Idolkritik

Jag läser en utgåva av Addisons samlade verk, utgiven i New York på 1850-talet. Även om jag knappast är allergisk mot förord, förklarande noter och annat "skrivet av andra" i den här typen av utgåvor, måste den här ta priset både i barock, påträngande panegyrik och felriktad pedagogisk iver. Den försöker förklara där det inte finns något att fråga om. Titt som tätt kommer det små noter i texten, med förklaringar längst ner på sidan istället för längst bak i boken, så att man omöjligt ska kunna undgå dem. De är inte till någon nytta överhuvudtaget. Deras entusiastiske upphovsman, en Mr. Hurd, tar varje chans att påpeka utsöktheten i Addisons ordval, eller försöka urskulda honom från språkliga misstag. Exempel nr 1:

Addison: "There is something so wild and yet so solemn in the speeches of his [Shakespeares] ghosts, fairies, witches, and the like imaginary persons, that we cannot forbear thinking them natural, though we have no rule by which to judge them, and must confess, if there are (NOT HÄR) such beings in the world, it looks highly probable they should talk and act as he has represented them."

Mr. Hurds hjälpsamma fotnot: "There are. He might have said be instead of are, and he would have said it, but that, as the accent would fall on be, the jingle of be in beings, which follows, would have had a worse effect than there are. I only mention this to show the delicacy of his ear..."

Exempel nr. 2:

Addison: "The last are, indeed, more preferable, (NOT HÄR) because they are founded on some new knowledge or improvement..."

Mr. Hurd: "The degree of comparison is expressed in the adjective itself. The comparative, more, is then to be struck out, as a manifest blunder of the compositor. It is impossible that such an expression should come from Mr. Addison."


Jag menar inte att iakttagelserna är felaktiga, det är ju sånt där som man tänker på ibland när man läser och känner sig "uppmärksam", men varifrån kom impulsen att dela med sig av sina upptäckter? Är det en relik från ett svunnet, präktigt skede, då grammatikläraren och författaren förenades i en folkupplysande mission?

Levnadslopp

För att vara så pass ung som jag är, skulle nog vissa hävda att jag tänkte ohälsosamt mycket på åldrandet. Och de skulle, om de förstod mig rätt, mena någonting helt annat än rynkor. Jag menar åldrandet som begrepp, det enkla faktum som ska markera en övergång mellan två stadier, två hållpunkter som envisas med att vara tillgängliga på samma gång: "Thou hast not youth nor old age, but as it were an after dinner sleep dreaming of both..." .
Jag frågar mig ibland varför jag läser åldrande författare med sådan behållning. Bara den senaste månaden har jag läst böcker av Coetzee, Philip Roth och Richard Ford, böcker som alla kretsar kring åldrandet. Hur kan en man i sina bästa år relatera till Yeats' "consume my heart away, sick with desire and fastened to a dying animal, it knows not what it is"? Det borde inte vara möjligt. Naturligtvis, det handlar kanske inte om att relatera så mycket som att leva sig in. Men varför vill jag leva mig in i det? För att så tidigt som möjligt - à la den gamla filosofin - "lära mig att dö"? Låter ädelt och genomtänkt, men föga övertygande. Det måste finnas någonting tilltalande i idén om åldrandet som lockar mig trots de nog så avskräckande empiriska bevisen. Jag tror Shakespearecitatet träffar något väsentligt, med sin bild av den töckniga, obestämda tuppluren där de två tillstånden, ungdom och ålderdom, bara är drömmar. Drömmen handlar naturligtvis om att nå ett definitivt tillstånd, som aldrig uppträder i oblandad form i verkligheten. Den vuxna, reflekterande människans tillstånd är ett pendlande mellan "fånga dagen" och "allt är fåfänglighet och jakt efter vind", mellan renässans och barock, ett tillstånd där det alltid nästan är för sent men ändå inte. Det vi kallar 40-årskris är bara framvisandet av denna generella erfarenhet i chockartad tydlighet.
Jag misstänker att det finns en annan vinkel, en annan drivkraft med minst lika tvivelaktig verklighetsförankring: drömmen om ett sammanfallande mellan tanke och vara. Vår ungdom är flydd, naturligtvis, ack! Men tänkte man någonsin, på det reflekterande sätt man sedan dess lagt sig till med: "Jag är ung, jag upplever ungdom och befinner mig i livets undersköna månad Maj." Naturligtvis inte, det vi sörjer är ju vår svunna omedvetenhet, och ungdomen som vi avundas har lika liten relation till det mentala tillstånd vi eftersträvar som de mentalt odifferentierade bönderna till idealiserande landsbygsromantiker. Alltså sätter vi vårt hopp till ålderdomen, en säkert kort. Det enda som kan avbryta dess anstormning är döden, som för övrigt är det enda som med säkerhet skapar överensstämmelse mellan tanken och varat. Ålderdomen, då kommer saker och ting att falla på plats: en värdig resignation istället för våra eviga försök att hävda oss, ett klart ljus över tingen från livets aftonsol. Men kanske är det då vi snubblar över den största paradoxen av dem alla: hur förtvivlat svårt det är att göra sig fri från sin "ungdom", från känslan att det kanske ändå inte är försent...

