Tuesday, December 30, 2008

Tips

Jag märker att jag har glömt tipsa mina läsare (alla ni myriader) om min väns sida Trevlighetsministeriet, en fortsättning på den legendariska sidan Kanton. Raljerandets konung, helt enkelt.

Good sex awards

Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om årets nobelprisvinnare, och det är frågan om jag kommer att ha tid att grunda ett ordentligt omdöme. Men han har onekligen en förtjänst, som dessutom är ganska ovanlig: han kan skriva om sex på ett naturligt och vackert sätt. Vad jag vet finns det ingen positiv pendang till det "bad sex award" som delas ut för sämsta litterära sexskildring, men fanns det ett sådant kunde även den pokalen knipits av Le Clézio. Ta t ex följande stycke ur Révolutions (Allt är vind på svenska):

Dans la grande chambre il faisait sombre, sauf l'enseigne au néon qui écrivait en rouge After Hours, qui allumait une tache de crépuscule au plafond, et Alison etait arc-boutée sur le matelas, les yeux revulsés, son souffle court, son coeur qui cognait, Jean sentait la sueur couler sur ses joues, sur son dos, la sueur mouillait leurs poitrines et leurs ventres faisait un bruit de ventouse, et tout s'éclairait soudain, s'illuminait, d'une lueur nerveuse qu'on ne voyait pas avec les yeux mais avec toutes les fibres de son corps. D'une certaine facon, c'etait assez magnifique, au milieu de la violence de la ville, avec le bruit des autos en train de courir sur Jamaica Road et même les cris des ivrognes en bas dans la rue qui se battaient pour acheter vite leur dernier alcool. Jean et Alison etaient au centre d'une bulle de bonheur, non pas hors du temps, mais plutôt au coeur du temps, au point le plus chaud du réel. (Révolutions, Gallimard Folio, s. 307)

Jag har inte den svenska översättningen tillgänglig, så jag gör ett försök själv, fyllt av osköna nödlösningar:

"I det stora rummet var det mörkt, förutom neonskylten som skrev orden After Hours i rött och lyste upp en fläck av skymning i taket, och Alison spjärnade mot madrassen med uppåtvända ögonvitor, flämtande, med bultande hjärta. Jean kände svetten rinna på sina kinder, sin rygg; svetten blötte ner deras bröst, och deras magar gav ifrån sig ett ljud som av en sugkopp. Plötsligt lystes allting upp, sken till, i ett nervöst ljussken som man inte såg med sina ögon men med varje fiber av sin kropp. På sätt och vis var det rätt så fantastiskt: mitt i stadens våldsamhet, med bullret från bilarna på väg längs Jamaica road, till och med skriken från fyllona nere på gatan som slogs för att snabbt komma över sin sista alkohol. Jean och Alison befann sig i mitten av en bubbla av lycka, inte utanför tiden, utan snarare mitt i den, i verklighetens hetaste punkt."

Hans samlagsskildringar är bra på samma sätt som hans stil överhuvudtaget är bra: genom sin naturlighet, sitt alldagliga ordförråd, sin precision. Risken med denna stil - knappast begränsad till erotiska ämnen men kanske särskilt hotande då - är att han balanserar farligt nära en avgrund av banalitet. Balansgången blir naturligtvis särskilt prekär när man översätter. Den avslutande delen på stycket ovan låter riktigt illa i min översättning, men på något märkligt sätt träffar det i originalet helt rätt ton. (Kanske för att "chaud" översätts med "het", men på franska talar man inte om en "chaude" brud eller "chaude" sex). När tricket fungerar övertygar han oss om att det faktiskt kan vara på det sättet, att det banala inte är det falska. En mer stilistiskt driven prosa kunde missat detta enkla, självklart sanna. Det var vad Raymond Radiguet menade med sin ambition att "deniaisier les lieux communs" (återigen översättningsbesvär! Typ "ta oskulden av talesätten", "göra den konventionella visdomen mindre banal", "fylla kulturens förråd av typiska formler med ett nytt, självupplevt innehåll" etc).

Friday, December 26, 2008

Ålidhem brinner

Jag blev chockad över att se mitt gamla område, Ålidhem i Umeå, stå i lågor. Ännu mer chockad blev jag när fick den här artikeln förmedlad, och såg att min gamle vän Marcus är en av de drabbade. Han är alltså numera bostadslös, och hans som jag minns det magnifika och udda boksamling blev ett rov åt flammorna. Han berättade scenariot för mig: han hade blivit väckt på natten mot juldagen av sin bror, som ringde för att berätta att han hade blivit far, varpå Marcus lade märke till flammorna. Förvirrande för det mänskliga intellektet med skapelse och förstörelse så nära inpå varann.

Tuesday, December 23, 2008

Ett komplext öl

Jag fick ett sexpack med olika stoutöler i julklapp från jobbet. På ett av ölen stod följande beskrivning: "Chimay blue is a powerful and complex beer. It is best enjoyed at 10-12 degrees C." (min kursiv.) Vad menas med det? "Powerful" kan användas antingen i objektiv (hög alkoholhalt) eller subjektiv mening (stark smak). Men "complex"? Hur i helvete är ett öl "komplext"? Möjligen i meningen att dess tillverkningsprocess är särskilt komplicerad och att den innehåller många sorters råvaror, men förhöll det sig så skulle tillverkarna utan tvekan ha skyltat med det. Vill jag ens dricka ett "komplext" öl? Skulle jag vilja ha ett "problematiskt" vin? Jag känner mig lika förvirrad som Ulrich i Mannen utan egenskaper när han ser tidningarna skriva om "den geniala kapplöpningshästen..."

Saturday, December 20, 2008

Engdahl ut, Englund in

Så avslutar alltså Horace Engdahl sitt uppdrag som Svenska akademiens ständige sekretare, och det får väl betraktas som en god nyhet. Inte för att han på något vis skulle gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Men jag tycker mig ha hört honom i intervjuer klaga på hur tidskrävande posten varit, och att den kostat honom flera oskrivna böcker. Jag hoppas att de kan bli skrivna nu. Det är svårt att säga hur många gånger jag läst om Den romantiska texten, Beröringens ABC eller Stilen och lyckan, eller för den delen den märkligt förbigångna men lysande tankeboken Meteorer. "Saken" och "stilen" är liksom aldrig åtskilda hos Engdahl, och därför är det t om intressant när han påstår något jämförelsevis banalt, men gör det med precision. Även om det känts betryggande med en ständig sekreterare som skriver så bra, har jag ibland undrat om han inte skulle lämna ett större bidrag till svenska språket genom att själv skriva böcker på det.

Jag hoppas att samma påtvingade stumhet inte drabbar Peter Englund, som nu tar över posten.
Englund intervjuades i DN med anledning av tillträdet, och han gjorde som alltid ett sympatiskt och jordnära intryck. Jag antar att hans arbetarklasscred bidrar. Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv när man läser att hans far var ölutkörare - man kan fråga sig hur många utländska akademisekreterare som har den bakgrunden. En sådan klassresa torde tillhöra extremfallen, men visar ändå på möjligheterna i det svenska utbildningssystemet.

Anders Olsson har nu hållit sitt inträdestal över lars Forssell, vilket jag gärna skulle läst. Inträdestalen blir ofta lite ansträngda, men den här gången var det upplagt för ett intressant möte mellan talare och ämne. Synd bara (och snålt av akademien) att talet inte finns att läsa på nätet, utan måste inhandlas, till ett pris som i antal kronor överstiger antalet sidor. Jag vet att man ska betala för kvalitet, men någonstans går gränsen.

Friday, December 19, 2008

Lägesrapport

Som jag säkert har ropat ut till den lilla värld som kan tänkas läsa den här bloggen, har jag blivit antagen som doktorand i litteraturvetenskap. Så jävla bra. För någon månad sen grubblade jag mig förtvivlad över hur jag skulle snickra ihop en utbildning och få ett jobb. CSN-resurserna sinade och jag skulle säkert behöva plugga två-tre år till för att bli gymnasielärare (vilket jag inte ens hade lust till). Lösningen skulle vara att bita ihop och knoga mig fram med halvtidsjobb inom vården och tråkiga kurser. Saker och ting såg inte bra ut, men jag lyckades ändå uppamma lite entusiasm inför att läsa franska och bli språklärare. Så fick jag ett brev med beskedet att jag blivit föreslagen som doktorand. Jag sprang ut i det yrande snövädret, började genast röka igen och var vaken i 24 timmar i en anspänning jag trodde skulle skaka livet ur mig. I och med att det formella beslutet återstod visste jag inte vad jag skulle göra, och bitvis önskade jag att jag aldrig blivit antagen, så att jag skulle slippa hoppas och frukta det värsta. Men nu verkar det avgjort: i tisdags var jag och träffade de potentiella handledarna och diskuterade mitt ämne. Det blir en fortsättning på min magisteruppsats, och kommer alltså att handla om genre och naturuppfattning i den deskriptiva landskapsdikten. Jasg har känslan av att det fortfarande finns en hel del att kika på, och att vissa perspektiv kan göra de här texterna intressantare än vad de verkar.

Jag tänker inte skylta med någon falsk blygsamhet. Jag tycker helt enkelt att jag förtjänat platsen. Huruvida mitt arbete var så mycket bättre än de andra sökandes kan jag inte ta ställning till, det enda jag vet är att jag lagt ner mycket tid på att bli bättre på mitt ämne. Ur en synvinkel har det kanske kostat en del i försakelser, även om saker och ting är mer komplicerade än vad den enkla polariseringen av "plugg" och "fritid" ger intryck av. Redan det faktum att man inte tänker på det sättet tror jag är avgörande. Man träffar många som pratar om att de vill doktorera, men som likväl tycker att man är konstig om man stannar på rummet och läser Moby Dick medan de tycker synd om sig själva i egenskap av fattiga studenter, lyssnar "ironiskt" på dålig musik och spelar TV-spel. Livet är ganska rättvist, kan man tycka ibland.

Jag fick gå hem med någon i lördags. Usch vad jag behövde det. Jag har omständigheterna till trots varit rätt nere i några veckor, men det är bortblåst nu (ett tag i alla fall). Utan att jag yttrat ett ord om det kunde min kompis höra en förändring i min röst och med kuslig precision gissa sig till den bakomliggande orsaken. Biologi ska inte underskattas, även om det säkerligen finns mer inspirerande världsåskådningar.

I onsdags åt jag ostron för första gången. Det var spännande och faktiskt ganska gott. Särskilt konsistensen var en positiv överraskning. Jag ingår numera i ett matlag med två andra studenter, vilka båda har lite annorlunda smak än mig. Enligt matlagets självutnämnde ostronexpert skulle jag låta ostronen stå framme ett tag tills de började "gäspa", då skulle de vara lättare att öppna. Varför är ett uttryck som "gäspa" om ostron ett slags självmedvetet tecken på världsvanhet? Liknande exempel kunde nämnas. I vilket fall som helst en förbannat lyxig middag med ostron och champagne och en passande avslutning på en trevlig termin. Huvudrätt: kalvhjärpar, potatispuré, haricots verts och rårörda lingon.

