Friday, November 14, 2008

Barndom I


När jag var liten brukade jag trycka med tummarna på mina nedfällda ögonlock, och varje gång uppstod samma mentala bild: ett sepiabrunt virrvarr av slingrande rörelser, som bara ögonblicksvis fixerades till något liknande en gravyr över ett slagfält sett uppifrån. Kroppar som vred sig runt varandra, döda och levande. Jag stötte senare på en beskrivning av samma märkliga vana i Salvador Dalìs självbiografi, men för honom bestod synintrycket av två stekta ägg med intakta gulor. I sin amatörmässiga freudianism tolkade han bilderna som prenatala minnen av livmodern. Jag kunde aldrig se någon koppling till min egna förhistoria; tanken är befängd. Ändå fortsätter jag att grubbla över bildens betydelse. Varför såg jag sådant? Eller, kanske mer korrekt, vad fick mig att göra de associationerna? Var det då jag började förstå vad liv och död innebar? När begreppet historia blev någonting verkligt? När jag förstod att vi levande bara var yttersta punkten på en lång spiral av liv och undergång? Jag föredrar att se det så. Och även om jag inte kan återkalla samma bild som jag såg som barn upprepar de flytande mönstren samma process av sammandragning och utspridning. Nu stänger jag ögonen och med den anonyma massa som föregår mig själv känner jag en märklig sorts solidaritet, den blandning av ömhet och lugn man kan känna inför geologiska strata.

No comments: