Ett komplext öl

Jag fick ett sexpack med olika stoutöler i julklapp från jobbet. På ett av ölen stod följande beskrivning: "Chimay blue is a powerful and complex beer. It is best enjoyed at 10-12 degrees C." (min kursiv.) Vad menas med det? "Powerful" kan användas antingen i objektiv (hög alkoholhalt) eller subjektiv mening (stark smak). Men "complex"? Hur i helvete är ett öl "komplext"? Möjligen i meningen att dess tillverkningsprocess är särskilt komplicerad och att den innehåller många sorters råvaror, men förhöll det sig så skulle tillverkarna utan tvekan ha skyltat med det. Vill jag ens dricka ett "komplext" öl? Skulle jag vilja ha ett "problematiskt" vin? Jag känner mig lika förvirrad som Ulrich i Mannen utan egenskaper när han ser tidningarna skriva om "den geniala kapplöpningshästen..."

Engdahl ut, Englund in

Så avslutar alltså Horace Engdahl sitt uppdrag som Svenska akademiens ständige sekretare, och det får väl betraktas som en god nyhet. Inte för att han på något vis skulle gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Men jag tycker mig ha hört honom i intervjuer klaga på hur tidskrävande posten varit, och att den kostat honom flera oskrivna böcker. Jag hoppas att de kan bli skrivna nu. Det är svårt att säga hur många gånger jag läst om Den romantiska texten, Beröringens ABC eller Stilen och lyckan, eller för den delen den märkligt förbigångna men lysande tankeboken Meteorer. "Saken" och "stilen" är liksom aldrig åtskilda hos Engdahl, och därför är det t om intressant när han påstår något jämförelsevis banalt, men gör det med precision. Även om det känts betryggande med en ständig sekreterare som skriver så bra, har jag ibland undrat om han inte skulle lämna ett större bidrag till svenska språket genom att själv skriva böcker på det.

Jag hoppas att samma påtvingade stumhet inte drabbar Peter Englund, som nu tar över posten.
Englund intervjuades i DN med anledning av tillträdet, och han gjorde som alltid ett sympatiskt och jordnära intryck. Jag antar att hans arbetarklasscred bidrar. Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv när man läser att hans far var ölutkörare - man kan fråga sig hur många utländska akademisekreterare som har den bakgrunden. En sådan klassresa torde tillhöra extremfallen, men visar ändå på möjligheterna i det svenska utbildningssystemet.

Anders Olsson har nu hållit sitt inträdestal över lars Forssell, vilket jag gärna skulle läst. Inträdestalen blir ofta lite ansträngda, men den här gången var det upplagt för ett intressant möte mellan talare och ämne. Synd bara (och snålt av akademien) att talet inte finns att läsa på nätet, utan måste inhandlas, till ett pris som i antal kronor överstiger antalet sidor. Jag vet att man ska betala för kvalitet, men någonstans går gränsen.

Lägesrapport

Som jag säkert har ropat ut till den lilla värld som kan tänkas läsa den här bloggen, har jag blivit antagen som doktorand i litteraturvetenskap. Så jävla bra. För någon månad sen grubblade jag mig förtvivlad över hur jag skulle snickra ihop en utbildning och få ett jobb. CSN-resurserna sinade och jag skulle säkert behöva plugga två-tre år till för att bli gymnasielärare (vilket jag inte ens hade lust till). Lösningen skulle vara att bita ihop och knoga mig fram med halvtidsjobb inom vården och tråkiga kurser. Saker och ting såg inte bra ut, men jag lyckades ändå uppamma lite entusiasm inför att läsa franska och bli språklärare. Så fick jag ett brev med beskedet att jag blivit föreslagen som doktorand. Jag sprang ut i det yrande snövädret, började genast röka igen och var vaken i 24 timmar i en anspänning jag trodde skulle skaka livet ur mig. I och med att det formella beslutet återstod visste jag inte vad jag skulle göra, och bitvis önskade jag att jag aldrig blivit antagen, så att jag skulle slippa hoppas och frukta det värsta. Men nu verkar det avgjort: i tisdags var jag och träffade de potentiella handledarna och diskuterade mitt ämne. Det blir en fortsättning på min magisteruppsats, och kommer alltså att handla om genre och naturuppfattning i den deskriptiva landskapsdikten. Jasg har känslan av att det fortfarande finns en hel del att kika på, och att vissa perspektiv kan göra de här texterna intressantare än vad de verkar.

