommer inte ihåg vem) som en gång var ute och gick i Atens utkanter, då han såg en soldat som ramlat ner i en grop och brutit benet. Kynikern i fråga höll det för en sanning att det inte fanns några anledningar att hjälpa sina medmänniskor, och följaktligen sket han i att hjälpa soldaten och gick därifrån utan att säga ett ord. Folket i Aten tyckte att han burit sig illa åt, men militären med det brutna benet skulle, sedan han fått hjälp av en annan förbipasserande, faktiskt respektera hans beslut. Kynikern levde ju åtminstone som han lärde.
Den senaste veckan har jag hjälpt två finkar som förirrat sig in i min lägenhet och i trapphuset (det kan, när jag tänker efter, faktiskt röra sig om samma fågel, som bara inte lärt sig sin läxa eller helt enkelt vill vara nära mig). Av någon anledning (parallellen är ju rätt svag när man tänker efter) kom jag att tänka på kynikern. Om han inte hade haft ett behov av att visa att han levde som han lärde, skulle han då kanske ha hjälpt soldaten? Om han skulle ha hjälpt en fågel, vad hade det betytt? Och vad betyder det att jag inte nöjer mig med att hjälpa en fågel, utan måste berätta det på den här bloggen?

17/10 kl. 20.30: Jag håller på att gå igenom hur ordet "beskrivning" användes under 1700-talet, som en del av min undersökning av bildlighet i naturdikten och dess relation till andra skrivarter. Sökordet "beskrifning" ger en hel del roliga resultat. Förutom den ymniga floran av topografiska skrifter kan man stöta på poster som den följande: Beskrifning at uppå tobaks dosor nyttja den förswenskade runstafwen såsom beständig almanach. Utgifwen af C.N. =(Rubr.)= (Fahlun, tryckt hos Pehr Ol. Axmar, 1786.). Låter som en riktig kioskvältare, inte sant? Jag återkommer med mer info till allmänheten när jag fått kika på boken lite närmare.
Apropå det har specialläsesalen blivit min nya fristad. Det fanns en tid i min oregerliga men vetgiriga ungdom då jag drömde om att gå i kloster eller hamna i fängelse för att kunna läsa utan distraktioner. Denna (inte helt o-kinky) fantasi förverkligas av specialläsesalen, där man måste avhända sig allt utom papper och penna och övervakas genom en glasruta. Om jag suttit där i 4 timmar har jag ägnat högst 3 minuter åt annat än att läsa och anteckna. På sätt och vis förverkligar denna plats den bibliotekets inneboende idé som bara ibland skymtar till, och som är alltmer sällsynt nu när de flesta bibliotek görs om till högljudda multimediacentraler eller en sorts caféer där man samlas för grupparbeten.

sonette, que nous veux-tu?

Ibland får jag för mig att alla mina favoritdikter är sonetter, men kanske är det bara för att de är lätta att memorera och därför så lätt anmäler sig som kandidater då frågan ställs. På mitt gamla jobb brukade jag ibland ha med mig en sonett uppskriven på en papperslapp och humma på den under dagen medan min kropp, kvarlämnad i demiurgens rike, utförde de handlingar jag fick betalt för. En hel del av Shakespeare, Baudelaire, Mallarmé, Stagnelius sitter kvar sedan dess - skulle jag hamna i en fängelsehåla skulle jag ha viss hjälp att behålla sinnesnärvaron.
Det är kul att höra P1:s bibliotekets program om sonetten, med Eva Ström, Magnus William-Olsson och Malte Persson. Eva Ströms översättningar av Shakespeares sonetter har jag nallat lite på från hennes hemsida, och det gav mersmak. Att det nu blivit en bok, och att den följer den så enkla och nacksmärtereducerande principen att trycka original och översättning bredvid varandra, är glädjande. Den ska genast inhandlas. Eva Ström har förnuftiga iakttagelser kring sonettens form, och det enda tråkiga med samtalet är att så mycket utrymme slösas på den överskattade och uttjatade sonetten nr 18. Så jävla exceptionell är den inte.
Det är desto mer upplyftande att slutet av programmet ägnas sonetten i samtidslitteraturen. Det är en gammal fascination hos mig, som faktiskt skrev en c-uppsats om Göran Sonnevis Små klanger; en röst med fokus på sonetten som form. Den svenska poesins utveckling sedan dess har gjort det något mindre genant att återvända till den, eftersom de spekulationer jag ägnade mig åt i den avslutande diskussionen delvis besannats. Att sonetten skulle bli en fullt möjlig form med den mer eklektiska och pastischerande varianten av postmodernism (herdedikter som utspelar sig på Times square, villanellor om Karl-Alfred etc.) är lätt att förstå; att sonetten nu kan användas i så allvarliga syften (Magnus William-Olssons senaste, t ex) är möjligen lite mer överraskande. Lars Forssells Sånger kallades "kitsch" (och var det kanske också, i en icke-nedvärderande mening) på åttiotalet. Men nu verkar det vara möjligt att skriva sonetter utan att ha ett ironiskt förhållningssätt till formen, utan att fnissa över att man sitter och sysslar med något så otidsenligt. Kanske utgör sonetten ett exempel på detta sällsynta: den konstnärliga rationalitetens triumf över historien. Det är en märklig men trots allt inte orimlig tanke.

