Kofösning väntar

Så nu går vi alltså in i en lågkonjunktur, och alla som har det minsta hum om utbildningspolitik vet vad det innebär. Nämligen att studentantalen återigen kommer att skjuta i höjden, A-kurser i humanistiska ämnen kommer att proppas med ointresserade människor som flyttar till Lund eller Uppsala istället för att slå dank i någon småländsk håla. Det är sorgligt men ofrånkomligt. Själv har jag länge glatt mig åt sjunkande studentantal och hoppades att det skulle leda till kvalitetshöjning. Risken hade naturligtvis varit att vissa ämnen dog ut, i dagens märkliga värld där universiteten drivs som företag. Så skulle exempelvis utbildningarna i latin och grekiska läggas ner här i Lund, men räddades i sista stund av en donation. Uppslutningen har sedan dess, vad jag förstår, inte alls varit dålig. Och kanske kan man hoppas att den dragit till sig intresserade studenter (särskilt många unga strebrar har den nog inte lockat). Det är nämligen vad det handlar om: intresse. Det rör sig inte om "elitism". Man måste tro på människors förmåga att utvecklas, att alla som vill lära sig ska få en chans. Problemet med att universitetet tjänstgör som arbetsmarknadsåtgärd är att vi får studenter som inte vill lära sig, som egentligen inte är intresserade. Det är OK att inte brinna för sitt ämne om man läser företagsekonomi. Man kan ha sina intressen på annat håll, det viktiga är att man får en examen och ett jobb. Men humaniora är beroende av mänskligt intresse för att överleva. Dels kan universiteten inte på några få år ge studenterna en allsidig bildning - väsentliga delar måste de bidra med själva. Dels går det inte att skärma av den typen av kunskaper helt från en själv, ens eget liv, ens värderingar, ens sätt att leva. Som ett resultat av bristen på intresse sjunker kvalitetsnivån, både vad gäller de kunskaper som kan förutsättas och möjligheten till intressanta diskussioner under seminarier och liknande. Men så länge humaniora behandlas som oviktiga ämnen och som någonting inte särskilt krävande, kommer vi att få dras med dessa problem.
Jag vet att det jag skriver kan tyckas något ensidigt. Är kvaliteten på utbildningen det enda som spelar roll? Jag har pratat om "utbildnings-" men inte så mycket om "politik". Well, här är den politiska aspekten: hur många kloka beslut fattar en nitton-tjugoåring? Har de någon uppfattning om vad de vill göra, snarare än vad de kan göra? Vet de att vissa saker kanske smakar först men kostar sedan? Har de någon aning om vilka krav som kunde ställas på dem i ett samhälle där man faktiskt insåg vilket privilegium det är att få studera? För oerhört många tycks svaret på dessa frågor vara nej - för mig var det på många sätt så. Och det är en okunskap som strukturerna - de ansökningshungriga universitetsstyrelserna, CSN och tillväxtkåta kommunpolitiker- bara är alltför villiga att dra nytta av.

Hela Norges klassiker

Någonting jag tycker om: när det aktuella får oss att ta itu med det traditionella, allra helst när det varit traditionellt så länge att det närmast ignoreras. Så fungerar i alla för mig utgivningen av Ibsens pjäser i två band, nyöversatta av Klas Östergren. Ibsen är "naturligtvis" en "gigant", och Ett dockhem måste alla läsa på gymnasiet eller på universitetet. Själv hade jag bara läst den pjäsen, och så Peer Gynt, som är så annorlunda både till stil och ämne. Att jag satte den senare skyhögt över den förstnämnda får inte bara skyllas på min fäbless för romantiska läsdramer med fantastiska inslag, eller på associationer till Griegs musikstycke. Lika mycket har det att göra med den moraliska frågeställningen, som tycktes mig både mer aktuell och mer universell än Ett dockhems 1800-talsfeminism. Nu är det alltså dags för mig att forma ett omdöme om resten av produktionen. Efter att ha tagit mig igenom den första volymen (som innehåller Samhällets stöttor, Ett dockhem, Gengångare, Vildanden, En folkfiende, och Rosmersholm) ska jag försöka svara på frågan: håller Ibsen?

Jag fick ett incitament när DN:s Jonas Thente kastade en handske i Ibsens klassikernuna. Thente slaktar utgivningen som han kallar (i kvalitetsneutral, och därmed pejorativ mening) en "kulturgärning":

"Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler. Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Strindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan."

