sonette, que nous veux-tu?

Ibland får jag för mig att alla mina favoritdikter är sonetter, men kanske är det bara för att de är lätta att memorera och därför så lätt anmäler sig som kandidater då frågan ställs. På mitt gamla jobb brukade jag ibland ha med mig en sonett uppskriven på en papperslapp och humma på den under dagen medan min kropp, kvarlämnad i demiurgens rike, utförde de handlingar jag fick betalt för. En hel del av Shakespeare, Baudelaire, Mallarmé, Stagnelius sitter kvar sedan dess - skulle jag hamna i en fängelsehåla skulle jag ha viss hjälp att behålla sinnesnärvaron.
Det är kul att höra P1:s bibliotekets program om sonetten, med Eva Ström, Magnus William-Olsson och Malte Persson. Eva Ströms översättningar av Shakespeares sonetter har jag nallat lite på från hennes hemsida, och det gav mersmak. Att det nu blivit en bok, och att den följer den så enkla och nacksmärtereducerande principen att trycka original och översättning bredvid varandra, är glädjande. Den ska genast inhandlas. Eva Ström har förnuftiga iakttagelser kring sonettens form, och det enda tråkiga med samtalet är att så mycket utrymme slösas på den överskattade och uttjatade sonetten nr 18. Så jävla exceptionell är den inte.
Det är desto mer upplyftande att slutet av programmet ägnas sonetten i samtidslitteraturen. Det är en gammal fascination hos mig, som faktiskt skrev en c-uppsats om Göran Sonnevis Små klanger; en röst med fokus på sonetten som form. Den svenska poesins utveckling sedan dess har gjort det något mindre genant att återvända till den, eftersom de spekulationer jag ägnade mig åt i den avslutande diskussionen delvis besannats. Att sonetten skulle bli en fullt möjlig form med den mer eklektiska och pastischerande varianten av postmodernism (herdedikter som utspelar sig på Times square, villanellor om Karl-Alfred etc.) är lätt att förstå; att sonetten nu kan användas i så allvarliga syften (Magnus William-Olssons senaste, t ex) är möjligen lite mer överraskande. Lars Forssells Sånger kallades "kitsch" (och var det kanske också, i en icke-nedvärderande mening) på åttiotalet. Men nu verkar det vara möjligt att skriva sonetter utan att ha ett ironiskt förhållningssätt till formen, utan att fnissa över att man sitter och sysslar med något så otidsenligt. Kanske utgör sonetten ett exempel på detta sällsynta: den konstnärliga rationalitetens triumf över historien. Det är en märklig men trots allt inte orimlig tanke.