Judisk humor

Jag hittade ett kul exempel på judisk humor från New York när jag läste en artikel om W.H. Auden. Tydligen var det här ett av hans favorithistorier. Jag antar att den ska framföras med ordentlig Brooklynaccent för att komma helt till sin rätt, men så här lyder den i alla fall:

A man from the Upper West Side goes to his psychiatrist. The doctor listens and tells him he is depressed and hostile. The doctor suggests a hobby or a pet, something to bring him out of it. The man says he lives in a small apartment; it would be difficult. The doctor says even a small pet would do. After several weeks, the doctor noted improvement, and asked if the man had bought a pet. "Yes," the man said. "What kind?" "Bees," he replied. "Bees?" the doctor said, puzzled. "I thought you said you had a small apartment. Where do you keep them?" "In a cigar box," said the patient. "But how do they breathe?" the doctor asked.

"How do they breathe?" said the patient. "Fuck 'em."

Ett utdött släkte

De senaste dagarna har jag bläddrat i en massiv bok av en typ som inte görs längre. Det rör sig om Gilbert Highets The Classical Tradition. Greek and Roman Influences on Western Literature(1949). Bara tanken att döpa en bok till något så självklart, och att som ensam författare ta sig an ett sådant projekt, ter sig för oss nästan löjeväckande. Än mer löjeväckande - men också imponerande - är den självklara auktoritet med vilken Highet delar ut omdömen till höger och vänster. Många av hans idiosynkrasier är rätt diskutabla, t ex hans själsvåldiga bruk av ordet "barock" för all 16- och 1700-talslitteratur. Tendens att härleda allting till antiken leder också till en del bisarra resultat - t ex när Keats oden förklaras vara en kombination av de pindariska och de horatianska odetyperna. Det är på sitt sätt en träffande karakteristik, men någon verklig förklaring av dikternas framväxt och underliggande mönster är det väl knappast. I detta påminner han om traditionalisten Ernst Robert Curtius, som var lika besatt som Highet av att se det lika i det olika, det tidigare i det senare. Ibland är parallellerna ansträngda och förenklande, inte sällan ger de viktiga insikter. Det senare är särskilt fallet när omdömena blir mindre svepande och författaren diskuterar enskilda textställen - t ex när han noga utreder skillnaderna i versform och vokabulär hos de romerska och de klassicistiska satirikerna.
Är man bekant med några andra synvinklar på materialet kan man använda boken som ett bitvis udda om än sällan missvisande referensverk, en enorm överblick över hela den västerländska litteraturen. Istället för att - vilket idag vore det naturliga - dela ut uppgifterna till specialister på olika fält har Highet gjort allting själv, och han rör sig över områden som man föreställer sig skulle kräva tre livstider för en forskare att bemästra. Den här typen av böcker är omöjliga att tänka sig idag, och det är på gott och ont. Det är givetvis trist att encyklopediska humanister av typen Frye, Curtius och Auerbach är ett utdött släkte. Att de ser ut att ersättas av specialister på de mest avgränsade och inte sällan futtiga ämnen är inte heller goda nyheter. Å andra sidan måste man erkänna att deras böcker ofta led av en överdriven tro på en stor tradition, och inte sällan - det gäller i synnerhet Frye - pressade in hela litteraturen i ett reduktivt schema som bortsåg från det unika i de enskilda verken. Vad man kan hoppas på att är att forskarna - trots trender och förändringar i universitetsstrukturer - är tillräckligt nyfikna och rastlösa för att hitta en bra balans mellan kartan och mikroskopet.

Ombytta roller

I den av hävd extremt homofoba hiphopvärlden spekulerades det ett tag om vem som var jokern i leken. Vem var egentligen "the gay rapper"? Fanns det någon? Det var milt underhållande när hiphopsite.com rankade oavsiktligt ekivoka textrader med homosexuella undertoner (50 Cent: "Yeah, faggot, if i want it i'm gonna have it/ regardless if it's handed to me, or if i gotta grab it.", osv). Nu har jag i alla fall stött på något av det märkligaste i den vägen: demoversionen av Lil Kims "Queen Bitch". Låten framförs av dess spökskrivare, Notorius B.I.G. Om man är van vid Biggies machismoskryt på låtar som "One more chance" är det en lätt overklig känsla att höra honom - utan märkbar ironi - rappa fram rader som "got buffoons eating my pussy while i watch cartoons" och "I used to wear Mossino, but every bitch got it/Now I rock colorful minks because my pockets stay knotted". Stor humor.

