Allmän adiafora XI

Den gigantiska uppdatering där jag summerar sommaren, och som ni myriader därute väntar på andlöst, tycks inte komma. Anledningen är att det är en mycket tråkig genre. Jag vet vad som hänt och behöver inte dubblera det med bokstäver. Hur länge sen var det egentligen jag skrev ett sådant inlägg? Och hur många gånger har jag inte inlett en uppdatering med brasklappar av det här slaget? Vad säger det om bloggformatet, eller kanske snarare min föreställning om hur en blogg borde se ut?
En som tröttnat på att blogga är Malte Persson, som nu säger farväl till Errata. Lite synd, eftersom inläggen när de väl kom oftast innehöll något av värde och vett. Men om det ger honom tid att snabbare färdigställa Underjorden, hans aviserade sonettsamling om Stockholms tunnelbana, vore jag den siste att gnissla.

Istället kommer här några anteckningar som skulle postats tidigare men som av någon anledning blivit liggande. Som ni förstår är dessa inte alls representativa för det liv jag lever nu, ja rentav falska - t ex har granen som omnämns i anteckningen från den 23/4 sågats ner under sommaren.

Må 31/5 kl. 08.30: Som vanligt hade jag sovit med köksfönstret öppet, och som så ofta på sistone hade jag sovit dåligt och hade svårt för att komma igång på morgonen. I mitt halvvakna tillstånd fyllde jag en skål med yoghurt och skulle hälla på müsli. Bland havreflingorna och russinen som tumlade ner genom luften fanns en fjäril som halvvägs i luften tycktes väckas till liv, vände på sig och med samma plötsliga knyck som ett pappersplan fann rätt köl och flög iväg. Först nu på kvällen kommer jag ihåg händelsen (eller var det inbillning?), hade inte ägnat den en tanke under hela dagen.

Lö 28/5 kl. 03.20: Av någon mystisk anledning fick jag Rilke-svaret på frågan om vad meningen med naturen är, när jag svamplade på fyllan och kastade ut frågor om ditt och datt. Personen hade aldrig läst Duinoelegierna, vilket gör det hela väldigt intressant, då det drastiskt minskar oddsen för just det svaret (innan man läst Rilke känns det inte rimligt att tänka så, men sen känns det liksom naturligt). ”Jag tror att det är för att vi ska se det.” sa han om ett träd, som svar på min fråga. Det vill säga:

…Und diese, von Hingang

lebenden Dinge verstehn, dass du sie rühmst; vergänglich,

traun sie ein Rettendes uns, den Vergänglischten, zu.

Wollen, wir sollen sie ganz im unsichtbarn Herzen verwandeln

in – o, unendlich – in uns! Wer wir am Ende auch seien.

Erde, ist es nicht dies, was du willst, unsichtbar

in uns erstehn? Ist es dein Traum nicht,

einmal unsichtbar zu sein? - Erde! Unsichtbar!

Was, wenn Verwandlung nicht, ist dein trängendes Auftrag?

Vilket vill säga:

…Och dessa ting, som lever

utav förgängligt, vet att du prisar dem; förgängliga

ser de en räddning i oss, oss de mest förgängliga.

Vill att vi helt ska förvandla dem i det osynliga hjärtat -

O oändligt – i oss! Vilka till slut vi än är.

Jord, är det inte detta du vill: osynlig

uppstå i oss? – Är det inte din

dröm att en gång bli osynlig? – Jord! osynlig!

Vad, om inte förvandling, är ditt tvingande uppdrag? (övers. Erik Lindegren)

Jag har läst Duinoelegierna varje vår sedan några år tillbaka (vilket jag sedan fått höra att Lars Norén också gör), men det har av oklara anledningar (förträngning? dödsdrift?) inte blivit av i år. Möjligen har det påverkat mig, överlämnat mig till ”blodets flodgud” och berövat mig ”öppenheten som präglar djuransiktet”. I brist på Rilkes enkla och förnuftiga svar på mina frågor har jag letat efter svåra och dåraktiga lösningar. Nu kan jag tolka den här våren retrospektivt som om det handlade om ett helt liv:

Ja, die Frühlinge brauchten dich wohl. Es muteten manche

Sterne dir zu, dass du sie spürtest. Es hob

Sich eine Woge heran im Vergangenen, oder

Da du vorüberkamst am geöffneten Fenster,

Gab eine Geige sich hin. Das alles war Auftrag.

Aber bewältigtest du’s? Warst du nicht immer

Noch von Erwartung zerstreut…

Ja dig behövde vårarna väl. Mången stjärna

eggade dig att känna för den. En våg

hävde sig upp i det förgångna, eller

just då du gick förbi det öppnade fönstret,

en violin gav sig hän. Allt detta var uppdrag.

Men var du vuxen det? Var du ej ständigt

förströdd av en väntan….osv.

?/? kl. ?: Odaterad anteckning om namn och ord.

Jag saknar de lite ”bögiga”, anspråksfullt grekiserande namnen från 1800-talets Frankrike: namn som Hippolyte, Anatole, Hyacinthe, Anastase. När ska de komma tillbaka? Tänk dig att ha en son som heter Hyacinthe! Även om de andra pojkarna nog kommer att ge sig på honom kommer han att repa sig, stärkas av det och likt en ohejdbar blomma växa upp till att bli både kvinnors och musers älskling.

