Nugae

Jag har drabbats av en irriterande förkylning som inte tycks vilja ta steget över i min årliga feber och rena mig. Irriterande, eftersom jag då hade haft en legitim ursäkt för att ligga till sängs istället för att sitta framför datorn (den moderna motsvarigheten till galärslavens bänk) och försöka få ur mig ett avhandlingsavsnitt innan den 12/10. Det är knappast fysiskt omöjligt, men de återkommande revisionerna (läs: kriserna), känslan av att vara dum i huvudet, pendlingarna mellan övertygelsen att man gör något viktigt och misstanken att man bluffar, inför sig själv och inför forskarsamhället, självförtroendets in- och deflationer - allt detta behöver jag fullkomlig hälsa i övrigt för att hantera på ett bra sätt.
Allt det här är naturligtvis helt ointressant, och, misstänker jag, bara ett sätt att sysselsätta mig med något annat än ett avsnitt som inte riktigt vill skriva sig själv. Ska jag berätta om glädjeämnen istället? Man tänker sig rent spontant att det vore mer underhållande. Hmm...vad gläds jag åt då?

Jo, det långt ifrån fullständiga men mycket lovande Svenskt översättarlexikon. Haken är att de hittills färdiga artiklarna oftast handlar om kända översättare, eller om sådana som också var författare, så det kan vara svårt att få svar på de frågor man skulle behöva ett sådant lexikon till. Jag är t ex väldigt nyfiken på vem denne Carl Kullberg var, som två gånger vann pris för sina översättningar (av Tassos Det befriade Jerusalem och Ariostos Orlando furioso - den senare den enda översättning vi har på svenska). Ingenting finns att läsa om honom, och ingen annanstans heller. Men i bästa fall lyckas artiklarna ge sina föremål en plats i den svenska litteraturhistorien, förse dem med ett ansikte och ibland komma in på intressanta resonemang om översättningars tidsfärg (som när Jan Stolpe påpekar att Lagerlöfs Homeros tillhör den svenska nittiotalismen, t ex).

Som godnattläsning har jag för tillfället James Boswells Londondagbok för åren 1762-63. Jag har svårt att avgöra om jag tycker att boken är fängslande för att den känns tidsenlig, eller för att den inte alls är det. Det roliga tror jag är hur han blandar ihop en massa kategorier som för en senare samhällsvarelse inte tillåts existera samtidigt i ett medvetande - eller så är det för att hjulet har gått runt ett varv och vårt samhälle har större likheter med 1700-talets London än med 1800-talets. Den som har lust att skriva en konsumtionens psykopatologi kunde gärna börja här - det har rimligtvis gjorts redan av x antal nyhistoricister. Den totala avsaknaden av introspektion, eller åtminstone ifrågasättande, parat med den minutiösa uppräkningen av oviktigheter gör Boswell till en person som är intressant just genom att egentligen inte alls vara det.

Vidare håller jag med Jonas Thentes påpekande om den märkliga brist på insikt i arbetsdelningens välsignelser mellan dem som faktiskt kan IT och dem som tror att de måste förnya sig. Teknologi skulle aldrig vara farlig utan sitt supplement av mänsklig dårskap.

Reflektion: att syssla med en blogg är som att sälja knark. När du är aktiv får du oväntat många kunder och har plötsligt en massa utbyte med folk från andra sidan stan du som aldrig sett innan, men blir du tom under en lång period är du snart bortglömd. Sedan krävs det aggressiv marknadsföring för att bli ihågkommen.

Skriv där du står?

