Man är ej omanlig, för det man gillar balett

Efter att ha tagit del av Horace Engdahls revision av vår bild av Gustav III, såväl som Malte Perssons svar, känner jag mig upprymd. Den svenska kulturdebatten behöver sånt här, av flera anledningar. Dels därför att det är nödvändigt att debattera synen på vår historia och vår identitet, självfallet. Men också för att vår tolkning av det förflutna blir del i ett kanonresonemang. När Eliot och nykritikerna lanserade en ny kanon gick det hand i hand med ett synsätt på kulturepokerna själva - tesen om en "dissociation of sensibility". Det organiskt integrerade 15- och 1600-talen sattes mot 17- och 1800-talet, och poeterna värderades ofta därefter. Estetiska preferenser och historiefilosofi samspelade i en strid om vad som var värt att bevara i den engelska kulturen och litteraturen. Kan vi tänka oss en svensk variant, där romantikerna ställs mot gustavianerna? Det skulle vara väldigt stimulerande. Själv har jag alltid tyckt att det likställande mellan romantiken och uppkomsten av en inhemskt särpräglad litteratur som gäller för många länder (bl a Tyskland, Danmark, Ryssland) inte äger relevans för Sveriges del. Det vore kul om sånt diskuterades mer.

Jag tycker att det är orimligt att tala om Engdahls "hyllning av krigarkungen" (DN:s rubrik) eller "hans irrationella förtjusning över just krigaren Gustav" (Persson). På sitt sätt visade väl artikeln snarare en medvetenhet om att den gustavianska kulturen innehöll både de drag vi vill förknippa med den, och många andra mindre tilltalande. Att han sedan förföll till att väl ensidigt driva en tes får skyllas ett visst missnöje med den lättköpta bilden av den feminine Gustav. Det är korrekt av Persson att påpeka att det inte behöver vara någon motsättning mellan vitterhet och kringsföring, att Gustav kunde vara Augustus och Maecenas på en och samma gång.

Det intressanta med den gustavianska epoken är kanske just den asymmetri mellan det stora och det lilla som den uppvisar. Engdahl har rätt när han i genretermer beskriver eftervärldens tolkning som en övergång från det heroiska till det pastorala, men det är kanske mer givande att undersöka hur denna spänning fanns under epoken. Rent allmänt är ju ett intressant undersökningsområde för 1700-talsstudier den gradvisa nedgången för en slags "positiv" hjältediktning i det stora formatet - känslan av att de stora officiella formerna inte längre motsvarar tidens krav, att ett modernt samhälle inte förmår skapa den typ av enhet som ett epos kräver. Särskilt tydligt är detta i England, där den siste okomplicerat panegyriske poeten, Alexander Pope förgäves försökte få fram ett sådant. Istället blev det The Dunciad, ett skämtepos som till sin kulturella funktion snarare är en satir. När det gäller Sverige är utvecklingen speciell genom att en tid av parlamentarism avbryts av ett förnyat envälde. Här kan man se en skevhet mellan de stora och de små formerna - och starka personligheter som Kellgren tycks bara halvhjärtat kunna ägna sitt skapande åt de stora ämnena. Konflikten förnams tydligt av Kellgren då han i K&k-brevet räknade upp sina samlade verk. "Det mesta, jag tillstår det, är ej mycket viktigt till ämne och längd. Men är det då endast med stora poemer som man tågar till eftervärlden? Är det Tåget över Bält; eller är det Odet över själens styrka, Människans elände och Satiren över mina vänner, som givit Gyllenborg sin upphöjelse? - Och låt vara att hans epopé skall om ett par tusen år ganska mycket beundras: men läser man den nu? Eller skall man någonsin läsa den? - Var och en har sin smak..."

