I en av de nedklottrade tankar av den unge Nietzsche som samlats under rubriken Vi filologer står följande: "Ett stort värde hos antiken ligger i att dess skrifter är de enda som moderna människor ännu läser noga." Filologin var alltså föredömlig genom sin metod snarare än sitt forskningsobjekt, gamla texter. Den kunde öva en till lyhördhet inför betydelseförskjutningar i språket, liksom den uppfostrade till en hälsosam relativism då ordets ursprungliga betydelse jämfördes med dess nuvarande. Nietzsche dömde ut filologin som akademisk vetenskap men bedrev sin egen sorts närläsning av metafysiken och moralens historia, samtidigt som han gjorde denna typ av kritisk granskning till ett medel för förståelsen av moderniteten. Om "språket tänker åt oss", varför inte analysera vårt eget språk för att förstå vår samtid? Under andra världskriget kan vi höra en annan filolog, Victor Klemperer, tala om sitt eget projekt som "samtida kulturhistoria". Det rör sig om boken LTI (sv. övers. 2006, Glänta). De tre bokstäverna utgör Klemperers chiffer för Lingua Tertii Imperii, eller Tredje rikets språk. Klemperer var romanist vid universitetet i Dresden, men hade börjat sin karriär som företagare. Han var av judisk börd, son till en rabbin men gift med en arisk kvinna, och hade konverterat till protestantismen. Han var därför, jämfört med många andra judar, "privilegierad" och lyckades hålla sig vid liv inom Tysklands gränser ända till krigsslutet. Under hela nazitiden analyserade han de små snuttar av information han kunde komma över, i syfte att analysera vad som hände med det tyska språket under Tredje riket. Han bedrev så att säga samtidsfilologi, övertygad (kanske överdrivet övertygad) att språkliga vanor formar våra tankar. Utifrån de böcker han lyckades komma över, trots att de förbjöds honom, och de snuttar av radio och vardagssamtal han snappade upp, började han föra en språkkritisk dagbok.
Hur ser då det nazistiska språket ut? Språket som levande helhet förtvinar. Det offentliga samtalet är inte ett samtal längre, utan en monologartad radiosändning. Klemperer är klarsynt vad gäller teknologins inverkan på språket, hur effekt och volym tycks förvandla språkets sätt att fungera. "Språket är inte reaktionärt, utan rätt och slätt fascistiskt" hävdade Roland Barthes i sin installationsföreläsning vid Collège de France. Med det menade han att dess grundform var talhandlingen, befallningen, tvånget. Det kan debatteras huruvida det förhåller sig så, men det är onekligen ett faktum att språket kan vara fascistiskt - dvs. reducerat till just dessa funktioner. Det var också vad som hände med LTI: "Varje språk som får användas fritt kommer att tjäna alla mänskliga behov; det tjänar både förnuftet och känslan, det är både meddelande och samtal, monolog och bön, önskan, befallning och besvärjelse. LTI tjänar endast besvärjelsen. [...] lika lite som LTI gör skillnad på skriftspråk och talspråk skiljer det mellan privat och offentligt - allting är tal och allting är offentlighet." (s. 49)
Djävulen finns som bekant i detaljerna, och Adolf Hitlers ande lyckades enligt Klemperer bebo de minsta språkpartiklar. Han för även intressanta resonemang om mer eller mindre grafiska aspekter av språket - t ex bruket av ironiska citationstecken (vilket även Adorno framhöll som hysterisk fascism) och SS-symbolens runblixtar. Ofta finns det ett häcklande drag hos Klemperer (i sitt blottande av propagandans dumheter är boken faktiskt rolig), som när han lyckas visa inkonsekvenserna mellan Blod-och-jord-ideologins hembygdsvurm och det militärindustriella komplexets moderniseringskrav. Lögnerna i rapporteringen från kriget i Öst är också på sitt sätt underhållande. En reträtt beskrivs som någonting aktivt, att "försätta sig ur rörelse", för att stämma bättre överens med den "dynamiska" självbilden hos ett propagandaspråk fyllt av ord som "Aktion" och "Sturm".
Klemperers examinator Karl Vossler hade protesterat mot ordet "människomaterial", vilket brukades under första världskriget. Det innebar enligt Vossler att överföra en mekanisk logik på det unikt mänskliga. Klemperer hade inget problem med det uttrycket, eller skulle åtminstone i den nazistiska propagandan möta en mer långtgående mekanisering. Begreppen "inställning" (Einstellung) och "likriktning" (Gleichschaltung) används inte för att behandla människans fysiska kropp som material, utan hennes personlighet. Det är en mekanisering av åsiktsfunktionen i roboten-undersåten-människan. Klemperer är som bäst när han på detta sätt jämför etymologi och pragmatisk användning och får oss att se de maktens samband som tvingar fram det nya språkbruket. För de som har svårt att se språkkunskaper som nödvändiga för ett kritiskt medborgarskap är detta obligatorisk läsning.
På många punkter var ändå boken en besvikelse för mig. Trots att det hade inneburit en träigare lektyr hade jag gärna sett det språkvetenskapliga momentet utvidgat. Hans analyser av vissa av propagandans ordval får givetvis sin mening från de kopplingar han gör till sina egna erfarenheter, och anekdoterna och exemplen ger en skrämmande inblick i livet under Tredje riket. Boken får sin nerv av detta självupplevda material, och att dess struktur i det stora hela följer krigsförloppet bidrar naturligtvis till samma effekt. Men den för Klemperer oundvikliga kopplingen mellan språk och erfarenhet gör ofta att han stundtals mister distansen och förlorar förmågan till analys. Han tycks ibland (förklarligt) paranoid, besatt av maktspråkets förmåga att sippra in där man minst anar det, och hans resonemang blir något onyanserade. Klemperer bortser helt från möjligheten att förhålla sig ironiskt till det härskande språket, eller för den delen att ta över det för sina egna syften. Att blott använda sig av något av LTI:s typiska uttryck är för Klemperer liktydigt med indoktrinering och nederlag, och vore det inte för hans brist på sentimentalitet kunde man misstänka att andlig och kulturell frihet från befläckning väger minst lika tungt som de mer konkreta etiska och politiska aspekterna. Han vägrar avgränsa en "normal" tysk kultur från den perverterade nazistiska varianten, och är i sin inställning till det tyska kulturarvet minst lika kluven som Thomas Mann, men helt befriad från dennes koketta respekt för demonin. Den sunda kultur han vill rädda är den europeiska liberalismen och upplysningen, och han är därför inte blind för kopplingen mellan romantiken och nazismen. Han är ingen svärmare. Klemperer uppfattar heller inte sin judendom som annat än ett öde han plötsligt blivit medveten om, och hans kritik av Theodor Herzl och sionismen går så långt som till en jämförelse med Hitler. Många av Klemperers resultat, och i synnerhet den outvecklade teori vars konturer man kan ana, kan ifrågasättas. Men efter läsningen dröjer bilden kvar av en kritisk och illusionslös humanist, och en inspiration för alla som intresserar sig för relationen mellan språk och demokrati.
No comments:
Post a Comment