Ett monument över ett monument

På min önskelista - dvs. min tidsmässiga såväl som min ekonomiska - just nu: den nya, 1200-sidiga biografin över Paul Valéry, som man kan läsa recenserad här (en intervju med författaren finns här). Faktiskt är Paul Valéry en av de författare jag allra mest känner för att läsa biografiskt, trots att han själv varit en av grundarna av den formalistiska skolan som dömt ut biografin som oviktig. Inte på så vis att jag vill återföra inslag i hans dikter på personliga händelser, men jag är intresserad av hela tidsperioden och de olika tolkningar man kunde ge begreppen "Fransk kultur", "Europeisk kultur". Valérys politiskt-kulturella ställning i mellankrigstiden är intressant. Medan den antisemitiska och protofascistiska högern (med Action francaise i spetsen) spelade ut klassicismen mot romantiken, Racine mot Rousseau, lyckades Valéry återuppfinna klassicismen i en tappning som var intellektualistisk snarare än konservativ. I detta återuppfinnande av traditionen finns en parallell till Proust, vars På spaning är som en blandning i kvadrat av alla framgångsrika franska prosagenrer. Det finns hos de stora modernistiska författarna ofta en strävan efter kulturell totalitet - en slags self-styling som får deras verk att framstå som den egna kulturens slutpunkt, dess krönande monument. Inblandat i denna estetiska strävan finns naturligtvis en politik, och ofta en mycket farlig sådan (tänk på Pound). Att närmare följa Valéry - som kunde käka middag med marskalk Pétain den ena dagen och De Gaulle den andra - skulle vara spännande ur denna synvinkel.

Om dumhet och intelligens i inommoralisk mening

Intelligens är ett så känsligt ämne. Jag har inget problem med att erkänna att jag själv har en rätt låg intelligens, är svag i matematik etc. Efter att ha träffat så många människor som i denna mening är intelligenta (mattesnillen, t ex) men i så många andra avseenden tappade bakom en vagn, har jag kommit till slutsatsen att det inte är något särskilt värdefullt. Antingen betecknar intelligens en moralisk helhet, ett slags livsfaktum (omdöme, förmåga att dra korrekta slutsatser av sina erfarenheter, intresse för världen, känsla för nyanser, mod att tänka, förmågan att göra det etc etc) som jag har svårt att komma på ett bättre ord för, eller så betecknar det helt enkelt den faktor som mäts med ett IQ-test. Den senare definitionen kanske är den enda som har någon avgränsbar mening överhuvudtaget, men då köper vi exakthet till priset av meningslöshet, och förväxlar förmågan att reflektera över tillvaron i sin helhet, inkluderat frågan om tänkandets själva mål, med problemlösning.

Någonstans skriver Paul Valéry att ordet "dum" har samma funktion som ordet "ond" hade på medeltiden. Troligtvis ligger det en hel del i det, och i några diskussioner på sistone har jag haft anledning att tänka på det. T ex att undersökningar visar att tv-spelande inte är fördummande utan snarare höjer den kognitiva skärpan. Troligtvis är det så: med teknologins utveckling anpassar sig människor och blir i detta avseende mer och mer intelligenta. Den enorma flexibilitet och tekniska kunnande som krävs av en vanlig människa idag gör att hon är mer intelligent än en människa från 1800-talet. Det skulle rentav vara märkligt om det inte förhöll sig så. Å andra sidan tror jag inte att det var den typen av intelligens som kritikerna avsåg. Om jag menar att en TV-serie är dum menar jag knappast att det skulle avsätta mätbara spår i form av kognitiv slöhet. Detta "dum" är ett moraliskt utlåtande, dvs det har att göra med en världsbild som innefattar hela människan, vad hon kan vara, vad hon bör vara, en uppfattning om vad det riktiga livet består i osv. Kulturkritik får en inte ringa del av sin energi från vetskapen att upphovsmännen till de mest fördummande produkterna snarare är att tänka på som manipulativa marionettmästare än naiva klåpare.

Ibland får man höra argument som "jag tror inte att den och den kändisen är så dum, hon/han har ju en högskoleutbildning/tog sig till semifinal i På spåret" etc. Och? Det får mig knappast att ändra uppfattning. Att en människa är dum handlar inte om vilka medel hon har till sitt förfogande utan vilket bruk hon gör av dem. Det är en fråga om mål snarare än medel. Prova det analoga resonemanget: "jag håller med dig om att dödsstraffet är förkastligt, men vilken sinnrik uppfinning är inte elektriska stolen! så smart uttänkt!" Utvecklarna av clusterbomber och luftvärnsmissiler är rimligtvis oerhört skarpa intelligenser.