Ord jag skulle önska att någon använde om mig, som jag önskar att jag liksom hörde i förbifarten när någonting jag gjort diskuterades (även om chansen att få höra just det ordet [eller ens dess svagare synonymer - har jag någon styrka ligger den knappast där] och i den situation jag målat upp, är försvinnande liten): ackuratess.

Meningslöst ord, och därtill ett jobbigt buzzword inom akademin: excellens. Ordet ”excellens” existerar inte i meningen ”egenskap av att vara jättebra” på svenska; ordet ”excellent” (jättebra) kan sägas existera med nöd och näppe. När hörde du senast någon säga en mening i stil med: ”Hälsa köksan att plumpuddingen var excellent”? Nu kommer någon att invända att det beror på att köksor och deras arbetsgivare knappt finns längre, men det är isåfall ett öde de delar med adjektivet ”excellent”. På engelska finns skillnaden mellan substantiven ”excellence” (egenskap av att vara jättebra) och ”excellency” (fin herre). På svenska finns bara den senare betydelsen (”Ers excellens”) vilket ger ett ofrivilligt komiskt intryck åt de akademiska drömmarna om att excellera (”vara jättebra”) på sitt område. I Sverige dubbas vi inte (som i Storbritannien) till ”Sir” för våra insatser, och risken är mycket liten att (som i Österrike) någon kommer att tilltala en med ”professor” si eller ”doktor” så. Oavsett hur jättebra (”excellent”) man är.

31/4: Jag följde med G, J, H och några till på fest nere i hamnen. Det var i en av de bästa lokalerna, med en massa små skilda rum, två dansgolv, inte alltför pretentiösa människor. Jag hade rentav kunnat tycka att det var spännande, men nu var det inte så. Det fanns ingenting att säga till någon överhuvudtaget. Den enda gången under kvällen jag sken upp var när jag på efterfesten ombads reda ut uppkomsten av benämningarna ”tysk” och ”german”. Det här är perverst! Och bortsett från mina märkliga reaktioner, har man inte åtminstone ett ansvar att försöka liva upp sina medmänniskor? Är inte det incitament nog att vara på ett annat sätt? Lite älskvärd? Kanske är det här ett tecken; jag vågar knappt fundera kring på vad.

5/5 kl. 16.30: På avstånd såg jag en liten pojke som krängde på ett räcke utanför Handelsbanken. Först trodde jag att det var en dvärg, det såg liksom ut så. Sen kom jag att tänka på att om man vore dvärg var det just sådana saker man inte skulle göra, eftersom andra då (på avstånd) skulle kunna tro att man vore en liten pojke. Jag själv hade utan att väcka uppmärksamhet kunnat göra något sådant – det är känt att vuxna regrederar till lekstadiet emellanåt och man skulle säkert betrakta mig som herre över situationen, åtminstone om jag inte var ensam. Vore jag kortväxt däremot, skulle hela min energi gå åt till att bestrida den likhet naturen upprättat mellan mig och barnet, medan jag nu kan utnyttja just den distansen.

25/4 kl. 15.20: Bra poptexter borde se ut ungefär så här (jag parafraserar): ”En kille jobbar med att för slavlön snurra en karusell på ett nöjesfält. Ansträngningen och den låga lönen gör att han blir tunn som ett skelett. Detta uppmärksammas av chefen för nöjesfältets spöktunnel, som ger honom en fet lön för att spela skelett. Han får massor med pengar och mat går upp i vikt igen. Men det får till följd att han sparkas från jobbet som skelett, och tvingas tillbaka till sin gamla uppgift med karusellen.” (The Idle Race, ”Skeleton and the roundabout”). Varför sjunger nästan ingen om sådant?

23/4 kl. 20.30:

…il faut vivre au jour le jour, oublier beaucoup, enfin éponger la vie à mesure qu’elle s’écoule. (Chamfort)

I Becketts version:

Live and clean forget from day to day,

Mop life up as fast as it dribbles away.

Idag var första gången på länge som jag upplevde en i det närmaste helt perfekt dag. Jag sov länge, möjligen lite för länge, och spenderade nästan en timme med tidningen och kaffe. Sedan knattrade jag lite på ett paper om As You Like It, och när jag körde fast stack jag istället och tränade. Eftermiddagen läste jag och skrev, gjorde några fynd, fick ihop en sida till avhandlingen med lekande lätthet, och hann dessutom med att lyssna på ”Spanarna” och lösa korsord. Vidare: åt stekt fläsk och surkål till middag, kikade lite på duvorna som sitter i den oformliga granen utanför fönstret. Dagen förflyter i en märklig blandning av snabbhet och lugn. I min otacksamhet kommer jag inte att minnas ett dugg av allt det här om några veckor, och till råga på allt kommer jag att inbilla mig att det är andra saker jag vill ha.

Fr 23/4 kl. 10.00: Ur DN, om nya djurarter funna på Borneo. Om Niklas Petterson, naturvårdshandläggare på svenska Världsnaturfonden: ”Han har varit där själv ett flertal gånger. Tagit sig fram med hjälp av små flygplan eller med små båtar på de små floderna.” (min kurs.) Vem är han? Nils Karlsson Pyssling? Upptäckte ingen korrekturläsare det stilistiskt vedervärdiga i att låta ett adjektiv upprepas tre gånger i en så kort mening? Den enda gång greppet kan vara tillåtet är när man överger den realistiska prosan för att skapa en primitivt gullig sagostämning i språket genom hypnotisk upprepning, som när man läser för ett barn. Vilket väl är ungefär vad som händer här: jag får en inre bild av liliputernas land.