Dagbok efter Pasolini

Jag har roat mig med att från minnet översätta en dikt av Pasolini, "Diario". Det visade sig givetvis i efterhand att jag mindes en del rader helt fel, men just det faktum att den spökat i huvudet på mig de här dagarna borde på något sätt kvalificera mig för att göra översättningen con amore. Med tanke på mina knappt existerande kunskaper i italienska språket är det väl den typen av mirakel som krävs. Det ska sägas att jag tycker att dikten är på en gång fantastisk och rätt dålig, om nu något sådant är möjligt. Den innehåller inte mycket av det jag vanligtvis söker efter i dikter. Det vimlar av stora ord som inte knycklats in i bilder eller låter sig skymtas från sidan (existens, strålande, mysterium, sagolik, lycka, synder, outsäglig etc) och det ger en nästan genant direkthet till dikten, kanske ännu tydligare i min översättning. Å andra sidan får väl en dikt med titeln "Diario" (dagbok) vara just så oförställd. Det är i vilket fall som helst villkoret för den uppriktighet gentemot det egna jaget som bär upp hela dikten och gör den så bra - den så fint fångade känslan av annanhet i djupet av en själv. Jag förtjusas framför allt av hur Pasolini placerat utkikspunkten över jaget bortom de mänskliga känslorna - bortom lycka, bortom ånger och moral. Blicken kombinerar barnets storögda betraktande med en djupt känd erfarenhet, men det är en erfarenhet som är sann mot erfarenhetens väsen och inte nöjer sig med en tillrättalagd bild av den. Diktens titel framstår nästan som ironisk, eftersom det här är precis den typ av saker man inte skriver i en vanlig dagbok. Dagboksanteckningar uppehåller sig så att säga vid etapper av en resa, medan Pasolini ger sig i kast med resans väsen och slår fast dess oavslutade karaktär. Det skulle i sig göra varje enskild anteckning meningslös: allt förändras, ingenting förändras, kvar finns bara det "outsägliga" och rörelsen "från strålande dag till strålande dag".


Diario

Adulto? -Mai - mai - come l'esistenza
che non matura - resta sempre acerba,
di splendido giorno in splendido giorno -
io non posso che restare fedele
alla stupenda monotonia del mistero.
Ecco perchè, nella felicità,
non mi sono abbandonato - ecco
perchè nell'ansia delle mie colpe
non ho mai toccato un rimorso vero.
Pari, sempre pari con l'inespresso,
all'origine di quelle che io sono.

Dagbok

Vuxen? Aldrig - aldrig, likt existensen som inte mognar,
utan förblir ett kart från strålande dag till strålande dag,
kan jag inte annat än att förbli trogen
mysteriets sagolika enformighet.
Det är därför jag aldrig gett mig hän åt lyckan -
det är därför jag i vånda över mina synder
aldrig rörts av verklig ånger.
Jämlik, alltid jämlik, med det outsägliga
i själva källan av det jag är.


+ tillägg: om direkthet i poesi. Jag reagerar på samma sätt inför vissa dikter av Konstantin Kavafis, Göran Sonnevi och andra. Just avsaknaden av bildlighet skrämmer på något sätt. När jag nu i efterhand går igenom översättningen märker jag att jag översatt "acerba" (dvs. "omogen") med "kart" - och alltså förvandlat ett adjektiv till ett substantiv, och på så vis tagit första steget mot en konkret bild, en bild som inte har någon grund i originalet. Jag kan rättfärdiga mitt val med att jag var tvungen att undvika upprepning genom orden "mognar" - "o-mogen". Italienskan "acerbo" är ju inte en negation av "maturo", och då det därtill har bibetydelserna "sträv", "syrlig", tänkte jag att det var tillåtet. Men det är egentligen inte det intressanta. Varför är direkthet genant?