Detta är kategoriskt uttryckt, men ändå lätt att hålla med om. Ibsens karaktärer har ofta inget eget liv. Tjechov ger dem så mycket av ett eget liv att pjäserna blir svåra att läsa på samma sätt som verkligheten kan vara svår att läsa. Shakespeare ska vi inte jämföra med. Ibsen är på gott och ont en författare av idédramer, och när idéerna håller fungerar pjäserna. Detta menar jag inte i enbart politisk mening - det har liksom att göra med det estetiska. Ibland tycks själva idématerialet skaka om karaktärerna en smula och sätta dem i svängning på ett oväntat sätt. Det sker särskilt när Ibsen får syssla med sitt favoritproblem, livslögnen. I viss mån tycks alla hans pjäser handla om det, men särskilt i Vildanden får han fördjupa sig i det.

Även om Ibsen är skicklig på att punktera storvulen retorik, lyckas han sällan bättre när han själv ska presentera positiva föredömen. Den något osannolika Lona Hessel i Samhällets stöttor är ett exempel. Slutscenen innehåller en subtil ironi när konsul Bernick, som just tvingats inse värdet av att hålla sig till sanningen, ser det som kvinnornas förtjänst:

"...slut er bara omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor. Det har jag också lärt mig de här dagarna: det är ni kvinnor som är samhällets stöttor."

Det här är faktiskt en storslagen ironi, när den dumma lilla gossen i en vuxen mans skepnad inte kan förstå det hela som annat än ett verk av en god kvinna, en generaliserad moder. Här visar Ibsen också en subtil karaktärsteckning. Men vad ska man göra av den "positiva" kommentar som fröken Hessel fäller som gensvar?

"Det var en dålig läxa, svåger. (lägger handen tungt på hans axel) Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Den annars rätt häftiga Lona Hessel låter här så didaktisk och präktig att man väntar att nästa replik ska punktera hennes retorik. Men detta är slutrepliken, sentimental ("handen tungt på hans axel") och uppbygglig (märk det retoriska trycket efter tankstrecket) så det förslår. Placerad i en kontext som så tydligt kretsar kring det förljugna i den officiella retoriken, kan man inte se det som annat än ett konstnärligt misslyckande. Kanske är pjäsen att se som ett nödvändigt steg på vägen till Vildanden. Det rör sig inte om en egentlig livslögn, snarare om en i yttre mening strategisk lögn. Bernick är beroende av lögnen för att behålla sin ställning i samhället, han är inte beroende av den för att leva med sig själv. Pjäsen är i politiskt avseende ytlig: den kan ge oss kunskap om samhällets sätt att fungera, men visar oss egentligen inte hur själslivet påverkas av de politiska förhållandena. Faktiskt påminner den en hel del om socialistisk realism av den värre sorten.

Samhällets stöttor och Gengångare är inte särskilt starka pjäser. Särskilt den senare känns konstruerad (hur många naturalistiska verk har inte förstörts av den godtyckliga användningen av biologiska begrepp?). Vildanden raffinerar problematiken och ger den en vidd som de tidigare pjäserna saknar helt. För att åstadkomma något sådant var Ibsen delvis tvungen att övervinna sig själv, vilket han gör genom att låta styckets onda kraft uppträda i en idealistisk sanningsägares skepnad. De ideal som Lona Hessler så onyanserat prisade - sanningens och frihetens anda - driver faktiskt fram pjäsens katastrof. Det politiska har vuxit i styrka, och nästlar sig nu in i självmedvetandets minsta fiber. Medan konsul Bernick förtränger det förflutna i karriärsyfte, måste Ekdahl förtränga för att överleva, för att kunna leva med sig själv. En nietzscheansk fråga om sanningens nytta för livet ersätter utforskandet av den offentliga lögnen. I denna pjäs lever också alla figurerna - även dr. Relling som så lätt hade kunnat bli en tradig och klyschig naturalistisk hjälte - läkaren/avslöjaren.

Problemet med Ibsen är att han trots sitt fina väderkorn för de samhälleliga hindren och svårigheterna har en så okomplicerad syn på individen. Hans hjältar blir ofta slätstrukna, en sorts borgerliga varianter av sagornas goda riddare. Skildringen av de "starka" kvinnorna verkar ibland som en liberal madonnadyrkan, och man får intrycket att Ibsen egentligen inte begrep sig på kvinnfolk. Men allt detta har att göra med hans monadiska syn på individen: hans hjältar går under, men deras personlighet förblir intakt. Strindberg kunde i sin senare dramatik verkligen visa på personlighetens sönderfall, hur orden slutade betyda och hur mänskliga relationer från början är omöjliga, förfalskade. Ibsen går aldrig så långt, och stelheten hos karaktärerna och i dialogen är kanske ett resultat av hans människosyn. Om man ska kritisera Ibsen så är det just för detta problem, naturligtvis lika mycket en fråga om ideologi som om estetik. Kanske är pjäserna mer omoderna än man föreställer sig.