Igår när jag låste upp min cykel ställde en tjej in sin i stället, medan hon nynnade på vad jag uppfattade som opera. "Är det Trollflöjten?" frågade jag i ett patetiskt försök att skapa kontakt (jag hade ingen aning om vilken trudelutt det var). -"Nej, Messias. Händel." Hon försvann in i huset och trots att jag skämdes lite över mina bristfälliga kunskaper i barockmusik kände jag mig upplyft av situationen. Sånt där händer ibland i Lund och jag kan inte annat än tycka att det är lysande. Jag minns när jag hörde en alkis med röd näsa och träningsoveralljacka stå och diskutera Plinius den yngres brev, och de eventuella vittnesmål om reinkarnation som där står att finna.

Såg storfilmatiseringen av Köpmannen i Venedig (2004) igår. Jag gillade Al Pacinos nedtonade spel, som t om i de retoriska glansnumren bibehöll ett intryck av Shylocks skröplighet, en känsla av förtvivlan där patos inte är helt kongenialt med det yttrade utan bara dess bakomliggande, mer dunkla kraft. Det gick väl ihop med filmens tematik om lag och passion, ord och bakomliggande motivering. Tjusigt. Jeremy Irons var även bra som Antonio. I sin omänskliga magerhet påminde han en hel del om Kristus på Grünewalds Isenheimaltare och man såg genast vem som skulle agerat i passionshistorien. Kostymfilm är en av de passioner jag är minst stolt över, om någon undrar.

Eftersom jag är så otroligt down-to-date (eller vad motsatsen till up-to-date nu kan tänkas heta) har jag ingen koll på de bästa böckerna av år 2008. Kanske kan jag istället lista saker jag läst som jag tyckt varit intressant eller som gett mig fina upplevelser. Jag kan redan från början påpeka att det har varit ett magert läsår, i boktitlar räknat. Varför vet jag inte riktigt, jag har svårt att se ett system. Under året då jag jobbade heltid klämde jag 120 böcker; det här året då jag pluggat, jobbat halvtid och möjligen haft en aning mer "fri" tid, ser jag ut att hamna på ca 90. Nu spelar kvantitet ingen större roll; t ex var det ett medvetet beslut att mellan början av Juni och slutet av Augusti ingenting annat läsa än Proust. Och det var banne mig värt det. Alla andra böcker skulle vara löjliga att ställa upp bredvid På spaning i en tio-i-topp-lista, så jag skiter i det. I efterhand känns det nästan som om ett liv utan Proust vore på något märkligt sätt halvt, ungefär som att man efter att ha läst honom fått träffa de adoptivföräldrar man alltid undrat vilka de var, eller något i den stilen. Jag skulle inte säga att det vore boken att ta med till en öde ö; många av hans iakttagelser om människans natur väntar jag fortfarande på att få verifierade eller förkastade, och för det behövs ett socialt liv. Och om någon bok lär en att leva är det nog Prousts.

Saturday, December 6, 2008

Mysteriet med de försvunna manuskripten

Det händer ibland att verkligheten själv erbjuder ett material som är så spännande att det enda en författare behöver göra är att förse det med gränser i tiden och ge det en viss enhetlig prägel. Historien om docent Anders Burius (1956-2004), Sveriges genom tiderna största boktjuv, är ett exempel. Dokumentären på P1 var bland det mest fängslande jag hört på länge, och eftersom jag inte hade lyssnat på programmet från början var jag en stund osäker huruvida det rörde sig om fiktion eller inte. Det är en berättelse som har allt: en karriärists uppgång och fall, en inblick i en exklusiv värld, en intressant psykologisk karakteristik av gärningsmannen. Den sistnämnda kan i tolkningen av Burius motiv och hans mentala profil tyckas lite förenklande - men det är detta jag menar med att "ge verkligheten en viss enhetlig prägel". Det är oundvikligt, och programmets upphovsman Jesper Huor har gjort ett bra jobb. Beskrivningen av klassresenärens och karriäristens makthunger - till större delen förmedlad genom tidigare kollegors vittnesmål - och hans professorskomplex ger lyssnaren en blandning av avsmak och sympati. Vad fick honom att under flera år som chef för handskriftssamlingen stjäla och sälja antika dyrgripar? Vad fick honom att sedan han ertappats och gripits, spränga sig själv i luften? Det är en oerhört spännande och tankeväckande historia, och jag tror inte att en deckare hade gjort min kväll bättre än det här.

Saturday, November 29, 2008

James Wood och Golemproblemet


James Wood tycks vara överallt i den anglosaxiska litterära världen. Om och om igen hör man talas om honom som den störste nu levande litteraturkritikern. Ändå har hans senaste bok fått massvis med stryk, vad det tycks inte enbart av hans ideologiska fiender. Woods kritiker anklagar honom för att ha en gammeldags och oreflekterad syn på fiktionen och på det mänskliga subjektet, och troligtvis har propagerandet av dessa synpunkter i en bok med den anspråksfulla titeln How Fiction Works gett dem något att bita i. Själv har jag inte läst den än, och tänker vänta tills en pocketupplaga dyker upp. Om jag får bestämma ignorerar jag helst den teoretiska aspekten när jag läser James Wood. Jag snubblade över hans The Irresponsible Self: On Laughter and the Novel när jag intresserade mig för teoretiska frågor om komedi och satir. Det visade sig inte alls vara vad jag letade efter. Förordet började som en intressant teori om satirens historia, men förvandlades gradvis till någonting annat. De essäer som utgör själva boken visade sig ha en ännu vagare relation till dess titel. Stringens och teoretiserande är uppenbarligen inte hans starka sida, men det är inte därför man ska läsa honom. Det handlar i grunden om praktisk kritik. Wood låter ungefär som ens egen hjärna när den läser, bara så oändligt mycket bättre. Det är ett tonfall som saknas i den akademiska litteraturvetenskapen, och ofta nog även i dagskritiken.

Det går att urskilja underliggande förutsättningar som kan tyckas problematiska - t ex tanken att det mänskliga subjektets sanning kan uppenbaras i litteraturen. Men jag skulle inte kalla det ett teoretiskt synsätt i egentlig mening. Det är snarare en tro än ett försanthållande, och kanske snarare en beredvillighet att tro än en egentlig övertygelse. Wood är som bäst när han istället för att inta en teoretisk ståndpunkt frågar sig: vad är det som gör att författare X upplevs som sannare än författare Y? Hur har de olika sätten att skriva möjliggjort det intrycket? Det finns en öppenhet inför litteraturens mysterium, att köttet kan bli ord, eller att vi åtminstone kan komma nära upplevelsen av att det förhåller sig så. Det rör sig inte om ett faktum, utan snarare en slags regulativ idé. Men just den öppenheten tycks implicera en hög värdering av den realistiska romanen och för vissa mer postmodernt inriktade läsare diskvalificera hela Woods projekt. Själv tycker jag att det är värt försöket.

Jag kom över ett intressant föredrag på sidan Thoughtcast där Wood diskuterar frågan om litterära karaktärer och läser utdrag ur sin nya bok. Han menar att den välkända dikotomin mellan "platta" och "runda" karaktärer är falsk. Medan en boks huvudpersoner ofta ses som runda - de utvecklas och betraktas från flera sidor - ses resten ofta som platta, endimensionella.
Wood påpekar helt korrekt att distinktionen inte håller sträck: det finns monomana huvudpersoner, och huvudpersoner som ständigt ackompanjeras av ett upprepat ledmotiv. Men den viktiga invändningen är intrycket att en liten detalj, någon liten "point of access", kan vara tillräcklig för att investera den mest tillfälliga sidokaraktär med en känsla av rymd och fyllighet.
(Det intressanta är att distinktionen bara fungerar som formell beskrivning av hur mycket plats en karaktär tar och hur många sidor av honom vi får se. Men om orden "rund" och "platt" ska kunna vara någonting annat och större, någonting kvalitativt snarare än kvantitativt, måste vi jämföra med en extern norm - verkligheten.) Mot slutet av föredraget diskuterar han en bok av José Saramago, som skildrar en av Pessoas pseudonymer. Det rör sig alltså om en bok som vill berätta om livet hos en karaktär vilken alla läsare vet är påhittad. Istället för att - som mycket postmodern litteratur - bryta avbildningspakten genom illusionsbrytande grepp eller metafiktiva markörer, har Saramago försökt skänka liv åt en redan från början fiktiv figur. Att vi kan uppleva ett sådant företag som lyckat, och alltså se lögnen som sann, ger en aning om litteraturens makt. Och utan att upphöja avbildningstanken till norm, eller ens utforska dess grund i den utomtextliga verkligheten, måste kritiken kunna förklara hur vissa böcker lyckas skapa liv.

Saturday, November 22, 2008

Allmän adiafora III

Fredag 14/11. Meningslösa projekt. Av någon anledning fick jag för mig att skriva någonting om pilbågen som fenomen. Jag började fundera på olika ingångar till ämnet, olika genremässigt bestämda angreppssätt. Skulle jag skriva en essä? En dikt? Jag kunde inte få ur mig någonting alls, och till sist undrade jag vad jag höll på med. Det gick så långt att jag för att få tid till det planerade alstret tackade nej till att jobba. Varför just pilbågen? Vad finns det att säga om den? Ingenting, tycktes det mig, och efter att en natt ha spenderat några småtimmar med mina kasserade idéer gav jag upp och lade jag mig för att sova. Just vid ögonblicket då sömnen skulle inträda såg jag för mitt inre öga någonting stort, luftigt och inspirerande: en luftballong. Jag kunde inte somna, utan satte mig genast och krafsade ner idéer till en liten skrift om luftballonger. Skulle jag skriva en essä om bröderna Montgolfier? Om ballonger i litteraturen? Varför? Varför? Varför? Varför den naturliga impulsen att skriva om de här obsoleta och meningslösa tingen? Jag tror att bloggandet vänjer mig vid ohälsosamma doser av uttryck. Hade det inte varit för skrivklådan hade jag inte haft impulsen att nagla fast de här idiotiska dagdrömmerierna utan bara låtit dem snurra i skallen, högst ett varv.

Söndag 16/11 kl. 14.00: Jag skulle ha gått över till far för att äta middag, men han ringde och ställde in p g a sjukdom. Han var sängliggande och bad mig gå och handla åt honom. Inköpslistan: 1 50 cl Schweppes lemon tonic, 1 påse lakritsbåtar (existerar de fortfarande?), 1 påse Ahlgrens bilar och en ask chokladglass, Carte d'or. Är det bara jag som tycker att det är roligt med vuxna män som äter godis? Varför tycker jag det? Vad säger det om min bild av vuxna människor?

Måndag 17/11 kl. 13.20: "Hellre vara neurotiker än psykotiker, även om de senare säkert har roligare". Bara en neurotiker skulle kunna resonera på det sättet.