Jag tänker inte skylta med någon falsk blygsamhet. Jag tycker helt enkelt att jag förtjänat platsen. Huruvida mitt arbete var så mycket bättre än de andra sökandes kan jag inte ta ställning till, det enda jag vet är att jag lagt ner mycket tid på att bli bättre på mitt ämne. Ur en synvinkel har det kanske kostat en del i försakelser, även om saker och ting är mer komplicerade än vad den enkla polariseringen av "plugg" och "fritid" ger intryck av. Redan det faktum att man inte tänker på det sättet tror jag är avgörande. Man träffar många som pratar om att de vill doktorera, men som likväl tycker att man är konstig om man stannar på rummet och läser Moby Dick medan de tycker synd om sig själva i egenskap av fattiga studenter, lyssnar "ironiskt" på dålig musik och spelar TV-spel. Livet är ganska rättvist, kan man tycka ibland.

Jag fick gå hem med någon i lördags. Usch vad jag behövde det. Jag har omständigheterna till trots varit rätt nere i några veckor, men det är bortblåst nu (ett tag i alla fall). Utan att jag yttrat ett ord om det kunde min kompis höra en förändring i min röst och med kuslig precision gissa sig till den bakomliggande orsaken. Biologi ska inte underskattas, även om det säkerligen finns mer inspirerande världsåskådningar.

I onsdags åt jag ostron för första gången. Det var spännande och faktiskt ganska gott. Särskilt konsistensen var en positiv överraskning. Jag ingår numera i ett matlag med två andra studenter, vilka båda har lite annorlunda smak än mig. Enligt matlagets självutnämnde ostronexpert skulle jag låta ostronen stå framme ett tag tills de började "gäspa", då skulle de vara lättare att öppna. Varför är ett uttryck som "gäspa" om ostron ett slags självmedvetet tecken på världsvanhet? Liknande exempel kunde nämnas. I vilket fall som helst en förbannat lyxig middag med ostron och champagne och en passande avslutning på en trevlig termin. Huvudrätt: kalvhjärpar, potatispuré, haricots verts och rårörda lingon.

Igår när jag låste upp min cykel ställde en tjej in sin i stället, medan hon nynnade på vad jag uppfattade som opera. "Är det Trollflöjten?" frågade jag i ett patetiskt försök att skapa kontakt (jag hade ingen aning om vilken trudelutt det var). -"Nej, Messias. Händel." Hon försvann in i huset och trots att jag skämdes lite över mina bristfälliga kunskaper i barockmusik kände jag mig upplyft av situationen. Sånt där händer ibland i Lund och jag kan inte annat än tycka att det är lysande. Jag minns när jag hörde en alkis med röd näsa och träningsoveralljacka stå och diskutera Plinius den yngres brev, och de eventuella vittnesmål om reinkarnation som där står att finna.

Såg storfilmatiseringen av Köpmannen i Venedig (2004) igår. Jag gillade Al Pacinos nedtonade spel, som t om i de retoriska glansnumren bibehöll ett intryck av Shylocks skröplighet, en känsla av förtvivlan där patos inte är helt kongenialt med det yttrade utan bara dess bakomliggande, mer dunkla kraft. Det gick väl ihop med filmens tematik om lag och passion, ord och bakomliggande motivering. Tjusigt. Jeremy Irons var även bra som Antonio. I sin omänskliga magerhet påminde han en hel del om Kristus på Grünewalds Isenheimaltare och man såg genast vem som skulle agerat i passionshistorien. Kostymfilm är en av de passioner jag är minst stolt över, om någon undrar.