Nugae

Jag har drabbats av en irriterande förkylning som inte tycks vilja ta steget över i min årliga feber och rena mig. Irriterande, eftersom jag då hade haft en legitim ursäkt för att ligga till sängs istället för att sitta framför datorn (den moderna motsvarigheten till galärslavens bänk) och försöka få ur mig ett avhandlingsavsnitt innan den 12/10. Det är knappast fysiskt omöjligt, men de återkommande revisionerna (läs: kriserna), känslan av att vara dum i huvudet, pendlingarna mellan övertygelsen att man gör något viktigt och misstanken att man bluffar, inför sig själv och inför forskarsamhället, självförtroendets in- och deflationer - allt detta behöver jag fullkomlig hälsa i övrigt för att hantera på ett bra sätt.
Allt det här är naturligtvis helt ointressant, och, misstänker jag, bara ett sätt att sysselsätta mig med något annat än ett avsnitt som inte riktigt vill skriva sig själv. Ska jag berätta om glädjeämnen istället? Man tänker sig rent spontant att det vore mer underhållande. Hmm...vad gläds jag åt då?

Jo, det långt ifrån fullständiga men mycket lovande Svenskt översättarlexikon. Haken är att de hittills färdiga artiklarna oftast handlar om kända översättare, eller om sådana som också var författare, så det kan vara svårt att få svar på de frågor man skulle behöva ett sådant lexikon till. Jag är t ex väldigt nyfiken på vem denne Carl Kullberg var, som två gånger vann pris för sina översättningar (av Tassos Det befriade Jerusalem och Ariostos Orlando furioso - den senare den enda översättning vi har på svenska). Ingenting finns att läsa om honom, och ingen annanstans heller. Men i bästa fall lyckas artiklarna ge sina föremål en plats i den svenska litteraturhistorien, förse dem med ett ansikte och ibland komma in på intressanta resonemang om översättningars tidsfärg (som när Jan Stolpe påpekar att Lagerlöfs Homeros tillhör den svenska nittiotalismen, t ex).

Som godnattläsning har jag för tillfället James Boswells Londondagbok för åren 1762-63. Jag har svårt att avgöra om jag tycker att boken är fängslande för att den känns tidsenlig, eller för att den inte alls är det. Det roliga tror jag är hur han blandar ihop en massa kategorier som för en senare samhällsvarelse inte tillåts existera samtidigt i ett medvetande - eller så är det för att hjulet har gått runt ett varv och vårt samhälle har större likheter med 1700-talets London än med 1800-talets. Den som har lust att skriva en konsumtionens psykopatologi kunde gärna börja här - det har rimligtvis gjorts redan av x antal nyhistoricister. Den totala avsaknaden av introspektion, eller åtminstone ifrågasättande, parat med den minutiösa uppräkningen av oviktigheter gör Boswell till en person som är intressant just genom att egentligen inte alls vara det.

Vidare håller jag med Jonas Thentes påpekande om den märkliga brist på insikt i arbetsdelningens välsignelser mellan dem som faktiskt kan IT och dem som tror att de måste förnya sig. Teknologi skulle aldrig vara farlig utan sitt supplement av mänsklig dårskap.

Reflektion: att syssla med en blogg är som att sälja knark. När du är aktiv får du oväntat många kunder och har plötsligt en massa utbyte med folk från andra sidan stan du som aldrig sett innan, men blir du tom under en lång period är du snart bortglömd. Sedan krävs det aggressiv marknadsföring för att bli ihågkommen.

Skriv där du står?