Jag vill minnas att ett av de "provokativa utspel" från en av ledarna på sommarens teoriläger gällde förhållandet mellan de konstnärliga utbildningarna (creative writing) och de akademiska (litteraturhistoria). För denne något konspiratoriskt lagde professor var det ett sätt att ta makten från det "farliga" i litteraturteorin och litteraturhistorian. Det är sant att konstnärliga utbildningar kan gå samman med det allmänna kundtänkandet på ett enklare sätt än en kurs i litteraturvetenskap, åtminstone pekar förhållandet mellan söktryck och förväntningen att kunna tjäna pengar på sin examen i den riktningen.
Och själv vill jag gärna slå ett slag för läsningen i motsats till skrivandet, eller åtminstone anmäla min skepsis mot att det senare lärs ut skilt från det förra. Ganska ofta får jag intrycket att alla vill bli författare men ingen vill läsa böcker, ungefär som att alla vill komma till himlen men ingen vill dö. Om det är en behaglig tillvaro som "fri skriftställare" som hägrar hänvisar jag som avskräckande exempel till Svensk bokhandels senaste undersökning av författares försörjning. Som föredöme hänvisar jag till Borges, som sade sig vara mer stolt över de böcker han läst än de han skrivit.
Mitt resonemang bygger naturligtvis på premissen att det finns en sådan sak som "kunskap om litteratur", mer eller mindre identisk med faktakunskap om, och estetisk erfarenhet av, en räcka viktiga verk och deras kontexter. Till och med den fullt rimliga manövern att demaskera det här litteraturbegreppet med hänvisning till dess historiskt skiftande avgränsning gentemot andra diskurser, värdehierakiernas medbrottslighet i förtryckets oändliga historia, osv. bygger just på en informerad och reflekterande hållning till det här godtyckligt bestämda föremålet. Föremålet måste visserligen ständigt uppfinnas på nytt, men det rör sig om en omorganisering av till större delen redan kända komponenter snarare än ett skapande ur intet. Kanske är det det här slöa tankemönstret, där originalitet tänks som resultatet av spontan, ofördärvad natur (ett tankemönster besläktad med vår kvardröjande föreställning om konstnären som bohemiskt fri ande) som ställer till det.
Den lärda och briljanta Elif Batuman har skrivit en smart och polemisk text om det här, apropå en ny bok om Creative writing-programmen och deras påverkan på den amerikanska litteraturen. På flera punkter kan hon dokumentera en frapperande okunskap om litterära teknikers historia, som nog ska ses i samband med mantran som ‘find your voice’ och ‘write what you know’. Hennes slutsatser tycks mig rimliga: "It might not be true that you have to ‘know the rules before you can break them’, but knowing the rules can save you from certain pitfalls, like thinking you’re being revolutionary when you aren’t"; "Not knowing something is one way to be independent of it – but knowing lots of things is a better way and makes you more independent." Hon förlorar sig delvis i kulturkritiskt kåseri med hänvisningar till Stuff white people like, och en del av slutsatserna är lite för enkla, men det är på det hela en mycket läsvärd text. Och "kärlek till litteraturen" (eller vad man nu ska kalla det) förblir nog det rimligaste sättet att urskulda sig om man bestämmer sig för att skriva.

Allmän adiafora XI

Den gigantiska uppdatering där jag summerar sommaren, och som ni myriader därute väntar på andlöst, tycks inte komma. Anledningen är att det är en mycket tråkig genre. Jag vet vad som hänt och behöver inte dubblera det med bokstäver. Hur länge sen var det egentligen jag skrev ett sådant inlägg? Och hur många gånger har jag inte inlett en uppdatering med brasklappar av det här slaget? Vad säger det om bloggformatet, eller kanske snarare min föreställning om hur en blogg borde se ut?
En som tröttnat på att blogga är Malte Persson, som nu säger farväl till Errata. Lite synd, eftersom inläggen när de väl kom oftast innehöll något av värde och vett. Men om det ger honom tid att snabbare färdigställa Underjorden, hans aviserade sonettsamling om Stockholms tunnelbana, vore jag den siste att gnissla.

Istället kommer här några anteckningar som skulle postats tidigare men som av någon anledning blivit liggande. Som ni förstår är dessa inte alls representativa för det liv jag lever nu, ja rentav falska - t ex har granen som omnämns i anteckningen från den 23/4 sågats ner under sommaren.

Må 31/5 kl. 08.30: Som vanligt hade jag sovit med köksfönstret öppet, och som så ofta på sistone hade jag sovit dåligt och hade svårt för att komma igång på morgonen. I mitt halvvakna tillstånd fyllde jag en skål med yoghurt och skulle hälla på müsli. Bland havreflingorna och russinen som tumlade ner genom luften fanns en fjäril som halvvägs i luften tycktes väckas till liv, vände på sig och med samma plötsliga knyck som ett pappersplan fann rätt köl och flög iväg. Först nu på kvällen kommer jag ihåg händelsen (eller var det inbillning?), hade inte ägnat den en tanke under hela dagen.

