Allmän adiafora IV

Tisdag 7/4 kl. 13.00: Jag såg ett flådigt amerikanaråk på Stora södergatan. Kvinnan som satt på passagerarsidan såg påtagligt uttråkad ut, och till en början slogs jag av bristen på överensstämmelse mellan hennes apatiska min och chassits ostentativa éclat. Varför? tänkte jag senare. Är det nödvändigtvis roligt att sitta inuti en "rolig" bil? Kräver det ett överlägset ansiktsuttryck? Om det nu är så att den här lyxbilen verkligen är en fröjd för ögat (jag vet inte, jag har ingen känsla för bilar och deras utseende), då är det väl ändå för mig, åskådaren, det har den funktionen? Är det roligt att bo inuti ett hus som ser fint ut för de som går förbi ute på gatan?

Torsdag 9/4 kl. 17-19 : Spenderade återstoden av eftermiddagen åt fruktlösa fantasivariationer på spelet boule. Fot-boule, base-boule, volley-boule, etc. Det bör påpekas att jag gjorde en del annat under tiden, lagade mat och så.

Lördag 11/4 kl. 20.00: Samtal med min bror om puckelryggar, som jag hävdar inte finns längre. Han menar att de inte alls har försvunnit, att det bara är läkekonsten som blivit bättre på att upptäcka former av skolios hos nyfödda och sätta in åtgärder. Det är naturligtvis sant, men det är inte riktigt det jag menar. Vi kan vetenskapligt ringa in vissa transhistoriska symptom ("en form av skolios") och se att de fortfarande existerar. Men det är någonting helt annat. Vad jag menar är att kategorin puckelryggar inte finns längre, att de inte existerar som en klart avgränsad typ i det mänskliga figurgalleriet. Det existerar inte en grupp "puckelryggar" på samma sätt som det finns sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Alla vet vad det är för sorts figurer och har vissa uppfattningar om dem. För att ha associationer knutna till ordet "puckelrygg" måste man ha tagit del av äldre källor där fenomenet omtalas på ett så självklart sätt som om det handlade om sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Puckelryggen som en form av människa finns inte längre.

Lördag 18/4, natt: Två mycket underliga drömmar under samma natt, eller två delar av en och samma mycket sjuka och omväxlande dröm. Först kom en utmärglad afrikansk kvinna krypande mot mig och bad om vatten. jag gav henne att dricka ur en sportflaska. Då hon släckt sin törst tillräckligt för att börja tala igen sade hon med exakt samma tonfall, punkterat av stönanden: "Litteratur!....Litteratur!" som hon tidigare sagt "Vatten!...Vatten!".
Jag befann mig sedan på en borggård och träffade prins Carl Philip, som hade i uppdrag att visa mig och en kompanjon runt på området. Vi småpratade lite, och han berättade att han kunde bra franska då han en gång i tiden velat utbilda sig till fransklärare (?). Jag föreslog av någon anledning att vi skulle tala franska med varandra, även om miljön helt saknade 1700-talsassociationer. Men han pratade väldigt bra och snabbt och jag hade svårt att följa med. Slutligen leddes jag och min vän ned i en slags källare med höga fönster i markhöjd. Prinsen stannade på en liten platå och sade "Och det här kallar jag mort aux rouges!", varvid han tryckte på en knapp och avlägsnade sig. Sakta men säkert började väggarna röra sig mot mitten av rummet, som i en scen ur Batman eller James Bond, och jag vaknade skräckslagen.