Eftersom jag är så otroligt down-to-date (eller vad motsatsen till up-to-date nu kan tänkas heta) har jag ingen koll på de bästa böckerna av år 2008. Kanske kan jag istället lista saker jag läst som jag tyckt varit intressant eller som gett mig fina upplevelser. Jag kan redan från början påpeka att det har varit ett magert läsår, i boktitlar räknat. Varför vet jag inte riktigt, jag har svårt att se ett system. Under året då jag jobbade heltid klämde jag 120 böcker; det här året då jag pluggat, jobbat halvtid och möjligen haft en aning mer "fri" tid, ser jag ut att hamna på ca 90. Nu spelar kvantitet ingen större roll; t ex var det ett medvetet beslut att mellan början av Juni och slutet av Augusti ingenting annat läsa än Proust. Och det var banne mig värt det. Alla andra böcker skulle vara löjliga att ställa upp bredvid På spaning i en tio-i-topp-lista, så jag skiter i det. I efterhand känns det nästan som om ett liv utan Proust vore på något märkligt sätt halvt, ungefär som att man efter att ha läst honom fått träffa de adoptivföräldrar man alltid undrat vilka de var, eller något i den stilen. Jag skulle inte säga att det vore boken att ta med till en öde ö; många av hans iakttagelser om människans natur väntar jag fortfarande på att få verifierade eller förkastade, och för det behövs ett socialt liv. Och om någon bok lär en att leva är det nog Prousts.

Mysteriet med de försvunna manuskripten

Det händer ibland att verkligheten själv erbjuder ett material som är så spännande att det enda en författare behöver göra är att förse det med gränser i tiden och ge det en viss enhetlig prägel. Historien om docent Anders Burius (1956-2004), Sveriges genom tiderna största boktjuv, är ett exempel. Dokumentären på P1 var bland det mest fängslande jag hört på länge, och eftersom jag inte hade lyssnat på programmet från början var jag en stund osäker huruvida det rörde sig om fiktion eller inte. Det är en berättelse som har allt: en karriärists uppgång och fall, en inblick i en exklusiv värld, en intressant psykologisk karakteristik av gärningsmannen. Den sistnämnda kan i tolkningen av Burius motiv och hans mentala profil tyckas lite förenklande - men det är detta jag menar med att "ge verkligheten en viss enhetlig prägel". Det är oundvikligt, och programmets upphovsman Jesper Huor har gjort ett bra jobb. Beskrivningen av klassresenärens och karriäristens makthunger - till större delen förmedlad genom tidigare kollegors vittnesmål - och hans professorskomplex ger lyssnaren en blandning av avsmak och sympati. Vad fick honom att under flera år som chef för handskriftssamlingen stjäla och sälja antika dyrgripar? Vad fick honom att sedan han ertappats och gripits, spränga sig själv i luften? Det är en oerhört spännande och tankeväckande historia, och jag tror inte att en deckare hade gjort min kväll bättre än det här.

James Wood och Golemproblemet

James Wood tycks vara överallt i den anglosaxiska litterära världen. Om och om igen hör man talas om honom som den störste nu levande litteraturkritikern. Ändå har hans senaste bok fått massvis med stryk, vad det tycks inte enbart av hans ideologiska fiender. Woods kritiker anklagar honom för att ha en gammeldags och oreflekterad syn på fiktionen och på det mänskliga subjektet, och troligtvis har propagerandet av dessa synpunkter i en bok med den anspråksfulla titeln How Fiction Works gett dem något att bita i. Själv har jag inte läst den än, och tänker vänta tills en pocketupplaga dyker upp. Om jag får bestämma ignorerar jag helst den teoretiska aspekten när jag läser James Wood. Jag snubblade över hans The Irresponsible Self: On Laughter and the Novel när jag intresserade mig för teoretiska frågor om komedi och satir. Det visade sig inte alls vara vad jag letade efter. Förordet började som en intressant teori om satirens historia, men förvandlades gradvis till någonting annat. De essäer som utgör själva boken visade sig ha en ännu vagare relation till dess titel. Stringens och teoretiserande är uppenbarligen inte hans starka sida, men det är inte därför man ska läsa honom. Det handlar i grunden om praktisk kritik. Wood låter ungefär som ens egen hjärna när den läser, bara så oändligt mycket bättre. Det är ett tonfall som saknas i den akademiska litteraturvetenskapen, och ofta nog även i dagskritiken.