Jag vill minnas att ett av de "provokativa utspel" från en av ledarna på sommarens teoriläger gällde förhållandet mellan de konstnärliga utbildningarna (creative writing) och de akademiska (litteraturhistoria). För denne något konspiratoriskt lagde professor var det ett sätt att ta makten från det "farliga" i litteraturteorin och litteraturhistorian. Det är sant att konstnärliga utbildningar kan gå samman med det allmänna kundtänkandet på ett enklare sätt än en kurs i litteraturvetenskap, åtminstone pekar förhållandet mellan söktryck och förväntningen att kunna tjäna pengar på sin examen i den riktningen.
Och själv vill jag gärna slå ett slag för läsningen i motsats till skrivandet, eller åtminstone anmäla min skepsis mot att det senare lärs ut skilt från det förra. Ganska ofta får jag intrycket att alla vill bli författare men ingen vill läsa böcker, ungefär som att alla vill komma till himlen men ingen vill dö. Om det är en behaglig tillvaro som "fri skriftställare" som hägrar hänvisar jag som avskräckande exempel till Svensk bokhandels senaste undersökning av författares försörjning. Som föredöme hänvisar jag till Borges, som sade sig vara mer stolt över de böcker han läst än de han skrivit.
Mitt resonemang bygger naturligtvis på premissen att det finns en sådan sak som "kunskap om litteratur", mer eller mindre identisk med faktakunskap om, och estetisk erfarenhet av, en räcka viktiga verk och deras kontexter. Till och med den fullt rimliga manövern att demaskera det här litteraturbegreppet med hänvisning till dess historiskt skiftande avgränsning gentemot andra diskurser, värdehierakiernas medbrottslighet i förtryckets oändliga historia, osv. bygger just på en informerad och reflekterande hållning till det här godtyckligt bestämda föremålet. Föremålet måste visserligen ständigt uppfinnas på nytt, men det rör sig om en omorganisering av till större delen redan kända komponenter snarare än ett skapande ur intet. Kanske är det det här slöa tankemönstret, där originalitet tänks som resultatet av spontan, ofördärvad natur (ett tankemönster besläktad med vår kvardröjande föreställning om konstnären som bohemiskt fri ande) som ställer till det.
Den lärda och briljanta Elif Batuman har skrivit en smart och polemisk text om det här, apropå en ny bok om Creative writing-programmen och deras påverkan på den amerikanska litteraturen. På flera punkter kan hon dokumentera en frapperande okunskap om litterära teknikers historia, som nog ska ses i samband med mantran som ‘find your voice’ och ‘write what you know’. Hennes slutsatser tycks mig rimliga: "It might not be true that you have to ‘know the rules before you can break them’, but knowing the rules can save you from certain pitfalls, like thinking you’re being revolutionary when you aren’t"; "Not knowing something is one way to be independent of it – but knowing lots of things is a better way and makes you more independent." Hon förlorar sig delvis i kulturkritiskt kåseri med hänvisningar till Stuff white people like, och en del av slutsatserna är lite för enkla, men det är på det hela en mycket läsvärd text. Och "kärlek till litteraturen" (eller vad man nu ska kalla det) förblir nog det rimligaste sättet att urskulda sig om man bestämmer sig för att skriva.

Allmän adiafora XI

Den gigantiska uppdatering där jag summerar sommaren, och som ni myriader därute väntar på andlöst, tycks inte komma. Anledningen är att det är en mycket tråkig genre. Jag vet vad som hänt och behöver inte dubblera det med bokstäver. Hur länge sen var det egentligen jag skrev ett sådant inlägg? Och hur många gånger har jag inte inlett en uppdatering med brasklappar av det här slaget? Vad säger det om bloggformatet, eller kanske snarare min föreställning om hur en blogg borde se ut?
En som tröttnat på att blogga är Malte Persson, som nu säger farväl till Errata. Lite synd, eftersom inläggen när de väl kom oftast innehöll något av värde och vett. Men om det ger honom tid att snabbare färdigställa Underjorden, hans aviserade sonettsamling om Stockholms tunnelbana, vore jag den siste att gnissla.

Istället kommer här några anteckningar som skulle postats tidigare men som av någon anledning blivit liggande. Som ni förstår är dessa inte alls representativa för det liv jag lever nu, ja rentav falska - t ex har granen som omnämns i anteckningen från den 23/4 sågats ner under sommaren.

Må 31/5 kl. 08.30: Som vanligt hade jag sovit med köksfönstret öppet, och som så ofta på sistone hade jag sovit dåligt och hade svårt för att komma igång på morgonen. I mitt halvvakna tillstånd fyllde jag en skål med yoghurt och skulle hälla på müsli. Bland havreflingorna och russinen som tumlade ner genom luften fanns en fjäril som halvvägs i luften tycktes väckas till liv, vände på sig och med samma plötsliga knyck som ett pappersplan fann rätt köl och flög iväg. Först nu på kvällen kommer jag ihåg händelsen (eller var det inbillning?), hade inte ägnat den en tanke under hela dagen.