Blir man intelligent av att läsa böcker? Intressant fråga. Jag tror att de eventuella vinsterna för ens rent rationella skärpa är oändligt små jämfört med att ägna samma tid åt logik, matematik eller för den delen sudoku. Att propagera för bokläsning med att peka på eventuella vinster i intelligens vore att upphöja ett av dess sekundära inslag till huvudsaken. Det är sant att läsningen av en riktigt tät dikt kan kräva en avsevärd tankeansträngning, men målet är knappast att förstå det komplicerade textobjektet i sig, utan att det ska vika tillbaka på oss själva och ge oss en insikt som har med världen och människor att göra. Att begripa sig på världen och människorna har väldigt lite med IQ att göra.

Jag är även skeptisk till den smått cartesianska dikotomi som uppstår då man ska ta reda på den mystiska rest som inte är ren intelligens. Vad kan det vara? Håll i er nu....känsla! IQ och EQ är på sitt sätt lika falska och begränsande eftersom de på ett artificiellt sätt skiljer av varsitt område ur en helhet. Det finns mängder av blödiga typer som fullkomligt avväpnas av det mänskliga ansiktet och aldrig skulle göra någon förnär, men inte kan inse att förtryck har väldigt lite med ädla avsikter att göra, att det är ett materiellt snarare än emotionellt faktum. Narcissisister kan tycka så synd om sig själva att de speglar sitt eget lidande i alla andra och verkligen tycker synd om dem, utan den ringaste insikt i sina egna handlingars konsekvenser eller medmänniskornas verkliga behov. Svårigheten att avgöra huruvida detta är en brist på medkänsla eller på intelligens tycks i sig diskvalificera hela motsatsställningen. Snarare spelar väl båda emotionella och rationella inslag en roll i det jag menar med intelligens. Kanske måste det vara så - det kanske är en fördel att detta vaga, odifferentierade hopkok av olika aspekter inte utreds närmare, utan bara verkar genom exempel. Som sådant kan det fortfarande ha en viss potential, om man letar efter ett ord för att beteckna det positiva i en moralisk diskurs, där både orden "god" och "rationell" inte riktigt täcker vad det handlar om.

Lika som bär?

När jag nu sitter uppe i Dalarna kommer jag att tänka på en oförglömlig anekdot. En amatörteater i Falun satte upp "Fader ubu" av Alfred Jarry. När den pingvinliknande huvudpersonen började rumla runt på scenen, ska en av faluborna ha halvviskat till sin bänkgranne: "Undrar om det inte är den där Greider..."

Fablernas värld

Betyder ordet "Chimpanzee tea party" någonting för er? Jag var i alla fall inte medveten om att det var ett begrepp. Men tydligen var det ett uppskattat och normalt inslag i djurparker fram till 60-talet någon gång, då det förbjöds, troligtvis i samma veva som vi fick vår lag mot att visa rökande apor på TV. Det är i vilket fall som helst intressant som tecken för hur vi tänker oss gränsen djur/människa. Naturligtvis bör det inte förstås som att det tidigare bruket vore tänkt att föra djuren närmare människan - snarare var det fråga om en komisk kontrastverkan, ungefär som den vi erfar av talande papegojor, som inte "förstår" vad de gör, men kan lära sig att imitera. Det amerikanska uttrycket "look, he thinks he's people" (om en hund, t ex) säger väl egentligen det mesta om det lite nedlåtande synsättet. Men djuren (t ex tedrickande chimpanser) tror ju inte någonting särskilt. De kan lära sig att dricka te precis som människor kan göra det, bara genom att göra det. På motsvarande sätt är det tveksamt om en papegoja inte förstår vad den yttrar, då ordet ju är inriktad på att åstadkomma någonting och dess användning är solklar. Just do it.

Kanske kan den här typen av kontrastlekar snarare fungera som en slags skrattspegel för människan, eftersom det lär oss att klä av typiskt mänskligt beteende. Jag kan inte heller se några egentliga argument att hålla kvar t ex apor i ett föregivet "vilt" tillstånd, som de ju lämnat på samma gång som de rövats bort och placerats på zoo. Djungelkitschet på djurparkerna är ren båg, det finns där för att vi ska kunna drömma om en distinktion mellan naturligt och mänskligt som bara kan simuleras. Att skydda deras naturliga miljöer är naturligtvis en annan fråga. Jag tycker heller inte att det nödvändigtvis är "förnedrande". (Ny definition av förnedring: att av makten hållas kvar i ett enkelt tillstånd när man kunnat nå ett mer differentierat.)