Fredag 21/11 kl. 16.00: När jag fick lönebeskedet lade jag märke till en märklig sak längst ner på sidan. Någon hade skrivit "Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag överväga saken". Det är lätt att rekonstruera samtalet, men hur hade det hamnat på utskicket till mig? Har de en sådan makt på lönekontoren? De skulle kunna skrämma skiten ur en med små meddelanden i stil med "Var du verkligen sjuk den nittonde?" etc. Man kunde åstadkomma en hel del intressanta effekter om man hade den makten. Jag tänker exempelvis på baksidestexten till min kinesiska DVD med Hitchcocks Young and innocent:

"Young and innocent was an interesting movie where a writer is accused of murder and attempts several daring escapes to find the real murderer and prove his innocence. This movie sort of reminded me of one that i saw but didn't review, Murder. As the story reaches the ending, it gets really 'moody', and then the real murderer is uncovered in a unique way, so i think you should watch this and see what happens."

Uppenbarligen har den kinesiske fulbrännarn saxat texten ur ett forum på internet och gravt överskattat dess objektiva ton.

Friday, November 21, 2008

Vårt behov av filologin


I en av de nedklottrade tankar av den unge Nietzsche som samlats under rubriken Vi filologer står följande: "Ett stort värde hos antiken ligger i att dess skrifter är de enda som moderna människor ännu läser noga." Filologin var alltså föredömlig genom sin metod snarare än sitt forskningsobjekt, gamla texter. Den kunde öva en till lyhördhet inför betydelseförskjutningar i språket, liksom den uppfostrade till en hälsosam relativism då ordets ursprungliga betydelse jämfördes med dess nuvarande. Nietzsche dömde ut filologin som akademisk vetenskap men bedrev sin egen sorts närläsning av metafysiken och moralens historia, samtidigt som han gjorde denna typ av kritisk granskning till ett medel för förståelsen av moderniteten. Om "språket tänker åt oss", varför inte analysera vårt eget språk för att förstå vår samtid? Under andra världskriget kan vi höra en annan filolog, Victor Klemperer, tala om sitt eget projekt som "samtida kulturhistoria". Det rör sig om boken LTI (sv. övers. 2006, Glänta). De tre bokstäverna utgör Klemperers chiffer för Lingua Tertii Imperii, eller Tredje rikets språk. Klemperer var romanist vid universitetet i Dresden, men hade börjat sin karriär som företagare. Han var av judisk börd, son till en rabbin men gift med en arisk kvinna, och hade konverterat till protestantismen. Han var därför, jämfört med många andra judar, "privilegierad" och lyckades hålla sig vid liv inom Tysklands gränser ända till krigsslutet. Under hela nazitiden analyserade han de små snuttar av information han kunde komma över, i syfte att analysera vad som hände med det tyska språket under Tredje riket. Han bedrev så att säga samtidsfilologi, övertygad (kanske överdrivet övertygad) att språkliga vanor formar våra tankar. Utifrån de böcker han lyckades komma över, trots att de förbjöds honom, och de snuttar av radio och vardagssamtal han snappade upp, började han föra en språkkritisk dagbok.

Hur ser då det nazistiska språket ut? Språket som levande helhet förtvinar. Det offentliga samtalet är inte ett samtal längre, utan en monologartad radiosändning. Klemperer är klarsynt vad gäller teknologins inverkan på språket, hur effekt och volym tycks förvandla språkets sätt att fungera. "Språket är inte reaktionärt, utan rätt och slätt fascistiskt" hävdade Roland Barthes i sin installationsföreläsning vid Collège de France. Med det menade han att dess grundform var talhandlingen, befallningen, tvånget. Det kan debatteras huruvida det förhåller sig så, men det är onekligen ett faktum att språket kan vara fascistiskt - dvs. reducerat till just dessa funktioner. Det var också vad som hände med LTI: "Varje språk som får användas fritt kommer att tjäna alla mänskliga behov; det tjänar både förnuftet och känslan, det är både meddelande och samtal, monolog och bön, önskan, befallning och besvärjelse. LTI tjänar endast besvärjelsen. [...] lika lite som LTI gör skillnad på skriftspråk och talspråk skiljer det mellan privat och offentligt - allting är tal och allting är offentlighet." (s. 49)

Djävulen finns som bekant i detaljerna, och Adolf Hitlers ande lyckades enligt Klemperer bebo de minsta språkpartiklar. Han för även intressanta resonemang om mer eller mindre grafiska aspekter av språket - t ex bruket av ironiska citationstecken (vilket även Adorno framhöll som hysterisk fascism) och SS-symbolens runblixtar. Ofta finns det ett häcklande drag hos Klemperer (i sitt blottande av propagandans dumheter är boken faktiskt rolig), som när han lyckas visa inkonsekvenserna mellan Blod-och-jord-ideologins hembygdsvurm och det militärindustriella komplexets moderniseringskrav. Lögnerna i rapporteringen från kriget i Öst är också på sitt sätt underhållande. En reträtt beskrivs som någonting aktivt, att "försätta sig ur rörelse", för att stämma bättre överens med den "dynamiska" självbilden hos ett propagandaspråk fyllt av ord som "Aktion" och "Sturm".

Klemperers examinator Karl Vossler hade protesterat mot ordet "människomaterial", vilket brukades under första världskriget. Det innebar enligt Vossler att överföra en mekanisk logik på det unikt mänskliga. Klemperer hade inget problem med det uttrycket, eller skulle åtminstone i den nazistiska propagandan möta en mer långtgående mekanisering. Begreppen "inställning" (Einstellung) och "likriktning" (Gleichschaltung) används inte för att behandla människans fysiska kropp som material, utan hennes personlighet. Det är en mekanisering av åsiktsfunktionen i roboten-undersåten-människan. Klemperer är som bäst när han på detta sätt jämför etymologi och pragmatisk användning och får oss att se de maktens samband som tvingar fram det nya språkbruket. För de som har svårt att se språkkunskaper som nödvändiga för ett kritiskt medborgarskap är detta obligatorisk läsning.

På många punkter var ändå boken en besvikelse för mig. Trots att det hade inneburit en träigare lektyr hade jag gärna sett det språkvetenskapliga momentet utvidgat. Hans analyser av vissa av propagandans ordval får givetvis sin mening från de kopplingar han gör till sina egna erfarenheter, och anekdoterna och exemplen ger en skrämmande inblick i livet under Tredje riket. Boken får sin nerv av detta självupplevda material, och att dess struktur i det stora hela följer krigsförloppet bidrar naturligtvis till samma effekt. Men den för Klemperer oundvikliga kopplingen mellan språk och erfarenhet gör ofta att han stundtals mister distansen och förlorar förmågan till analys. Han tycks ibland (förklarligt) paranoid, besatt av maktspråkets förmåga att sippra in där man minst anar det, och hans resonemang blir något onyanserade. Klemperer bortser helt från möjligheten att förhålla sig ironiskt till det härskande språket, eller för den delen att ta över det för sina egna syften. Att blott använda sig av något av LTI:s typiska uttryck är för Klemperer liktydigt med indoktrinering och nederlag, och vore det inte för hans brist på sentimentalitet kunde man misstänka att andlig och kulturell frihet från befläckning väger minst lika tungt som de mer konkreta etiska och politiska aspekterna. Han vägrar avgränsa en "normal" tysk kultur från den perverterade nazistiska varianten, och är i sin inställning till det tyska kulturarvet minst lika kluven som Thomas Mann, men helt befriad från dennes koketta respekt för demonin. Den sunda kultur han vill rädda är den europeiska liberalismen och upplysningen, och han är därför inte blind för kopplingen mellan romantiken och nazismen. Han är ingen svärmare. Klemperer uppfattar heller inte sin judendom som annat än ett öde han plötsligt blivit medveten om, och hans kritik av Theodor Herzl och sionismen går så långt som till en jämförelse med Hitler. Många av Klemperers resultat, och i synnerhet den outvecklade teori vars konturer man kan ana, kan ifrågasättas. Men efter läsningen dröjer bilden kvar av en kritisk och illusionslös humanist, och en inspiration för alla som intresserar sig för relationen mellan språk och demokrati.

Tuesday, November 18, 2008

Barndom III

Kalle Anka & Co var en hemsk tidning. Det fanns inte en pratbubbla som slutade med en vanlig mänsklig punkt, utan allting var uppskruvat, med utrops- eller frågetecken, ofta med både och, så att emfasen i en fråga inte gick att ta miste på. ("Ja! Jag skulle mycket gärna vilja ha en kopp kamomillte! Tack så mycket!") Det var samma hysteri som jag senare mötte i reklamrösterna och instinktivt äcklades av, utan att ännu förvärvat den minsta förmåga till intellektuell analys. Bamse hade ett lugnare tonfall, men det var inte utan att man kunde ana en viss nedlåtande välvilja bakom bindesstrecken och asteriskerna med förklaringar längst ner på sidan ("Teddy, då. Vad har jag sagt om att skjuta gummi-snoddar*?").

Dessa till synes obetydliga typografiska detaljer förkroppsligar för mig två hela system, vilka båda två får mig att gripa efter en ontologisk astmainhalator. Hyperkapitalismens glättiga masskultur å ena sidan, som lät all eftertanke fara all världens väg och överlät åt färger och ljud att argumentera. Å andra sidan tråkmånseriet och allt det missriktat tillmötesgående i det socialt engagerade. Jag är fortfarande klämd mellan dessa två system och kan lukta mig till dem på oväntade ställen: två sorters darrningar i stilen som tystar den mänskliga rösten. När jag upptäckte bra författare - och semikolonet! - var det i hopp om att emellanåt hitta någonting annat.

Om rastlöshet



"Människornas olycka beror på en enda sak: att de inte kan stanna i lugn och ro i ett rum."
-Pascal

"Teach us how to sit still"
-T.S. Eliot, Ash-Wednesday


Inför en kommande T.S. Eliot-festival har Jeanette Winterson skrivit en inspirerande betraktelse, dels över Eliots poesi, dels över vårt behov av poesi överhuvudtaget. Hon gjorde där en intressant - och ganska självklar, tycks det i efterhand - koppling mellan Eliots tidsupplevelse och hans civilisationskritik:

"The Waste Land intuitively understands what will become the century of ceaseless movement - of peoples, of information, of goods, of ideas, a flow that becomes a flood, where nothing, finally, seems to be in the right place, where nothing is held, where the positive energy of free markets and unrestricted access, of democracy, of travel, of opportunity, gives way to flux without purpose, agitation, instability: 'The loitering heirs of City directors; Departed, have left no addresses.' The mobile/Blackberry generation. The migrant workers. Metropolitan police pensions in Iceland. All this is in the restlessness of The Waste Land, pre-figured, understood, in the 'heap of broken images' that is our world."