Allmän adiafora VI

Onsdag 20/5 kl. 09.10: Jag vaknade och insåg att jag inte hade någon frukost hemma. Utan att bry mig om kaffe eller morgoncigg drog jag på mig kläderna och gav mig iväg till Hemköp. Men när jag öppnade lägenhetsdörren satt det en liten vit katt utanför, och utan att jag i mitt omtöcknade tillstånd hann blockera vägen sprang den i mitt hem. Med en blandning av truganden och svordomar jagade jag efter katten som ilade runt och gömde sig under soffa, säng och andra skrymslen. Till slut var jag tvungen att åla in under sängen och med ett ganska bryskt grepp fatta tag i den och släppa ut den i trapphuset. Jag tog för givet att det var en utekatt som av misstag släppts in och försökte locka med mig den ut. Jag gick före och försökte locka med mig den, då jag befann mig i en ned- och den i en upptrappa, och våra ansikten följaktligen i jämnhöjd, stannade den och bara tittade på mig. Då såg jag att den hade ett blått och ett brunt öga. Fortfarande förvirrad gnuggade jag mig i ögonen och väntade mig vad som helst: en plötslig scenförändring, uppvaknandet ur verklighetsdrömmen, att katten skulle börja tala till mig med mänsklig röst och sträcka fram en magisk biljett, eller något i den stilen. Resten av dagen normal.

Fre 11/7 kl. 20.40: Jag har under sommaren prenumererat på Sydsvenska dagbladet. När jag sitter på tåget till Malmö ser jag att en gubbe mittemot sitter och läser den. Men hans tidning är annorlunda än den jag läste på morgonen: B-delen har en framsida med texten "Därför är kulturen vänstervriden". Jag kan inte minnas att jag läst en sådan artikel, inte den morgonen och inte heller någon gång under de tre-fyra veckor jag fått tidningen i brevlådan. Han måste alltså läsa en tidning som är över en månad gammal, vilket det ju i och för sig inte finns något vettigt argument varför man inte skulle göra.

Willy Kyrklund 1921-2009

Jag kan inte låta bli att, om än något försenad, skriva någonting om Willy Kyrklund, som i lördags gick bort, 88 år gammal. Nyheten kom till mig via DN som jag läste ute i stugan, och utan tillgång till internet började jag teckna ned en liten minnesskrift. Här kommer den i alla fall:


En av Sveriges största prosakonstnärer har gått ur tiden. Det har ofta påpekats att Willy Kyrklund var en av få svenska författare av otvivelaktig nobelprisklass. Samtidigt fanns det någonting sökande i hans författarskap som gjorde honom svår att tänka sig i sådana sammanhang. Han skapade aldrig ett stort, officiellt verk - hans livsverk består av ansatser, skisser till problemlösningar. Vid ett tillfälle talade han om sina böcker som "broschyrer", syftande på deras ringa omfång. Han kunde lika gärna använt ordet "pamfletter", om inte det ordet associerats till realpolitik och förenklande retorik. Trots hans mästarhand med pastischen, och dess förbundenhet med lekens och imitationens glädje, märker man sällan lusten att berätta för att berätta, för att frambesvärja en värld. I Kyrklunds fiktiva universum ryms ingenting utan omedelbar relation till problemets lösning, och för det ändamålet kunde en matematisk ekvation eller en stilbrytande fabel vara lika relevant som karaktärsutveckling, händelser och allt det vi förknippar med trtaditionellt berättande. Men trots hans texters karaktär av essäistiska samlingsplatser för skilda röster finns också någonting omisskännligt kyrklundskt över det hela. En kärnfull och lakedaimonisk stil, vilken man lätt, sedan man hört honom tala, tänker sig som finlandssvensk. Stilen ger intryck av att vara extremt polerad, varje ord ger intryck av att vara perfekt avvägt i förhållande till sina grannar. Ändå berättade Kyrklund att det inte berodde på någon speciell hänsyn och att han sällan omarbetade sina utkast. Han skrev med blyertspenna och ville inte sudda, så han skrev inte förrän formuleringen var helt färdig (kanske en teknik att besinna för oss bloggare). Ingen skrev lika bra.
Inte mindre imponerande är de frågor han tog sig an, och med vilken konsekvens han gick tillväga. Bara tanken att döpa en bok till Om godheten, och verkligen försöka lösa detta problem vittnar om storslagna ambitioner. Vore det inte för den försynthet och det respektfulla besinnandet med vilket han närmade sig problemen skulle man uppfatta honom som olidligt pretentiös. Nu var han raka motsatsen, och hela hans verk har udden riktat mot det mänskliga självförhärligandet. Bättre än många soi-disant världsförbättrande författare visste han att ta parti för det förnekade, de förnekade, att (jag är ledsen att behöva använda Walter Benjamins sönderciterade historietes, men den passar här bättre än vanligt) "det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari". Hans omtolkningar av motiv ur Odysséen, i Polyfem förvandlad och Elpenor, utgår från just den vetskapen. Trots Kyrklunds ovanliga språkkunskaper - latin, grekiska, kinesiska, persiska, arabiska - och hans förtrogenhet med dessas klassiska kulturer betraktar han dem med alla med den skepsis bara den förtrogne kan kosta på sig. Kulturen var aldrig för kyrklund en frizon från en problematisk värld, utan i själva sina fibrer en del av problemet.
Även på ett annat plan har hans verk udden riktat mot människans självöverskattning, genom att betrakta henne ur vetenskapens och logikens värdeneutrala synvinkel. Han berättade att han i sin ungdom proppats full med tysk idealism och lärt sig att se ner på vulgära, snusförnuftiga och tråkiga filosofer som Locke och Hume, men med tiden kommit att värdera dessa senare. Kyrklund är ett exempel på den förening av kontinental existentialism och analytisk, värdenihilistisk filosofi som som gett en falang av den svenska modernismen dess särprägel. Naturligtvis visste han, precis som Wittgenstein, att mycket lite var sagt när det lilla som gick att säga hade sagts, och att det speciella i människans belägenhet härrör ur det förhållandet. Men han var minst av allt benägen att dra några mystika slutsatser av det. Sanningen var vad den var, att leva livet en annan sak. I detta var han konsekvent, obönhörligt konsekvent. Vad människan vill tro, plågad av men kanske bara indirekt medveten om glappet mellan världens beskaffenhet och hennes önskedrömmar, hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord är det inte bara en av det svenska språkets största stilister, utan även en av dess främsta moralister, som lämnat oss. Kvar finns ett livsverk som ryms inom två behändiga volymer, som kräver ca 1 decimeter av en bokhylla. Men det är böcker som höjer oss över alla böcker.

