Adiaphore générale

24/2: Kanske får det tillskrivas de preventiva operationerna hos ett känsligt psyke, dess sätt att parera chocker, men jag överraskas över att det är så trevligt här. Jag har inte varit i Paris sen jag var femton, så jag kan inte säga att jag hade en särskilt klar bild av staden, och, viktigast: jag förutsätter alltid blint att jag ska bli besviken, att de stora städernas rykte grundlades för några århundraden sen och att det hela reduceras till slitna teaterkulisser där sjaskiga cirkusarbetare söker en födkrok medan staffagefigurerna utgörs av horor och knarkare.  


24/2 kl. 09.10: Jag gläder mig mycket åt att Lena Andersson får Björn Nilsson-priset (intervju här), eller snarare: jag gläder mig åt att hon skriver, för hon behövs verkligen. Som jag ser det förkroppsligar hon det bästa i den socialdemokratiska andan - progressiv rationalitet - samtidigt som hon undviker dess värsta sidor: missriktad välvilja och konflikträdsla. Hon bevisar också att den verkliga oräddheten kommer av att ha tänkt igenom argument ordentligt och lagt känslotänkande åt sidan: en läxa för såväl kultursidornas opinionsmakare som undervegetationen av hatiska missnöjesbloggare.      



02/20 kl. 20.30: Dédale, Cerbère.

Jag har upptäckt en ny typ av favoritord på franska: mytologiska referenser som trillat ner till det vardagliga (eller kanske inte så vardagliga) språket. De låter också bra för örat, och behåller en viss exotisk klang även om de i likhet med alla andra grekiska och latinska lånord våldsamt assimilerats till fransk ljudlära. Speciellt två ord har kommit min väg, och i något speciella sammanhang, vilket också tillåter mig några observationer rörande fransk mentalitet. Båda har med Sorbonne att göra.

Dédale (fr. grek. Daidalos): (m) irrgång, labyrint. Synonym: labyrinthe (m)

Referens: Daidalos byggde labyrinten på Kreta, där Minotauren stängdes in. För att hindra att Daidalos skulle sprida kunskapen om hur labyrinten var konstruerad, stängde hans uppdargsgivare kung Minos in honom i ett torn. Mästerteknikern byggde då vingar åt sig själv och sin son Ikaros, och instruerade honom noggrant att inte flyga för nära solen. Ikaros glömde det kloka rådet, och vaxet som höll samman hans vingar smälte. Ikaros störtade i havet och drunknade.

Vid min ankomst skrev jag till professorn. Han hade inte riktigt tid att träffas den här veckan men tyckte ändå att jag skulle dyka upp i anslutning till någon föreläsning han skulle närvara vid. Han gav mig en mycket märklig vägbeskrivning (typ "säg till vakten att vi har avtalat möte, fast vi inte avtalar ett förrän nästa vecka, gå fram till trappa G, men gå inte upp för den. Fortsätt sidledes, och håll till höger. Du kommer då ut på en spångbro som förbinder byggnad G och I, där ska du gå uppför en ståltrappa, svänga vänster, sen höger och sedan kommer salen att vara alldeles framför dig"). Professorn kallade själv vägen för en "dédale du serail" - en "seraljlabyrint" (tänkte han, 1700-talsforskaren, på Mozarts Enleveringen ur seraljen eller Montesquieus Persiska brev?). I vilket fall som helst måste "dédale" vara ett av de vackraste franska orden, och format på ett något unikt sätt. Ordet "labyrinthe" finns också, och det var ju en sådan som Daidalos byggde för att spärra in Minotauren i. Sedan har hans namn fått beteckna det han skapade.
Hursomhelst dök jag upp där idag i god tid, och naturligtvis lyckades jag inte hitta salen. Det verkade inte de andra som skulle dit ha gjort heller, och det visade sig att jag hamnade mitt i korselden mellan två professorer som bokat samma sal. Sådant händer ju som vi vet ganska ofta, även i rationella Sverige, men fransmännen (eller sorbonnarderna i varje fall) verkar ha ett eget sätt att lösa den här typen av konflikter, en metod som skiljer sig på många sätt från den svenska. De blir helt enkelt rasande och skäller på varandra. Min professor anklagade den kvinnliga lärare som lagt beslag på salen för att inte kunna räkna och vara dum i huvudet, och hon skrek tillbaka att han skulle ge mig fan i att behandla henne som om hon vore hans tjänstefolk ("comme si j'étais votre bonne ou votre servante"). Jag hade fortfarande inte fått ett grepp om situationen (vad jag hade där att göra, vad jag skulle säga, om det var meningen att jag skulle följa med in på föreläsningen eller om jag skulle försöka haffa professorn före eller efter, etc), så jag stod helt enkelt där och betraktade ordväxlingen mellan två agiterade nunor av tilltagande rödfärg. Hade jag ens kommit rätt?