Lö 28/5 kl. 03.20: Av någon mystisk anledning fick jag Rilke-svaret på frågan om vad meningen med naturen är, när jag svamplade på fyllan och kastade ut frågor om ditt och datt. Personen hade aldrig läst Duinoelegierna, vilket gör det hela väldigt intressant, då det drastiskt minskar oddsen för just det svaret (innan man läst Rilke känns det inte rimligt att tänka så, men sen känns det liksom naturligt). ”Jag tror att det är för att vi ska se det.” sa han om ett träd, som svar på min fråga. Det vill säga:

…Und diese, von Hingang

lebenden Dinge verstehn, dass du sie rühmst; vergänglich,

traun sie ein Rettendes uns, den Vergänglischten, zu.

Wollen, wir sollen sie ganz im unsichtbarn Herzen verwandeln

in – o, unendlich – in uns! Wer wir am Ende auch seien.

Erde, ist es nicht dies, was du willst, unsichtbar

in uns erstehn? Ist es dein Traum nicht,

einmal unsichtbar zu sein? - Erde! Unsichtbar!

Was, wenn Verwandlung nicht, ist dein trängendes Auftrag?

Vilket vill säga:

…Och dessa ting, som lever

utav förgängligt, vet att du prisar dem; förgängliga

ser de en räddning i oss, oss de mest förgängliga.

Vill att vi helt ska förvandla dem i det osynliga hjärtat -

O oändligt – i oss! Vilka till slut vi än är.

Jord, är det inte detta du vill: osynlig

uppstå i oss? – Är det inte din

dröm att en gång bli osynlig? – Jord! osynlig!

Vad, om inte förvandling, är ditt tvingande uppdrag? (övers. Erik Lindegren)

Jag har läst Duinoelegierna varje vår sedan några år tillbaka (vilket jag sedan fått höra att Lars Norén också gör), men det har av oklara anledningar (förträngning? dödsdrift?) inte blivit av i år. Möjligen har det påverkat mig, överlämnat mig till ”blodets flodgud” och berövat mig ”öppenheten som präglar djuransiktet”. I brist på Rilkes enkla och förnuftiga svar på mina frågor har jag letat efter svåra och dåraktiga lösningar. Nu kan jag tolka den här våren retrospektivt som om det handlade om ett helt liv:

Ja, die Frühlinge brauchten dich wohl. Es muteten manche

Sterne dir zu, dass du sie spürtest. Es hob

Sich eine Woge heran im Vergangenen, oder

Da du vorüberkamst am geöffneten Fenster,

Gab eine Geige sich hin. Das alles war Auftrag.

Aber bewältigtest du’s? Warst du nicht immer

Noch von Erwartung zerstreut…

Ja dig behövde vårarna väl. Mången stjärna

eggade dig att känna för den. En våg

hävde sig upp i det förgångna, eller

just då du gick förbi det öppnade fönstret,

en violin gav sig hän. Allt detta var uppdrag.

Men var du vuxen det? Var du ej ständigt

förströdd av en väntan….osv.

?/? kl. ?: Odaterad anteckning om namn och ord.

Jag saknar de lite ”bögiga”, anspråksfullt grekiserande namnen från 1800-talets Frankrike: namn som Hippolyte, Anatole, Hyacinthe, Anastase. När ska de komma tillbaka? Tänk dig att ha en son som heter Hyacinthe! Även om de andra pojkarna nog kommer att ge sig på honom kommer han att repa sig, stärkas av det och likt en ohejdbar blomma växa upp till att bli både kvinnors och musers älskling.

Ord jag skulle önska att någon använde om mig, som jag önskar att jag liksom hörde i förbifarten när någonting jag gjort diskuterades (även om chansen att få höra just det ordet [eller ens dess svagare synonymer - har jag någon styrka ligger den knappast där] och i den situation jag målat upp, är försvinnande liten): ackuratess.

