Nugae

Jag har drabbats av en irriterande förkylning som inte tycks vilja ta steget över i min årliga feber och rena mig. Irriterande, eftersom jag då hade haft en legitim ursäkt för att ligga till sängs istället för att sitta framför datorn (den moderna motsvarigheten till galärslavens bänk) och försöka få ur mig ett avhandlingsavsnitt innan den 12/10. Det är knappast fysiskt omöjligt, men de återkommande revisionerna (läs: kriserna), känslan av att vara dum i huvudet, pendlingarna mellan övertygelsen att man gör något viktigt och misstanken att man bluffar, inför sig själv och inför forskarsamhället, självförtroendets in- och deflationer - allt detta behöver jag fullkomlig hälsa i övrigt för att hantera på ett bra sätt.
Allt det här är naturligtvis helt ointressant, och, misstänker jag, bara ett sätt att sysselsätta mig med något annat än ett avsnitt som inte riktigt vill skriva sig själv. Ska jag berätta om glädjeämnen istället? Man tänker sig rent spontant att det vore mer underhållande. Hmm...vad gläds jag åt då?

Jo, det långt ifrån fullständiga men mycket lovande Svenskt översättarlexikon. Haken är att de hittills färdiga artiklarna oftast handlar om kända översättare, eller om sådana som också var författare, så det kan vara svårt att få svar på de frågor man skulle behöva ett sådant lexikon till. Jag är t ex väldigt nyfiken på vem denne Carl Kullberg var, som två gånger vann pris för sina översättningar (av Tassos Det befriade Jerusalem och Ariostos Orlando furioso - den senare den enda översättning vi har på svenska). Ingenting finns att läsa om honom, och ingen annanstans heller. Men i bästa fall lyckas artiklarna ge sina föremål en plats i den svenska litteraturhistorien, förse dem med ett ansikte och ibland komma in på intressanta resonemang om översättningars tidsfärg (som när Jan Stolpe påpekar att Lagerlöfs Homeros tillhör den svenska nittiotalismen, t ex).

Som godnattläsning har jag för tillfället James Boswells Londondagbok för åren 1762-63. Jag har svårt att avgöra om jag tycker att boken är fängslande för att den känns tidsenlig, eller för att den inte alls är det. Det roliga tror jag är hur han blandar ihop en massa kategorier som för en senare samhällsvarelse inte tillåts existera samtidigt i ett medvetande - eller så är det för att hjulet har gått runt ett varv och vårt samhälle har större likheter med 1700-talets London än med 1800-talets. Den som har lust att skriva en konsumtionens psykopatologi kunde gärna börja här - det har rimligtvis gjorts redan av x antal nyhistoricister. Den totala avsaknaden av introspektion, eller åtminstone ifrågasättande, parat med den minutiösa uppräkningen av oviktigheter gör Boswell till en person som är intressant just genom att egentligen inte alls vara det.

Vidare håller jag med Jonas Thentes påpekande om den märkliga brist på insikt i arbetsdelningens välsignelser mellan dem som faktiskt kan IT och dem som tror att de måste förnya sig. Teknologi skulle aldrig vara farlig utan sitt supplement av mänsklig dårskap.

Reflektion: att syssla med en blogg är som att sälja knark. När du är aktiv får du oväntat många kunder och har plötsligt en massa utbyte med folk från andra sidan stan du som aldrig sett innan, men blir du tom under en lång period är du snart bortglömd. Sedan krävs det aggressiv marknadsföring för att bli ihågkommen.