Cerbère (fr. grek. Kerberos): (m) sträng portvakt. Synonym: garde, portier (m)

Referens: Kerberos var en trehövdad hund som vaktade underjorden: enligt den traditionella synen hindrade han de själar som gått över floden Styx från att återvända till jordelivet, men enligt vissa varianter vaktade han även över ingången till Hades.

Efter att mitt möte skjutits upp ett antal gånger fick jag en ny tid då jag skulle träffa professorn och förberedde mig på att en gång till ge mig in i labyrinten. Som vanligt var jag tvungen att ta mig förbi Sorbonnes portvakt. Det är nämligen så att man måste ha studentkort för att överhuvudtaget ta sig in i bygget, liksom för att besöka biblioteket. Min status är en aning speciell då jag inte är inskriven på någon kurs och således inte är utestängd från många av dessa saker - och fransmännen är inte lite formalistiska (paradoxalt nog är det mycket lätt att kringgå allt detta om man känner någon viktig person). Före mig hade kön hunnit bli lång, och jag hade hunnit bli nervös att min ursäkt för att ta mig in inte skulle gälla och att jag skulle vara tvungen att utnyttja min ännu något outvecklade formella franska retorik. Det visade sig att en tant i kön vägrades tillträde och hade börjat käfta med vakten, hävdade att det rörde sig om en offentlig byggnad och att hon inte skulle vägras tillträde av någon "Cerbère". Först var jag osäker, som jag aldrig hade hört ordet tidigare - det var först när jag kom hem och slog upp ordet som jag kunde bekräfta att jag hört rätt. Jag uppgav att jag hade rendez-vous med professor så och så och blev insläppt. En Kerberos som vakt åt Daidalos' labyrint? Jag väntade bara på att minotauren skulle dyka upp.




02/21: Kontinental frukost. Jag skriver det här medan jag sitter och mumsar på en croissant. Ja, ni hörde rätt. Jag har fallit till föga. I det längsta spjärnade jag emot, och ville upprätthålla mina nordiska vanor. Den kontinentala frukosten är enligt mitt synsätt god men onyttig och svarar inte mot det energi- och fiberbehov jag byggt upp under en lång tid av havregrynsgröt och osötad müsli. Jag trodde till sist att jag hittat lösningen då jag till min lycka fann någon sorts bio-osötad müsli och köpte hem, och alldeles för sent upptäckte jag att jag blivit blåst. Det rörde sig inte om någon falsk varudeklaration eller dylikt, men när jag åt frukost och i vanlig ordning (den tidiga morgonens informationshunger) började läsa på paktetet lade jag märke till något underligt. Vad i helvete heter müslin? Den heter "Bjorg" - ett ord som vad jag vet saknar betydelse på något språk (även om det kvinnliga namnet "Björg" tycks existera på isländska).Kanske kan det lättast förklaras som en kontamination: Björn + Borg = Bjorg. Det har som sagt ingen mening alls på det denotativa planet, däremot på det konnotativa, där det uppenbarligen ska signalera någonting nordiskt, ungefär som Häagen-Dasz (stavning? normal tysk ortografi är inte till någon hjälp) ska signalera någonting schweiziskt. Vi kan lämna det lingvistiska åt sidan: huvudsaken är att jag känner mig reducerad till en kliché över den nordiske mannen, och nu sitter jag här med en espresso och en croissant - förlusten av värdighet tycks mig en aning mindre på det sättet: "Ja, bra, då blir jag väl tjock då!" (mums, mums) "hellre det" (mums, mums) "än att låta de jävlarna ta mig!"


