Död på krita

Källa till lycka: en enorm bok på danska om karikatyrens historia, Verdenskarikaturen fra Oldtiden till vore Dage (1945) av Pola Gauguin och Otto Gellsted. För ynka fyrtio kronor fick jag bära hem den från Erikshjälpen. Bilderna är fantastiska och får mig ofta att både skratta och le, och texterna är välskrivna och spännande. Jag önskar bara att jag hade ett coffee-table att ha boken på. Det enda tråkiga med boken är att den slutar vid förra sekelskiftet och således inte innehåller något av t ex George Grosz och andra moderna. Det hade också varit kul med lite mer populära, men kanske sämre gjorda, karikatyrer än bokens väl ensidiga fokus på de givna mästarna: Callot, Hogarth etc. Jag hittade i o f s ovan visade anonyma blad, som i en upphottad version kunde göra sig fint i dagens läge. (Bildtexten lyder: Krediten är död. De dåliga betalarna har dödat honom.)

Två halvor förenade i ett helt

Jag tvingas än en gång konstatera att Malte Persson har sagt det vi (vilka vi?) alla tänker på. Lyssna på P1:s Obs från i tisdags, där han talar om förhållandet mellan litteraturkritik i tryckt och digital form. Tidningarnas litteraturrecensioner kortas ner, förenklas, det minimala utrymmet omöjliggör "den eftertänksamhet som brukade skilja kultursidor från andra sidor". Bloggen möjliggör förvisso den typen av längre mer reflekterande texter, men frågan är om dessa texter blir mer än skummade. Men om bloggformatet har svårt att imitera det som är bra med tryckta media, har tryckta media inga problem med att imitera det som är dåligt med de digitala. Idealt sett kunde bloggosfären fungera som en slags "medborgerlig offentlighet" så som Habermas beskrivit den. Tekniken i sig är det inget fel på. Persson gör rätt i att identifiera de primära hoten inte i ett nytt medium utan i omvandlingen av strukturer i samhället: skolan, universitetet, biblioteken, kulturpolitisk populism. Persson svingar sig upp till ett oanat patos då han säger, att "mot den västerländska kulturens nedgång och fall kan litteraturkritiken inte göra så mycket. Vad man kan göra är att åtminstone inte på grund av dåligt självförtroende börja tänka populistiskt själv." En återgång till de gamla folkbildningsidealet, nu ofta anklagat för "elitism", tycks vara den enda farbara vägen.
Som vanligt har jag mycket lite att tillägga: det är bara att applådera hans mod och klarsynthet. Och jag skulle givetvis önska att fler kulturskribenter än Persson hade just det självförtroende han efterlyser, och ger ett sådant inspirerande prov på. Att fler människor med kulturell makt kunde inse att det de kryper för inte är de förtryckta, exkluderade massorna, utan försäljningssiffrornas massiva tryck. Att fler kunde inse att människan är föränderlig och formbar: att det är minst lika elitistiskt att utgå från en förklenande och förtingligad bild av den populärkulturella konsumenten, som att utgå från att människan är intresserad av att utvecklas, lära sig någonting nytt, inte omedelbart ta avstånd från det som till en början kan vara främmande.

P.S.

Om ni läser det jag skrivit under rubriken "Två halvor" och "Två halvor II" kan ni lätt se varför jag uppskattade Perssons inlägg så mycket.

De välvilliga av Jonathan Littell

Visst är den i mångt och mycket en variation på temat Den banala ondskan, vilket känns om inte passé så åtminstone uttjatat. Hur kunde lägervakterna spela Chopin på kvällarna och dränka offrens skrik? De gjorde naturligtvis bara sitt jobb, de löd order. Hannah Arendts teser har för övrigt bestridits av historiker, bl a i boken Hitler's willing executioners, där Daniel Goldhagen hävdade att den slutgiltiga lösningen inte hade gått att genomföra utan hjälp av frivilliga arbetare som gladeligen pinade ihjäl judarna. Och båda typerna finns representerade i De välvilliga: de brutala sadisterna, men också de egentligen intellektuella och känsliga, vars "humanitet" står sig slätt mot historiens tryck. Hos Maximilian Aue, bokens huvudperson, har det masochistiska förhållandet till överheten en psykologisk parallell i hans egen livshistoria, där ett incestuöst förhållande med en tvillingsyster gett vika för en passiv homosexualitet. Han avundas kvinnorna som får underkasta sig männens tyngd, som slipper bära deras börda. På ett ställe spekulerar han i att männen givits två ting för att kompensera det faktum att de inte är kvinnor: krig, och prostatans närhet till anus.