Eftersom jag länge grubblat på rastlösheten, dess relation till samhällets tempo och till teknologin, och vad den skulle ha för betydelse ur ett teologiskt perspektiv, fastnade jag genast för det här. Det var naturligt att därefter slå upp Burnt Norton och läsa den som civilisationskritik snarare än metafysisk spekulation över tidens väsen (även om den i verkligheten naturligtvis är båda dessa saker). Människan som slits mellan "time past" och "time future" är inte bara den sökande själen, vilken som helst, utan i synnerhet den hemlösa/rastlösa moderna människan. Jag fäster mig särskilt vid samhällskritiken i del III. Det är ett smart drag av Eliot att inte på ett oförmedlat sätt ställa ensamhet mot gemenskap, utan lägga vikten på tidsdimensionen. Den oförlösta ensamheten är för Eliot ett lika stort helvete som den kollektiva självflykten. Å ena sidan har vi den yttre, offentliga världen:

Distracted from distraction by distraction
Filled with fancies and empty of meaning
Tumid apathy with no concentration
Men and bits of paper, whirled by the cold wind
That blows before and after time,


Det är den glättiga ytan: "Not here/ Not here the darkness, in this twittering world". Men bara ett steg under ytan finns en värld av evig ensamhet, en värld där själen och personligheten förtvinar i inre mörker. Dikotomin mellan offentligt och privat tömmer det egna livet på substans, och här upprepar Eliot på ett skickligt sätt samhällets begränsande logik:

Descend lower, descend only
Into the world of perpetual solitude,
World not world, but that which is not world,
Internal darkness, deprivation
And destitution of all property,
Desiccation of the world of sense,
Evacuation of the world of fancy,
Inoperancy of the world of spirit;


Det är typiskt att han sedan förser tidens flykt med järnvägsskenor: "While the world moves/ in appetency, on its metalled ways/ Of time past and time future." Det är svårare för en icke-troende att följa Eliot när han förklarar orsakerna till denna flykt, och vad det egentliga målet består i. Ett teologiskt språkbruk skrämmer bort en, men det är inte svårt att se att "flesh" bör förstås i vidast möjliga mening. Och rader som de här hade åtminstone för ett ögonblick kunnat konvertera Richard Dawkins (om han hade haft känsla för poesi):

The release from action and suffering, release from the inner
And the outer compulsion, yet surrounded
By a grace of sense, a white light still and moving,
Erhebung without motion, concentration
Without elimination, both a new world
And the old made explicit, understood
In the completion of its partial ecstasy,
The resolution of its partial horror.
Yet the enchainment of past and future
Woven in the weakness of the changing body,
Protects mankind from heaven and damnation
Which flesh cannot endure.


Detta att "flesh cannot endure" är samma sak som när Eliot låter fågeln säga "Go, go, said the bird/human klind cannot bear very much reality". Hans gammelkristna syn på kroppen är naturligtvis en stötesten för många läsare (inklusive mig själv), och man letar förgäves efter en sund skildring av kärlekens fröjder. Ändå är jag beredd att acceptera denna innebörd av ordet "köttet" i motsats till "anden", som vår grundläggande rastlöshet, vår oförmåga till samling i oss själva - "the weakness of the changing body". Och "changing" ska nog här förstås som syftande på kroppens ombytlighet snarare än dess stundande förfall.

Jag lyssnade för ett tag sedan på Teologiska rummet i P1, där passionshistorien var ämnet för dagen. Religionspsykologen Owe Wikström sade där något tänkvärt, nämligen att ordet "synd" nuförtiden ofta reduceras till sexualitet o dyl, men att det hebreiska ordet bara betyder "att missa målet", att spänna pilbågen och skjuta fel. "Det handlar mer om en slags existentiell ångest, förvirring, mållöshet. Man är rastlös, man känner att man lever mållöst. Och den yttersta konsekvensen av det är en slags övergivenhet, tomhet, nattkänsla - 'Min Gud, varför har du övergivit mig?'. Och just com-passion, medkänslan, medlidandet, med-tomheten med Jesus är nog så viktigt för att förstå grundsymboliken, för att förstå varför folk attraheras av passionshistorien." Kanske är det här det enda sättet för ordet "synd" att ha någon mening, som betecknande ett förhållningssätt till oss själva och till det vi är del av. Uppenbara överträdelser straffas vi för hur som helst, och att dubblera det sociala stigmat med ett teologiskt skulle inte tillföra särskilt mycket. Men just för att ringa in denna dimension av livet, vår brist på överensstämmelse, vår rastlöshet, vår oförmåga till samling, kan jag inte komma på något bättre ord än detta teologiska "synd". Medan vi på ett sätt befriats från synd i moralisk mening - eller mycket av det som räknades som synd - har den moderna teknologin och samhällets tempo exponentiellt ökat denna grundläggande synd. Oavsett hur man applicerar det på sitt eget liv, vad som är ens mål, om man är religiös eller inte, är det kanske svårare än någonsin att uppnå en frist från den. Att inte slitas mellan "time past" och "time future".

Sunday, November 16, 2008

Barndom II

När jag var mycket liten ville jag, som alla barn, sova hos min mamma oftare än hon tillät. Jag var rädd för spöken och framför allt för Jesus, som alltid såg ut som en vålnad, i vit svepning och med galen blick. Troligtvis hade mina fantasier fått näring av något TV-program eller bilder ur en bok. Men när jag var i åtta-nioårsåldern skulle jag gripas av en större skräck än jag någonsin känt tidigare, och detta vid en ålder då det inte vore på sin plats att söka den moderliga tröst, som för övrigt bara hade kunnat lugna mig, inte ta bort det onda.
Av en slump råkade jag se en scen ur Oliver Stones Plutonen, som min kompis storebror tittade på. Scenen är fruktansvärd: en massaker i en by av misstänkta FNL-anhängare. Den mest hetlevrade av soldaterna tvingar en enbent, efterbliven pojke att dansa genom att skjuta under hans fot, och slår till slut, provocerad av pojkens enfaldiga flin, ut hans hjärna på marken med gevärskolven. Jag låg vaken länge på nätterna i en namnlös fasa, slagen, krossad av den här bilden, som tycktes kombinera så många av mina rädslor. Det är svårt att säga vad som kom först, men jag har alltid varit rädd för krymplingar och blottandet av hjärnan är för mig något helt annat än de många utgjutelser som kan beröva en människa livet. Och detta vansinniga övergrepp utfördes av soldater som för mig varit hjältar i den typ av lättsmälta pangpangfilm jag trodde skulle visas mig även den här gången. Jag kunde inte kommunicera min skräck till någon annan, en skräck som slöt sig omkring mig och gjorde mig ensam och främmande. Nu hade jag någonting helt annat att vara rädd för än den kitschige Jesus.

Friday, November 14, 2008

Barndom I


När jag var liten brukade jag trycka med tummarna på mina nedfällda ögonlock, och varje gång uppstod samma mentala bild: ett sepiabrunt virrvarr av slingrande rörelser, som bara ögonblicksvis fixerades till något liknande en gravyr över ett slagfält sett uppifrån. Kroppar som vred sig runt varandra, döda och levande. Jag stötte senare på en beskrivning av samma märkliga vana i Salvador Dalìs självbiografi, men för honom bestod synintrycket av två stekta ägg med intakta gulor. I sin amatörmässiga freudianism tolkade han bilderna som prenatala minnen av livmodern. Jag kunde aldrig se någon koppling till min egna förhistoria; tanken är befängd. Ändå fortsätter jag att grubbla över bildens betydelse. Varför såg jag sådant? Eller, kanske mer korrekt, vad fick mig att göra de associationerna? Var det då jag började förstå vad liv och död innebar? När begreppet historia blev någonting verkligt? När jag förstod att vi levande bara var yttersta punkten på en lång spiral av liv och undergång? Jag föredrar att se det så. Och även om jag inte kan återkalla samma bild som jag såg som barn upprepar de flytande mönstren samma process av sammandragning och utspridning. Nu stänger jag ögonen och med den anonyma massa som föregår mig själv känner jag en märklig sorts solidaritet, den blandning av ömhet och lugn man kan känna inför geologiska strata.

Thursday, November 13, 2008

Lägesrapport: media, helgon etc

Så har jag, efter viss tvekan, börjat med en ny kurs. Samtidigt har jag börjat med ett nytt jobb. Något nytt liv har inte börjat. Jag är ingen ny man.

Kursen handlar om "den litterära och mediala offentligheten", uppenbarligen en paraplyterm för diverse angreppssätt som har det gemensamt att de leder bort från den isolerade texten. Detta går i viss mån i rakt motsatt riktning mot mina naturliga böjelser, och det är med blandade känslor jag börjar läsa kursen. Det här med "blandade känslor" är i o f s någonting bra. Skulle jag alltför motståndslöst få gräva ner mig i vad jag känner för (fritt valda läskurser är ett faktiskt alternativ) skulle ett livsviktigt motstånd utebli. Jag menar inte att det då nödvändigtvis skulle vara för enkelt; den lättja det rör sig om är av en annan och mycket farligare art. Snarare skulle mitt vetande expandera inom det hittilsvarande jagets alltför trygga råmärken. Det kan låta överdrivet och som ett förnekande av litteraturens makt. Skulle inte en kurs i, säg, Shakespeare förändra mig? Jo. Men förändringen skulle vara motståndslös, dels därför att jag misstror kraften hos förändringar som man själv har valt, dels därför att det hela skulle ha formen av en utveckling av någonting påbörjat snarare än att starta om från scratch. Jag ska inte överdriva. Jag ser knappast böckernas värld som en räcka av intressanta-sakrosankta texter, egentligen. Men läsningens naturliga modus blir ofta något sådant. Alltså måste det ifrågasättas och överleva en viss utmaning. För det rör sig om en utmaning, och när jag säger att det inte intresserar mig är det inte samma sak som att det inte hotar mig (Jmf. Madame verdurin hos Proust och hennes syn på "tråkmånsarna"). "To learn something always at first feels like losing something" skrev Shaw, och det är förbannat sant. Men bara en desperat människa eller en hemlös kunde helhjärtat ta till sig den insikten; oftast kräver livet stabilitet, överblick och försiktiga drag, en nätt balans mellan inkomster och utgifter. Ibland kommer insikten till en, i tillstånd av inspiration snarare än desperation, och då är det bara att hoppa på.

Det nya jobbet har mer med desperation (ekonomisk) än inspiration att göra. Och medan den nya kursen innebär en "spännande" utmaning, innebär jobbet snarare ett slags härdande. Jag kommer dåligt överens med personen jag hjälper och får utstå orimliga mängder av kritik. I början lät jag mitt sämre jag segra, pendlade mellan att ta åt mig av kritiken och att känna ilska mot honom för hans nedlåtande inställning och pedantiska krav. Till sist gaskade jag upp mig, och kom att minnas en av vårdyrkets mest elementära (och karaktärsdanande) insikter. Den är svår att uttrycka enkelt, men borde låta ungefär så här: jag är inte i stånd att avgöra hur den person jag hjälper upplever sin situation och kan följaktligen inte sätta mig till doms över honom (och ens om jag vore det, skulle jag då kunna skilja mellan det "valda" beteendet och det som har "objektiva" orsaker? Har läkare, som vet mer, tillgång till "själen"?). Ändå är det inte ovanligt att höra vårdpersonal resonera på det sättet. Förutom att bygga på ett skakigt filosofiskt och vetenskapligt fundament (där det går att skilja ut den tänkande och handlande personen från den kännande och lidande kroppen), tycks det mig som en felaktig inställning till universum. Det man reagerar på är inte primärt en annan person som man blir arg på, eller sig själv som man klandrar, utan världen. Världen, som skapar så olika öden och mentaliteter. Att inte acceptera det, att kräva att den skulle vara inrättad för att passa en själv, vore ett kosmiskt storhetsvansinne. Det enda man kan göra är att acceptera utgångsläget och hitta på strategier för att göra det så enkelt som möjligt för båda parter, och för sig själv att veta när man gjort så gott man kunnat. På många sätt är det en grundläggande insikt, som omfattar en massa saker i tillvaron. Kunde man verkligen ta till sig den vore man i stort sett ett helgon. Men man får ju inte betalt bara för att leva, om man inte ser livet som en belöning förstås. Och gör man verkligen det är man troligtvis redo att kanoniseras.