Meningslöst ord, och därtill ett jobbigt buzzword inom akademin: excellens. Ordet ”excellens” existerar inte i meningen ”egenskap av att vara jättebra” på svenska; ordet ”excellent” (jättebra) kan sägas existera med nöd och näppe. När hörde du senast någon säga en mening i stil med: ”Hälsa köksan att plumpuddingen var excellent”? Nu kommer någon att invända att det beror på att köksor och deras arbetsgivare knappt finns längre, men det är isåfall ett öde de delar med adjektivet ”excellent”. På engelska finns skillnaden mellan substantiven ”excellence” (egenskap av att vara jättebra) och ”excellency” (fin herre). På svenska finns bara den senare betydelsen (”Ers excellens”) vilket ger ett ofrivilligt komiskt intryck åt de akademiska drömmarna om att excellera (”vara jättebra”) på sitt område. I Sverige dubbas vi inte (som i Storbritannien) till ”Sir” för våra insatser, och risken är mycket liten att (som i Österrike) någon kommer att tilltala en med ”professor” si eller ”doktor” så. Oavsett hur jättebra (”excellent”) man är.

31/4: Jag följde med G, J, H och några till på fest nere i hamnen. Det var i en av de bästa lokalerna, med en massa små skilda rum, två dansgolv, inte alltför pretentiösa människor. Jag hade rentav kunnat tycka att det var spännande, men nu var det inte så. Det fanns ingenting att säga till någon överhuvudtaget. Den enda gången under kvällen jag sken upp var när jag på efterfesten ombads reda ut uppkomsten av benämningarna ”tysk” och ”german”. Det här är perverst! Och bortsett från mina märkliga reaktioner, har man inte åtminstone ett ansvar att försöka liva upp sina medmänniskor? Är inte det incitament nog att vara på ett annat sätt? Lite älskvärd? Kanske är det här ett tecken; jag vågar knappt fundera kring på vad.

5/5 kl. 16.30: På avstånd såg jag en liten pojke som krängde på ett räcke utanför Handelsbanken. Först trodde jag att det var en dvärg, det såg liksom ut så. Sen kom jag att tänka på att om man vore dvärg var det just sådana saker man inte skulle göra, eftersom andra då (på avstånd) skulle kunna tro att man vore en liten pojke. Jag själv hade utan att väcka uppmärksamhet kunnat göra något sådant – det är känt att vuxna regrederar till lekstadiet emellanåt och man skulle säkert betrakta mig som herre över situationen, åtminstone om jag inte var ensam. Vore jag kortväxt däremot, skulle hela min energi gå åt till att bestrida den likhet naturen upprättat mellan mig och barnet, medan jag nu kan utnyttja just den distansen.

25/4 kl. 15.20: Bra poptexter borde se ut ungefär så här (jag parafraserar): ”En kille jobbar med att för slavlön snurra en karusell på ett nöjesfält. Ansträngningen och den låga lönen gör att han blir tunn som ett skelett. Detta uppmärksammas av chefen för nöjesfältets spöktunnel, som ger honom en fet lön för att spela skelett. Han får massor med pengar och mat går upp i vikt igen. Men det får till följd att han sparkas från jobbet som skelett, och tvingas tillbaka till sin gamla uppgift med karusellen.” (The Idle Race, ”Skeleton and the roundabout”). Varför sjunger nästan ingen om sådant?

23/4 kl. 20.30:

…il faut vivre au jour le jour, oublier beaucoup, enfin éponger la vie à mesure qu’elle s’écoule. (Chamfort)

I Becketts version:

Live and clean forget from day to day,

Mop life up as fast as it dribbles away.

Idag var första gången på länge som jag upplevde en i det närmaste helt perfekt dag. Jag sov länge, möjligen lite för länge, och spenderade nästan en timme med tidningen och kaffe. Sedan knattrade jag lite på ett paper om As You Like It, och när jag körde fast stack jag istället och tränade. Eftermiddagen läste jag och skrev, gjorde några fynd, fick ihop en sida till avhandlingen med lekande lätthet, och hann dessutom med att lyssna på ”Spanarna” och lösa korsord. Vidare: åt stekt fläsk och surkål till middag, kikade lite på duvorna som sitter i den oformliga granen utanför fönstret. Dagen förflyter i en märklig blandning av snabbhet och lugn. I min otacksamhet kommer jag inte att minnas ett dugg av allt det här om några veckor, och till råga på allt kommer jag att inbilla mig att det är andra saker jag vill ha.

Fr 23/4 kl. 10.00: Ur DN, om nya djurarter funna på Borneo. Om Niklas Petterson, naturvårdshandläggare på svenska Världsnaturfonden: ”Han har varit där själv ett flertal gånger. Tagit sig fram med hjälp av små flygplan eller med små båtar på de små floderna.” (min kurs.) Vem är han? Nils Karlsson Pyssling? Upptäckte ingen korrekturläsare det stilistiskt vedervärdiga i att låta ett adjektiv upprepas tre gånger i en så kort mening? Den enda gång greppet kan vara tillåtet är när man överger den realistiska prosan för att skapa en primitivt gullig sagostämning i språket genom hypnotisk upprepning, som när man läser för ett barn. Vilket väl är ungefär vad som händer här: jag får en inre bild av liliputernas land.