Den tråkiga stilen, ett halvting mellan dokumentär exakthet och blomsterspråk som aldrig riktigt finner sin identitet, liksom de klumpiga sammanträffandena med en Dickens grad av sannolikhet, och i synnerhet den valhänt hanterade dialogen lämnar en hel del att önska. Ändå har boken ett väldigt sug. Delvis är väl denna attraktion en effekt av temat: andra världskriget och nazismens brott utövar fortfarande en ibland något tvivelaktig dragningskraft. Det kluriga är att Littell verkar vara medveten om detta. De skildrade hemskheterna både äcklar och fascinerar - och läsaren delar för en stund Aues belägenhet.

Mycket i romanen är alltså ganska oskickligt hanterat - kom ihåg att det är en debutantbok - men den är lyckad i det avseende som spelar störst roll för den här typen av böcker: huvudpersonens karaktär. Hans psykosexuella karaktär bildar en allegori, inte över fascismens mentalitet men den passive medlöparens. Men det vore fel att säga att det rör sig om likgiltighet från Aues sida. Han försöker faktiskt att inom systemets ramar förbättra villkoren i arbetslägren, och man leds att tänka att han trots allt "har hjärtat på rätt ställe". Ändå är hans enda verkligt aktiva handling mordet på modern och styvfadern - ett mord han inte har något minne av, inte är medveten om att ha genomfört. Endast då, då han befinner sig utom sig själv, kan han gå bortom lagen. I övrigt är hans handlande styrt av inre och yttre krav på anpassning till ett regelverk. Men lagen är inte bara begränsande, den uppmanar till excesser som bara en annan lag kunnat reglera. När makt är rätt och folk står mot folk blir moral samma sak som det som gagnar det egna folkets överlevnad. Vad många kritiker - t ex Jan aghed i Sydsvenskan och Ola Larsmo i DN - kritiserat som ett konstnärligt misslyckande, nämligen de utdragna pornografiska drömmerierna mot slutet av boken, är ur denna synvinkel nödvändiga. Då Aue flytt från Berlin till systerns stuga för han en absurd tillvaro där han på alla möjliga och omöjliga sätt knullar med en inbillad syster, en nästan femtiosidig digression som verkar skriven för att utmana läsarens tålamod. Till slut fantiserar han om strypsex med systern, men då händer något: över denna drömbild exponeras en annan, bilden av en hängd flicka i Charkov:

"en flicka som min syster på något vis, hon hade kanske varit någons syster precis som jag var någons bror, en sådan grymhet hade inget namn, hur nödvändig den än var rent objektivt förstörde den allt, för om man kunde göra så, hänga en flicka på det viset, då kunde man göra vad som helst, då fanns det inga garantier längre och min syster kunde en dag glatt pissa på en toalett och nästa dag tömma sig medan hon hängde från ett rep, det saknade rim och reson, och det var därför jag grät, jag förstod ingenting längre, och jag ville vara ensam för att aldrig någonsin behöva förstå." (s. 844)

Det är också efter denna episod som Aues tidigare inåtvända psykiska svårigheter leder till agerande. Tillbaka i ett Berlin där alla inser det ståndande nederlaget blir han mer och mer sin egen lagggivare. Han flippar ut, mördar en rumänsk homosexuell diplomat och biter till sist Adolf Hitler i näsan (!), en näsa han avslöjat som zigensk, icke-tysk. Berlin brinner, och i en effektfull slutscen mördar han sin vän, stjäl hans franska identitetspapper och står beredd att ge sig iväg tillsammans med strutsar och ozeloter som sluppit ut ur ett sönderbombat Tiergarten.