Thursday, November 6, 2008

Prousts galleri





Jag klagade tidigare på min avsaknad av ett "coffee-table" att lägga mina "coffee-table-böcker" på. Bristen är nu alarmerande, med det senaste tillägget till samlingen: Eric Karpeles Paintings in Proust. A. visual companion to In search of lost time (2008). Det är en bok man inte vill ställa in i hyllan. Man vill att den ständigt ska vara öppen, eller allra helst, att dess sidor kunde flyga loss från pärmen, klä mina väggar och betraktas alla på en gång. På sätt och vis är det en bok jag själv velat skriva. Inte i meningen att jag är stum av beundran och känner mig ovärdig, utan i en mycket praktisk mening. Jag hade på sätt och vis börjat skriva den. Det är omöjligt att undgå de otaliga referenserna till bildkonst och konstnärer i Prousts bok, både som förstärkande element i liknelser och metaforer och i hur karaktärerna ser på omvärlden. Swann blir förälskad i Odette efter att ha upptäckt hennes likhet med en kvinna målad av Botticelli. Turistorten Balbec, som till en början bara erbjudit desillusion då den inte kan leva upp till den unge Marcels drömmerier, försonas genom Elstirs marina tavlor och vetskapen om att en av Whistlers verk inspirerats av dess havsvy. Läser man På spaning efter den tid som flytt vill man genast se de omnämnda bilderna om de inte redan är bekanta. Man vill veta precis vilken nyans ett verbalt stämningsmåleri är tänkt att träffa. Därför hade jag kommit ganska långt i samma förarbete som Karpeles. I somras var jag ett tag sysselsatt med att jaga rätt på de omnämnda bilderna från internet och skapa ett litet Proustgalleri på min dator. Projektet lades snart ner, eftersom det är långt ifrån alltid det hänvisas till en specifik tavla. Ibland nämns bara konstnären som en referens tänkt att suggerera en viss stämning, ibland beskrivs konkreta verk utan att vi får veta dess titel. Att snoka rätt på tavlorna och att kunna göra rätt val då det är oklart vilken som åsyftas visade sig kräva en konsthistorisk kunskap jag saknar. Så kommer alltså Eric Karpeles till min hjälp med en fin bok som förser Prousts varje anspelning på konstverk med en konkret bild.
I vissa fall är det illuminerande, i andra tillför det ganska lite. Man lockas ofta att på ett kanske felaktigt sätt "verifiera" de intryck man själv fått av ett stycke och mäta sin mentala bild med det verkliga konstverket. När det stämmer, t ex när baron de Charlus' apparition säga påminna om El Grecos Porträtt av kardinal de Guavara, eller när Whistlers Crepuscule in opal tämligen exakt motsvarar den mentala bilden som en verbalt beskriven havshimmel sades likna, vittnar det kanske om att Prousts stil i sig själv är målerisk och åstadkommer livliga visuella intryck. Men sådana sammanställningar tillhör också de minst intressanta. Roligare är när det sker en viss kollision mellan textens och bildens universa. Så t ex när berättaren får veta att den högadliga Mme de Villeparisis mycket väl känner till hans fars resa till Spanien:

"Jag frågade mig hur det kom sig att de likgiltighetens glasögon varmed Mme de Villeparisis på avstånd iakttog sin vidsträckta bekantskapskrets obestämda, summariska och mikroskopiska rörelser, just på det ställe genom vilket hon betraktade min far hade ett infattat glas med kraftigt förstorande verkan som kom henne att i stark relief och ytterst detaljerat se alla hans angenäma sidor, de omständigheter som tvingade honom att komma tillbaka, hans besvär i tullen, hans förkärlek för El Greco, och hur hennes synskala kunde så förändras att hon såg denna enda person i sådan förstoring mitt ibland den småväxta mängden - liksom den Jupiter åt vilken Gustave Moreau, då han målat honom vid sidan av en vanlig kvinna, givit övernaturlig storlek." (I skuggan av unga flickor i blom, 308)

Tavlan är den ovan t h visade Jupiter & Semele av Gustave Moreau. Liknelsen är grotesk och uppfriskande: ingenting i Moreaus barbariska bildvärld påminner om de Villeparisis societetsvärld, det är bara den visuella proportionen som får berättaren att göra jämförelsen. Det är redan överraskande att den adliga kvinnan så väl känner till hans far; den visuella analogin gör det än mer överraskande. Vi får ett mått både på berättarens livliga fantasi och hans ibland bisarra öga för detaljer.

När de är som bäst innebär Prousts sammanställningar kungsvägen till en av romansvitens centrala frågor: relationen mellan liv och konst. Genom hela verket återkommer ständigt ett kretslopp mellan konsten och livet där de ömsesidigt tjänar varandra. Ingen tycks haft en så hälsosam grundinställning till konstens roll i livet som Proust, de många beskyllningarna för esteticism till trots. Jag tror för övrigt att begreppet "esteticism" ofta missförstås och görs synonymt med världsfrånvändhet. Men även när vi läser en sådan typisk sekelskiftesestet som Walter Pater ser vi att det inte är så enkelt. Här är slutorden ur hans The Renaissance:

"Well! we are all condamnés, as Victor Hugo says: we are all under sentence of
death but with a sort of indefinite reprieve--les hommes sont tous
condamnés a mort avec des sursis indefinis: we have an interval, and then
our place knows us no more. Some spend this interval in listlessness,
some in high passions, the wisest, at least among "the children of this
world," in art and song. For our one chance lies in expanding that
interval, in getting as many pulsations as possible into the given time.
Great passions may give us this quickened sense of life, ecstasy and
sorrow of love, the various forms of enthusiastic activity, disinterested
or otherwise, which come naturally to many of us. Only be sure it is
passion--that it does yield you this fruit of a quickened, multiplied consciousness. Of this wisdom, the poetic passion, the desire of beauty,
the love of art for art's sake, has most; for art comes to you professing
frankly to give nothing but the highest quality to your moments as they
pass, and simply for those moments' sake." (min kurs.)

Målet är inte konsten för konstens skull, utan konsten för livets skull, för en förhöjd livskänsla, "this fruit of a quickened, multiplied consciousness". Både konsten och passionerna leder den vägen, och deras gemensamma fiende är ledan. Det finns hos Proust aldrig någon slitning mellan en konstens och drömmens värld och den gråa verkligheten. Han har plockat upp tillräckligt många tricks hos konstnärerna för att kunna förgylla den mest vardagliga scen eller detalj, se den i det speciella ljus som gör den till någonting annat, eller kanske rentav gör den till sig själv.
Till exempel i följande stycke:

"...Albertine som jag fått syn på där hon stod, fullt upptagen av att längst ut på ett snöre balansera ett besynnerligt föremål som gav henne en viss likhet med Giottos Avgudadyrkan. Föremålet kallas 'diabolo' och har så fullständigt fallit ur bruk att framtidens kommentatorer inför ett porträtt av en flicka som håller ett dylikt kommer att kunna framlägga lärda hypoteser om vad hon har i handen, precis som inför de allegoriska figurerna i Arenakapellet i Padua."

Här åstadkommer hänvisningen en förfrämligande verkan, genom att visa på kretsloppet mellan konst och liv. Just det liv vi lever här och nu utgör konstens råmaterial och en bortglömd typ av leksak ingår där lika väl som en udda detalj på en religiös allegori från 1400-talet ingick i den dåtida konstens material. Bortglömda leksaker och ikonografi hamnar på samma nivå. Läser man stycket och ser på Giottos bild (ovan t v) börjar man också klura på vad det är figuren håller i handen. Proust sätter Albertine och konstverket på samma nivå genom att förflytta sig till en hypotetisk framtid där konstvetare diskuterar en tavla (eller ett foto - den engelska översättningen har den tolkningen) av flickan med samma allvar som ett verk av den italienske målaren.

Karpeles visar, så långt jag kan se, gott omdöme i sitt urval, och i övrigt håller han sig i bakgrunden. Boken består av citat ur På spaning och ackompanjerande bilder. Förordet beskriver Prousts relation till bildkonsten på ett informativt och korrekt sätt, som bitvis ger plötsliga insikter. Ibland kan informationen om dåtidens konstvärld förändra hur boken ska tolkas. T ex var Vermeer, som spelar så stor roll i boken, knappast den givna klassiker han nu är. Den Vermeerutställning där Bergotte faller samman och dör måste vara ett led i mästarens rehabilitering, och Odette är alltså inte särskilt okunnig när hon svarar "Vermeer, är det någon som lever nu eller...?". Den typen av anmärkningar kring den kulturhistoriska aspekten hade jag gärna sett mer av. Men det finns annan sekundärlitteratur som fyller den funktionen. Karpeles bok håller vad den lovar, att vara en "visual companion" till På spaning, och nu önskar jag ingenting annat än att den ackompanjerat mig genom verket från början.

Tuesday, November 4, 2008

Den ovanlige läsaren

Väldigt, väldigt schematiskt kan man skissera litteraturvetenskapens utveckling genom tre faser: den traditionella litteraturhistorian lade tonvikten vid författaren, den moderna litteraturvetenskapen vid texten, och den postmoderna uppmärksammade läsaren. Men har de s k reader-response-teorierna verkligen utmanat textens primat? Rör det sig inte alltför ofta om ett sätt att säkerställa textens integritet genom att visa hur den styr läsarens tolkning? Intressant då med en studie av läsarvanor som så att säga går varvet runt. Nu är det en känd läsare som står i fokus, och som alltså intar samma ställning som författaren i den biografisk-historiska forskningen. Och denne mycket viktige läsare (rent hypotetiskt kunde andra läsvanor ha förändrat världshistoriens utseende) heter Adolf Hitler. En analys av dennes bibliotek och böckernas marginalklotter och understrykningar ges av Timothy Ryback i boken Hitler's Private Library. Det rör sig om en slags omvänd textanalys, där det vi vet om Hitlers biografi bildar underlaget för en tolkning av de spår han lämnat i lästa böcker. Till de mer bisarra av dessa spår hör ett kolsvart mustaschhår som Ryback hittar i den unge Hitlers reseguide till Berlin. Tänk er känslan av overklighet.
Innehållet i führerns bibliotek var känt redan 1942. (Det är påfallande hur mycket arbete de allierade lade ner på att förstå Hitler som person. Projektet att kartlägga hans livshistoria och komma fram till en psykoanalytisk karakteristik är ju välkänt.) Han var uppenbarligen en riktig bokslukare, med ett privatbibliotek på över 16 000 volymer, varav merparten tycks ha utgjorts av militärhistoria och verk om konst och arkiktektur. Mycket var naturligtvis gåvor och en mängd av böckerna ska ha varit osprättade.
Hitlers kulturella smak är relativt välkänd: ett hopkok av germansk högkultur (Wagner) och trashig lowbrow (hans favoritfilm var King Kong, och en stor del av biblioteket ska ha utgjorts av vilda västern- och äventyrsromaner). Den största överraskningen är kanske att en så stor del av biblioteket bestod av "andliga" böcker, motsvarande vad man kan finna i en New-Agebokhandel: astrologi, ockultism, etc. Hitler tycks ha funnit näring i teorier om övernaturliga krafter som styr undantagsmänniskans öde. Även halvvetenskapliga alster om näringslära, inte sällan med "andlig" inriktning, utgör en stor sektion. Ett resultat Ryback anser sig komma fram till är att Hitlers världsåskådning kanske var betydligt mer eklektisk, osystematisk och mindre "äkttysk" än man föreställer sig. Till exempel tycks hans idéer om viljans makt grunda sig mer på astrologi än på Schopenhauer och Nietzsche. Vilket naturligtvis inte betyder att det på ett oproblematiskt sätt går att skilja en ofredad tysk högkultur från nazisternas vulgariseringar.
Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv är Rybacks bok intressant, kanske främst för att vissa typiska problemställningar dyker upp från motsatt riktning. Om en klassisk fråga för litteraturvetenskapen gäller hur författarintentionen påverkar tolkningen, blir problemet nu "på vilket sätt kan dessa böcker verkligen anses ha format läsarens medvetande?". Synd bara att man måste vara antingen konstnär eller tyrann för att frågan ska anses värd att undersöka.