Nerval på svenska

Äntligen! ropar hela svenska folket med Gert Fylking, har vi fått ett urval av Gerard de Nerval på svenska, med den kongeniala titeln Andra riken. Han torde tillhöra en av de stora franska författare som är minst kända i Sverige. Vad jag vet har inget svenskt skrivits om honom, förutom att Lasse Söderberg valde som sin favoritdikt en av sonetterna ur "Chimères" (i antologin Våglängder. 33 poeter väljer en dikt). Kanske skrevs det någon essä under surrealismens korta period i Sverige. Det var ju också de franska surrealisterna som återupptäckte Nerval - en viktig länk bakåt i en tradition som på ett för dem plågsamt sätt lyste av klarhet och förnuft. Idel odunkelt sagda odunkla tankar. Hos Nerval fanns ett dunkel:

"Jag åt några granatäppelkärnor. Efter denna förströelse började det smärta i halsen. Jag hade kvävts. Mitt huvud höggs av och sattes upp på seraljens port, och jag skulle varit död för alltid om inte en snabbt förbiflygande papegoja hade ätit några av kärnorna som låg i blodet. Den förde mig till Rom och de blomstrande vinranksbersåerna i Vatikanen, där den sköna Imperia tronade vid det heliga bordet, omgiven av en konklav. Vid åsynen av guldfaten kände jag att jag fick nytt liv, och jag sade till henne: - Jag känner nog igen dig, Jesabel!"
Vem annars skrev så här 1854?