Ja, jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Det här är en roman som skulle vara oerhört svår att ge ett sifferbetyg, annat än det 3 av 5 möjliga som uttrycker obeslutsamhet. När man har tagit sig igenom en roman på 900 sidor måste man fråga sig: var det värt det? Var alla delar nödvändiga? Behöll författaren kontrollen över sin skapelse? Just nu, med suddiga ögon och värkande revben (boken är som objekt väldigt tung), lutar jag åt ett nej. Konflikten mellan ett dokumentärt och ett psykologiskt problematiserande stråk finner inte riktigt sin lösning, och därför är det svårt att under läsningen svara på frågan: "Varför ska jag fortsätta läsa?"

Dagens ord: svärmare/svärmisk

Dagens ord är svärmare, möjligen adjektivet svärmisk (även om jag tycker det är olyckligt att det fått det sliskiga suffixet -isk. "Svärmsk" hade varit bättre). Ordet "svärmare" och dess ställning i nutiden får mig att tänka på Robert Musils funderingar kring ordet "förlösa":

"Hur många ord som än uttalas varje ögonblick i en storstad för att uttrycka invånarnas personliga önskningar, så finns det ett som aldrig förekommer bland dem: ordet 'förlösa'. Man kan räkna med att alla andra, de mest lidelsefulla ord och uttryck för de mest invecklade, ja till och med som undantag tydligt betecknade relationer, på en gång skrikes och viskas i en mångfald repliker, som till exempel: 'Ni är den störste kanalje jag någonsin träffat på', eller 'Ingen kvinna i världen är så överväldigande skön som ni', så att dessa högst personliga upplevelser rent av läte sig framställas i vackra statistiska kurvor som uppvisade deras talrika utbredning över staden. Men aldrig säger en levande människa till en annan: 'Du kan förlösa mig!' eller 'Bli min förlossare!'" (Mannen utan egenskaper, del 2, s. 256f.)

Något liknande gäller väl ordet "svärmare", som tycks ha haft sin heyday under romantiken och sedan försvunnit. "Svärmare" torde nästan aldrig användas nuförtiden, annat än i smått ironisk mening. Jag tror mig aldrig ha hört orden: "Ah, Ni är en svärmare". Ändå tror jag att ordet betecknar en viktig mänsklig egenskap som de mer moderna synonymerna inte riktigt kan ringa in. Den figur ur nutidens typgalleri som kommer närmast svärmaren är kanske ändå nörden, även om de två orden betecknar väldigt skilda saker. Det tycks som om ett intensivt intresse, en allt uppslukande hobby med asociala konsekvenser, inte vore tillräckligt för att kvalificera någon som svärmare. En utopiskt drömmande läggning tycks dessutom vara nödvändig, vilket tydligt visar ordets förbindelser till romantiken och historicismen. Svärmaren präglas av idealism, fantasteri, en känsla av att den egna upptäckten kommer att frälsa världen. En viss måttlöshet tycks vara resultatet. Kanske är jag själv, åtminstone ibland, en svärmare. Då jag varit full och hållt låda med ett överdriven retorik och patos, märker jag att min svada inte gått hem riktigt. Folk har inte vetat hur de ska hantera det. Ett sätt hade varit att helt enkelt säga: "Ah, Ni är en svärmare." Det hade jag kunnat ta.

Allmän adiafora

Ti 9/9 kl. 10.45: Konversation hos optikern inför provning av linser: "Jaså, så du studerar litteratur. Ja, då läser du mycket förstås." "Ja. Är det bra att ha linser på nära håll om man sitter och läser?." "Nja, jag rekommenderar nog att du har ett par glasögon att byta med." "Är det sant att linser kan ramla ur om man gråter? Du förstår, jag läser så hemskt sorgliga böcker." Hon förstod inte att jag skämtade, och när jag förstod att hon inte förstått var det liksom för sent att säga något.

Må 15/9 kl. 14.00: Jag ligger på sängen med benen mot väggen och ställer mig den nyttiga frågan: "Vad är jag rädd för egentligen?". Men det enda som dyker upp i mitt medvetande är "kosacker". Betyder det att jag har mycket lite att vara rädd för, eftersom de knappt finns längre?

Lö 20/9 kl. 11.00: Kom hem mellan två arbetspass och lyckades få tre timmars sömn. Jag drömde att jag gick i en trollskog och kom fram till ljus liten glänta. Den befolkades av ett tiotal små tomtar, alla sysselsatta med att spela på marimbor. Två tomtar spelade på varje marimba, ungefär som dubbelhändigt pianospel. Jag vaknade av väckarklockan men somnade om med flit och snoozade tio minuter, för jag ville lära mig melodin de spelade. När jag kom tillbaka till gläntan var tomtarna försvunna.

