Dags för en uppdatering. Jag har genomgått det stålbad som den första säsongen som uppdragssökande disputerad verkar innebära, och går nu in i en något lugnare fas, åtminstone vad gäller deadlines. Problemet ett tag framöver kommer snarare att vara att det inte finns något att söka, samtidigt som sparpengarna sakta tar slut...
Varje ny fas i det akademiska har inneburit att jag famlar i blindo och försöker hitta en rytm. Det är svårt att på förhand veta om ens uppskattningar av vad man hinner med är oambitiöst låga eller orealistiskt höga. Och vanligtvis finns det bara ett sätt att ta reda på det. Tyvärr (?) tenderar sådana prövningsfaser också att höja snittet för vad man kan prestera, med resultatet att kalkylen blir nästan lika osäker nästa gång. Till detta kommer misstanken att ribban höjts oåterkalleligen och att det alltid kommer att vara så här. Det är åtminstone vad de äldre säger och det finns ingen anledning att tro att de ljuger - inte ens när vissa av dem säger att de aldrig skulle ha disputerat om de visste hur jobbigt det skulle bli efteråt. Men jag tror mig i alla fall kunna säga att min strategi hittills - att skjuta på allt som rör sig - kunde ha balanserats av lite mer fokus på enskilda uppgifter. Jag har hunnit med en hel del ansökningar, presentationer, ja till och med skrivit en text som ska tryckas, men känner att det mesta blivit halvdant. Framför allt tror jag att jag rest för mycket: en katastrofal resa till Seattle (försvunnet bagage, inga kontaktlinser, usel presentation); en behaglig men intensiv resa till Genève (trevliga eventuella framtida projektdeltagare, strålande väder, visning av Rousseaus och Voltaires manuskript samt den senares nattmössa); en presentation i Uppsala (två timmars sömn natten innan, framförandet därefter). Förhoppningsvis kommer det under resten av terminen och under sommaren att finnas tid att läsa och skriva ordentligt, även på den här bloggen (men stryk i så fall "ordentligt").
Jag har för övrigt bestämt mig för att flytta hela innehållet till en ny blogg (daligoandlighet.blogspot.se) - den förra adressen, som tillkom mest på prov, är lite förvirrande med sin kombination av ett smeknamn som nästan ingen kallar mig längre och ordet för själva mediet på amerikanska. Att snygga till det hela vore också önskvärt, men med tanke på min bristande formkänsla och (nära förbundet) min spontana aversion mot att hålla på med linjer och färger, är det kanske för mycket att hoppas på. En rensning i arkivet vore kanske också önskvärt - med tanke på att jag hållit igång den här bloggen sedan 2007. Inte så pjåkigt för någon som rutinmässigt avfärdas som teknikfientlig bakåtsträvare. Hursomhelst önskar jag alla ni två-tre läsare välkomna till:
daligoandlighet.blogspot.se
Monday, April 20, 2015
Thursday, March 19, 2015
Det uppenbara
Jasenko Selimovic skriver idag i DN, i en lite svepande text men med vissa poänger:
"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."
Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.
Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.
Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.
Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.
"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."
Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.
Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.
Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.
Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.
Friday, March 13, 2015
Le style c'est la pensée même
Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken On Literary Worlds , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes Anatomy of Criticism. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.
Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet, borde vara relevant att diskutera.
Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.
Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av Marshall Brown, vilka Hayot inte verkar känna till).
Thursday, January 1, 2015
Några reflektioner om särskrivning
Jag har suttit och rättat studenters tentor och tittade samtidigt (nåja, inte bokstavligen) på SVT Debatt, där nu särskrivning var en av de frågor som diskuterades. Stig Larsson mot. Alla andra för, eller i alla fall mot att någon skulle ha mage att hacka på människor som särskriver. Naturligtvis kom en språkprofessor med sin försäkran om att allt flyter och påpekade att även Bellman har gjort sig skyldig till en del särskrivningar. Och hur kan man vilja hacka på ungdomarna? Idel klichéer yttrades (Stig Larsson tyvärr ej undantagen). Jag kan inte göra mycket mer än att visa hur jag tänker, eller kanske snarare känner, i denna uttjatade fråga.