Intermedialitet, våld

Såg bröderna Cohens nya film häromdagen, No country for old men, baserad på en bok av Cormac McCarthy. Av honom har jag endast läst Blood Meridian, som f ö även den ryktas bli film inom en snar framtid. På baksidan av min pocketbok (Picador press) står komiskt nog utlåtandet: "McCarthy's achievement is to establish a new mythology which is as potent and vivid as the movies, yet one which has absolutely the opposite effect...he is a great writer...".
Så vad händer nu när böckerna blir film? Nästan ingenting. Händelseförloppet i Blood Meridian skulle utan problem kunna flyttas över till filmformat. Det är förvisso sant att händelseförloppet, eller kanske snarare berättelserytmen, avviker från vad man kunde vänta sig av våldsfilmer av action- eller västerntypen. McCarthys berättande är långsamt, repetitivt och episkt, och det ger våldsskildringarna en lite annan innebörd än de skulle få i ett mer dramatiskt åtskruvat berättande. Men boken känns redan relativt filmisk och visuell: hela tiden fokuserad på utsidan, på kroppar, landskapet, handlingar - karaktärerna och deras motiv är fullkomligt opaka.

Om den citerade recensenten med "the movies" menar de gängse våldsfilmerna kan jag bara hålla med till viss del - men det är också sant att ett manus baserat på Blood Meridian kommer att vara betydligt mer magstarkt än den här filmen. Det som kommer att försvinna är tyvärr det som försonar McCarthy i mina ögon och gör honom verkligt läsvärd, det faktum att han är en vidunderlig stilist. Det är alltid riskabelt att filmatisera böcker där stilen bär upp såpass mycket av bokens idé. (Lolita har alltid framstått för mig som ett mycket märkligt val: själva berättelsen förmår inte fängsla utan Humbert Humberts berättarröst.) Å andra sidan brukar jag, som pendang till det argumentet, hävda att handlingsorienterad litteratur - t ex Odysséen - borde lämpa sig bäst för filmatiseringar. Och det är svårt att inte se likheterna mellan det klassiska eposet och McCarthys bok: händelseförloppets rumslighet, dess vägran att erkänna någonting annat än tingens yta, och dess oförfalskade glädje i skildringen av denna (även de avskyvärda tingen, som blottade tarmar), bortom gott och ont.

Mjölet i påsen

Jag är inte lagd åt konspirationsteoretiskt tänkande, och min skepsis inför vissa yttringar av statens makt är vanligtvis inte (som hos vissa liberaler) metafysisk-moralisk. "Hur kan du vara rädd för övervakningsteknologin?", frågar hon, "staten är inget monster, den är ju vi, folket!". - "Ja, just det!". En maskin bryr sig bara om att den fungerar, människornas önskningar stannar väldigt sällan på det stadiet.