Internationell Cioran

Av en händelse hamnade jag på den här sidan, som jag inte kände till tidigare, och som erbjuder material (bl a en imponerande multimediasektion) om E.M. Cioran på 7 (!) språk. Ambitiöst, även om jag själv tycker synd om dem som är hänvisade till att läsa honom på exempelvis nederländska. Det är varken ett utslag av snobbism eller av min (ibland överdrivna, jag vet) frankofili när jag hävdar att han måste läsas på franska, vilket inte har någonting att göra med att översättningarna - de är i regel utmärkta. Men det är något speciellt med mötet mellan hans temperament och franskans sprättiga elegans som tillför en extra dimension. De klassiska franska moralisterna, som La Rochefoucauld och La Bruyère, kan säga en del hemska saker om människan, det är sant. Men deras stoicism upplevs inte som tillkämpad; de förfasas inte över någonting, de tycks betrakta världen ungefär som en utomjordisk varelse, vilken nyktert kan registrera den mänskliga naturen men inte brytas sönder av sina fynd, eftersom de inte delar samma mänskliga botten (Chamfort är ett möjligt undantag). Hos Cioran förnimmer man en verklig konflikt mellan temperament och formspråk, där esprin sitter som en tvångströja snarare än som handsken runt handen. Det är en intressant form av generell stilbrytning och ett vackert exempel på vad exilen kan göra med ett författarskap. Men samtidigt anar man att den stilistiska briljansen blir självändamål. Det skulle förvåna mig om någon på allvar blivit nedslagen av att läsa Cioran - effekten är snarare den av ett gott skratt och ett nästan extremt exempel på formens triumf över innehållet, ett barbariskt återuppfinnande av klassicismen. Kanske var det i ett ögonblick av självinsikt han ställde samman de två citaten från Valéry ("Optimister skriver illa") och Blanchot ("Pessimister skriver inte böcker."). Jag vet inte om jag skulle önskat en mindre grad av innehållets neutraliserande. Problemet är snarare att den verbala ekvilibristiken ger någonting teatraliskt även åt innehållet, som om formspråket befinner sig så långt borta från personen att ingenting man uttrycker på det kommer att tas på allvar i alla fall, och då är det ju fritt fram.
För mig hör Cioran till den typ av författare som man först älskar, men sedan får känslan av att ha genomskådat, varför man helt slutar läsa dem. Därpå följer en lång latensfas då man knappt är medveten om deras böcker, en fas som avbryts av en häftig, omotiverad läsning då man övertygas av deras ovedersägliga kvalité och blir fullkomligt omtumlad. Det är då frestande att fortsätta läsa, men gör man det är man snabbt tillbaka vid känslan av att ha sett igenom deras tricks, att ha röntgat maskineriet. Att värdera dem i annan form än en ringlande "både-och"-essäistik tycks helt omöjligt, för man vet inte om man ska värdera dem efter topparna eller utifrån ens reflekterande omdöme efteråt. Faktiskt känner jag just nu, när jag ägnat mig åt att formulera ett omdöme, en lust att läsa någonting av honom. Men jag tror jag tar en av de tidiga rumänska böckerna, så slipper jag genast kastas in i en besvärande och ständigt pågående omvärdering.