Först min personliga upplevelse: jag ryser när jag ser en särskrivning, ungefär som när man hör någon spela falskt. Den musikaliska liknelsen är mer adekvat än någonsin i det här sammanhanget. Ett sammanskrivet ord upplever jag som en meningsenhet med en inneboende rytm: i regel utgör de svenska sådana också en rytmisk enhet av betonad stavelse + ett antal obetonade + bibetoning. ("Ä'cklig spri't" har till följd av svenskans satsmelodi en annan "rytm" än "ä'ttikspri't", även om denna rytm är subtil och undgår metrikens grova binära system av betonad-obetonad). Jag upplever någonting liknande vad gäller interpunktion, t ex när vad som uppenbart utgör en frågesats inte följs av ett frågetecken, eller när ett komma inte placerats på ett sådant sätt att pauseringen följer tankens rytm. Särskrivning skapar en rytmisk paus utan motsvarighet i hur jag "hör" ordet inom mig när jag läser eller skriver. Denna personliga upplevelse kan göra tentarättning till ännu mer av en prövning än det redan är, om inte annat för att det krävs en enorm ansträngning av mig för att kunna se eventuellt vettiga tankar bakom en bristande språklig drapering. Jag vet inte vad jag ska göra av den här upplevelsen riktigt.
Jag vet heller inte om och hur man ska argumentera i den här frågan. Att kommunikationen svenskarna emellan skulle kollapsa om folk skrev isär som de ville är ett löjligt påstående. (Det påminner om när den nye ägare till en strandvilla ville hindra folk att gå på den tidigare allmänna stigen längs med vattnet, med argumentet att han bekymrade sig om de promenerandes välfärd: på den gamla, steniga vägen kunde ju någon ramla och slå sig...) Men å andra sidan kunde man, om språk bara handlade om att göra sig förstådd, tänka sig andra områden av språket att reformera. Varför ska vi t ex ha så många synonymer, var och en med en särskild kombination av vokaler och konsonanter, rytmisk potential, relationer till olika andra språk, olika stilnivå, olika funktion av att markera sociolekt? Förenkla! De flesta skulle väl svara att en sådan reform skulle göra språket fattigare. Något liknande är vad jag upplever i fråga om särskrivningar: att svenskan förlorar något av sin uttrycksfullhet. Men det går i och för sig att säga om nästan varje förändring som drabbar språket.
Vill jag fortfarande argumentera skulle jag behöva göra det utifrån en punkt där det inte finns några nyttoargument alls, utan bara estetiska. Jag tänker ungefär som så: vissa människor känner med språket, upplever världen genom språket. 10% av befolkningen är en generös uppskattning, än mer generöst vore det att tänka sig denna summa som mer än marginellt föränderlig i ett historiskt perspektiv. För dem kan inte särskrivningar vara en helt likgiltig fråga, och om dessa människor återfinns bland dess försvarare är det i så fall resultatet av en självövervinnelse, där intellektuell insikt tillåtits besegra språklig instinkt. En människa som skriver bra ägnar sig inte åt särskrivning. Inte för att detta "att skriva väl" bestäms genom en sorts kriarättning där det blir bockar i kanten och där högsta betyg nås genom att inte göra några fel, utan därför att en sådan varelse med nödvändighet behärskar skriftspråket som en violinist behärskar fiolen. Att en sådan människa skulle låta bli att utnyttja sammanskrivningens potential är ungefär lika sannolikt som att någon som skrev på franska skulle bortse från potentialen hos stumma "e" eller att någon som skrev i ett syntetiskt språk med friare ordställning skulle försitta möjligheten till effektiva och meningsframhävande inversioner. För någon som skriver bra måste särskrivning med nödvändighet innebära ett underutnyttjande av språkets resurser. Stig Larsson, som är författare, hör givetvis till de esteter som reagerar instinktivt på särskrivningar. Kanske är det därför hans argumentation i frågan blir så svag.
