Efter att ha tagit del av Horace Engdahls revision av vår bild av Gustav III, såväl som Malte Perssons svar, känner jag mig upprymd. Den svenska kulturdebatten behöver sånt här, av flera anledningar. Dels därför att det är nödvändigt att debattera synen på vår historia och vår identitet, självfallet. Men också för att vår tolkning av det förflutna blir del i ett kanonresonemang. När Eliot och nykritikerna lanserade en ny kanon gick det hand i hand med ett synsätt på kulturepokerna själva - tesen om en "dissociation of sensibility". Det organiskt integrerade 15- och 1600-talen sattes mot 17- och 1800-talet, och poeterna värderades ofta därefter. Estetiska preferenser och historiefilosofi samspelade i en strid om vad som var värt att bevara i den engelska kulturen och litteraturen. Kan vi tänka oss en svensk variant, där romantikerna ställs mot gustavianerna? Det skulle vara väldigt stimulerande. Själv har jag alltid tyckt att det likställande mellan romantiken och uppkomsten av en inhemskt särpräglad litteratur som gäller för många länder (bl a Tyskland, Danmark, Ryssland) inte äger relevans för Sveriges del. Det vore kul om sånt diskuterades mer.
Jag tycker att det är orimligt att tala om Engdahls "hyllning av krigarkungen" (DN:s rubrik) eller "hans irrationella förtjusning över just krigaren Gustav" (Persson). På sitt sätt visade väl artikeln snarare en medvetenhet om att den gustavianska kulturen innehöll både de drag vi vill förknippa med den, och många andra mindre tilltalande. Att han sedan förföll till att väl ensidigt driva en tes får skyllas ett visst missnöje med den lättköpta bilden av den feminine Gustav. Det är korrekt av Persson att påpeka att det inte behöver vara någon motsättning mellan vitterhet och kringsföring, att Gustav kunde vara Augustus och Maecenas på en och samma gång.
Det intressanta med den gustavianska epoken är kanske just den asymmetri mellan det stora och det lilla som den uppvisar. Engdahl har rätt när han i genretermer beskriver eftervärldens tolkning som en övergång från det heroiska till det pastorala, men det är kanske mer givande att undersöka hur denna spänning fanns under epoken. Rent allmänt är ju ett intressant undersökningsområde för 1700-talsstudier den gradvisa nedgången för en slags "positiv" hjältediktning i det stora formatet - känslan av att de stora officiella formerna inte längre motsvarar tidens krav, att ett modernt samhälle inte förmår skapa den typ av enhet som ett epos kräver. Särskilt tydligt är detta i England, där den siste okomplicerat panegyriske poeten, Alexander Pope förgäves försökte få fram ett sådant. Istället blev det The Dunciad, ett skämtepos som till sin kulturella funktion snarare är en satir. När det gäller Sverige är utvecklingen speciell genom att en tid av parlamentarism avbryts av ett förnyat envälde. Här kan man se en skevhet mellan de stora och de små formerna - och starka personligheter som Kellgren tycks bara halvhjärtat kunna ägna sitt skapande åt de stora ämnena. Konflikten förnams tydligt av Kellgren då han i K&k-brevet räknade upp sina samlade verk. "Det mesta, jag tillstår det, är ej mycket viktigt till ämne och längd. Men är det då endast med stora poemer som man tågar till eftervärlden? Är det Tåget över Bält; eller är det Odet över själens styrka, Människans elände och Satiren över mina vänner, som givit Gyllenborg sin upphöjelse? - Och låt vara att hans epopé skall om ett par tusen år ganska mycket beundras: men läser man den nu? Eller skall man någonsin läsa den? - Var och en har sin smak..."
Ändå hade han fortfarande möjligheten att identifiera det sanna och det rätta med någonting förhandenvarande. När försök till hjältediktning återkommer hos de mindre smakliga arterna av romantik, är det typiskt att det är en tillbakablickande till ett dimhöljt förflutet - inte Gustav II Adolf, inte Karl XII, utan vikingar och göter. Poeten är nu någon som står vid sidan av sin samtids dekadens och kan frammana bilden av de ärorika dagarna. Det rör sig inte längre om officiell hyllning, utan subjektiv dröm, deras nationalism är "palingenetic"(med ett ord från fascismforskaren Roger Griffin).
No comments:
Post a Comment