Thursday, October 30, 2008

Kofösning väntar

Så nu går vi alltså in i en lågkonjunktur, och alla som har det minsta hum om utbildningspolitik vet vad det innebär. Nämligen att studentantalen återigen kommer att skjuta i höjden, A-kurser i humanistiska ämnen kommer att proppas med ointresserade människor som flyttar till Lund eller Uppsala istället för att slå dank i någon småländsk håla. Det är sorgligt men ofrånkomligt. Själv har jag länge glatt mig åt sjunkande studentantal och hoppades att det skulle leda till kvalitetshöjning. Risken hade naturligtvis varit att vissa ämnen dog ut, i dagens märkliga värld där universiteten drivs som företag. Så skulle exempelvis utbildningarna i latin och grekiska läggas ner här i Lund, men räddades i sista stund av en donation. Uppslutningen har sedan dess, vad jag förstår, inte alls varit dålig. Och kanske kan man hoppas att den dragit till sig intresserade studenter (särskilt många unga strebrar har den nog inte lockat). Det är nämligen vad det handlar om: intresse. Det rör sig inte om "elitism". Man måste tro på människors förmåga att utvecklas, att alla som vill lära sig ska få en chans. Problemet med att universitetet tjänstgör som arbetsmarknadsåtgärd är att vi får studenter som inte vill lära sig, som egentligen inte är intresserade. Det är OK att inte brinna för sitt ämne om man läser företagsekonomi. Man kan ha sina intressen på annat håll, det viktiga är att man får en examen och ett jobb. Men humaniora är beroende av mänskligt intresse för att överleva. Dels kan universiteten inte på några få år ge studenterna en allsidig bildning - väsentliga delar måste de bidra med själva. Dels går det inte att skärma av den typen av kunskaper helt från en själv, ens eget liv, ens värderingar, ens sätt att leva. Som ett resultat av bristen på intresse sjunker kvalitetsnivån, både vad gäller de kunskaper som kan förutsättas och möjligheten till intressanta diskussioner under seminarier och liknande. Men så länge humaniora behandlas som oviktiga ämnen och som någonting inte särskilt krävande, kommer vi att få dras med dessa problem.
Jag vet att det jag skriver kan tyckas något ensidigt. Är kvaliteten på utbildningen det enda som spelar roll? Jag har pratat om "utbildnings-" men inte så mycket om "politik". Well, här är den politiska aspekten: hur många kloka beslut fattar en nitton-tjugoåring? Har de någon uppfattning om vad de vill göra, snarare än vad de kan göra? Vet de att vissa saker kanske smakar först men kostar sedan? Har de någon aning om vilka krav som kunde ställas på dem i ett samhälle där man faktiskt insåg vilket privilegium det är att få studera? För oerhört många tycks svaret på dessa frågor vara nej - för mig var det på många sätt så. Och det är en okunskap som strukturerna - de ansökningshungriga universitetsstyrelserna, CSN och tillväxtkåta kommunpolitiker- bara är alltför villiga att dra nytta av.

Tuesday, October 28, 2008

Hela Norges klassiker

Någonting jag tycker om: när det aktuella får oss att ta itu med det traditionella, allra helst när det varit traditionellt så länge att det närmast ignoreras. Så fungerar i alla för mig utgivningen av Ibsens pjäser i två band, nyöversatta av Klas Östergren. Ibsen är "naturligtvis" en "gigant", och Ett dockhem måste alla läsa på gymnasiet eller på universitetet. Själv hade jag bara läst den pjäsen, och så Peer Gynt, som är så annorlunda både till stil och ämne. Att jag satte den senare skyhögt över den förstnämnda får inte bara skyllas på min fäbless för romantiska läsdramer med fantastiska inslag, eller på associationer till Griegs musikstycke. Lika mycket har det att göra med den moraliska frågeställningen, som tycktes mig både mer aktuell och mer universell än Ett dockhems 1800-talsfeminism. Nu är det alltså dags för mig att forma ett omdöme om resten av produktionen. Efter att ha tagit mig igenom den första volymen (som innehåller Samhällets stöttor, Ett dockhem, Gengångare, Vildanden, En folkfiende, och Rosmersholm) ska jag försöka svara på frågan: håller Ibsen?

Jag fick ett incitament när DN:s Jonas Thente kastade en handske i Ibsens klassikernuna. Thente slaktar utgivningen som han kallar (i kvalitetsneutral, och därmed pejorativ mening) en "kulturgärning":

"Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler. Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Strindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan."

Detta är kategoriskt uttryckt, men ändå lätt att hålla med om. Ibsens karaktärer har ofta inget eget liv. Tjechov ger dem så mycket av ett eget liv att pjäserna blir svåra att läsa på samma sätt som verkligheten kan vara svår att läsa. Shakespeare ska vi inte jämföra med. Ibsen är på gott och ont en författare av idédramer, och när idéerna håller fungerar pjäserna. Detta menar jag inte i enbart politisk mening - det har liksom att göra med det estetiska. Ibland tycks själva idématerialet skaka om karaktärerna en smula och sätta dem i svängning på ett oväntat sätt. Det sker särskilt när Ibsen får syssla med sitt favoritproblem, livslögnen. I viss mån tycks alla hans pjäser handla om det, men särskilt i Vildanden får han fördjupa sig i det.

Även om Ibsen är skicklig på att punktera storvulen retorik, lyckas han sällan bättre när han själv ska presentera positiva föredömen. Den något osannolika Lona Hessel i Samhällets stöttor är ett exempel. Slutscenen innehåller en subtil ironi när konsul Bernick, som just tvingats inse värdet av att hålla sig till sanningen, ser det som kvinnornas förtjänst:

"...slut er bara omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor. Det har jag också lärt mig de här dagarna: det är ni kvinnor som är samhällets stöttor."

Det här är faktiskt en storslagen ironi, när den dumma lilla gossen i en vuxen mans skepnad inte kan förstå det hela som annat än ett verk av en god kvinna, en generaliserad moder. Här visar Ibsen också en subtil karaktärsteckning. Men vad ska man göra av den "positiva" kommentar som fröken Hessel fäller som gensvar?

"Det var en dålig läxa, svåger. (lägger handen tungt på hans axel) Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Den annars rätt häftiga Lona Hessel låter här så didaktisk och präktig att man väntar att nästa replik ska punktera hennes retorik. Men detta är slutrepliken, sentimental ("handen tungt på hans axel") och uppbygglig (märk det retoriska trycket efter tankstrecket) så det förslår. Placerad i en kontext som så tydligt kretsar kring det förljugna i den officiella retoriken, kan man inte se det som annat än ett konstnärligt misslyckande. Kanske är pjäsen att se som ett nödvändigt steg på vägen till Vildanden. Det rör sig inte om en egentlig livslögn, snarare om en i yttre mening strategisk lögn. Bernick är beroende av lögnen för att behålla sin ställning i samhället, han är inte beroende av den för att leva med sig själv. Pjäsen är i politiskt avseende ytlig: den kan ge oss kunskap om samhällets sätt att fungera, men visar oss egentligen inte hur själslivet påverkas av de politiska förhållandena. Faktiskt påminner den en hel del om socialistisk realism av den värre sorten.

Samhällets stöttor och Gengångare är inte särskilt starka pjäser. Särskilt den senare känns konstruerad (hur många naturalistiska verk har inte förstörts av den godtyckliga användningen av biologiska begrepp?). Vildanden raffinerar problematiken och ger den en vidd som de tidigare pjäserna saknar helt. För att åstadkomma något sådant var Ibsen delvis tvungen att övervinna sig själv, vilket han gör genom att låta styckets onda kraft uppträda i en idealistisk sanningsägares skepnad. De ideal som Lona Hessler så onyanserat prisade - sanningens och frihetens anda - driver faktiskt fram pjäsens katastrof. Det politiska har vuxit i styrka, och nästlar sig nu in i självmedvetandets minsta fiber. Medan konsul Bernick förtränger det förflutna i karriärsyfte, måste Ekdahl förtränga för att överleva, för att kunna leva med sig själv. En nietzscheansk fråga om sanningens nytta för livet ersätter utforskandet av den offentliga lögnen. I denna pjäs lever också alla figurerna - även dr. Relling som så lätt hade kunnat bli en tradig och klyschig naturalistisk hjälte - läkaren/avslöjaren.

Problemet med Ibsen är att han trots sitt fina väderkorn för de samhälleliga hindren och svårigheterna har en så okomplicerad syn på individen. Hans hjältar blir ofta slätstrukna, en sorts borgerliga varianter av sagornas goda riddare. Skildringen av de "starka" kvinnorna verkar ibland som en liberal madonnadyrkan, och man får intrycket att Ibsen egentligen inte begrep sig på kvinnfolk. Men allt detta har att göra med hans monadiska syn på individen: hans hjältar går under, men deras personlighet förblir intakt. Strindberg kunde i sin senare dramatik verkligen visa på personlighetens sönderfall, hur orden slutade betyda och hur mänskliga relationer från början är omöjliga, förfalskade. Ibsen går aldrig så långt, och stelheten hos karaktärerna och i dialogen är kanske ett resultat av hans människosyn. Om man ska kritisera Ibsen så är det just för detta problem, naturligtvis lika mycket en fråga om ideologi som om estetik. Kanske är pjäserna mer omoderna än man föreställer sig.