Ändå hade han fortfarande möjligheten att identifiera det sanna och det rätta med någonting förhandenvarande. När försök till hjältediktning återkommer hos de mindre smakliga arterna av romantik, är det typiskt att det är en tillbakablickande till ett dimhöljt förflutet - inte Gustav II Adolf, inte Karl XII, utan vikingar och göter. Poeten är nu någon som står vid sidan av sin samtids dekadens och kan frammana bilden av de ärorika dagarna. Det rör sig inte längre om officiell hyllning, utan subjektiv dröm, deras nationalism är "palingenetic"(med ett ord från fascismforskaren Roger Griffin).

En smula sorgsen

Jag påminns av den oftast läsvärda Open Letters Monthly att en av världens bästa skivor, Kind of Blue, fyller femtio. En essä finns att läsa här. Kind of Blue är ett exempel på total perfektion, av ett slag som inte heller tillåter att man förkastar det som "bara perfekt, men..." (sätt in valfritt cerebralt argument här, t ex 'inte tillräckligt avancerad').

Ibland - rätt sällan - upplever man en form av lycka som är rent kontemplativ. Det är inte den hysteriska lyckan som drar iväg en åt något oväntat håll. Man ler snarare än skrattar. Det är inte tankesprånget eller infallet, som så ofta visar sig falskt eller tomt. Man sprätter inte iväg från sin grund utan betraktar världen därifrån, och man vågar se allt eftersom man förlåter allt. Kind Of blue är det närmaste jag vet en musikalisk återgivning av det tillståndet, och häpnadsväckande ofta lyckas den faktiskt förflytta mig dit.

Filosofisk ironi

Jag hittade ett intressant textställe i Voltaires tidiga skriverier från England, Filosofiska brev.

"Filosofer bildar aldrig någon religiös sekt. Varför? Därför att de inte skriver för folket och därför att de inte är några svärmare. [---] Människorna som tänker är ytterst få, och de har ingen tanke på att ställa till oreda i världen.
Det är varken Montaigne, Locke, Bayle, Spinoza, Hobbes, lord Shaftesbury, Collins eller Toland osv som har fört in tvedräktens fackla i sina länder. För det mesta är det teologer. Först har de strävat efter att bli sektledare, snart efter att bli partiledare. Ja, alla de moderna filosofernas böcker tillsammans kommer aldrig att ställa till så mycket bråk som en gång franciskanernas tvist om formen på deras ärmar och kapuschonger." (sv. övers. Jan Stolpe)

Ironin rör naturligtvis användningen av ordet "filosof". Voltaire skriver i en värld där "upplysningen" ännu inte blivit en rörelse, där enstaka tänkare skyddas av hoven eller universiteten och varken har möjligheten eller ambitionen att tala till folket. Men det skulle förändras under seklet, och Voltaire skulle själv spela en framstående roll i processen. Även om man ska akta sig för att dra en rak linje från upplysningsfilosoferna till franska revolutionen är det uppenbart att les philosophes "förde in tvedräktens fackla i sina länder". Sträcker man perspektivet fram till Marx är det uppenbart att filosofiska läror ställt till med bråk som i omfattning överstiger det 30-åriga krigets religionsstrider. Ceremonierna under revolutionen med tillbedjan av det förnuftiga väsendet o dyl ger också en viss ironisk skuggning åt den skillnad mellan det religiösa och det filosofiska som Voltaire vill peka på.
Men kanske ska man vända blicken bakåt istället för framåt. Voltaire tycks använda ordet filosof som synonymt med "vis man" i något av den antika betydelsen, och de filosofer han räknar upp är också bland de mer kvietistiska som funnits. Det är svårt att föreställa sig Montaigneläsande massor skära halsen av meningsmotståndare. Jag undrar när "filosof" slutgiltigt förlorade sina gamla konnotationer, där en viss resignation var en självklar ingrediens, och där projektet gällde det personliga sinneslugnet till lika stor del som det filosofiska systemet? Någon gång under den här perioden, skulle jag gissa.
Jag kommer att tänka på Ciorans reaktionära uttalande: "Montaigne, un sage, n'a pas eu de posterité; Rousseau, un hysterique, remue encore les nations. Je n'aime que les penseurs qui n'ont inspiré aucun tribun." (Montaigne, som var en vis man, har inte haft någon eftervärld att tala om. Rousseau, som var en hysteriker, skakar ännu om nationerna. Jag tycker bara om de tänkare som inte inspirerat någon folkledare.)