02/16 kl. 21.30: Semiautonomi. Ni tänker säkert att jag ska berätta intressanta saker om staden jag har flyttat till. Då misstar ni er förbannat. Risken är nämligen att en sådan reseberättelse till större delen skulle handla om annat än platsen jag befinner mig på. Kan man tänka sig en reseberättelse, där det som är intressant att berätta inte alls har att göra med vad man gjort eller sett utan vad man kommit att tänka på? Tänk er en rapport om en resa utmed gula floden, skriven inifrån en kajuta utan fönster (åtminstone inte utan förvrängande smutsfläckar) men med en del böcker och annat, och i bästa fall dessutom några tankar, att hålla mig sysselsatt. På något sätt tar jag med mig mitt skal vart jag än går, som en snigel, och betraktar världen ungefär som Kapten Nemo. Roland Barthes gjorde en gång en jämförelse mellan Jules Vernes hjälte och Rimbauds "Den druckna båten" och kom fram till att Nemo var ett förkroppsligande av den borgerliga individen, med dess hårda skal mot omvärlden, mån om jagets gränser, medan Rimbauds jag upplöstes i kontakt med omvärlden. Liknande synpunkter på den regressive Nemo hördes när En världsomsegling under havet kom i nyöversättning härom året. Jag tänker inte argumentera för det ena eller andra synsättet, men tvingas erkänna att jag har betydligt mer gemensamt med Nemo än med Rimbaud.
Jag lyckas heller nästan aldrig uppnå en överensstämmelse mellan mina intellektuella intressen och platsen jag befinner mig på. De senaste dagarna har jag lyssnat på Cole Porter-sånger, sett filmen Lincoln,  och intresserat mig för amerikansk historia, nästan till den grad att jag börjat tänka: "New York, där skulle man vara". Kanske var det till och med lättare för mig att intressera mig för fransk historia och kultur när jag var hemma i Sverige än vad det är nu. Ibland tycks det som om tänkandets främsta uppgift är att förinta det faktiska, i dess tidsliga såväl som dess rumsliga aspekt. Samtidigt måste jag erkänna att i den mån jag lyckas förmedla något av mig själv, så är ju detta som jag förmedlar inte absolut, utan bara relativt, oberoende av min kropp och dess rumsliga förflyttningar.



12/2 kl. 21.15: Okunnighet korrigerad. Av någon outgrundlig anledning läser jag lite i Viktor Rydbergs dikter och stöter i "Den flygande holländaren" på följande strof:

Där isberg stjälpa under brak
sin norrskenskrönta kam,
såg eskimån i sin kajak
det seglet stryka fram
med skräck malajen seglet såg,
där under speglad skog
i lä av palmerna han låg
på lur med sin pirog. (????)

Varför ligger malajen och lurar med en pirog? Är han rädd att någon ska sno hans godbit om han visar den allt för tydligt? Jag hade en vag aning om att ordet pirog hade åtminstone två betydelser, men var inte helt säker, och som vanlig använde jag internet som rättesnöre och gjorde en sökning där. Men internet har den nackdelen (ur vissa synvinklar möjligen en fördel) att där råder en slags informationens darwinism. Den mindre populära varianten av homonyma ord tenderar att försvinna, i det här fallet "pirog", som också kan betyda "liten båt" - antalet träffar som sammanföll med den betydelse jag sökte måste varit astronomiskt litet jämfört med alla träffar som hade med maträtten att göra. Jag hittar till slut denna förklaring i Nordisk familjebok (var annars?).