Lö 28/5 kl. 03.20: Av någon mystisk anledning fick jag Rilke-svaret på frågan om vad meningen med naturen är, när jag svamplade på fyllan och kastade ut frågor om ditt och datt. Personen hade aldrig läst Duinoelegierna, vilket gör det hela väldigt intressant, då det drastiskt minskar oddsen för just det svaret (innan man läst Rilke känns det inte rimligt att tänka så, men sen känns det liksom naturligt). ”Jag tror att det är för att vi ska se det.” sa han om ett träd, som svar på min fråga. Det vill säga:

…Und diese, von Hingang

lebenden Dinge verstehn, dass du sie rühmst; vergänglich,

traun sie ein Rettendes uns, den Vergänglischten, zu.

Wollen, wir sollen sie ganz im unsichtbarn Herzen verwandeln

in – o, unendlich – in uns! Wer wir am Ende auch seien.

Erde, ist es nicht dies, was du willst, unsichtbar

in uns erstehn? Ist es dein Traum nicht,

einmal unsichtbar zu sein? - Erde! Unsichtbar!

Was, wenn Verwandlung nicht, ist dein trängendes Auftrag?

Vilket vill säga:

…Och dessa ting, som lever

utav förgängligt, vet att du prisar dem; förgängliga

ser de en räddning i oss, oss de mest förgängliga.

Vill att vi helt ska förvandla dem i det osynliga hjärtat -

O oändligt – i oss! Vilka till slut vi än är.

Jord, är det inte detta du vill: osynlig

uppstå i oss? – Är det inte din

dröm att en gång bli osynlig? – Jord! osynlig!

Vad, om inte förvandling, är ditt tvingande uppdrag? (övers. Erik Lindegren)

Jag har läst Duinoelegierna varje vår sedan några år tillbaka (vilket jag sedan fått höra att Lars Norén också gör), men det har av oklara anledningar (förträngning? dödsdrift?) inte blivit av i år. Möjligen har det påverkat mig, överlämnat mig till ”blodets flodgud” och berövat mig ”öppenheten som präglar djuransiktet”. I brist på Rilkes enkla och förnuftiga svar på mina frågor har jag letat efter svåra och dåraktiga lösningar. Nu kan jag tolka den här våren retrospektivt som om det handlade om ett helt liv:

Ja, die Frühlinge brauchten dich wohl. Es muteten manche

Sterne dir zu, dass du sie spürtest. Es hob

Sich eine Woge heran im Vergangenen, oder

Da du vorüberkamst am geöffneten Fenster,

Gab eine Geige sich hin. Das alles war Auftrag.

Aber bewältigtest du’s? Warst du nicht immer

Noch von Erwartung zerstreut…

Ja dig behövde vårarna väl. Mången stjärna

eggade dig att känna för den. En våg

hävde sig upp i det förgångna, eller

just då du gick förbi det öppnade fönstret,

en violin gav sig hän. Allt detta var uppdrag.

Men var du vuxen det? Var du ej ständigt

förströdd av en väntan….osv.

?/? kl. ?: Odaterad anteckning om namn och ord.

Jag saknar de lite ”bögiga”, anspråksfullt grekiserande namnen från 1800-talets Frankrike: namn som Hippolyte, Anatole, Hyacinthe, Anastase. När ska de komma tillbaka? Tänk dig att ha en son som heter Hyacinthe! Även om de andra pojkarna nog kommer att ge sig på honom kommer han att repa sig, stärkas av det och likt en ohejdbar blomma växa upp till att bli både kvinnors och musers älskling.

Ord jag skulle önska att någon använde om mig, som jag önskar att jag liksom hörde i förbifarten när någonting jag gjort diskuterades (även om chansen att få höra just det ordet [eller ens dess svagare synonymer - har jag någon styrka ligger den knappast där] och i den situation jag målat upp, är försvinnande liten): ackuratess.

Meningslöst ord, och därtill ett jobbigt buzzword inom akademin: excellens. Ordet ”excellens” existerar inte i meningen ”egenskap av att vara jättebra” på svenska; ordet ”excellent” (jättebra) kan sägas existera med nöd och näppe. När hörde du senast någon säga en mening i stil med: ”Hälsa köksan att plumpuddingen var excellent”? Nu kommer någon att invända att det beror på att köksor och deras arbetsgivare knappt finns längre, men det är isåfall ett öde de delar med adjektivet ”excellent”. På engelska finns skillnaden mellan substantiven ”excellence” (egenskap av att vara jättebra) och ”excellency” (fin herre). På svenska finns bara den senare betydelsen (”Ers excellens”) vilket ger ett ofrivilligt komiskt intryck åt de akademiska drömmarna om att excellera (”vara jättebra”) på sitt område. I Sverige dubbas vi inte (som i Storbritannien) till ”Sir” för våra insatser, och risken är mycket liten att (som i Österrike) någon kommer att tilltala en med ”professor” si eller ”doktor” så. Oavsett hur jättebra (”excellent”) man är.