Han var Frankrikes enda riktiga romantiker, skulle man kunna hävda. Romantiken är ett fenomen vars betydelse bara blir synligt i de extrema tillstånden, och Alfred de Musset, Lamartine och till viss del Victor Hugo, är, såvitt jag kunnat (orkat) se, inga riktiga romantiker. Åtminstone är det svårt att se relationen till Tysklands kaotiska romantik, till Schlegels och Novalis estetiska avantgardism. Nerval tycks ha varit medveten om detta. I ett av sina tankefragment skriver han rentav att "Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!"(s. 313). Berättelser som Pandora och Aurélia överträffar Novalis' Heinrich von Ofterdingen och Coleridges "Kublai Khan" vad gäller fritt bildskapande.
Nu får vi ta del av ett urval av Nervals texter, översatt och introducerad av Kristoffer Leandoer, den franska litteraturens ambassadör i Sverige. Det känns följdriktigt att det är Leandoer som gör jobbet, efter sin fina bok om den moderna franska litteraturen, Huset som Proust byggde.
Nerval känns som en modern klassiker, i meningen att så mycket utgår från honom, men har aldrig fått den ställningen i Sverige.
Framför allt är det en ynnest att få ta del av de mer udda prosatexterna, och i ett urval som gör det någorlunda hanterligt. Att någon annan valt ut godbitarna ur Voyage à l'Orient känns skönt för de som inte har lust att ta sig igenom en reseskildring i två band, dvs. för alla icke-specialister. Det är en ren, och kanske lite oväntad, njutning att läsa brevskrivaren och rapportören Nerval. De kåserande "Okotobernätterna" är små mästerstycken av samhällsskildring, med en frodighet och en direkthet i iakttagelseförmågan som överraskar. Naturligtvis kan inte Nerval ens i denna genre helt hålla sig till den s k verkligheten: när skildringen av en baksmälla tar formen av en dröm ("i tysk stil") med hamrande gnomer är vi på bekant mark.
Faktiskt är det dessa texter som fängslar mig mest, och kanske allra mest den korta och helt magiska berättelsen "Sylvie", någonstans mellan drömmeriet och självbiografin. Berättelsen om Nervals kärleksminnen är en intressant analys av hur begär och minne hänger samman, hur dess bilder glider in i varandra och förvecklas. Samtidigt är det en realistisk skildring av hur dessa faktorer förhåller sig till historien, till samhällets omdaning, och hur Nervals drömmar om medeltidens Valois stämmer överens med det framväxande moderna Frankrike. Ett litet mästerverk skrivet på en underbart fantasirik men ändå lättflytande prosa.
Det är lätt att göra sig en bild av det brustna geniet Nerval, plågad av bristen på överensstämmelse mellan konst, dröm och verklighet. Men man möter en glad och bejakande författare, en författare för vilken konsten inte är enda utvägen ur en fördömd värld utan snarare ett slags överdådigt supplement till en värld som är bra som den är. I många av hans texter finns en förälskelse i tingens yta i klass med Gautiers. I det brev till Dumas där han försvarar sitt vansinne finns bara en lycklig syn på fantasins triumf, dess förmåga att låta oss vara flera och andra personer än den vi råkar vara. Aurélia kunde tyckas vara en skildring av deliriets helvete, och är bitvis riktigt kuslig, men Nerval tar parti för sin fantasi: "Jag vet inte varför jag använder ordet sjukdom, för vad mig beträffar har jag aldrig mått bättre. Ibland verkade min kraft och min energi ha fördubblats. Jag trodde mig veta och förstå allt. Fantasin gav mig oändliga njutningar. Ska man sörja över att man har förlorat dem när man får tillbaka det som människor kallar förståndet...?"
Problemet för varje romantiker är relationen mellan inre och yttre verklighet. Poetens lycka beror på graden av balans han kan upprätta mellan dessa två riken. Stagnelius var obalanserad, och är arketypen för en plågad romantiker, vars upplevelse av konsten förvandlar verkligheten till värdelöst grus. Wordsworth kände tydligt av konflikten men räddade sig ur den genom halvdana och lite smått förljugna lösningar. Keats var i det närmaste helt balanserad: verklighet och dröm möts för honom i ett slags lyster kring de verkliga tingen, som en doft. Nerval har en lite annorlunda lösning: ett förbehållslöst bejakande av fantasin som sätter verkligheten ur spel, till den grad att någhon konflikt knappast kan finnas, att de lagar som styr verkligheten och samhället saknar giltighet. Nietzsche undertecknade ett av sina sista brev "Kristus/Dionysos" och Nerval är inne på samma linje: ett schizofrent övervinnande av binära motsatspar. Att i skrift utmana ontologin, på samma sätt som surrealisterna mer programmatiskt skulle göra.
Dikterna kunde kanske undvarats, även om det hade resulterat i ett märkligt och knappast representativt urval. Kenneth Klemets har i och för sig gjort ett helt OK jobb med tolkningarna. Kruxet är att många av dikterna (de ur Les Chimères) är eminent oöversättliga. En dikt som "El Desdichado" är märklig och magisk i sin ursprungsform; i översättning är den bara märklig. Besvärjelser, trollformler och orakelspråk är onekligen genrer som förlorar en del på att flyttas över. särskilt som Nerval är en av de första franska poeter att befria musiken från retoriken, att förvandla dikten till fristående system av klanger, där den övertygande kraften nästan helt förläggs till den icke-semantiska sidan av orden. Vad en 1700-talsförfattare skulle kallat diktens "argument" består i en samling löst påhängda, indirekta uttalanden, med en enhet betydligt svårare att skönja än versmusikens stämningsenhet. Vi går miste om den "sensation assez caballistique" som Mallarmé menat sig uppnå med sin x-sonett. Den bästa lösningen, tvingas man nästan alltid konstatera, hade varit en utgåva med parallelltext, men det hade (tillsammans med prosan) kanske varit ett ännu mer oortodoxt urval. (När vi ändå pratar översättning ska väl ändå "Petits chateaux de Bohême" översättas med "små böhmiska slott", inte "små bohemiska slott"?). Hur som helst är den här utgivningen både en god idé och väl genomförd.