Internationell Cioran

Av en händelse hamnade jag på den här sidan, som jag inte kände till tidigare, och som erbjuder material (bl a en imponerande multimediasektion) om E.M. Cioran på 7 (!) språk. Ambitiöst, även om jag själv tycker synd om dem som är hänvisade till att läsa honom på exempelvis nederländska. Det är varken ett utslag av snobbism eller av min (ibland överdrivna, jag vet) frankofili när jag hävdar att han måste läsas på franska, vilket inte har någonting att göra med att översättningarna - de är i regel utmärkta. Men det är något speciellt med mötet mellan hans temperament och franskans sprättiga elegans som tillför en extra dimension. De klassiska franska moralisterna, som La Rochefoucauld och La Bruyère, kan säga en del hemska saker om människan, det är sant. Men deras stoicism upplevs inte som tillkämpad; de förfasas inte över någonting, de tycks betrakta världen ungefär som en utomjordisk varelse, vilken nyktert kan registrera den mänskliga naturen men inte brytas sönder av sina fynd, eftersom de inte delar samma mänskliga botten (Chamfort är ett möjligt undantag). Hos Cioran förnimmer man en verklig konflikt mellan temperament och formspråk, där esprin sitter som en tvångströja snarare än som handsken runt handen. Det är en intressant form av generell stilbrytning och ett vackert exempel på vad exilen kan göra med ett författarskap. Men samtidigt anar man att den stilistiska briljansen blir självändamål. Det skulle förvåna mig om någon på allvar blivit nedslagen av att läsa Cioran - effekten är snarare den av ett gott skratt och ett nästan extremt exempel på formens triumf över innehållet, ett barbariskt återuppfinnande av klassicismen. Kanske var det i ett ögonblick av självinsikt han ställde samman de två citaten från Valéry ("Optimister skriver illa") och Blanchot ("Pessimister skriver inte böcker."). Jag vet inte om jag skulle önskat en mindre grad av innehållets neutraliserande. Problemet är snarare att den verbala ekvilibristiken ger någonting teatraliskt även åt innehållet, som om formspråket befinner sig så långt borta från personen att ingenting man uttrycker på det kommer att tas på allvar i alla fall, och då är det ju fritt fram.
För mig hör Cioran till den typ av författare som man först älskar, men sedan får känslan av att ha genomskådat, varför man helt slutar läsa dem. Därpå följer en lång latensfas då man knappt är medveten om deras böcker, en fas som avbryts av en häftig, omotiverad läsning då man övertygas av deras ovedersägliga kvalité och blir fullkomligt omtumlad. Det är då frestande att fortsätta läsa, men gör man det är man snabbt tillbaka vid känslan av att ha sett igenom deras tricks, att ha röntgat maskineriet. Att värdera dem i annan form än en ringlande "både-och"-essäistik tycks helt omöjligt, för man vet inte om man ska värdera dem efter topparna eller utifrån ens reflekterande omdöme efteråt. Faktiskt känner jag just nu, när jag ägnat mig åt att formulera ett omdöme, en lust att läsa någonting av honom. Men jag tror jag tar en av de tidiga rumänska böckerna, så slipper jag genast kastas in i en besvärande och ständigt pågående omvärdering.

Vad kommer härnäst? "Rocks"? "Basehead"? "Chrystal meth"?

Jag läser i DN om några av Nationalencyklopedins nya ord. Bland annat ordet "crack". (Så här ser förklaringen ut: "crack (eng.), tvålflingeliknande flagor el. små klumpar av rent kokain; framställs genom att kokainhydroklorid löses och upphettas. Bikarbonat tillsätts, och kokainet fäller ut. Vid tillverkningen uppstår ett knastrande ljud, vilket har givit upphov till namnet. Detta rena kokain säljs i enstaka doser och är avsett för omedelbart bruk eftersom rent kokain, till skillnad från kokainhydroklorid, snabbt inaktiveras av luftens syre."
Varför tar de nu in ett ord som så uppenbart hör det sena 80/tidiga 90-talet till? Det känns sjukt otidsenligt, som att det faktum att ordet inte fanns med tidigare är en blunder som inte riktigt går att rätta till.

