Lägesrapport

Som jag säkert har ropat ut till den lilla värld som kan tänkas läsa den här bloggen, har jag blivit antagen som doktorand i litteraturvetenskap. Så jävla bra. För någon månad sen grubblade jag mig förtvivlad över hur jag skulle snickra ihop en utbildning och få ett jobb. CSN-resurserna sinade och jag skulle säkert behöva plugga två-tre år till för att bli gymnasielärare (vilket jag inte ens hade lust till). Lösningen skulle vara att bita ihop och knoga mig fram med halvtidsjobb inom vården och tråkiga kurser. Saker och ting såg inte bra ut, men jag lyckades ändå uppamma lite entusiasm inför att läsa franska och bli språklärare. Så fick jag ett brev med beskedet att jag blivit föreslagen som doktorand. Jag sprang ut i det yrande snövädret, började genast röka igen och var vaken i 24 timmar i en anspänning jag trodde skulle skaka livet ur mig. I och med att det formella beslutet återstod visste jag inte vad jag skulle göra, och bitvis önskade jag att jag aldrig blivit antagen, så att jag skulle slippa hoppas och frukta det värsta. Men nu verkar det avgjort: i tisdags var jag och träffade de potentiella handledarna och diskuterade mitt ämne. Det blir en fortsättning på min magisteruppsats, och kommer alltså att handla om genre och naturuppfattning i den deskriptiva landskapsdikten. Jasg har känslan av att det fortfarande finns en hel del att kika på, och att vissa perspektiv kan göra de här texterna intressantare än vad de verkar.

Jag tänker inte skylta med någon falsk blygsamhet. Jag tycker helt enkelt att jag förtjänat platsen. Huruvida mitt arbete var så mycket bättre än de andra sökandes kan jag inte ta ställning till, det enda jag vet är att jag lagt ner mycket tid på att bli bättre på mitt ämne. Ur en synvinkel har det kanske kostat en del i försakelser, även om saker och ting är mer komplicerade än vad den enkla polariseringen av "plugg" och "fritid" ger intryck av. Redan det faktum att man inte tänker på det sättet tror jag är avgörande. Man träffar många som pratar om att de vill doktorera, men som likväl tycker att man är konstig om man stannar på rummet och läser Moby Dick medan de tycker synd om sig själva i egenskap av fattiga studenter, lyssnar "ironiskt" på dålig musik och spelar TV-spel. Livet är ganska rättvist, kan man tycka ibland.

Jag fick gå hem med någon i lördags. Usch vad jag behövde det. Jag har omständigheterna till trots varit rätt nere i några veckor, men det är bortblåst nu (ett tag i alla fall). Utan att jag yttrat ett ord om det kunde min kompis höra en förändring i min röst och med kuslig precision gissa sig till den bakomliggande orsaken. Biologi ska inte underskattas, även om det säkerligen finns mer inspirerande världsåskådningar.

I onsdags åt jag ostron för första gången. Det var spännande och faktiskt ganska gott. Särskilt konsistensen var en positiv överraskning. Jag ingår numera i ett matlag med två andra studenter, vilka båda har lite annorlunda smak än mig. Enligt matlagets självutnämnde ostronexpert skulle jag låta ostronen stå framme ett tag tills de började "gäspa", då skulle de vara lättare att öppna. Varför är ett uttryck som "gäspa" om ostron ett slags självmedvetet tecken på världsvanhet? Liknande exempel kunde nämnas. I vilket fall som helst en förbannat lyxig middag med ostron och champagne och en passande avslutning på en trevlig termin. Huvudrätt: kalvhjärpar, potatispuré, haricots verts och rårörda lingon.

Igår när jag låste upp min cykel ställde en tjej in sin i stället, medan hon nynnade på vad jag uppfattade som opera. "Är det Trollflöjten?" frågade jag i ett patetiskt försök att skapa kontakt (jag hade ingen aning om vilken trudelutt det var). -"Nej, Messias. Händel." Hon försvann in i huset och trots att jag skämdes lite över mina bristfälliga kunskaper i barockmusik kände jag mig upplyft av situationen. Sånt där händer ibland i Lund och jag kan inte annat än tycka att det är lysande. Jag minns när jag hörde en alkis med röd näsa och träningsoveralljacka stå och diskutera Plinius den yngres brev, och de eventuella vittnesmål om reinkarnation som där står att finna.

Såg storfilmatiseringen av Köpmannen i Venedig (2004) igår. Jag gillade Al Pacinos nedtonade spel, som t om i de retoriska glansnumren bibehöll ett intryck av Shylocks skröplighet, en känsla av förtvivlan där patos inte är helt kongenialt med det yttrade utan bara dess bakomliggande, mer dunkla kraft. Det gick väl ihop med filmens tematik om lag och passion, ord och bakomliggande motivering. Tjusigt. Jeremy Irons var även bra som Antonio. I sin omänskliga magerhet påminde han en hel del om Kristus på Grünewalds Isenheimaltare och man såg genast vem som skulle agerat i passionshistorien. Kostymfilm är en av de passioner jag är minst stolt över, om någon undrar.

Eftersom jag är så otroligt down-to-date (eller vad motsatsen till up-to-date nu kan tänkas heta) har jag ingen koll på de bästa böckerna av år 2008. Kanske kan jag istället lista saker jag läst som jag tyckt varit intressant eller som gett mig fina upplevelser. Jag kan redan från början påpeka att det har varit ett magert läsår, i boktitlar räknat. Varför vet jag inte riktigt, jag har svårt att se ett system. Under året då jag jobbade heltid klämde jag 120 böcker; det här året då jag pluggat, jobbat halvtid och möjligen haft en aning mer "fri" tid, ser jag ut att hamna på ca 90. Nu spelar kvantitet ingen större roll; t ex var det ett medvetet beslut att mellan början av Juni och slutet av Augusti ingenting annat läsa än Proust. Och det var banne mig värt det. Alla andra böcker skulle vara löjliga att ställa upp bredvid På spaning i en tio-i-topp-lista, så jag skiter i det. I efterhand känns det nästan som om ett liv utan Proust vore på något märkligt sätt halvt, ungefär som att man efter att ha läst honom fått träffa de adoptivföräldrar man alltid undrat vilka de var, eller något i den stilen. Jag skulle inte säga att det vore boken att ta med till en öde ö; många av hans iakttagelser om människans natur väntar jag fortfarande på att få verifierade eller förkastade, och för det behövs ett socialt liv. Och om någon bok lär en att leva är det nog Prousts.