I debatten dök det också upp en kille som undervisade ungdomar i rap, och som ville framhålla deras kreativitet, att man inte borde racka ner på de unga etc. Jag kan hålla med om mycket om det som sades, och jag skulle skriva under på påståendet att något av den mest kreativa språkanvändningen idag finns just i hiphopen. Jag är inte heller helt främmande för en viss populistisk kollektivism vad gäller språket, den "anonyma kreativiteten" i dialekter, slangspråk och så vidare. Men det är viktigt att tänka på skillnaden mellan muntligt och skriftligt. Om det finns en repressiv normalisering idag, ska den nog hellre sökas i talspråket, där hyperkorrekthet är mycket vanligare och har en långt mer destruktiv inverkan. Om målet var att låta språkets kreativitet utvecklas på egen hand, vore det bättre att sträva efter mångfald vad gäller nyhetsuppläsares dialekter och liknande: det är inte kravet att skriva samman som stryper språklig kreativitet, det är den medialiserade rikssvenskan. Skillnaden är att skriftspråk med nödvändighet är normaliserande på ett sätt som talspråket inte är. Det är också det som vållar så många problem och ställer oss inför en falsk uppdelning mellan "kreativt" spontant tal och en skrift som bara framstår som en uppsättning förtryckande "regler". Det är nog så situationen ter sig för någon som inte har så lätt för skriftspråket, men så ser det inte ut för de andra, och absolut inte för ovan nämnda 10%. Kanske handlar den här frågan (liksom mycket av diskussionen om skolan) om vilka man ska lyssna på - de som tycker om denna typ av kunskap och färdigheter eller de som inte tycker om dem.
För någon som tycker om att läsa och skriva är inte skrift och tal helt oberoende av varandra. Min typiska reaktion på särskrivningar innebär att jag famlar efter auditiva metaforer: "hör han inte att det här låter hackigt?". Hos studenter reagerar jag på diskrepansen mellan deras ofta kreativa talspråk och deras stapplande och omusikaliska skriftspråk. Ett mål för någon som undervisar i att skriva måste vara att få folk att se att de till stor del redan äger språket, i sitt tal, och att få dem att använda samma kraft då de sitter framför tangentbordet. På samma sätt som vi i talspråket arbetar med rytm, betoningar och melodi för att kommunicera, har skriftspråket ett förråd av resurser som kan göra det levande. Skillnaden i talad rytm mellan "ä'cklig spri't" och "ä'ttikspri't" blir synlig i skriftspråket genom sammanskrivningen. Det kan se ut som en paradox: genom skriftens och de grammatiska reglernas trångföring kommer vi ut på andra sidan i något som liknar talspråkets kraft. Eller mer precist uttryckt: vi når ett tillstånd där analoga (men inte identiska) effekter återskapas inifrån ett helt nytt system (ungefär som relationen mellan två nationalspråk). Men det här är nog bara övertygande för de som tillhör nämnda 10% och som uppskattar den typen av hallucinationer.
Slutligen ett pedagogiskt argument. Detta var inte den vinkel jag ville använda mig av, men jag tycker att det är värt att nämna. Det är lätt att tänka sig vissa språkliga drag som enklare och mer naturliga än andra. Övergången från starkt syntetiskt (kasusbaserat) klassiskt latin till vulgärlatinets analytiska riktning (ökad betydelse av prepositioner och ordföljd) tycks i alla fall mig som en naturlig utveckling. Den klassiska arabiskan har genomgått en liknande process. Har vi att göra med något liknande vad gäller särskrivningar? Är särskrivning helt enkelt mer "logisk", då det rör sig om skilda delar som enklast betraktas för sig? Kanske skulle kognitionsvetare kunna berätta något om hur vi uppfattar skilda meningsenheter i skrift och på så vis bevisa särskrivningens naturlighet och större enkelhet. Men om enkelhet ska vara kriteriet måste det framhållas att sammanskrivningen inte alls är komplicerad. Förutom finliret kring när det ska fogas in ett -s och när slutvokaler ska bytas ut ("vara" blir t ex "varu" i "varulager"), vilka kan vara knepiga för de som har svenska som andraspråk, är ju regeln så enkel som möjligt: skriv alltid ihop. På engelska tvekar jag emellanåt, eftersom vissa specifika ord utgör undantag till kvasiregeln att man aldrig ska skriva samman. Avvikelserna på engelska är dessutom ett irrationellt resultat av att vissa sammansättningar av ord helgats genom bruket: det finns ingen formell anledning till varför "countryside" ska vara ett ord, men "stock broker" två. I motsats till detta är den svenska regeln, att sammanhörande ord sätts samman så länge det inte rör sig om ett adjektivattribut ("sjukgymnast" och "sjuk gymnast"), tämligen "logisk". Att förklara detta för en gymnasieklass borde knappast kräva mer än en timme ur kursen svenska A. Men grundfrågan kvarstår, och den har inget enkelt svar: vilka ska vi lyssna på?