Det går att urskilja underliggande förutsättningar som kan tyckas problematiska - t ex tanken att det mänskliga subjektets sanning kan uppenbaras i litteraturen. Men jag skulle inte kalla det ett teoretiskt synsätt i egentlig mening. Det är snarare en tro än ett försanthållande, och kanske snarare en beredvillighet att tro än en egentlig övertygelse. Wood är som bäst när han istället för att inta en teoretisk ståndpunkt frågar sig: vad är det som gör att författare X upplevs som sannare än författare Y? Hur har de olika sätten att skriva möjliggjort det intrycket? Det finns en öppenhet inför litteraturens mysterium, att köttet kan bli ord, eller att vi åtminstone kan komma nära upplevelsen av att det förhåller sig så. Det rör sig inte om ett faktum, utan snarare en slags regulativ idé. Men just den öppenheten tycks implicera en hög värdering av den realistiska romanen och för vissa mer postmodernt inriktade läsare diskvalificera hela Woods projekt. Själv tycker jag att det är värt försöket.

Jag kom över ett intressant föredrag på sidan Thoughtcast där Wood diskuterar frågan om litterära karaktärer och läser utdrag ur sin nya bok. Han menar att den välkända dikotomin mellan "platta" och "runda" karaktärer är falsk. Medan en boks huvudpersoner ofta ses som runda - de utvecklas och betraktas från flera sidor - ses resten ofta som platta, endimensionella.
Wood påpekar helt korrekt att distinktionen inte håller sträck: det finns monomana huvudpersoner, och huvudpersoner som ständigt ackompanjeras av ett upprepat ledmotiv. Men den viktiga invändningen är intrycket att en liten detalj, någon liten "point of access", kan vara tillräcklig för att investera den mest tillfälliga sidokaraktär med en känsla av rymd och fyllighet.
(Det intressanta är att distinktionen bara fungerar som formell beskrivning av hur mycket plats en karaktär tar och hur många sidor av honom vi får se. Men om orden "rund" och "platt" ska kunna vara någonting annat och större, någonting kvalitativt snarare än kvantitativt, måste vi jämföra med en extern norm - verkligheten.) Mot slutet av föredraget diskuterar han en bok av José Saramago, som skildrar en av Pessoas pseudonymer. Det rör sig alltså om en bok som vill berätta om livet hos en karaktär vilken alla läsare vet är påhittad. Istället för att - som mycket postmodern litteratur - bryta avbildningspakten genom illusionsbrytande grepp eller metafiktiva markörer, har Saramago försökt skänka liv åt en redan från början fiktiv figur. Att vi kan uppleva ett sådant företag som lyckat, och alltså se lögnen som sann, ger en aning om litteraturens makt. Och utan att upphöja avbildningstanken till norm, eller ens utforska dess grund i den utomtextliga verkligheten, måste kritiken kunna förklara hur vissa böcker lyckas skapa liv.

Allmän adiafora III

Fredag 14/11. Meningslösa projekt. Av någon anledning fick jag för mig att skriva någonting om pilbågen som fenomen. Jag började fundera på olika ingångar till ämnet, olika genremässigt bestämda angreppssätt. Skulle jag skriva en essä? En dikt? Jag kunde inte få ur mig någonting alls, och till sist undrade jag vad jag höll på med. Det gick så långt att jag för att få tid till det planerade alstret tackade nej till att jobba. Varför just pilbågen? Vad finns det att säga om den? Ingenting, tycktes det mig, och efter att en natt ha spenderat några småtimmar med mina kasserade idéer gav jag upp och lade jag mig för att sova. Just vid ögonblicket då sömnen skulle inträda såg jag för mitt inre öga någonting stort, luftigt och inspirerande: en luftballong. Jag kunde inte somna, utan satte mig genast och krafsade ner idéer till en liten skrift om luftballonger. Skulle jag skriva en essä om bröderna Montgolfier? Om ballonger i litteraturen? Varför? Varför? Varför? Varför den naturliga impulsen att skriva om de här obsoleta och meningslösa tingen? Jag tror att bloggandet vänjer mig vid ohälsosamma doser av uttryck. Hade det inte varit för skrivklådan hade jag inte haft impulsen att nagla fast de här idiotiska dagdrömmerierna utan bara låtit dem snurra i skallen, högst ett varv.

Söndag 16/11 kl. 14.00: Jag skulle ha gått över till far för att äta middag, men han ringde och ställde in p g a sjukdom. Han var sängliggande och bad mig gå och handla åt honom. Inköpslistan: 1 50 cl Schweppes lemon tonic, 1 påse lakritsbåtar (existerar de fortfarande?), 1 påse Ahlgrens bilar och en ask chokladglass, Carte d'or. Är det bara jag som tycker att det är roligt med vuxna män som äter godis? Varför tycker jag det? Vad säger det om min bild av vuxna människor?