+ Ännu ett pockettips: Edelcrantz förbindelser av Malte Persson har nu kommit ut i pocket. Det finns alltså ingen ursäkt (inte för mig heller) att inte köpa boken. Eftersom jag inte läser så mycket nyare svensk litteratur känns det meningslöst att säga att det är den bästa svenska bok jag läst på länge. Ändå känns det på något sätt meningsfullt att säga så. Rekommenderas.

De gustibus est disputandum

Trevligt att se att Nina Björk talar om kvalitet, och att hon gör det på ett av de sundaste sätten. Vad som irriterar mig med relativismen är inte att den stör någon tro på objektiva värden, utan att den utesluter diskussion. Vi vet alla att värden inte finns "där ute", och att diskutera frågan på en ontologisk nivå tycks mig vara ett missförstånd som ger upphov till de mest barnsliga "filosofiska" diskussioner. Relativismen gör sällskap med den mest auktoritära formen av kanondyrkan i det att den utesluter ett samtal, medan varje litterär offentlighet hittills i historien byggt på diskussion och varit ett led i formandet av ett kulturellt och socialt medvetande. Det finns kanske en halvt uttryckt postmodern utopi om olika gemenskaper av läsare, med en udd riktad mot varje tanke på "centrum". Jag har aldrig kunnat känna någon entusiasm för den idén, lika lite som för andra förtingligande och instängande varianter av identitetspolitik. Särskilt inte när den på ett så enkelt sätt går hand i hand med marknadslogikens neutralisering av det allmänna. Björk har helt rätt när hon skriver att "Det är bättre att bråka om det där begreppet [kvalitet] än att vara eniga om att ingenting – inte människor, inte våra liv eller vår tid, inte litteratur eller teater eller konst – är ett mål i sig. Bara ett medel för att kunna springa fort på den enda vägen, den ekonomiska utvecklingens väg."
Jag har svårt att separera "innehåll" från "form" i en roman, och jag tror att de som menar sig kunna göra det är offer för en illusion. Det är möjligen enklare inom andra konstarter, men de två aspekterna kan bara på ett artificiellt sätt skiljas åt i ett konstverk där byggstenarna är bärare av mening. Att diskutera kvalitet är inte att avskärma sig från sociala eller politiska frågor. Det är att peka ut någonting och säga: "det där är en intressant behandling av livet/människan/samhället". Som Terry Eagleton påpekar i The function of criticism var det också så som den moderna litteraturkritiken började. Figurer som Joseph Addison blev språkrör för en framväxande borgarklass, och genom sin smak och de kulturella attityder de formade var de ett led i en pågående förvandling av samhället. Vad som kom att upplevas som "kvalitet" var bärare av en viss uppsättning värden, vilka knappast kunde reduceras till en "ren" estetik. Jag kan inte se relativismen annat än som radikalernas kapitulerande inför en tom esteticism. Istället för att inte våga tampas med kvalitetsbegreppet bör själva kampen förflyttas dit.
Därför måste också jämlikhetssträvanden på kulturens område ske inifrån. Så har kanon reviderats av feministiska litteraturvetare, vilka haft förmågan att på ett övertygande sätt spela ut de undertryckta kvinnliga författarnas röster mot de etablerade manligas, och en utveckling har tagit fart, i de bästa fallen utan att importera en konstfientlig logik. Vad menar jag med "konstfientlig"? Inte konstfientlig i aggressiv mening, men likgiltig för konstens speciella sätt att fungera. Jag minns hur mitt ex (för övrigt, typiskt nog, närmast illitterat) krävde en 50-50-fördelning av kvinnliga och manliga författare i litterarurundervisningen. Det är uppenbart att konsten går under i mötet med ett sådant benhårt kvantitativt förnuft. För den som kommer utifrån ser det mycket enklare ut än för den invigde. Denna logik utifrån sviker litteraturen, och kanske även de jämlikhetssträvanden den inbillar sig driven av. Dess intimitet sträcker sig inte längre än till författarnamnen på bokryggarna (George Eliot var en kvinna, för övrigt), varför just det som litteraturen kan bidra med till ett jämlikt samhälle glöms bort. Det finns mängder av kvinnliga författare med en mindre intressant syn på förhållandet mellan könen än vissa manliga kolleger. "Icke-normativ" identitet borgar knappast för ett "icke-normativt" innehåll. Och på samma sätt kunde man väl vara djärv nog att hävda att ett aritmetiskt (formellt) jämlikt samhälle inte är någon garanti för att samhället till sitt faktiska innehåll är jämlikt. Vill man uppnå det kan man nog inte undvara litteraturen, med den bild av oss själva och andra den förmår ge, dess förmåga att stimulera till dialog och väcka förståelse. Men i så fall krävs det naturligtvis att man vågar diskutera kvalitet på allvar, att man får det att handla om någonting annat än en samling "representative men", den oinitierade filisterns synsätt som man inbillar sig att fienden har och därför själv tar till.