Naagra smaasaker

Jag kaenner att jag maaste uppdatera den haer bloggen, som tycks ha drabbats av kroniskt troetthetssyndrom, eller saa aer det bara jag. Det finns en hel del att saega om min vistelse vid Cornell. Men som vanligt har jag inte tagit tillfaellet i akt och skrivit medan intrycken var naagorlunda begraensade och disponibla, och varje gaang jag saetter mig ner foer att skriva finner jag mig med en virtuell dubblering av de senaste tvaa maanaderna i mitt huvud och vet inte var jag ska boerja. Att tvingas transkribera skandinaviska tecken till romerska goer (se bara!) knappast uppgiften mer inbjudande. Saa, tills vidare, naagra smasaker:

Jag har aldrig varit saerskilt foertjust i Stanley Fish, vars foeredrag om "academic freedom" jag ska hoera paa imorgon. Aeven om jag tycker att hans relativistiska litteraturteori mest sysslar med skenproblem som han vill mobilisera till foermaan foer en politisk oklar populism, har han kanske en del att saega om fraagor roerande forskningspolitik och utbildning. Som i de haer artiklarna om studenters utvaerdering av laerare. Jag avboejde att ge studenterna moejlighet att utvaerdera mig den haer terminen, inte saa mycket foer att jag inte kan ta kritik (jag vet maanga saker som kunde bli baettre), men foer att inte tappa tilltron till studenterna, eller omedvetet anpassa mig till vad de foer tillfaellet raakar tycka snarare aen till deras potential. Jag minns mycket vael naer jag laeste sociologi och Thomas Brante gav en suveraen foerelaesning i vetenskapsteori, som de flesta av medstudenterna tyckte var "traakig", medan en pajas till pseudoakademiker som aegnade foerelaesningstiden aat att skoja med aahoerarna blev mycket omtyckt. Men, smaaborgerligt moraliserande aasido: det verkligt skraemmande aer naturligtvis hur saeljare-kundlogiken importeras till ett omraade som fungerar enligt mycket annorlunda lagar.

12/6 kl. 21.30: Samtal paa puben. Jag: "I can't believe we're watching the NBA finals when there's a world cup of soccer going on. This is so provincial." Robert (ironiskt foerebraaende): " Why do you hate America? Why do you hate freedom?" Jag: Oh, I don't hate freedom, I just want it to be used for good purposes, like kicking a ball into a goal rather than throwing it into a basket." De kulturella skillnaderna er ungefaer saa besvaerande foer mig haer.

13/6 kl. 14.00: Litteraer turism, faaglars namn, etc. Jag befinner mig paa den plats daer Vladimir Nabokov bodde och undervisade i 11 aar och daer flera av hans baesta romaner kom till. Vanligtvis aer jag inte mycket foer litteraer turism, men med tanke paa den detaljfascism som goer sig paamind i hans Lectures on Literature, vill jag gaerna faa en uppfattning om den flora och fauna som han beskriver. Men ett lingvistiskt problem tar oever istaellet. Jag har precis boerjat rekognoscera de tropiskt-nordiska omgivningarna och faat syn paa en illroed, stroemlinjeformad, svepande och skygg faagel, som troligtvis aer mycket vanlig haeromkring (en avbildning pryder grannarnas brevlaada). Jag fraagar min hyresvaerdinna vad faageln kallas, och faar det orimliga svaret "cardinal". I mitt huvud oeversaetter jag genast yttrandet till "domherre" vilket aer absurt. Dessa foerirrade kakaduor har ingenting gemensamt med den knubbiga, roedbroestade vinterfaagel vi i Sverige pryder med det namnet (se bilderna). Aer verkligen den katolska kyrkans uniformer ett foer protestantiska laender gemensamt, och tillraeckligt paatraengande, symboliskt register foer att moejliggoera detta mirakuloesa, kvasiadamitiska sammantraeffande? Och ja, faageln finns hos Nabokov, i en kasserad del av den fiktiva dikten Pale Fire:

The setting sun that lights the tips
Of TV's giant paperclips
Upon the roof;

The cardinal that likes to sit
And make chip-wit, chip-wit, chip-wit
Upon the tree;

The empty little swing that swings
Under the tree: these are the things
That break my heart.