 

They also serve who only stand and wait

Allmän adiafora XV

16/1 kl. 14.30: Om betoningen av "korv stroganoff" och vad det kan lära oss om många andra saker, till exempel och framför allt poesi: En tidig, i viss mån traumatisk situation, upplyste mig om skillnaden mellan vad jag ser som en form av intelligens och en av de många skepnader dess motsats kan anta - den förstnämnda egenskapen tillskriver jag naturligtvis, i det här fallet åtminstone, mig själv. I Ludvika kunde man få, som svar på frågan vad skolbespisningen serverade, svaret: "Kórv stroganoff", med stark accent på första stavelsen. Jag opponerade mig mot detta; hemma hos oss hade man alltid sagt "korv stróganóff", med betoning på första stavelsen och ordet i sin helhet formande två lätt melodiska jamber. Detta har naturligtvis än så länge ingenting med intelligens att göra, utan bara med social bakgrund. Nej, intelligensen tillkommer genom att jag kunde argumentera för min uppfattning om den korrekta betoningen, inte för att "det bara är bönder som säger så" (vilket jag själv fick höra när jag uttalade "kaviar" som "kavjar" och inte som "ka-vi-ar"). Resonemanget gick ungefär som följer: om man uttalar ordet "kórv stroganoff" framstår en "stroganoff" som en rätt (eller snarare en "form" i stil med "pudding", "gratäng" och andra sådana beteckningar för matgenrer snarare än enskilda recept) som kan vara gjord på korv (men också på biff, t ex). Resultatet är att egennamnet förvandlas till ett substantiv genom att betoningen framhäver materialet, när det är tillagningssättet som ska framhävas, och dess uppfinnare, eller åtminstone personen som gett namn åt rätten. I sig är detta en förståelig omvandling: man kan t ex tänka sig en restaurangbesökare som beställer en "stroganoff", förutsatt att menyn inte innehåller både biff- och korvvarianten, vill säga. Men faktum kvarstår att ordets logik inte är densamma som den bakom t ex "korvgryta" - där det ter sig helt logiskt att betona den avgörande ingrediensen. Nej, den logik som spökar bakom ordet och som bara märks genom betoningen motsvarar "korv (tillagad à la) Stroganoff". Så det så.

20/2 kl. 19.00: Det fenomen som kallas ödets ironi är troligtvis inte ett resultat av illvilliga makters inblandning, utan en konsekvens av en alltför tydlig karaktär - ironin blir synlig först mot den bakgrunden, men använder sig inte av andra verktyg än dem som ödet kan ha i beredskap för vem som helst. Och ändå: om man vill uppnå ett liv som kan kallas kanske inte "lyckligt" men "lyckat", som en komposition kan vara det, är det något man måste akta sig för, genom att hålla sig till en sund sakernas mitt där ingenting kan ge upphov till en alltför stor diskrepans mellan vilja och realitet. Den klassiska komedin visdom handlar för det mesta om det här: komedins huvudperson är en karaktär - dvs. på något sätt extrem - , de andra - särskilt det slätstrukna paret som bör få varandra på slutet - representerar mitten.

9/4 kl. 22.30: Per Adam Wallmarks Handen (1803, 1807) har ända sedan romantikerna räknats som det mest misslyckade och skrattretande exemplet på gustaviansk lärodiktning, och efter dem har i stort sett ingen läst dikten. Den har på sitt sätt en kitschig charm, men som fallet inte sällan är med den här typen av litteraturhistorisk marginalia är förordet intressantare än själva dikten. Det är framför allt intressant att lyssna på hur Wallmark funderar över sitt val av ämne. Han har valt att skriva en dikt om den mänskliga handen, eller snarare om de underverk den kan utföra: konst, arkitektur, tekniska uppfinningar osv. Helt apropå vecklar han in sig i konstiga resonemang och föregriper invändingar som nog bara funnits i hans eget huvud: "jag trodde mig även böra utesluta känslans föremål, dels emedan handen dervid endast spelar en mechanisk rôle, dels, och i synnerhet, emedan hvarenda allusion på handen, som verktyg åt känslan, oundvikligen väckt andra, som skadat den allvarsamma verkan jag eftersträvade. Det är sant, att handen länar sin tjenst åt de ädlaste sinnesrörelser: åt välgörandet, i den skärf den räcker åt nöden: åt vänskapen och kärleken, i deras högtidliga handslag. Men det är äfven lika sant, att Handen länar sig åt de mest förnedrande brott."