Först min personliga upplevelse: jag ryser när jag ser en särskrivning, ungefär som när man hör någon spela falskt. Den musikaliska liknelsen är mer adekvat än någonsin i det här sammanhanget. Ett sammanskrivet ord upplever jag som en meningsenhet med en inneboende rytm: i regel utgör de svenska sådana också en rytmisk enhet av betonad stavelse + ett antal obetonade + bibetoning. ("Ä'cklig spri't" har till följd av svenskans satsmelodi en annan "rytm" än "ä'ttikspri't", även om denna rytm är subtil och undgår metrikens grova binära system av betonad-obetonad). Jag upplever någonting liknande vad gäller interpunktion, t ex när vad som uppenbart utgör en frågesats inte följs av ett frågetecken, eller när ett komma inte placerats på ett sådant sätt att pauseringen följer tankens rytm. Särskrivning skapar en rytmisk paus utan motsvarighet i hur jag "hör" ordet inom mig när jag läser eller skriver. Denna personliga upplevelse kan göra tentarättning till ännu mer av en prövning än det redan är, om inte annat för att det krävs en enorm ansträngning av mig för att kunna se eventuellt vettiga tankar bakom en bristande språklig drapering. Jag vet inte vad jag ska göra av den här upplevelsen riktigt.
Jag vet heller inte om och hur man ska argumentera i den här frågan. Att kommunikationen svenskarna emellan skulle kollapsa om folk skrev isär som de ville är ett löjligt påstående. (Det påminner om när den nye ägare till en strandvilla ville hindra folk att gå på den tidigare allmänna stigen längs med vattnet, med argumentet att han bekymrade sig om de promenerandes välfärd: på den gamla, steniga vägen kunde ju någon ramla och slå sig...) Men å andra sidan kunde man, om språk bara handlade om att göra sig förstådd, tänka sig andra områden av språket att reformera. Varför ska vi t ex ha så många synonymer, var och en med en särskild kombination av vokaler och konsonanter, rytmisk potential, relationer till olika andra språk, olika stilnivå, olika funktion av att markera sociolekt? Förenkla! De flesta skulle väl svara att en sådan reform skulle göra språket fattigare. Något liknande är vad jag upplever i fråga om särskrivningar: att svenskan förlorar något av sin uttrycksfullhet. Men det går i och för sig att säga om nästan varje förändring som drabbar språket.
Vill jag fortfarande argumentera skulle jag behöva göra det utifrån en punkt där det inte finns några nyttoargument alls, utan bara estetiska. Jag tänker ungefär som så: vissa människor känner med språket, upplever världen genom språket. 10% av befolkningen är en generös uppskattning, än mer generöst vore det att tänka sig denna summa som mer än marginellt föränderlig i ett historiskt perspektiv. För dem kan inte särskrivningar vara en helt likgiltig fråga, och om dessa människor återfinns bland dess försvarare är det i så fall resultatet av en självövervinnelse, där intellektuell insikt tillåtits besegra språklig instinkt. En människa som skriver bra ägnar sig inte åt särskrivning. Inte för att detta "att skriva väl" bestäms genom en sorts kriarättning där det blir bockar i kanten och där högsta betyg nås genom att inte göra några fel, utan därför att en sådan varelse med nödvändighet behärskar skriftspråket som en violinist behärskar fiolen. Att en sådan människa skulle låta bli att utnyttja sammanskrivningens potential är ungefär lika sannolikt som att någon som skrev på franska skulle bortse från potentialen hos stumma "e" eller att någon som skrev i ett syntetiskt språk med friare ordställning skulle försitta möjligheten till effektiva och meningsframhävande inversioner. För någon som skriver bra måste särskrivning med nödvändighet innebära ett underutnyttjande av språkets resurser. Stig Larsson, som är författare, hör givetvis till de esteter som reagerar instinktivt på särskrivningar. Kanske är det därför hans argumentation i frågan blir så svag.