Man är ej omanlig, för det man gillar balett

Efter att ha tagit del av Horace Engdahls revision av vår bild av Gustav III, såväl som Malte Perssons svar, känner jag mig upprymd. Den svenska kulturdebatten behöver sånt här, av flera anledningar. Dels därför att det är nödvändigt att debattera synen på vår historia och vår identitet, självfallet. Men också för att vår tolkning av det förflutna blir del i ett kanonresonemang. När Eliot och nykritikerna lanserade en ny kanon gick det hand i hand med ett synsätt på kulturepokerna själva - tesen om en "dissociation of sensibility". Det organiskt integrerade 15- och 1600-talen sattes mot 17- och 1800-talet, och poeterna värderades ofta därefter. Estetiska preferenser och historiefilosofi samspelade i en strid om vad som var värt att bevara i den engelska kulturen och litteraturen. Kan vi tänka oss en svensk variant, där romantikerna ställs mot gustavianerna? Det skulle vara väldigt stimulerande. Själv har jag alltid tyckt att det likställande mellan romantiken och uppkomsten av en inhemskt särpräglad litteratur som gäller för många länder (bl a Tyskland, Danmark, Ryssland) inte äger relevans för Sveriges del. Det vore kul om sånt diskuterades mer.

Jag tycker att det är orimligt att tala om Engdahls "hyllning av krigarkungen" (DN:s rubrik) eller "hans irrationella förtjusning över just krigaren Gustav" (Persson). På sitt sätt visade väl artikeln snarare en medvetenhet om att den gustavianska kulturen innehöll både de drag vi vill förknippa med den, och många andra mindre tilltalande. Att han sedan förföll till att väl ensidigt driva en tes får skyllas ett visst missnöje med den lättköpta bilden av den feminine Gustav. Det är korrekt av Persson att påpeka att det inte behöver vara någon motsättning mellan vitterhet och kringsföring, att Gustav kunde vara Augustus och Maecenas på en och samma gång.

Det intressanta med den gustavianska epoken är kanske just den asymmetri mellan det stora och det lilla som den uppvisar. Engdahl har rätt när han i genretermer beskriver eftervärldens tolkning som en övergång från det heroiska till det pastorala, men det är kanske mer givande att undersöka hur denna spänning fanns under epoken. Rent allmänt är ju ett intressant undersökningsområde för 1700-talsstudier den gradvisa nedgången för en slags "positiv" hjältediktning i det stora formatet - känslan av att de stora officiella formerna inte längre motsvarar tidens krav, att ett modernt samhälle inte förmår skapa den typ av enhet som ett epos kräver. Särskilt tydligt är detta i England, där den siste okomplicerat panegyriske poeten, Alexander Pope förgäves försökte få fram ett sådant. Istället blev det The Dunciad, ett skämtepos som till sin kulturella funktion snarare är en satir. När det gäller Sverige är utvecklingen speciell genom att en tid av parlamentarism avbryts av ett förnyat envälde. Här kan man se en skevhet mellan de stora och de små formerna - och starka personligheter som Kellgren tycks bara halvhjärtat kunna ägna sitt skapande åt de stora ämnena. Konflikten förnams tydligt av Kellgren då han i K&k-brevet räknade upp sina samlade verk. "Det mesta, jag tillstår det, är ej mycket viktigt till ämne och längd. Men är det då endast med stora poemer som man tågar till eftervärlden? Är det Tåget över Bält; eller är det Odet över själens styrka, Människans elände och Satiren över mina vänner, som givit Gyllenborg sin upphöjelse? - Och låt vara att hans epopé skall om ett par tusen år ganska mycket beundras: men läser man den nu? Eller skall man någonsin läsa den? - Var och en har sin smak..."

Ändå hade han fortfarande möjligheten att identifiera det sanna och det rätta med någonting förhandenvarande. När försök till hjältediktning återkommer hos de mindre smakliga arterna av romantik, är det typiskt att det är en tillbakablickande till ett dimhöljt förflutet - inte Gustav II Adolf, inte Karl XII, utan vikingar och göter. Poeten är nu någon som står vid sidan av sin samtids dekadens och kan frammana bilden av de ärorika dagarna. Det rör sig inte längre om officiell hyllning, utan subjektiv dröm, deras nationalism är "palingenetic"(med ett ord från fascismforskaren Roger Griffin).

En smula sorgsen

Jag påminns av den oftast läsvärda Open Letters Monthly att en av världens bästa skivor, Kind of Blue, fyller femtio. En essä finns att läsa här. Kind of Blue är ett exempel på total perfektion, av ett slag som inte heller tillåter att man förkastar det som "bara perfekt, men..." (sätt in valfritt cerebralt argument här, t ex 'inte tillräckligt avancerad').

Ibland - rätt sällan - upplever man en form av lycka som är rent kontemplativ. Det är inte den hysteriska lyckan som drar iväg en åt något oväntat håll. Man ler snarare än skrattar. Det är inte tankesprånget eller infallet, som så ofta visar sig falskt eller tomt. Man sprätter inte iväg från sin grund utan betraktar världen därifrån, och man vågar se allt eftersom man förlåter allt. Kind Of blue är det närmaste jag vet en musikalisk återgivning av det tillståndet, och häpnadsväckande ofta lyckas den faktiskt förflytta mig dit.