På min önskelista - dvs. min tidsmässiga såväl som min ekonomiska - just nu: den nya, 1200-sidiga biografin över Paul Valéry, som man kan läsa recenserad här (en intervju med författaren finns här). Faktiskt är Paul Valéry en av de författare jag allra mest känner för att läsa biografiskt, trots att han själv varit en av grundarna av den formalistiska skolan som dömt ut biografin som oviktig. Inte på så vis att jag vill återföra inslag i hans dikter på personliga händelser, men jag är intresserad av hela tidsperioden och de olika tolkningar man kunde ge begreppen "Fransk kultur", "Europeisk kultur". Valérys politiskt-kulturella ställning i mellankrigstiden är intressant. Medan den antisemitiska och protofascistiska högern (med Action francaise i spetsen) spelade ut klassicismen mot romantiken, Racine mot Rousseau, lyckades Valéry återuppfinna klassicismen i en tappning som var intellektualistisk snarare än konservativ. I detta återuppfinnande av traditionen finns en parallell till Proust, vars På spaning är som en blandning i kvadrat av alla framgångsrika franska prosagenrer. Det finns hos de stora modernistiska författarna ofta en strävan efter kulturell totalitet - en slags self-styling som får deras verk att framstå som den egna kulturens slutpunkt, dess krönande monument. Inblandat i denna estetiska strävan finns naturligtvis en politik, och ofta en mycket farlig sådan (tänk på Pound). Att närmare följa Valéry - som kunde käka middag med marskalk Pétain den ena dagen och De Gaulle den andra - skulle vara spännande ur denna synvinkel.
No comments:
Post a Comment