Må 22/9 kl. 07.10: Cyklade hem från nattvaket och tog vägen förbi industriområdet. En stor lyftkran tornade upp sig vid en av lagerbyggnaderna som jag närmade mig i en utdragen kurva. Jag kunde inte avgöra om lyftkranen rörde på sig, eller om det var en optisk illusion orsakad av min egen rörelse. Jag vände mig om och försökte komma underfund med det hela, men jag orkade inte stanna cykeln. Sen ångrade jag mig givetvis. Vem skulle jag nu kunna fråga om jag ville ha reda på hur det egentligen låg till? Hade kranen rört på sig? Tänk om den inte hade rört på sig, men det faktum att jag upplevde det så var ett religiöst tecken av livsomvälvande betydelse, guds mekaniska hand som kommer för att plocka ut mig ur den ljumma skaran? Hur ska jag någonsin få veta? Tänk om det är på det här sättet våra livs potentiella vändpunkter dyker upp, tänk om det där var ögonblicket. Och jag kommer aldrig att få veta.

Två halvor II

Hörde idag bitar av programmet Publicerat på P1. Där diskuterades Mark Bauerleins bok "America's dumbest generation", en i den nu tydligen ganska långa raden av kulturkritiska jeremiader över internets effekt på ungdomen. Jag har svårt att sympatisera helhjärtat med den här typen av publikationer, framför allt eftersom jag tror att den överdrivna gnälligheten och ensidigheten kan täcka över det eventuella fröet av relevans. Det gör å andra sidan inte saken bättre att tesens motståndare (den här gången Elza Dunkels, medieforskare vid Umeå universitet) inte höjer sig över banala resonemang (t ex klassikern: "folk har alltid förutspått undergången och den har inte inträffat") och slag under bältet (Bauerlein, 49 år, måste enligt Dunkels helt enkelt vara avundsjuk på ungdomen. Jag håller med om en del av hans kritiska synpunkter och är en man i mina bästa år, dvs. 26). Hon menade vidare att man måste skilja mellan två typer av kunskap: å ena sidan sådan som är av omedelbar nytta för en, och som man måste ha "programmerad", å andra sidan sådan som "man kan kolla upp när det behövs". Dagens supersmarta generation behöver inte slösa tid på att programmera sig själva med kanske meningslösa fakta när de vid behov klan läsa om det på Wikipedia. Man måste säga att Dunkels har en väldigt intressant syn på bildning. Franska revolutionen, Upplysningen, antikens Grekland, Darwin etc - allt detta är rimligtvis inte något jag kan kolla upp "vid behov" (inför ett prov?), utan någonting som det är väsentligt för mig att känna till, för att min reaktion på denna kunskap formar mig som människa. Kunskap i sig, ren information, kan betraktas som en förlängning av armen och kan lika gärna finnas på internet. Men när jag interioriserar den här kunskapen blir den förhoppningsvis någonting annat än bara data. Framför allt, skulle jag vilja hävda, stärker det vår självständighet gentemot det omedelbara livssammanhanget, den grupp vi genom födsel eller andra slumpmässiga faktorer råkar tillhöra. Och här rör vi delvis vid vad det hela egentligen handlar om: ensamhet och gemenskap. På Bauerleins kritik att kommunikationsteknologin "överlämnar de unga åt det enda de har: varandra" genmäler Dunkels att "det vore väl underbart". Hur man nu ställer sig till det, tycks det mig att detta pekar mot att den egentliga konflikten kanske inte så mycket gäller mediet som dess användningsområden och dess funktion i en komplicerad väv av sociala former, kulturella ideal osv. Många av nackdelar Bauerlein påpekar måste vi kunna motarbeta genom att handskas med teknologin på ett annorlunda sätt, och troligtvis kommer skolan och universitetet att spela en viktig roll. Men man löser absolut ingenting genom konservativ pessimism. Å andra sidan måste man åtminstone erkänna riskerna, men det är människor som Dunkels för "progressiva" för.