Något om språk och politik

I Frankrike äger en debatt rum om hur adjektiven ska böjas, då man har velat revidera den gamla (nåja, från 1600-talet) regeln som säger att när flera substantiv ska ges en adjektivisk bestämning, kommer förekomsten av ett maskulint substantiv att övertrumfa den feminina. Exempel: "Les garcons et les filles sont blancs" - "pojkarna och flickorna är vita". Här kommer ordet "flickorna" närmast adjektivet men ges ändå en maskulin bestämning. Alternativet som presenteras är den regel som gäller för latin och grekiska och som för den delen tycks varit mest i bruk i fornfranskan, nämligen att pluraladjektivets genus ska följa det substantiv som ligger närmast. I det fallet skulle meningen se ut som följer: "Les garcons et les filles sont blanches". Det finns väl inte särskilt mycket att invända mot denna nya regel, som ju tycks mer lätthanterlig än den andra. Reformförslaget motiveras givetvis politiskt. Naturligtvis har regelns införande något att göra med synen på mäns och kvinnors relativa status. När de första akademisterna bestämde sig för regeln motiverades det uttryckligen med mannens överlägsenhet, som borde återspeglas i språket. Det är såklart irriterande.

Vad jag ställer mig mer frågande till är det eventuella resultatet av en ändring. Leder en regel som "maskulinum vinner över femininum", som i miniatyrform representerar underordningens fundament, nödvändigtvis till att samma relationer cementeras? Det är en annan fråga, och för att komma underfund med hur det ligger till krävs en annan typ av undersökning. Det bedrivs en hel del sådan forskning, och av det lilla jag vet verkar man inte ha nått något definitiv slutsats. Varken total universalism eller relativism verkar vara ett alternativ för lingvisterna, som visserligen kan peka på hur vissa saker - t ex kategoriseringen av färger - bestäms av språket, medan annat verkar tämligen oberoende. Ofta blandas symbolfrågan samman med frågan om påverkan på tänkandet i en sorts urvattnad strukturalism som tas för given och aldrig riktigt undersöks, och som därför är ännu mer absolut. Att "man" säger "man" när man menar folk i största allmänhet är möjligen en symbol på något, men jag tror att det är fullt möjligt att behandla alla lika även med ett sådant språk. Jag tror att det tillhör den mänskliga hjärnan att kunna reflektera över språket, distansera sig från det, använda dess koder på ett kreativt sätt. I litteraturen om inte i största allmänhet.

Jag tänkte på de här frågorna nyligen då jag läste George Orwells essä "Politics and the English language". När det gäller relationen mellan språk och värld är det naturligtvis inte så enkelt att man kan förändra världen bara genom att ändra sättet vi talar om den, men det är väl heller inte så att alternativet är total uppgivenhet inför språkvanor som ska få växa fram spontant. Jag tycker att Orwells synsätt är rimligt: att dåligt språk hindrar en från att tänka, och att detta naturligtvis har politiska implikationer. Det verkar också vara så att de sakerna som är lättast att påverka - och möjligen de som påverkar oss mest, t ex genom media - inte riktigt har att göra med språket som abstrakt system utan hur vi använder det. Kriget mot klichéer, döda metaforer, ideologiskt nyspråk ("svenskfientlighet") eller ord som förlorar allt konkret innehåll för att bara symbolisera det goda eller det onda ("demokrati", "fascism") - där är det lätt att se ens ansvar som språkanvändare. Det är också något som är varje medborgare förfogar över som talande, lyssnande, skrivande och läsande varelse, och inte de reglerande akademierna.