Vari ligger då Ibsens storhet, om det finns någon? I hans känsla för det tragiska, utan tvekan. Den är i min mening stark nog att förlåta honom brister i andra avseenden. Karaktärerna kan vara endimensionella, dialogen platt - men samspelet mellan krafterna i dramat är alltid starkt. Detta är inte samma sak som att säga att Ibsen var "duktig" dramatiker, att han kunde ordna händelserna i tiden på ett gripande sätt. Det handlar lika mycket om tematik och intensiteten i den tragiska känslan. Ibsens känsla för personlighetens kamp kommer av en klar syn på objektiva samhälleliga förhållanden, men han lyckas också skildra personernas fall med en intensitet som nästan är religiös. Naturligtvis kodas vissa kristna föreställningar om till en sekulariserad vokabulär. Arvsynden blir darwinsk biologi, för att ta ett exempel. Ändå krävs det inga historiska studier eller någon ansträngning av fantasin för att känna igen sig i Ibsens tragedi. Trots postmodern kritik av idén om subjektet är Ibsens individualism åtminstone i sin negativa sida fortfarande aktuell. Man kan kritisera idéer om autenticitet och så vidare, men ingen skulle därför börja hylla sveket och förräderiet. Populismens hot mot sanningen, som det skildras i den lysande En folkfiende, får mig att tänka på Obamas och Hilary Clintons ansträngda försök att stryka landsortsbefolkningen medhårs - således ett aktuellt ämne.

Alltså, är Ibsen en klassiker? Ja, i en mening av ordet. Om man med det "klassiska" menar det mest typiska, jämna, rena förkroppsligandet av en viss art av litteratur, då är Ibsen utan tvekan den borgerliga individualismens klassiska dramatiker. Det betyder inte att han är den mest intressante - Strindbergs dramer är betydligt mer "intressanta", men också så egendomliga och självcentrerade att det känns fel att kalla dem klassiska (många tycker att Aischylos är mer intressant än Sofokles, men den senare är utan tvekan mer klassisk). Men har Ibsen skrivit många "klassiska texter" - dvs. texter som fortsätter att tala till oss och som förtjänar att ständigt läsas om, ingå i antologier? Av dem jag nu har läst - den andra volymen väntar - tycker jag att tre texter verkligen håller: Peer Gynt, En folkfiende och Vildanden. Ett dockhem tycks mig klassisk i den förstnämnda betydelsen av ordet.

Monday, October 27, 2008

Nytt uppdrag

Jag har bestämt mig för att lära mig italienska ordentligt. Jag har förvisso läst det som C-språk på gymnasiet, så helt nytt är det inte. Men min dåtida brist på engagemang måste jag nu kompensera genom en intensiv repetition. Jag har en kurs av Michel Thomas i lurarna på min ipod, och får numera inte lyssna på musik under mina promenader. Tråkigt, men det är förhoppningsvis snart över. Tyvärr lär kursen bara ut grammatik och ett mindre än rudimentärt ordförråd, och det är just det senare jag saknar. Strax börjar den ofta mentalt behagliga men alltid fysiskt smärtsamma fasen i inlärningen av ett språk, nämligen att läsa en text, stryka under de ord man inte förstår, konsultera en ordbok och sedan skriva översättningen i marginalen. Jag minns när jag för några somrar sedan gick igenom samma fas med franskan. Eftersom jag på den tiden bodde i studentrum och inte hade någon annan arbetsyta än min säng, var jag ständigt tvungen att skifta ställning mellan att ligga på magen med den franska texten framför mig och att stöda hela överkroppen med ena armbågen medan jag bläddrade i ordboken och klottrade i marginalen. Det slutade med att jag fick en sorts muskelsträckning i halsen, en märklig förnimmelse som jag omedelbart diagnosticerade som begynnande strupcancer. Om jag minns rätt fick det mig till och med att sluta röka. Först i efterhand, när mitt tilltagande ordförråd hade minskat antalet erforderliga rörelser gick sambandet upp för mig.

Men jag är oerhört sugen på de italienska orden. De får allting låter så vackert, det är nästan ett lögnaktigt språk. Jag slår vad om att "lungödem" heter någonting riktigt tjusigt på italienska.
Att möta dess ordförråd är som att se en chokladkonnässör öppna en lyxig chokladask, plocka ut bitarna och höra honom kommentera deras innehåll och välja ut favoriter medan han stundvis slickar sig om fingrarna. Allting låter så nätt och tydligt, utan att någonsin bli skarpt. Franskan är både nätt och skarp, men knappast tydlig, på grund av de gutturala R:en. Men italienskan är glasklar. När jag hörde på samtal jag inte förstod, kunde jag också förstå vad det var jag inte förstod. Allting ligger så långt fram i munnen. Osip Mandelstam beskrev det träffande i sitt Samtal om Dante:

"När jag började studera italienska och just hade bekantat mig med dess fonetik och prosodi, förstod jag plötsligt att talarbetets tyngdpunkt flyttats närmare läpparna, närmare munnens utsida. Hedersplatsen intogs oväntat av tungspetsen. Ljudet kastade sig mot tändernas lås. Vad som slog mig var också den italienska fonetikens infantilism, dess ljuva barnslighet, närheten till barnjollret, en sorts urdadaism."

OBS!

Det är nu försent att vara med i tävlingen. Rätt svar i tävling nr 1 var "fadermördare", i tävling nr 2 "hustrumisshandlare". (Figuren till vänster bär en s k fadermördare, en sorts krage som var poppis på 1800-talet. Oidipus slog oavsiktligt ihjäl sin fader Laios; Ike Turnmer spöade skiten ur Tina och bilden längst ner visar ett s k wifebeater-linne.) Orkidéerna vissnar.

Saturday, October 25, 2008

Tävling! Hitta den gemensamma faktorn





Tävling 1:


















Tävling 2:















Om det inte är tillräckligt tydligt kan jag informera om att den övre högra bilden föreställer Oedipus, och den nedre dito Ike Turner. Den som postar rätt svar som kommentar här nedan vinner en orkidé.

För okunskap om kroppens insida



Tydligen ska vi även i Sverige få skrämmande bilder på cigarettpaketen. Kolsvarta lungor, sönderrökta tänder och andra bilder av avskyvärda saker ska man nu alltså behöva titta på. Även om jag själv praktiskt taget fimpat (jag väntar på att skrämselpropagandan ska dyka upp på snusdosor) blir jag upprörd över det här. Myndigheterna tycks ha fattat galoppen: den verbala sanningen räcker inte till. Alltså använder man sig av bildernas makt. Men när ska det gå upp för dem att det är sanningen som sådan, verbal eller grafisk, som inte räcker till?

Det finns en pervers tendens till att gräva ut människors insidor och visa fram "det sjuka". I det vidriga TV-programmet "Du blir vad du äter" (eller dess engelska variant) skärskådas tjockisarnas bajs, och dess avvikelse från en (icke närvarande) norm konstateras. Jag kan inte tänka annat än att det säger mer om "hälsoexperternas" syn på tillvaron än om de överviktigas matsmältning. Avföring och inre organ ser alltid äckliga ut. En bekant till mig jobbade på thoraxkirurgin och kunde till slut inte äta smör på mackan, då det påminde om patienternas underhudsfett (detta - i förbigående sagt - även på friska, icke överviktiga personer). För att vi överhuvudtaget ska kunna leva måste vi ignorera stora delar av vår kropp. Ansiktet måste vara ett uttryck - livligt, glatt, sorgset - inte ett flätverk av stramande muskler över en dödskalle. Kroppen bör vi erfara som funktion: den kan uträtta vad vi vill att den ska uträtta, vi kan känna njutning och smärta, erfara harmonin i samspelande muskler. Denna rent immanenta relation till kroppen kan inte ersättas med en intellektuell, visuellt förmedlad bild av sanningen. Framför allt inte när lekmännen inte vet hur en frisk människa ser ut inuti. (Vem? En tjugoåring? En sjuttioåring?) Och skulle vi exponeras för bilder av friska människors matsmätningsorgan när vi handlar livsmedel? Vi har både ett behov av och rätt att inte veta om vår insida. Vi riskerar att tänka som de dödsbesatta barockdiktarna, t ex Webster, som enligt Eliot var

much possessed of death, and often saw the skull beneath the skin

Förutom att "death" idag skulle ersättas av "health", dock inte av "life". Livet är nämligen något helt annat.

(Bild: anatomikonstnären Gunther von Hagens med ett av sina alster)

Thursday, October 23, 2008

Psschhh? Sccch!

Läser att brittiska bibliotek slåss med låga besöksiffror och av sin ledning uppmuntras att "se över" tystnadspåbudet. Uppenbarligen är det en hämsko för utvecklingen av biblioteken till fullfjädrade entertainment centers. Faktiskt märker jag att det är allt vanligare att man måste säga till om man vill ha tyst kring sig på biblioteken. Denna tystnadens sista bastion kanske kommer att stormas. Vad finns kvar? Kyrkor möjligen. De har ofta skyltar med texter i stil med "Detta är en plats för bön. Var vänlig respektera det och iaktta tystnad." Likheten mellan bibliotek och kyrkor är kanske inte tillfällig. Båda tycks bygga på en slags vördnad. Och då är det kanske inte heller en slump att man som försvarare av tystnaden tvingas in i en smått löjlig och reaktionär position.

Jag vet att biblioteket i Alexandria måste varit en extremt bullrig plats, som Alberto Manguel påminner mig om. Där lästes det högt, eftersom den tysta läsningen inte uppfunnits än. De grekiska och latinska texterna saknade indelning i enskilda ord och krävde därför ofta ett muntligt framförande för att få meningen att falla på plats. Den tysta läsningen är djupt förbunden med en borgerlig subjektivitet, och var fram till slutet av 1700-talet en ovanlig företeelse. Det jag tycker om med bibliotek är just kombinationen av interioritet och exterioritet: en offentlig plats där människor hänger sig åt ett slags privatliv.

Jag tror att det är oerhört viktigt att konservera tysta zoner i städerna, zoner fredade från ljudet av maskiner och småprat. Tvånget att lyssna på Rix-FM på vissa arbetsplatser borde likställas med tortyr och förbjudas enligt internationell arbetsrätt. Det är svårt att sälja i tystnad, den är liksom ett massivt, ogenomträngligt hinder för att ropa ut varor och sno vår uppmärksamhet. Ändå borde det gå fint att sälja tystnad, och det är väl ungefär vad spa-anläggningar gör. Dit flyr folk från bullriga städer.

Ibland tycks mänskligheten delas in i två kategorier, eller snarare fördelas över ett spektrum. I dess ena extrem finner vi dampbarn med överskottsenergi. I den andra extremen har vi totalt inåtvända autister. Bibliotek tycks lämpade för individer som ligger närmare den andra typen, medan idrottshallar är kongeniala med den första. Problemet med denna konflikt mellan A- och B-människor är inte bara de aktivas numerära överläge. Det är att de aktiva mycket väl kan stå ut med de tystlåtna, medan det omvända inte lika säkert gäller. Och är så de tystlåtna i överläge 100 mot 5 spelar det ingen roll, eftersom en enda räcker för att beröva alla andra tystnaden.

Kanske bygger vår syn på tystnaden på en felaktig metafysik? Vi tänker oss den som ett tomrum, och i en slags horror vacui vill vi fylla ut den. Tänk om den inte är ett rent negativt begrepp, tänk om den är en substans? På vilket sätt har den gjort sig oförtjänt av vår uppmärksamhet?