Måndag 17/11 kl. 13.20: "Hellre vara neurotiker än psykotiker, även om de senare säkert har roligare". Bara en neurotiker skulle kunna resonera på det sättet.

Fredag 21/11 kl. 16.00: När jag fick lönebeskedet lade jag märke till en märklig sak längst ner på sidan. Någon hade skrivit "Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag överväga saken". Det är lätt att rekonstruera samtalet, men hur hade det hamnat på utskicket till mig? Har de en sådan makt på lönekontoren? De skulle kunna skrämma skiten ur en med små meddelanden i stil med "Var du verkligen sjuk den nittonde?" etc. Man kunde åstadkomma en hel del intressanta effekter om man hade den makten. Jag tänker exempelvis på baksidestexten till min kinesiska DVD med Hitchcocks Young and innocent:

"Young and innocent was an interesting movie where a writer is accused of murder and attempts several daring escapes to find the real murderer and prove his innocence. This movie sort of reminded me of one that i saw but didn't review, Murder. As the story reaches the ending, it gets really 'moody', and then the real murderer is uncovered in a unique way, so i think you should watch this and see what happens."

Uppenbarligen har den kinesiske fulbrännarn saxat texten ur ett forum på internet och gravt överskattat dess objektiva ton.

Vårt behov av filologin

I en av de nedklottrade tankar av den unge Nietzsche som samlats under rubriken Vi filologer står följande: "Ett stort värde hos antiken ligger i att dess skrifter är de enda som moderna människor ännu läser noga." Filologin var alltså föredömlig genom sin metod snarare än sitt forskningsobjekt, gamla texter. Den kunde öva en till lyhördhet inför betydelseförskjutningar i språket, liksom den uppfostrade till en hälsosam relativism då ordets ursprungliga betydelse jämfördes med dess nuvarande. Nietzsche dömde ut filologin som akademisk vetenskap men bedrev sin egen sorts närläsning av metafysiken och moralens historia, samtidigt som han gjorde denna typ av kritisk granskning till ett medel för förståelsen av moderniteten. Om "språket tänker åt oss", varför inte analysera vårt eget språk för att förstå vår samtid? Under andra världskriget kan vi höra en annan filolog, Victor Klemperer, tala om sitt eget projekt som "samtida kulturhistoria". Det rör sig om boken LTI (sv. övers. 2006, Glänta). De tre bokstäverna utgör Klemperers chiffer för Lingua Tertii Imperii, eller Tredje rikets språk. Klemperer var romanist vid universitetet i Dresden, men hade börjat sin karriär som företagare. Han var av judisk börd, son till en rabbin men gift med en arisk kvinna, och hade konverterat till protestantismen. Han var därför, jämfört med många andra judar, "privilegierad" och lyckades hålla sig vid liv inom Tysklands gränser ända till krigsslutet. Under hela nazitiden analyserade han de små snuttar av information han kunde komma över, i syfte att analysera vad som hände med det tyska språket under Tredje riket. Han bedrev så att säga samtidsfilologi, övertygad (kanske överdrivet övertygad) att språkliga vanor formar våra tankar. Utifrån de böcker han lyckades komma över, trots att de förbjöds honom, och de snuttar av radio och vardagssamtal han snappade upp, började han föra en språkkritisk dagbok.

Hur ser då det nazistiska språket ut? Språket som levande helhet förtvinar. Det offentliga samtalet är inte ett samtal längre, utan en monologartad radiosändning. Klemperer är klarsynt vad gäller teknologins inverkan på språket, hur effekt och volym tycks förvandla språkets sätt att fungera. "Språket är inte reaktionärt, utan rätt och slätt fascistiskt" hävdade Roland Barthes i sin installationsföreläsning vid Collège de France. Med det menade han att dess grundform var talhandlingen, befallningen, tvånget. Det kan debatteras huruvida det förhåller sig så, men det är onekligen ett faktum att språket kan vara fascistiskt - dvs. reducerat till just dessa funktioner. Det var också vad som hände med LTI: "Varje språk som får användas fritt kommer att tjäna alla mänskliga behov; det tjänar både förnuftet och känslan, det är både meddelande och samtal, monolog och bön, önskan, befallning och besvärjelse. LTI tjänar endast besvärjelsen. [...] lika lite som LTI gör skillnad på skriftspråk och talspråk skiljer det mellan privat och offentligt - allting är tal och allting är offentlighet." (s. 49)