Att våga vara tråkig

I dag skriver DN-krönikören Hanna Fahl om fenomenet "dance your PhD", där disputerade uppmanas att göra en danstolkning av innehållet i sin avhandling för att på så vis nå ut till en bredare publik. Detta anser hon vara något som skulle råda bot på forskarvärldens stängdhet och elitism. Jag vet inte vad jag ska säga.
Länge har jag funderat på det här generella fenomenet, inte minst när jag ser SVT:s Babel och försöker komma underfund med vad jag egentligen känner inför tendensen att göra allting så förbannat tokroligt. Kan inte saker och ting bara få vara intressant? är min vanliga reaktion. Det är för övrigt ett misstag att tro att "roligt" och "intressant" är varandras motsatser. För någon månad sen såg jag Horace Engdahl och Stig Larsson i Babel-soffan: två rätt så roliga personer - faktiskt betydligt mer roliga, charmiga och underhållande än de juvenila putslustigheter och förenklingar mot bättre vetande som Daniel Sjölin och (jag anar påtryckningar uppifrån) SVT (fast stryk "mot bättre vetande" här) tror att de måste komma med.
Man måste också fråga sig vilken bild man gör sig av det "folk" man vill nå ut till. Själv hyser jag - det kanske är en yrkessjukdom - övertygelsen att de flesta människor kan och kanske skulle vilja lära sig saker och ting, men av olika anledningar inte kommit dithän. Jag har också den grundläggande inställningen att man bör närma sig både människor och kunskap med respekt. Man måste visa varför ämnet är viktigt, och också tala till personen som någon som faktiskt har ett intresse av och förmåga att ta till sig det man säger. Att komponera en fridans baserad p å min avhandling må (högst tillfälligt) bryta ner vissa sociala barriärer, men det har ingenting överhuvudtaget med kunskap att göra.
De här reflektionerna har mycket att göra med vad jag själv upplevt som student och när jag sedan själv undervisat. Av föreläsare begärde jag engagemang, kunskap, vältalighet. Om de sedan var genuint roliga var det en bonus. Det fanns också lärare som hade gått in för att vara någon slags underhållare eller till varje pris försökte närma sig studenternas livsvärld (eller snarare deras klichébild av hur studenternas livsvärld såg ut), istället för att förutsätta att studenten var villig att ändra sig. Det såg man igenom och blev besviken.
I klassrummet kan man inte hålla på och förlöjliga de saker som man själv haft förmånen att få syssla med. Studenterna blir besvikna, och det elitistiska försvinner inte alls genom sådana manövrar. Studenterna ser fortfarande någon som har någonting som de själva inte har - enda skillnaden är att denne låtsas att det han har inte är värt någonting, trots att han eller hon lagt ner åtskilligt arbete på att få det. Det ger lite samma intryck som när rika människor säger att pengar inte gör en lycklig.
Vad sedan gäller öppenhet mot omvärlden håller jag med. Sådant var också betydligt vanligare förr, då folkbildningstanken var levande. Fler forskare borde skriva pedagogiskt och journalistiskt, hålla öppna föreläsningar och dylikt. Om inte annat skulle deras stil må bra av det. Men det är inte samma sak som att säga att "vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden" - den är tillräckligt tramsig redan, tro mig.
Snarare bör vi slå vakt om ett av de få utrymmen i samhället där man tar saker och ting på allvar, och där man utgår från att människor inte bara är på jakt efter underhållning. Skrattet kommer att komma av sig själv.

Allmän adiafora XIV

1/10 kl. 15.00: Den nye akademiledamoten Tomas Riad vet jag inte särskilt mycket om, men tycker att det känns helt rätt med en språkvetare snarare än en till författare/litteraturvetare. Dels för att akademiens uppgift inte bara är att utse Nobelprisvinnare, utan att arbeta med svenska språket, men också för att det blivit lite väl homogent om t ex Aris Fioretos blivit invald. Ett märkligt sammanträffande är att jag fick höra namnet Riad för första gången i somras, då jag på en poesifestival i Slovenien vågade mig fram för att prata med Jacques Roubaud. Han sade sig ha närvarat vid Riads utläggningar om metrik i Paris och höjde honom till skyarna. Jag hade aldrig hört (det inte särdeles svenskklingande) namnet innan och misstänkte faktiskt att Roubaud hade blandat ihop någonting. Icke sa Nicke. Det var jag som hade fått något om bakfoten.