Vari ligger då Ibsens storhet, om det finns någon? I hans känsla för det tragiska, utan tvekan. Den är i min mening stark nog att förlåta honom brister i andra avseenden. Karaktärerna kan vara endimensionella, dialogen platt - men samspelet mellan krafterna i dramat är alltid starkt. Detta är inte samma sak som att säga att Ibsen var "duktig" dramatiker, att han kunde ordna händelserna i tiden på ett gripande sätt. Det handlar lika mycket om tematik och intensiteten i den tragiska känslan. Ibsens känsla för personlighetens kamp kommer av en klar syn på objektiva samhälleliga förhållanden, men han lyckas också skildra personernas fall med en intensitet som nästan är religiös. Naturligtvis kodas vissa kristna föreställningar om till en sekulariserad vokabulär. Arvsynden blir darwinsk biologi, för att ta ett exempel. Ändå krävs det inga historiska studier eller någon ansträngning av fantasin för att känna igen sig i Ibsens tragedi. Trots postmodern kritik av idén om subjektet är Ibsens individualism åtminstone i sin negativa sida fortfarande aktuell. Man kan kritisera idéer om autenticitet och så vidare, men ingen skulle därför börja hylla sveket och förräderiet. Populismens hot mot sanningen, som det skildras i den lysande En folkfiende, får mig att tänka på Obamas och Hilary Clintons ansträngda försök att stryka landsortsbefolkningen medhårs - således ett aktuellt ämne.

Alltså, är Ibsen en klassiker? Ja, i en mening av ordet. Om man med det "klassiska" menar det mest typiska, jämna, rena förkroppsligandet av en viss art av litteratur, då är Ibsen utan tvekan den borgerliga individualismens klassiska dramatiker. Det betyder inte att han är den mest intressante - Strindbergs dramer är betydligt mer "intressanta", men också så egendomliga och självcentrerade att det känns fel att kalla dem klassiska (många tycker att Aischylos är mer intressant än Sofokles, men den senare är utan tvekan mer klassisk). Men har Ibsen skrivit många "klassiska texter" - dvs. texter som fortsätter att tala till oss och som förtjänar att ständigt läsas om, ingå i antologier? Av dem jag nu har läst - den andra volymen väntar - tycker jag att tre texter verkligen håller: Peer Gynt, En folkfiende och Vildanden. Ett dockhem tycks mig klassisk i den förstnämnda betydelsen av ordet.

Nytt uppdrag

Jag har bestämt mig för att lära mig italienska ordentligt. Jag har förvisso läst det som C-språk på gymnasiet, så helt nytt är det inte. Men min dåtida brist på engagemang måste jag nu kompensera genom en intensiv repetition. Jag har en kurs av Michel Thomas i lurarna på min ipod, och får numera inte lyssna på musik under mina promenader. Tråkigt, men det är förhoppningsvis snart över. Tyvärr lär kursen bara ut grammatik och ett mindre än rudimentärt ordförråd, och det är just det senare jag saknar. Strax börjar den ofta mentalt behagliga men alltid fysiskt smärtsamma fasen i inlärningen av ett språk, nämligen att läsa en text, stryka under de ord man inte förstår, konsultera en ordbok och sedan skriva översättningen i marginalen. Jag minns när jag för några somrar sedan gick igenom samma fas med franskan. Eftersom jag på den tiden bodde i studentrum och inte hade någon annan arbetsyta än min säng, var jag ständigt tvungen att skifta ställning mellan att ligga på magen med den franska texten framför mig och att stöda hela överkroppen med ena armbågen medan jag bläddrade i ordboken och klottrade i marginalen. Det slutade med att jag fick en sorts muskelsträckning i halsen, en märklig förnimmelse som jag omedelbart diagnosticerade som begynnande strupcancer. Om jag minns rätt fick det mig till och med att sluta röka. Först i efterhand, när mitt tilltagande ordförråd hade minskat antalet erforderliga rörelser gick sambandet upp för mig.