Bevismaterial (ovan): plansch från filmen New Jack City med Ice-T i rollen som undercover-snut. Går det att tänka sig något mer sent 80/tidigt 90-fenomen än Ice-T (vad gör han nu, någon?)?

Rapport från en sjuksäng

När man för min typ av tillbakadraget leverne är ett lätt insjuknande bara som universums bekräftelse på att man gör rätt. Genast slipper man ha samvetskval för att inte ta sig för någonting på fredagskvällen, eftersom naturen förser en med en vattentätt alibi. Man tänker sig lätt att undermänskliga affekter som uttråkning och rastlöshet skulle drabba den sjuke, men så är alls inte fallet. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att dessa och andra problem är ett resultat av för mycket frihet. När ens kreaturliga drift till utlevelse väl stöter på ett objektivt hinder i form av en smärre åkomma - i detta fall ont i halsen - blir det mycket lättare att helhjärtat ägna sig åt sina hemmaaktiviteter. Jag tänker på det faktum att författare och filosofer som Roland Barthes och Torgny Lindgren båda formades av långa sanatorievistelser, under vilka man inte kunde göra mycket annat än att läsa. Gilles Deleuze - som hade läst allt - var sjuk större delen av sitt liv. Och tvärs genom all ironi och civilisationskritik framstår kurorten i Thomas Manns Bergtagen fortfarande som något av en utopi.
Jag hade den enorma lyxen att bli sjuk alldeles innan ett arbetspass jag gärna slapp, och att inom några dagar tillfriskna tillräckligt för att åtminstone kunna ta emot besök i hemmet. En perfekt helg, fylld av läsning. Enda nackdelen var väl att jag inte tyckte så synd om mig själv att jag bara kunde läsa vad jag ville, utan var tvungen att klämma in några pass med obligatoriskt plugg om det svenska 1700-talet. Lars Lönnroths Bellman-bok Ljuva karneval placerar sig någonstans mellan dessa två kategorier: matnyttig, men ändå till stor del lustläsning. Även om jag tycker att han gör rätt i att använda ett genreperspektiv och i stort sett bortse från biografi, hade jag en del synpunkter på hans sätt att definiera genrerna och vad de innebar. En bok jag lägger ifrån mig med vissa kommentarer i marginalen. Vidare läste jag G.K. Chestertons De märkliga yrkenas klubb, en samling berättelser han skrev innan de mer berömda Father Brown- deckarna. Jag gillade de här berättelserna, där Chesterton tycks tveka mellan att använda Dickens eller Arthur Conan Doyle som förebild, troligtvis till det tidigare inflytandets fördel. Som deckare är de helt misslyckade; de är inte spännande eller svårknäckta. Som en samling groteska karaktärsstudier och allsidig uppvisning av livets märkligheter är de lysande.
Jag lyckades klämma in en del poesi också. Jag fick äntligen tid att läsa om Les Murray, vars Subhuman Redneck Poems jag lånade i översättning. På något märkligt sätt påminner han om Gustaf Fröding. Samma kombination av stark individualitet och ett spelemansmässigt, glupskt förhållande till genrerna och formerna. Det är lätt att få nog av Murrays politiska utspel, åtminstone när de tycks baserade på paranoia och oförmåga att lita på människor, men för det mesta är de rörande. Hans anti-demonstrationsdikt har vem som helst som har erfarenhet av grupptyranni lätt att instämma i:

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt,

inte till en början, inte bromsat till media,
inte när det är polis. De första demos jag såg,
före plakatens tid, var riktade mot mig
ensam, i två år, med talkörer

varje dag, med halvförbindliga
tråcklanden dessemellan och högdragen
moralisk feghet som höll undan kjolstygen.
Jag lärde mig er världsordning då.

