En smula sorgsen

Jag påminns av den oftast läsvärda Open Letters Monthly att en av världens bästa skivor, Kind of Blue, fyller femtio. En essä finns att läsa här. Kind of Blue är ett exempel på total perfektion, av ett slag som inte heller tillåter att man förkastar det som "bara perfekt, men..." (sätt in valfritt cerebralt argument här, t ex 'inte tillräckligt avancerad').

Ibland - rätt sällan - upplever man en form av lycka som är rent kontemplativ. Det är inte den hysteriska lyckan som drar iväg en åt något oväntat håll. Man ler snarare än skrattar. Det är inte tankesprånget eller infallet, som så ofta visar sig falskt eller tomt. Man sprätter inte iväg från sin grund utan betraktar världen därifrån, och man vågar se allt eftersom man förlåter allt. Kind Of blue är det närmaste jag vet en musikalisk återgivning av det tillståndet, och häpnadsväckande ofta lyckas den faktiskt förflytta mig dit.