Men jag är oerhört sugen på de italienska orden. De får allting låter så vackert, det är nästan ett lögnaktigt språk. Jag slår vad om att "lungödem" heter någonting riktigt tjusigt på italienska.
Att möta dess ordförråd är som att se en chokladkonnässör öppna en lyxig chokladask, plocka ut bitarna och höra honom kommentera deras innehåll och välja ut favoriter medan han stundvis slickar sig om fingrarna. Allting låter så nätt och tydligt, utan att någonsin bli skarpt. Franskan är både nätt och skarp, men knappast tydlig, på grund av de gutturala R:en. Men italienskan är glasklar. När jag hörde på samtal jag inte förstod, kunde jag också förstå vad det var jag inte förstod. Allting ligger så långt fram i munnen. Osip Mandelstam beskrev det träffande i sitt Samtal om Dante:

"När jag började studera italienska och just hade bekantat mig med dess fonetik och prosodi, förstod jag plötsligt att talarbetets tyngdpunkt flyttats närmare läpparna, närmare munnens utsida. Hedersplatsen intogs oväntat av tungspetsen. Ljudet kastade sig mot tändernas lås. Vad som slog mig var också den italienska fonetikens infantilism, dess ljuva barnslighet, närheten till barnjollret, en sorts urdadaism."

OBS!

Det är nu försent att vara med i tävlingen. Rätt svar i tävling nr 1 var "fadermördare", i tävling nr 2 "hustrumisshandlare". (Figuren till vänster bär en s k fadermördare, en sorts krage som var poppis på 1800-talet. Oidipus slog oavsiktligt ihjäl sin fader Laios; Ike Turnmer spöade skiten ur Tina och bilden längst ner visar ett s k wifebeater-linne.) Orkidéerna vissnar.

Tävling! Hitta den gemensamma faktorn

Tävling 1:


















Tävling 2:















Om det inte är tillräckligt tydligt kan jag informera om att den övre högra bilden föreställer Oedipus, och den nedre dito Ike Turner. Den som postar rätt svar som kommentar här nedan vinner en orkidé.

För okunskap om kroppens insida

Tydligen ska vi även i Sverige få skrämmande bilder på cigarettpaketen. Kolsvarta lungor, sönderrökta tänder och andra bilder av avskyvärda saker ska man nu alltså behöva titta på. Även om jag själv praktiskt taget fimpat (jag väntar på att skrämselpropagandan ska dyka upp på snusdosor) blir jag upprörd över det här. Myndigheterna tycks ha fattat galoppen: den verbala sanningen räcker inte till. Alltså använder man sig av bildernas makt. Men när ska det gå upp för dem att det är sanningen som sådan, verbal eller grafisk, som inte räcker till?

Det finns en pervers tendens till att gräva ut människors insidor och visa fram "det sjuka". I det vidriga TV-programmet "Du blir vad du äter" (eller dess engelska variant) skärskådas tjockisarnas bajs, och dess avvikelse från en (icke närvarande) norm konstateras. Jag kan inte tänka annat än att det säger mer om "hälsoexperternas" syn på tillvaron än om de överviktigas matsmältning. Avföring och inre organ ser alltid äckliga ut. En bekant till mig jobbade på thoraxkirurgin och kunde till slut inte äta smör på mackan, då det påminde om patienternas underhudsfett (detta - i förbigående sagt - även på friska, icke överviktiga personer). För att vi överhuvudtaget ska kunna leva måste vi ignorera stora delar av vår kropp. Ansiktet måste vara ett uttryck - livligt, glatt, sorgset - inte ett flätverk av stramande muskler över en dödskalle. Kroppen bör vi erfara som funktion: den kan uträtta vad vi vill att den ska uträtta, vi kan känna njutning och smärta, erfara harmonin i samspelande muskler. Denna rent immanenta relation till kroppen kan inte ersättas med en intellektuell, visuellt förmedlad bild av sanningen. Framför allt inte när lekmännen inte vet hur en frisk människa ser ut inuti. (Vem? En tjugoåring? En sjuttioåring?) Och skulle vi exponeras för bilder av friska människors matsmätningsorgan när vi handlar livsmedel? Vi har både ett behov av och rätt att inte veta om vår insida. Vi riskerar att tänka som de dödsbesatta barockdiktarna, t ex Webster, som enligt Eliot var

much possessed of death, and often saw the skull beneath the skin

Förutom att "death" idag skulle ersättas av "health", dock inte av "life". Livet är nämligen något helt annat.

(Bild: anatomikonstnären Gunther von Hagens med ett av sina alster)

Psschhh? Sccch!