22/6 kl. 21.30: Jag lyckades undvika ett horribelt felsteg. Kursen har ett stort antal homo/bi-personer och jag foeljde med naagra av dem till krogen. Min gaydar hade uppmaerksammat naagra av dem, men andelen visade sig vara stoerre aen jag trott, med en del oeverraskande uppenbarelser. Jag var paa vaeg att skoja till det lite och saega att "This is like Sodom and Gomorra" (den del av Prousts romansvit daer maskerna faller och det visar sig att praktiskt taget alla aer homosexuella), men jag insaag i god tid att kursiveringen inte skulle hoerts i tal, och att det nog hade laatit raett konstigt. Aa andra sidan tror jag inte att en enda av dem inte aer Proustian - en gemenskap av stoerre betydelse aen den kosmiska slumpen hos ens sexuella laeggning, om du fraagar mig. Vore svaart att taenka ut en talsituation med en lika tunn linje mellan att saega precis raett sak (genom inkluderande gemensamma referenser) och rent hate speech.

Allmän adiafora X

14/3 kl. 18.00: Läshunger och ombytlighet. Jag har svårt att systematiskt läsa, t ex att beta av det viktiga inom en viss epok: jag vill att upplevelserna ska förhålla sig kontrasterande till varandra. Jag vill hoppa mellan det lätta och det svåra, det fantastiska och det prosaiska, mellan fakta och fiktion, osv. Plötsligt längtar jag efter science fiction, en genre jag vanligtvis betraktar som det tråkiga och osexiga resultatet av finnig teknikonani. Kanske påverkas jag av att den genren är så i ropet. Tidningarna får allting att låta tilltalande, som reklam för saker man inte behöver, men som är någonting annat än det man har och därför intressant.
Nu sitter jag fast i det elizabethanska dramat inför en kurs senare i vår, och möter mängder av texter jag inte hade en aning om var så bra. Jag gillade Horatio och Bel-Imperias kärleksduett i The Spanish Tragedy av Thomas Kyd; Marlowes Tamburlaine innehåller något av den bästa dramatiska vers jag läst; jag har upptäckt att den Shakespereanska komedin kan vara ett "glädje"- snarare än ett "skrattspel", osv osv. Ändå är jag stundvis less på det hela, less på själva dramaformen. Jag resonerar nästan som Humbert Humbert i Lolita:

”a form that smacks of stone-age rites and communal nonsense despite those individual injections of genius, such as, say, Elizabethan poetry which a closeted reader automatically pumps out of the stuff.”

När jag ledsnar på det rituella har jag åtminstone versen, som håller en förbluffande hög lägstanivå. Hur som helst har jag en önskelista som i hypotetiska hyllmeter troligtvis övergår de olästa böcker jag har i hyllan - de överlappar sällan varandra. Senast jag hade en riktigt bra, dvs. fri, stund med böckerna var när jag var i Ludvika och tog lite allmän paus från mina plikter. Jag tror att man måste göra det emellanåt för att komma ihåg hur man egentligen gör för att läsa. Inte för att vara snäll mot sig själv eller "unna" sig något, nödvändigtvis, utan om inte annat av rent tekniska anledningar.

Lö 6/3 kl. 18.30: Såg en puckelrygg, en riktig en. Han tittade t om åt sidorna genom att vrida på hela kroppen. Jag anser ändå inte min tidigare åsikt i frågan vederlagd.

To 4/3 kl. 10-10.45/14-14.30: Två stolar, två samtal. Jag påbörjade idag min samtalsterapi hos psykologstudenterna. Prisvärt och möjligen lite intressant, tänker jag. Senare samma dag gick jag och klippte mig. Jag hade natten innan sovit lite dåligt, och på tåget hem dåsade jag till lite, eller lät åtminstone tankarna driva iväg. Dagens två samtal gled in i varandra: jag visste inte vad som hade varit ”viktigt” eller ”befriande”, vad som varit tomt och kanske nästan plågsamt i sin tomhet: min ändlösa monolog i stolen hos psykologen in spe (som såg ut att vara 22 år gammal), eller det nödtorftiga värn mot tystnaden och entropin som utgjordes av min ”dialog” med hårfrisörskan. Allting, innehållet i bägge samtalen, var egendomligt platt, alla ord lagda på samma nivå i en slags jämlikhet som nästan vore skrämmande om det inte vore för solen som sken in i båda dessa rum, och som på något sätt var det som allting egentligen handlade om. Häftar inte fast vid något, tänkte jag, och tittade på de hoppande dammpartiklarna.