Allmän adiafora V

4/5 kl. 16.30: Jag gick på mataffären i Klostergården och träffade en gammal arbetskamrat, som hade med sig sin dotter.
Arbetskamrat: "Jaha, hur är det med dig då? Du studerar?"
Jag: "Ja."
Dottern: "Vad studerar du till? Du ser ut som en kock."
Jag: "Du, om du tittar på vad jag har handlat ser du att jag knappast utbildar mig till kock."
Dottern: "Blä, bönor!"
Jag: "Hördu, bönor är väldigt nyttigt. Det kan man äta istället för kött."
Dotter: "Då pruttar man så mycket."
Arbetskamrat: "Ja, men tänk på kött då. Det kan ruttna i magen."
Dotter: "Blä, mamma, nu fick jag en helt grön känsla!"

Sö 10/5 kl. 02.50: Jag gick fram till några snubbar utanför krogen och tiggde till mig en cigarett. En av dem sade till sin kompis (som var extremt lik Ross Kemp, och, skulle det visa sig, betedde sig ungefär som densamme i hans cameo i Extras): "jävlar, vad du ser tjackad ut!" Jag höll med, med tillägget att hans pupiller såg ut som stekpannor. Då tog han med mig en bit bort och skulle "snacka", varpå han visade mig sitt körkort, och nog försökte se hotfull ut, även om det suddades ut helt av amfetaminet, som i och för sig ger intensitet åt människors handlingar, men snarare ger dem ett drag av förbindlighet än aggression. Eftersom jag inte förstod var det var som var så speciellt med namnet på hans körkort kände han sig tvungen att förklara att han ägde hela stan, att han "knullade" hela stan. "Jag kan göra vad som helst, typ sticka hem till nån och bara ta allt jag vill ha, fattar du?" Jag sade att jag förstod, men jag tror inte att han förstod att jag förstod, för han kände sig uppenbarligen tvungen att illustrera sin makt. "Jag kan t ex göra så här" sade han och tog cigaretten som jag just fått av honom. "ja, jo, men det är ju din cigarett." "Ja, men i alla fall, du fattar, jag kan bara tända den nu." Han tog min tändsticksask och tvingades konstatera att den var tom. "Ja, men i alla fall, du fattar" sade han och gav tillbaka cigaretten. Jo visst fattar jag.

Sö 10/5 kl. 19.00: Mötte en gubbe som hälsade på mig, och det kändes fint. Varför är det bara barn och gamla som hälsar på främlingar? (Ekelöf: "de omedvetna och de mycket medvetna/ de som inte tagit vad de skall få/ och de som lyckligt förlorat vad de fått") Det finns undantag då vanliga vuxna och ungdomar hälsar på varandra, t ex när man möts på ett smalt promenadstråk i en nationalpark eller dylikt.

Fre 22/5 kl. 01.30: Medan jag borstade tänderna tittade jag på förpackningen med mina kontaktlinser. Tydligen ligger de i någonting som kallas "buffrad" saltlösning. Vad betyder "buffrad"? (jag har fortfarande, i skrivande stund, inte slagit upp det). Jag utgick från att det var en inlånad, teknisk term, eftersom ordet tycktes internationellt. Så här såg den flerspråkiga texten ut:

(S) Mjuka kontaktlinser med hanteringsfärg i en buffrad saltlösning.