Wednesday, October 22, 2008

Traduit en francoys


Fick via République des livres veta att Montaignes essäer har getts ut i ny översättning till...franska! Uppenbarligen har fransmännen insett att deras klassiker kommer att förbli olästa om de inte ges en ny språkdräkt, troligtvis en riktig insikt. Jag funderade ett tag på att läsa Rabelais och Montaigne i original, men gav snabbt upp. Franskan tycks mig annars förvånansvärt stabil genom århundradena, antagligen sedan instiftandet av franska akademin. Förutom vissa skillnader i ordens valörer är det inte mycket svårare att förstå exempelvis Racine än någon modern författare. Renässansfranskan är en annan historia, och att ta sig igenom Pantagruel i dess ursprungliga form skulle nog kräva hjälp av avancerade lexika.
Naturligtvis har översättningen fått kritik av puristiska tjurskallar. Vissa har menat att det vore som att låta de engelska skolbarnen få uppdaterade versioner av Shakespeare. Parallellen tycks mig orimlig. Skulle man börja meka med Shakespeare skulle man få tampas med de problem som vidhäftar översättningar av poesi, och vars resultat ju ofta brukar benämnas "tolkning". Versmått, ton, rim - allt sådant skulle spela in. Och även om jag kan tänka mig att originalets Montaigne har en särskild ton i sin prosa, måste man ändå se honom som oerhört inriktad på själva budskapet och inte vidare hänfallen åt verbala krumbukter av Shakespeares typ. Men hur som helst, om man läst Montaigne (oavsett på vilket språk) är man villig att betala vilket pris som helst för att alla ska kunna läsa honom. Det vore helt enkelt en mycket bättre värld. Eller kanske ungefär likadan, fast visare.

Tuesday, October 14, 2008

Allmän adiafora III

Ti 14/10 kl. 19.50: Jag såg på TV att meteorologen Per-Erik hade rakat av sig sitt nördkrull och faktiskt nu såg rätt stilig ut. Undrar hur hans medarbetare kan ha reagerat. Tänk om den andre, han med barock/hårdrocksfrisyren kom att tänka: "Jaha, det var så enkelt! Och jag som av ren slentrian haft den här frisyren sen jag läste i Uppsala i början av 80-talet. Tänk om jag också skulle försöka...när jag tänker på det har jag ju faktiskt funderat på att göra det rätt länge...synd att Per-Erik hann före..." Och nu skulle det verkligen vara försent. Om han gjorde likadant skulle det vara fullkomligt genomskinligt. Och nu kanske han tittar sig i spegeln, suckar och tänker: "Jaha, jag är alltså dömd till den här befängda frisyren..."

Må 20/10 kl. 11.00: På tåget till Ravenna. Mobilsignaler är ett välkänt område för cultural studies. Jag blev inte överraskad - eller blev jag trots allt det? - när jag märkte att italienarna hade lika värdelösa mobilsignaler som deras topplistemusik, eller jag menar samma. Smörsång, kråmande saxofonspel, etc. Det får en att längta tillbaka till den mer osofistikerade varianten som bara använde telefonens egna toner.

Må 20/10 kl. 19.30: Middag på pastahak med Mauricio, en bekant till min far. "No, no, no. Du vill inte ha den där", sade han när jag funderade på en pastatallrik med tonfisk och färska grönsaker. "Det är som med politik, man tar lite av höger och vänster och resultatet blir en enda röra." Han fortsatte sedan att lägga ut texten om bristerna i den italienska invandringspolitiken, mellan tuggorna av en passande fascistisk maträtt: pasta, två sorters skinka, ost och ägg.

Ti 21/10 kl. 15.30: På tåget från Florens kommer en tjock pojke in, undviker ögonkontakt, slår sig ned och börjar greja med sin ryggsäck. Och han tar fram - en rubiks kub! Helt absorberad sitter han och snurrar på de mångfärdade små blocken under resten av resan, gott och väl en timme.

On 22/10 kl. 07.00: Vaknade klockan sju på morgonen, efter hemska drömmar om att bli rånmördad. Men istället för att känna lättnad var jag förbannad: jag ville in i drömmen igen och hämnas på skitungarna som hade mördat mig och tagit mina pengar. Min impuls att kräva vedergällning var alltså starkare än min vilja att leva, och det är kanske så hämndkänslor fungerar överlag.

On 22/10 kl. 16.20: En mentalsjuk dansk har följt med från Kastrup över sundet. Han står nästan lutad mot tågets dörr och kommenterar för sig själv det förbiglidande landskapet. När vi rullar in i Malmö börjar han upprört mumla: "Det er for myge! Det er for myge!" Jag har lust att lägga min hand på hans axel och instämma.

Monday, October 13, 2008

Imperfect critics

Jag kommer tillbaka till mina tankar om identifikation. Det här har att göra med det problemet, men "identifikation" är egentligen någonting mycket större och mer problematiskt. Det här handlar om en mycket enkel sak. Nämligen:
Vi har alla våra favoritämnen vi vill se skildrade. Det är bara att erkänna. Men det viktiga är att man kan skilja på det som man "går igång på" (en sexuell fetisch är faktiskt en bra jämförelse) och det som man tvingas erkänna är bra, och där illusionen av en objektiv egenskap hos verket är starkare. Naturligtvis bör vi emellanåt ge oss hän, men det kan inte vara principen för vår utvärdering. Ändå tycker jag mig ibland se det hos professionella kritiker. Men det står mer på spel än felaktiga tio-i-topp-listor. Att ge sig hän åt sina fetischer kan inte vara den princip som styr vår kulturkonsumtion utan att kulturens kraft väsentligen skulle försvagas. Då riskerar man att få en publik som läser böcker och ser på film med samma mänskliga intresse som följande personer (alla autentiska fall):

Person A: Gillade allt som var gotiskt, däribland Baudelaire. Men personen var oförmögen att förstå skillnaden mellan originaliteten hos honom och de dussinpoeter vars gemensamma nämnare med Baudelaire var skildringen av vampyrer och korpar.

Person B: Berättade att han läste mycket fantasy. Jag frågade om han tyckte om äldre litteratur, och hävdade att t ex Odysséen och annan folkpoesi borde vara spännande ur hans synvinkel. Han sade att han hade läst en del sådant, men det han saknade var förekomsten av magi.

Person C: Tycker bäst om filmer som innehåller strider i stadsmiljö. Har enligt egen utsaga sett sig trött på krigsfilmer som utspelar sig i mindre urbana miljöer.

Datorer åt barn

Idag i P1:s Obs kunde man höra Gayatri Spivak diskutera internet och utbildning. Även om jag har svårt för hennes teorier tycker jag att hon har en del att säga när hon, som här, ägnar sig åt den s k "tredje uppgiften". Hennes synpunkter är väl knappast extrema, snarare präglade av sunt förnuft (vilket inte alltid kan sägas om hennes texter). Jag uppskattar att hon punkterar datamyten och betonar kunskaper i humaniora och språk som nödvändiga för ett kritiskt förhållande till kunskap och ett perspektiv på vad medborgarskap innebär. "We should not simply give computers to children who have no other preparations". Jag håller också med om att de demokratiska möjligheterna hos internet är vansinnigt överskattade och att det inte räcker med att ge folk datorer. Det är både idealism och nonchalans att se på internets möjligheter frikopplade från sociala och kulturella strukturer, och det är typiskt att entusiasmen oftast kommer från västerlänningar som dragit nytta av dessa strukturer och ser sig själva som representativa. Hennes eget arbete med skolor i Indien visar också på ambitionen att integrera utbildning och datoranvändning. Internet är ett utmärkt verktyg, men man får inte tillbaka så mycket mer än vad man lägger in.
Man skulle faktiskt kunna tillägga att det förhållandet spelar roll även i väst. Nu har väl entusiasmen över IT-baserad pedagogik förhoppningsvis svalnat en hel del, men det är viktigt att upprepa kritiken. Det rör sig nämligen om en principfråga. Ett teknikoptimistiskt perspektiv konvergerar gärna med en slapphänt "antiauktoritär" undervisning, med inte alltför lysande resultat. För att skapa kritiskt tänkande elever måste man först ge dem en kunskapsgrund och vida referensramar innan man släpper dem lös i datasalen. Skräckhistorier om elever som sökt fakta om andra världskriget och, oskolade i den mest elementära källkritik, hämtat information från nynazistiska hemsidor, är exempel nog.
Vad tycker hon då om bloggosfären som plattform för litteraturkritiken? Hon hyser inga större förhoppningar. Å andra sidan har det väl att göra med att hon inte är literary critic i akademisk mening, och inte dagskritiker, recensent. Och den högre formen av kritik torde inte påverkas på djupet av bloggarnas utmaning. Som litteraturvetare måste man arbeta extremt hårt för att väcka intresse hos den icke-akademiska publiken. Att lägga ut saker på webben är ingen lösning. Boken är och förblir ett "arcane instrument", den är och förblir en angelägenhet för eliten. Utanför dessa sammanhang spelar den ingen större roll, men inom detta sammanhang måste vi arbeta för att öva upp sensibiliteten och vår förståelse av omvärlden. Spivak drar slutsatsen att hon inte kan göra mycket mer än att skriva så bra texter som möjligt, väl medveten om deras begränsade genomslagskraft utanför det akademiska. Samtidigt levererar hon ett fint ord som borde gå att applicera på både formerna av kritisk verksamhet: "Good criticism is written for people who dont resemble me and who i do not know".

Thursday, October 9, 2008

Le Clézio får nobelpriset


Jean-Marie Gustave Le Clézio får alltså nobelpriset. Jag önskar att jag hade fullföljt den mersmak läsningen av hans debutroman gav mig, men av någon anledning drevs jag åt andra håll. Jag kan alltså inte stoltsera med någon vidare orientering i hans verk, vars senare del tydligen skiljer sig mycket från debutfasen. Och någonting annat vore egentligen konstigt, med tanke på den friska ungdomliga förvirring som präglar Rapport om Adam (som Le procès-verbal heter på svenska). Det är en ungdomsklassiker, en slags eurotrash-variant på J.D. Salingers Catcher in the Rye, en intensiv fokusering av den tid i ens liv då universum avslöjar sin fascinerande och skrämmande obestämdhet, innan yrket och vanan ger det en slags konstgjord stadga. I sitt slag är det en perfekt bok, men man förstår också att den typen av böcker är återvändsgränder (vad skrev Salinger efter sin succé? Någon som vet eller bryr sig?). Nu har jag ett incitament till att se vad han tog sig för efter debuten, och alltså återvända till ett begär jag tidigare haft men inte tillfredsställt. (Det är bra att ha många begär, säger Nietzsche och Spinoza.)
Jag har gjort en kort paus i skrivandet av det här inlägget för att springa till franska bokhandeln och inhandla hans senaste bok, Révolutions (på svenska heter den Allt är vind, vilket jag tycker är en finare och mer suggestiv titel). I samma veva ringde de från jobbet och undrade om jag kunde sitta vak, så nu har jag tio timmar med Le Clézio framför mig. Räkna inte med ett alltför snart omdöme om boken, dock. Den är 500 sidor lång och mina kunskaper i franska är inte tillräckliga för att obehindrat "plöja" texten.

(P.S. Kan inte låta bli att inkludera en bild på författaren. Det var länge sedan nobelpriset i litteratur gick till en fransman, men säkert ännu längre sedan det gick till någon så photogénique)