Allmän adiafora IX

31/12/2009 kl 22.45: Snackade med en märklig och rätt irriterande människa på nyårsfesten. Vi diskuterade huruvida man älskade vad man jobbade med: jag menade att jag var rätt lyckligt lottad, och han insisterade på att ”Du kommer att komma till en punkt där du måste kompromissa”. Jag tänkte efter lite och svarade sen att det måste man hursomhelst, att jag hellre har ett jobb där det är 50% frihet och 50% kompromiss än något av mina tidigare kneg, där frihetsdelen var i stort sett obefintlig. Inga konstigheter, men han fortsatte att säga att jag skulle komma till en punkt där jag förlorade anledningarna till varför jag höll på med det jag höll på med, och ägnade sig åt långa utläggningar som inte för allt i världen fick avbrytas trots att jag visste precis vad han skulle säga. Han hade egentligen inga argument, utan bara ett smil som om han visste bättre, ett hotfullt vippande pekfinger, och han verkade jävligt säker på sin sak.
Lite läskigt hade det faktiskt kunnat bli. Jag tänker på en novell jag läste för länge sedan, av en latinamerikansk författarinna jag glömt namnet på. Den handlar om en främling som knackar på i en enslig stuga, och bara genom att säga till dess ägare: ”jag vet din hemlighet” skaffar sig mat och husrum. Sensmoral: alla har någonting i sig som de inte vill ska dras fram i ljuset. Inte nödvändigtvis ett begånget brott eller ens onda tankar, men någonting de skäms för - kanske bara en känsla av inautenticitet. När någon menar sig äga kunskap om detta, som de inte ens behöver beskriva särskilt detaljerat (ju vagare desto bättre), är det naturligt om än vetenskapligt ohållbart (människor kan inte titta in i varandras själar) att man spetsar öronen. Men så var främlingen i berättelsen bara en sofistikerad stråtrövare; killen jag diskuterade med bara en charlatan. Undvik sådana.

6/1 kl. 15.30: Allt som vanligt. Jag till G: "Vi ska inte fråga om E vill med och storhandla?" G: "Jag vet inte. Han har säkert planerat att dra och storhandla, typ imorgon." Jag: "Ja, och han är säkert och tränar just nu, men va fan, vi provar." (RINGER) "Hej, har du lust att hänga med och storhandla?" E: "Nej, jag hade planerat att storhandla imorgon." Jag: "Du kan inte tänka dig att dra och storhandla idag istället?" E: "Nej, jag ska dra och träna nu." Tryggt.

1/2 kl. 12.30: Idé till facebookgrupp (om jag hade facebook, vill säga): Vi som bara lånar böcker som på landsortsbiblioteken fått staligt litteraturstöd. Inte av princip eller så, men jag kan iaktta ett mönster.

2/2 kl. 16.00: Idag ljög jag för min mor. Jag har under min vistelse i Ludvika åkt en hel del skidor och tänkte idag att jag skulle ge mig på milspåret. Eftersom det var länge sen jag åkte det och allt här är vitt, vitt, vitt bad jag om en vägbeskrivning, som jag nog egentligen bara halvförstod. Jag gav mig ut i en enorm uppförsbacke, fortsatte uppför på bakhalt före med dåligt vallade skidor - det kändes som att vandra med hjälp enbart av triceps, men jag framhärdade. Till slut hade jag nått en punkt där jag började misströsta om att någonsin komma fram, men lika gärna kunde vara på rätt spår och det isåfall hade varit en förlust att vända. När jag hade varit ute i det allt mindre skönjbara spåret i en och en halv timme vände jag om och körde ner för en bilväg i skogen, där jag såg en bil stå parkerad och en grävmaskin arbeta. Jag frågade skogsarbetaren var jag befann mig, och det visade sig att jag befann mig ute vid golfbanan, långt utanför den lilla civilisation som går att uppbringa här omkring. En känsla av skam och hopplöshet kom över mig. Till saken hör att jag och mina kompisar en gång för länge sedan (mellanstadiet) under en friluftsdag bytt plats på skyltarna och sänt hälften av klassen vilse. De hade hamnat just vid den här golfbanan. Saken hade uppdagats, naturligtvis. Nu hade jag själv hamnat därute, svettig, hopplös och helt utan förutsättningar att uppskatta ironin. Jag tiggde skjuts av en tant vid golfbanas parkering som egentligen inte hade vägarna förbi stan men för min skull kunde tänka sig att åka in och handla idag. Jag kom hem strax innan morsan kom hem från jobbet, och på frågan om det hade gått bra att åka milspåret svarade jag "mmm". Om det inte vore för att jag sprider ut det här på internet, och för att jag inte är religiös, skulle jag ha motiverat mitt handlande med att jag ville att det skulle stanna mellan mig och Gud.