Ett utdött släkte

De senaste dagarna har jag bläddrat i en massiv bok av en typ som inte görs längre. Det rör sig om Gilbert Highets The Classical Tradition. Greek and Roman Influences on Western Literature(1949). Bara tanken att döpa en bok till något så självklart, och att som ensam författare ta sig an ett sådant projekt, ter sig för oss nästan löjeväckande. Än mer löjeväckande - men också imponerande - är den självklara auktoritet med vilken Highet delar ut omdömen till höger och vänster. Många av hans idiosynkrasier är rätt diskutabla, t ex hans själsvåldiga bruk av ordet "barock" för all 16- och 1700-talslitteratur. Tendens att härleda allting till antiken leder också till en del bisarra resultat - t ex när Keats oden förklaras vara en kombination av de pindariska och de horatianska odetyperna. Det är på sitt sätt en träffande karakteristik, men någon verklig förklaring av dikternas framväxt och underliggande mönster är det väl knappast. I detta påminner han om traditionalisten Ernst Robert Curtius, som var lika besatt som Highet av att se det lika i det olika, det tidigare i det senare. Ibland är parallellerna ansträngda och förenklande, inte sällan ger de viktiga insikter. Det senare är särskilt fallet när omdömena blir mindre svepande och författaren diskuterar enskilda textställen - t ex när han noga utreder skillnaderna i versform och vokabulär hos de romerska och de klassicistiska satirikerna.
Är man bekant med några andra synvinklar på materialet kan man använda boken som ett bitvis udda om än sällan missvisande referensverk, en enorm överblick över hela den västerländska litteraturen. Istället för att - vilket idag vore det naturliga - dela ut uppgifterna till specialister på olika fält har Highet gjort allting själv, och han rör sig över områden som man föreställer sig skulle kräva tre livstider för en forskare att bemästra. Den här typen av böcker är omöjliga att tänka sig idag, och det är på gott och ont. Det är givetvis trist att encyklopediska humanister av typen Frye, Curtius och Auerbach är ett utdött släkte. Att de ser ut att ersättas av specialister på de mest avgränsade och inte sällan futtiga ämnen är inte heller goda nyheter. Å andra sidan måste man erkänna att deras böcker ofta led av en överdriven tro på en stor tradition, och inte sällan - det gäller i synnerhet Frye - pressade in hela litteraturen i ett reduktivt schema som bortsåg från det unika i de enskilda verken. Vad man kan hoppas på att är att forskarna - trots trender och förändringar i universitetsstrukturer - är tillräckligt nyfikna och rastlösa för att hitta en bra balans mellan kartan och mikroskopet.