I debatten dök det också upp en kille som undervisade ungdomar i rap, och som ville framhålla deras kreativitet, att man inte borde racka ner på de unga etc. Jag kan hålla med om mycket om det som sades, och jag skulle skriva under på påståendet att något av den mest kreativa språkanvändningen idag finns just i hiphopen. Jag är inte heller helt främmande för en viss populistisk kollektivism vad gäller språket, den "anonyma kreativiteten" i dialekter, slangspråk och så vidare. Men det är viktigt att tänka på skillnaden mellan muntligt och skriftligt. Om det finns en repressiv normalisering idag, ska den nog hellre sökas i talspråket, där hyperkorrekthet är mycket vanligare och har en långt mer destruktiv inverkan. Om målet var att låta språkets kreativitet utvecklas på egen hand, vore det bättre att sträva efter mångfald vad gäller nyhetsuppläsares dialekter och liknande: det är inte kravet att skriva samman som stryper språklig kreativitet, det är den medialiserade rikssvenskan. Skillnaden är att skriftspråk med nödvändighet är normaliserande på ett sätt som talspråket inte är. Det är också det som vållar så många problem och ställer oss inför en falsk uppdelning mellan "kreativt" spontant tal och en skrift som bara framstår som en uppsättning förtryckande "regler". Det är nog så situationen ter sig för någon som inte har så lätt för skriftspråket, men så ser det inte ut för de andra, och absolut inte för ovan nämnda 10%. Kanske handlar den här frågan (liksom mycket av diskussionen om skolan) om vilka man ska lyssna på - de som tycker om denna typ av kunskap och färdigheter eller de som inte tycker om dem.
För någon som tycker om att läsa och skriva är inte skrift och tal helt oberoende av varandra. Min typiska reaktion på särskrivningar innebär att jag famlar efter auditiva metaforer: "hör han inte att det här låter hackigt?". Hos studenter reagerar jag på diskrepansen mellan deras ofta kreativa talspråk och deras stapplande och omusikaliska skriftspråk. Ett mål för någon som undervisar i att skriva måste vara att få folk att se att de till stor del redan äger språket, i sitt tal, och att få dem att använda samma kraft då de sitter framför tangentbordet. På samma sätt som vi i talspråket arbetar med rytm, betoningar och melodi för att kommunicera, har skriftspråket ett förråd av resurser som kan göra det levande. Skillnaden i talad rytm mellan "ä'cklig spri't" och "ä'ttikspri't" blir synlig i skriftspråket genom sammanskrivningen. Det kan se ut som en paradox: genom skriftens och de grammatiska reglernas trångföring kommer vi ut på andra sidan i något som liknar talspråkets kraft. Eller mer precist uttryckt: vi når ett tillstånd där analoga (men inte identiska) effekter återskapas inifrån ett helt nytt system (ungefär som relationen mellan två nationalspråk). Men det här är nog bara övertygande för de som tillhör nämnda 10% och som uppskattar den typen av hallucinationer.
Slutligen ett pedagogiskt argument. Detta var inte den vinkel jag ville använda mig av, men jag tycker att det är värt att nämna. Det är lätt att tänka sig vissa språkliga drag som enklare och mer naturliga än andra. Övergången från starkt syntetiskt (kasusbaserat) klassiskt latin till vulgärlatinets analytiska riktning (ökad betydelse av prepositioner och ordföljd) tycks i alla fall mig som en naturlig utveckling. Den klassiska arabiskan har genomgått en liknande process. Har vi att göra med något liknande vad gäller särskrivningar? Är särskrivning helt enkelt mer "logisk", då det rör sig om skilda delar som enklast betraktas för sig? Kanske skulle kognitionsvetare kunna berätta något om hur vi uppfattar skilda meningsenheter i skrift och på så vis bevisa särskrivningens naturlighet och större enkelhet. Men om enkelhet ska vara kriteriet måste det framhållas att sammanskrivningen inte alls är komplicerad. Förutom finliret kring när det ska fogas in ett -s och när slutvokaler ska bytas ut ("vara" blir t ex "varu" i "varulager"), vilka kan vara knepiga för de som har svenska som andraspråk, är ju regeln så enkel som möjligt: skriv alltid ihop. På engelska tvekar jag emellanåt, eftersom vissa specifika ord utgör undantag till kvasiregeln att man aldrig ska skriva samman. Avvikelserna på engelska är dessutom ett irrationellt resultat av att vissa sammansättningar av ord helgats genom bruket: det finns ingen formell anledning till varför "countryside" ska vara ett ord, men "stock broker" två. I motsats till detta är den svenska regeln, att sammanhörande ord sätts samman så länge det inte rör sig om ett adjektivattribut ("sjukgymnast" och "sjuk gymnast"), tämligen "logisk". Att förklara detta för en gymnasieklass borde knappast kräva mer än en timme ur kursen svenska A. Men grundfrågan kvarstår, och den har inget enkelt svar: vilka ska vi lyssna på?
Subscribe to:
Posts (Atom)