Djävulen finns som bekant i detaljerna, och Adolf Hitlers ande lyckades enligt Klemperer bebo de minsta språkpartiklar. Han för även intressanta resonemang om mer eller mindre grafiska aspekter av språket - t ex bruket av ironiska citationstecken (vilket även Adorno framhöll som hysterisk fascism) och SS-symbolens runblixtar. Ofta finns det ett häcklande drag hos Klemperer (i sitt blottande av propagandans dumheter är boken faktiskt rolig), som när han lyckas visa inkonsekvenserna mellan Blod-och-jord-ideologins hembygdsvurm och det militärindustriella komplexets moderniseringskrav. Lögnerna i rapporteringen från kriget i Öst är också på sitt sätt underhållande. En reträtt beskrivs som någonting aktivt, att "försätta sig ur rörelse", för att stämma bättre överens med den "dynamiska" självbilden hos ett propagandaspråk fyllt av ord som "Aktion" och "Sturm".

Klemperers examinator Karl Vossler hade protesterat mot ordet "människomaterial", vilket brukades under första världskriget. Det innebar enligt Vossler att överföra en mekanisk logik på det unikt mänskliga. Klemperer hade inget problem med det uttrycket, eller skulle åtminstone i den nazistiska propagandan möta en mer långtgående mekanisering. Begreppen "inställning" (Einstellung) och "likriktning" (Gleichschaltung) används inte för att behandla människans fysiska kropp som material, utan hennes personlighet. Det är en mekanisering av åsiktsfunktionen i roboten-undersåten-människan. Klemperer är som bäst när han på detta sätt jämför etymologi och pragmatisk användning och får oss att se de maktens samband som tvingar fram det nya språkbruket. För de som har svårt att se språkkunskaper som nödvändiga för ett kritiskt medborgarskap är detta obligatorisk läsning.

På många punkter var ändå boken en besvikelse för mig. Trots att det hade inneburit en träigare lektyr hade jag gärna sett det språkvetenskapliga momentet utvidgat. Hans analyser av vissa av propagandans ordval får givetvis sin mening från de kopplingar han gör till sina egna erfarenheter, och anekdoterna och exemplen ger en skrämmande inblick i livet under Tredje riket. Boken får sin nerv av detta självupplevda material, och att dess struktur i det stora hela följer krigsförloppet bidrar naturligtvis till samma effekt. Men den för Klemperer oundvikliga kopplingen mellan språk och erfarenhet gör ofta att han stundtals mister distansen och förlorar förmågan till analys. Han tycks ibland (förklarligt) paranoid, besatt av maktspråkets förmåga att sippra in där man minst anar det, och hans resonemang blir något onyanserade. Klemperer bortser helt från möjligheten att förhålla sig ironiskt till det härskande språket, eller för den delen att ta över det för sina egna syften. Att blott använda sig av något av LTI:s typiska uttryck är för Klemperer liktydigt med indoktrinering och nederlag, och vore det inte för hans brist på sentimentalitet kunde man misstänka att andlig och kulturell frihet från befläckning väger minst lika tungt som de mer konkreta etiska och politiska aspekterna. Han vägrar avgränsa en "normal" tysk kultur från den perverterade nazistiska varianten, och är i sin inställning till det tyska kulturarvet minst lika kluven som Thomas Mann, men helt befriad från dennes koketta respekt för demonin. Den sunda kultur han vill rädda är den europeiska liberalismen och upplysningen, och han är därför inte blind för kopplingen mellan romantiken och nazismen. Han är ingen svärmare. Klemperer uppfattar heller inte sin judendom som annat än ett öde han plötsligt blivit medveten om, och hans kritik av Theodor Herzl och sionismen går så långt som till en jämförelse med Hitler. Många av Klemperers resultat, och i synnerhet den outvecklade teori vars konturer man kan ana, kan ifrågasättas. Men efter läsningen dröjer bilden kvar av en kritisk och illusionslös humanist, och en inspiration för alla som intresserar sig för relationen mellan språk och demokrati.