4/10 kl. 13.00: Jag hittade en kul intervju med Maurice Sendak, som har författat den bok som lämnade djupast intryck på mig som barn, dvs. när jag var sa pass liten att jag inte kunde läsa själv. Han är ju känd nuförtiden: sa som ordet "hipster" används idag skulle det inte förvåna mig alls om han blev utnämnd till alla hipsters barnboksförfattare. Desto mer uppfriskande att läsa en intervju med en barnboksförfattare som är så frispråkig, vild och bitter. Och det är naturligtvis bara möjligt att respektera en sådan om de har hans inställning: "I refuse to lie to children. I refuse to cater to the bullshit of innocence." Några valda personangrepp: "Salman Rushdie: "That flaccid fuckhead. He was detestable. I called up the Ayatollah, nobody knows that." Roald Dahl: "The cruelty in his books is off-putting. Scary guy. I know he's very popular but what's nice about this guy? He's dead, that's what's nice about him."

6/10 kl. 12.55: Jag bad att få lämna latinföreläsningen fem minuter tidigare under förevändning att jag inte bara gillade antik litteratur utan även moderna grejer, och inte ville missa nobelpriset i litteratur. Vi har läst Catullus de senaste veckorna och det ar naturligt att i det sammanhanget fundera över begrepp som "tidlös", "klassiker", historicitet och mänsklig natur. Några minuter senare satt jag i rummet som litteraturvetenskapen hade ordnat for ändamålet och såg tillkännagivandet av Tomas Tranströmers pris. Var det inte Tranströmer som i sin minnesbok lyfte fram minnena av att läsa Horatius i gymnasiet, och hur han upplevde honom som en samtida till surrealismen och Rene Char? Det klassiska är det moderna, tvingas jag konstatera.

6/10 kl. 19.00: Efter en dag med mycket springande och väldigt små marginaler fick jag pusta ut en liten stund på flygplatsen innan nästa etapp skulle klaras av. Av en slump fick jag syn på en skyl med texten "silent lounge". Eftersom jag inte vet någonting bättre än tysta avdelningar - på tåget till Kastrup hade jag offrat mig för laget och sagt åt två finskor som småpratade alltför högljutt i den tysta vagnen - gick jag genast in. Jag var helt slut och kände mig helt förstörd, det gjorde jag faktiskt. Jag tror jag inte varit ledig under hela veckan mer än när jag åt och någon halvtimme om kvällarna innan jag slöt ögonen. Jag kom in och när jag hade satt mig i en skön soffa i det nedtonat belysta rummet fick jag syn på en informationsskylt. Det stod att rummet främst var avsedd för bön eller meditation och att lokalen videoövervakades för att se till att den inte missbrukas. Jag blev genast lite ställd, en känsla som växte när en muslim kom in i rummet och började be. Är det OK att läsa? undrade jag för mig själv. Eller borde jag be? Frågan vändes in mot mig själv: vill jag be? Varför hade jag sökt upp stillheten, känt mig förstörd och i behov av reparation (det hade jag faktiskt)? Är bönen en handling som sker av sig själv, en naturligare handling än talet, som jag har för mig att Cioran skriver någonstans. Men hur gör man i så fall? Alla trosriktningar är välkomna, hade skylten upplyst mig om. Men det ger mig ingen vägledning för hur mina händer ska placeras, vilka rörelser min kropp ska utföra. Knäppta händer? Knäböj? Handflatorna mot varandra, som i en icke-konfessionell men fjärranösterninfluerad mediation?

12/10 kl. 20.00: Jag får ett mått på min egen fantasis begränsningar när jag inser att jag omöjligen, trots upprepade försök, kan leva mig in i (även om jag måste räkna med det som en möjlighet) att någon, oavsett ålder, någonsin kommer att säga: "vintern 2011-2012 i Malmö, det var tider det!"

Tideräkning

Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.
Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.

Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.
Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han vill sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur De bello gallico hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han måste. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.

3:e "Messidor", kl. 12: Halvmesyrer. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med.

25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i Degas danse dessin) att

"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."

Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:

"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom."

Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.