Men förutom dessa och andra intressanta drag i hans personlighet är det först som sist hans otroliga ordakrobatik som fängslar. Det är ingen slump att jag lånade om boken i svensk tolkning (biblioteket hade den även på originalspråk): Murray är ett monster som äter allt i den engelska ordboken. "Performance", en av de absolut bästa (och roligaste) dikter jag läst på senare år, var delvis dunkel för mig innan jag läste den på svenska:

PERFORMANCE

I starred that night, I shone:
I was footwork and firework in one,

a rocket that wriggled up and shot
darkness with a parasol of brilliants
and a peewee descant on a flung bit;
I was busters of glitter-bombs expanding
to mantle and aurora from a crown,
I was fouéttes, falls of blazing paint,
para-flares spot-welding cloudy heaven,
loose gold off fierce toeholds of white,
a finale red-tongued as a haka leap:
that too was a butt of all right!

As usual after any triumph, I was
of course, inconsolable.

Här är den svenska översättningen (som tyvärr bitvis är lite tam - kolla tredje raden från slutet!):

FÖRESTÄLLNING

Jag var stor stjärna igår, jag lyste:
jag var fotarbete och fyrverkeri i ett,

en raket som ålade sig upp och fotograferade
mörkret med en parasoll av briljanter
och en skatlärkas sång på en kastad trapets:
jag var splitter från glitterbomber som växte
till mantel och norrsken från en krona,
jag var en fouettépiruett, flagor av blänkande färg,
halvlågor som fläckvis svetsade den molniga himlen,
löst guld från vilda fotfästen av vitt,
ett slutnummer rödtungat som ett språng i hakadans:
också det var en stöt som signalerade javisst!

Som alltid efter en framgång var jag
förstås helt otröstlig.

Det är ovanligt med dikter med en så perfekt kombination av over- och understatement. Barocka bildkataloger blir ofta tröttande (som i mycket surrealistisk dikt) men här kontrolleras det hela tiden av den moraliska poängen, vars minimala, prosaiska avslutning på dikten kastar löjets skimmer över det nyss lästa. Ett instabilt jags pendlande mellan klassens-clown-aktigt storhetsvansinne och ömtålighet prickas in exakt. Helt lysande. När ögonen inte orkar följa texten längre har jag växlat till andra media (det är den korrekta pluralformen, inte "medier"!), sett på film med Martin och lyssnat på radioföljetongens uppläsningar ur Virginia Woolfs dagböcker, vilka borde inhandlas genast. Även om jag saknar den lärda kvickheten från essäerna är det fullt av lysande småsaker, som "Jag tänker ofta på död och åldrande. Varför inte göra om tanken på döden till en spännande upplevelse, som man gjorde med äktenskapet när man var en liten flicka?"
Men nu känner jag friskheten och alla dess plikter krypa närmare. Jag önskar jag kunde ha skapat ett hål i tiden, i det här perfekta tillståndet: för sjuk för att jobba, utan att därför vara så sjuk att jag inte kunnat njuta av min ledighet. Ett underbart mellantillstånd jag hade kunnat stå ut med hur länge som helst. Dagsljuset sticker mig i ögonen.

Och aldrig skall de mötas...eller?

Då och då kommer jag över, kanske främst i den angloamerikanska världen, artiklar som den här. Att evolutionsbiologer pratar strunt när de lämnar labbet finns det många exempel på, men det blir sällan så frapperande som när de vill förklara litteraturen. Jag vet inte vad som är mest genant: att den här typen av undersökningar ibland sägs vara "the future of literary studies", eller att vetenskapsmännen tar sådan här "forskning" på allvar. Det är kort sagt det värsta av två världar: litteraturförståelse utan estetisk skolning eller känsla för nyanser, och vetenskap utan sunt förnuft. I princip borde det inte finnas några hinder för en korsbefruktning mellan de exakta vetenskaperna och humanioran; man kunde tänka sig psykologiska studier av exempelvis poesi och kreativitet, eller något i den riktningen. Men än så länge är spåren minst sagt förskräckande.