31/4: Jag följde med G, J, H och några till på fest nere i hamnen. Det var i en av de bästa lokalerna, med en massa små skilda rum, två dansgolv, inte alltför pretentiösa människor. Jag hade rentav kunnat tycka att det var spännande, men nu var det inte så. Det fanns ingenting att säga till någon överhuvudtaget. Den enda gången under kvällen jag sken upp var när jag på efterfesten ombads reda ut uppkomsten av benämningarna ”tysk” och ”german”. Det här är perverst! Och bortsett från mina märkliga reaktioner, har man inte åtminstone ett ansvar att försöka liva upp sina medmänniskor? Är inte det incitament nog att vara på ett annat sätt? Lite älskvärd? Kanske är det här ett tecken; jag vågar knappt fundera kring på vad.

5/5 kl. 16.30: På avstånd såg jag en liten pojke som krängde på ett räcke utanför Handelsbanken. Först trodde jag att det var en dvärg, det såg liksom ut så. Sen kom jag att tänka på att om man vore dvärg var det just sådana saker man inte skulle göra, eftersom andra då (på avstånd) skulle kunna tro att man vore en liten pojke. Jag själv hade utan att väcka uppmärksamhet kunnat göra något sådant – det är känt att vuxna regrederar till lekstadiet emellanåt och man skulle säkert betrakta mig som herre över situationen, åtminstone om jag inte var ensam. Vore jag kortväxt däremot, skulle hela min energi gå åt till att bestrida den likhet naturen upprättat mellan mig och barnet, medan jag nu kan utnyttja just den distansen.

25/4 kl. 15.20: Bra poptexter borde se ut ungefär så här (jag parafraserar): ”En kille jobbar med att för slavlön snurra en karusell på ett nöjesfält. Ansträngningen och den låga lönen gör att han blir tunn som ett skelett. Detta uppmärksammas av chefen för nöjesfältets spöktunnel, som ger honom en fet lön för att spela skelett. Han får massor med pengar och mat går upp i vikt igen. Men det får till följd att han sparkas från jobbet som skelett, och tvingas tillbaka till sin gamla uppgift med karusellen.” (The Idle Race, ”Skeleton and the roundabout”). Varför sjunger nästan ingen om sådant?

23/4 kl. 20.30:

…il faut vivre au jour le jour, oublier beaucoup, enfin éponger la vie à mesure qu’elle s’écoule. (Chamfort)

I Becketts version:

Live and clean forget from day to day,

Mop life up as fast as it dribbles away.

Idag var första gången på länge som jag upplevde en i det närmaste helt perfekt dag. Jag sov länge, möjligen lite för länge, och spenderade nästan en timme med tidningen och kaffe. Sedan knattrade jag lite på ett paper om As You Like It, och när jag körde fast stack jag istället och tränade. Eftermiddagen läste jag och skrev, gjorde några fynd, fick ihop en sida till avhandlingen med lekande lätthet, och hann dessutom med att lyssna på ”Spanarna” och lösa korsord. Vidare: åt stekt fläsk och surkål till middag, kikade lite på duvorna som sitter i den oformliga granen utanför fönstret. Dagen förflyter i en märklig blandning av snabbhet och lugn. I min otacksamhet kommer jag inte att minnas ett dugg av allt det här om några veckor, och till råga på allt kommer jag att inbilla mig att det är andra saker jag vill ha.

Fr 23/4 kl. 10.00: Ur DN, om nya djurarter funna på Borneo. Om Niklas Petterson, naturvårdshandläggare på svenska Världsnaturfonden: ”Han har varit där själv ett flertal gånger. Tagit sig fram med hjälp av små flygplan eller med små båtar på de små floderna.” (min kurs.) Vem är han? Nils Karlsson Pyssling? Upptäckte ingen korrekturläsare det stilistiskt vedervärdiga i att låta ett adjektiv upprepas tre gånger i en så kort mening? Den enda gång greppet kan vara tillåtet är när man överger den realistiska prosan för att skapa en primitivt gullig sagostämning i språket genom hypnotisk upprepning, som när man läser för ett barn. Vilket väl är ungefär vad som händer här: jag får en inre bild av liliputernas land.