(N) Myke kontaktlinser med håndteringsfarge i en buffret saltopplösning.

(FIN) Värillistä pehmeää piilolinssiä puskuroidussa suolaliuoksessa.

(DK) Blöde kontaktlinser med håndteringsfarve i en bufferet saltvandsoplösning.

(GB) Tinted soft contact lenses in buffered saline.

Märk att ordet "buffrad" i lite olika varianter förekommer i den svenska, norska, danska och engelska texten. Men inte i den finska. Finnarna har alltså en helt egen, fullkomligt ogenomtränglig beteckning för ordet "buffrad"! Jag vågar inte gissa vilket ord det är, eftersom jag lärt mig att finskan har ett kasussystem, så det måste inte vara det näst sista ordet ("puskuroidussa"), även om det tycks troligt. Ändå är "puskuroidussa", trots en viss ljudlikhet genom inslagen av -u och -uss, tillräckligt avlägset från "buffrad" för att kunna beteckna någonting helt annat. Jag kände mig okunnig och gick till sängs.

Kylskåpspoesi förklarad

Av Guardians boksida tipsas jag om en intervju med William Carlos Williams (hur länge sedan var det jag läste honom? På tok för länge sedan.). Han förklarar där bakgrunden till sin mest kända dikt, "This is just to say", en av de finaste kärleksdikterna (om det nu är en kärleksdikt), eller åtminstone en av de få dikter som lyckas vara "rara" utan sackarinpatos eller insmickrande. Som alltid uppnår Williams den effekten genom ett anti-poetiskt språk som balanserar på gränsen till det "icke-poetiska" överhuvudtaget. På något sätt lyckas han kommunicera en stor ömhet inför vardagstingen, i stort sett genom deras blotta omnämnande. Jag antar att radbrytningen står för en stor del av magin. Här är dikten:

This Is Just to Say

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold.

Verklighetsbakgrunden är precis som det verkar; inga konstigheter där. Hans fru - "the woman who's there, with whom you are supposed to be in love and sometimes are" - hade lämnat saker i kylen som Williams helt enkelt inte kan låta bli att äta upp. Det framgår inte om dikten är en bearbetning av hans "förlåt"-lapp, eller om han föredrog att skriva en dikt direkt. Hur som helst tycker jag att den är förbannat fin. Framför allt de två avslutande raderna är smarta: hade det bara stått "forgive me/they were delicious" hade en viktig effekt uteblivit. Nu går vi från "delicious" till det närmast synonyma "so sweet" till "so cold". Att plommonen var goda är en sak, men det viktiga är att hans njutning blir extra skuldbelagd genom att hans fru placerat plommonen i kylen - det är inte bara den materiella förlusten av några plommon utan det faktum att hon planerat att äta dem senare och i det syftet lagt dem på kylning. Det är definitivt en dikt som handlar om (som Williams säger) "affection" och kanske är en sådan här nästan betydelselös incident det enda sättet för sådana känslor att ge sig till känna. I och för sig kunde Williams förmedla även "större" känslor genom små incidenter och en mycket speciell, "sned" blick på tingen. Det behövs inga metaforer, bara en sorts andning över det betraktade som leder oss tillbaka till den outsagda känslan, vilken just därigenom tycks behålla sin intergritet. Det kunde ha lett till en begränsning, men ganska ofta lyckas han undgå miniatyrens gullighetsfängelse. Kunde han t om behandla akopalysen i det medium han valt? Kolla in följande dikt - kollisionen mellan titeln och själva dikten är obetalbar:

Complete destruction

It was an icy day.
We buried the cat
then took her box
and set fire to it
in the backyard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

+ Upptäckte att det fanns en svarsdikt till Williams av Kenneth Koch, som parodierar Williams sätt att be om ursäkt. Jag postar den också, eftersom den är rätt kul:

I chopped down the house that you had been saving to live in next summer.
I am sorry, but it was morning, and I had nothing to do
and its wooden beams were so inviting.

We laughed at the hollyhocks together
and then I sprayed them with lye.
Forgive me, I simply do not know what I am doing.

I gave away the money that you had been saving to live on for the next
ten years.
The man who asked for it was shabby
and the firm March wind on the porch was juicy and cold.

Last evening we were dancing and I broke your leg.
Forgive me, I was clumsy, and
I wanted you here in the ward, where I am a doctor!