Läser att brittiska bibliotek slåss med låga besöksiffror och av sin ledning uppmuntras att "se över" tystnadspåbudet. Uppenbarligen är det en hämsko för utvecklingen av biblioteken till fullfjädrade entertainment centers. Faktiskt märker jag att det är allt vanligare att man måste säga till om man vill ha tyst kring sig på biblioteken. Denna tystnadens sista bastion kanske kommer att stormas. Vad finns kvar? Kyrkor möjligen. De har ofta skyltar med texter i stil med "Detta är en plats för bön. Var vänlig respektera det och iaktta tystnad." Likheten mellan bibliotek och kyrkor är kanske inte tillfällig. Båda tycks bygga på en slags vördnad. Och då är det kanske inte heller en slump att man som försvarare av tystnaden tvingas in i en smått löjlig och reaktionär position.

Jag vet att biblioteket i Alexandria måste varit en extremt bullrig plats, som Alberto Manguel påminner mig om. Där lästes det högt, eftersom den tysta läsningen inte uppfunnits än. De grekiska och latinska texterna saknade indelning i enskilda ord och krävde därför ofta ett muntligt framförande för att få meningen att falla på plats. Den tysta läsningen är djupt förbunden med en borgerlig subjektivitet, och var fram till slutet av 1700-talet en ovanlig företeelse. Det jag tycker om med bibliotek är just kombinationen av interioritet och exterioritet: en offentlig plats där människor hänger sig åt ett slags privatliv.

Jag tror att det är oerhört viktigt att konservera tysta zoner i städerna, zoner fredade från ljudet av maskiner och småprat. Tvånget att lyssna på Rix-FM på vissa arbetsplatser borde likställas med tortyr och förbjudas enligt internationell arbetsrätt. Det är svårt att sälja i tystnad, den är liksom ett massivt, ogenomträngligt hinder för att ropa ut varor och sno vår uppmärksamhet. Ändå borde det gå fint att sälja tystnad, och det är väl ungefär vad spa-anläggningar gör. Dit flyr folk från bullriga städer.

Ibland tycks mänskligheten delas in i två kategorier, eller snarare fördelas över ett spektrum. I dess ena extrem finner vi dampbarn med överskottsenergi. I den andra extremen har vi totalt inåtvända autister. Bibliotek tycks lämpade för individer som ligger närmare den andra typen, medan idrottshallar är kongeniala med den första. Problemet med denna konflikt mellan A- och B-människor är inte bara de aktivas numerära överläge. Det är att de aktiva mycket väl kan stå ut med de tystlåtna, medan det omvända inte lika säkert gäller. Och är så de tystlåtna i överläge 100 mot 5 spelar det ingen roll, eftersom en enda räcker för att beröva alla andra tystnaden.

Kanske bygger vår syn på tystnaden på en felaktig metafysik? Vi tänker oss den som ett tomrum, och i en slags horror vacui vill vi fylla ut den. Tänk om den inte är ett rent negativt begrepp, tänk om den är en substans? På vilket sätt har den gjort sig oförtjänt av vår uppmärksamhet?

Traduit en francoys

Fick via République des livres veta att Montaignes essäer har getts ut i ny översättning till...franska! Uppenbarligen har fransmännen insett att deras klassiker kommer att förbli olästa om de inte ges en ny språkdräkt, troligtvis en riktig insikt. Jag funderade ett tag på att läsa Rabelais och Montaigne i original, men gav snabbt upp. Franskan tycks mig annars förvånansvärt stabil genom århundradena, antagligen sedan instiftandet av franska akademin. Förutom vissa skillnader i ordens valörer är det inte mycket svårare att förstå exempelvis Racine än någon modern författare. Renässansfranskan är en annan historia, och att ta sig igenom Pantagruel i dess ursprungliga form skulle nog kräva hjälp av avancerade lexika.
Naturligtvis har översättningen fått kritik av puristiska tjurskallar. Vissa har menat att det vore som att låta de engelska skolbarnen få uppdaterade versioner av Shakespeare. Parallellen tycks mig orimlig. Skulle man börja meka med Shakespeare skulle man få tampas med de problem som vidhäftar översättningar av poesi, och vars resultat ju ofta brukar benämnas "tolkning". Versmått, ton, rim - allt sådant skulle spela in. Och även om jag kan tänka mig att originalets Montaigne har en särskild ton i sin prosa, måste man ändå se honom som oerhört inriktad på själva budskapet och inte vidare hänfallen åt verbala krumbukter av Shakespeares typ. Men hur som helst, om man läst Montaigne (oavsett på vilket språk) är man villig att betala vilket pris som helst för att alla ska kunna läsa honom. Det vore helt enkelt en mycket bättre värld. Eller kanske ungefär likadan, fast visare.