Dagbok efter Pasolini

Jag har roat mig med att från minnet översätta en dikt av Pasolini, "Diario". Det visade sig givetvis i efterhand att jag mindes en del rader helt fel, men just det faktum att den spökat i huvudet på mig de här dagarna borde på något sätt kvalificera mig för att göra översättningen con amore. Med tanke på mina knappt existerande kunskaper i italienska språket är det väl den typen av mirakel som krävs. Det ska sägas att jag tycker att dikten är på en gång fantastisk och rätt dålig, om nu något sådant är möjligt. Den innehåller inte mycket av det jag vanligtvis söker efter i dikter. Det vimlar av stora ord som inte knycklats in i bilder eller låter sig skymtas från sidan (existens, strålande, mysterium, sagolik, lycka, synder, outsäglig etc) och det ger en nästan genant direkthet till dikten, kanske ännu tydligare i min översättning. Å andra sidan får väl en dikt med titeln "Diario" (dagbok) vara just så oförställd. Det är i vilket fall som helst villkoret för den uppriktighet gentemot det egna jaget som bär upp hela dikten och gör den så bra - den så fint fångade känslan av annanhet i djupet av en själv. Jag förtjusas framför allt av hur Pasolini placerat utkikspunkten över jaget bortom de mänskliga känslorna - bortom lycka, bortom ånger och moral. Blicken kombinerar barnets storögda betraktande med en djupt känd erfarenhet, men det är en erfarenhet som är sann mot erfarenhetens väsen och inte nöjer sig med en tillrättalagd bild av den. Diktens titel framstår nästan som ironisk, eftersom det här är precis den typ av saker man inte skriver i en vanlig dagbok. Dagboksanteckningar uppehåller sig så att säga vid etapper av en resa, medan Pasolini ger sig i kast med resans väsen och slår fast dess oavslutade karaktär. Det skulle i sig göra varje enskild anteckning meningslös: allt förändras, ingenting förändras, kvar finns bara det "outsägliga" och rörelsen "från strålande dag till strålande dag".


Diario

Adulto? -Mai - mai - come l'esistenza
che non matura - resta sempre acerba,
di splendido giorno in splendido giorno -
io non posso che restare fedele
alla stupenda monotonia del mistero.
Ecco perchè, nella felicità,
non mi sono abbandonato - ecco
perchè nell'ansia delle mie colpe
non ho mai toccato un rimorso vero.
Pari, sempre pari con l'inespresso,
all'origine di quelle che io sono.

Dagbok

Vuxen? Aldrig - aldrig, likt existensen som inte mognar,
utan förblir ett kart från strålande dag till strålande dag,
kan jag inte annat än att förbli trogen
mysteriets sagolika enformighet.
Det är därför jag aldrig gett mig hän åt lyckan -
det är därför jag i vånda över mina synder
aldrig rörts av verklig ånger.
Jämlik, alltid jämlik, med det outsägliga
i själva källan av det jag är.


+ tillägg: om direkthet i poesi. Jag reagerar på samma sätt inför vissa dikter av Konstantin Kavafis, Göran Sonnevi och andra. Just avsaknaden av bildlighet skrämmer på något sätt. När jag nu i efterhand går igenom översättningen märker jag att jag översatt "acerba" (dvs. "omogen") med "kart" - och alltså förvandlat ett adjektiv till ett substantiv, och på så vis tagit första steget mot en konkret bild, en bild som inte har någon grund i originalet. Jag kan rättfärdiga mitt val med att jag var tvungen att undvika upprepning genom orden "mognar" - "o-mogen". Italienskan "acerbo" är ju inte en negation av "maturo", och då det därtill har bibetydelserna "sträv", "syrlig", tänkte jag att det var tillåtet. Men det är egentligen inte det intressanta. Varför är direkthet genant?

Allmän adiafora VI

Onsdag 20/5 kl. 09.10: Jag vaknade och insåg att jag inte hade någon frukost hemma. Utan att bry mig om kaffe eller morgoncigg drog jag på mig kläderna och gav mig iväg till Hemköp. Men när jag öppnade lägenhetsdörren satt det en liten vit katt utanför, och utan att jag i mitt omtöcknade tillstånd hann blockera vägen sprang den i mitt hem. Med en blandning av truganden och svordomar jagade jag efter katten som ilade runt och gömde sig under soffa, säng och andra skrymslen. Till slut var jag tvungen att åla in under sängen och med ett ganska bryskt grepp fatta tag i den och släppa ut den i trapphuset. Jag tog för givet att det var en utekatt som av misstag släppts in och försökte locka med mig den ut. Jag gick före och försökte locka med mig den, då jag befann mig i en ned- och den i en upptrappa, och våra ansikten följaktligen i jämnhöjd, stannade den och bara tittade på mig. Då såg jag att den hade ett blått och ett brunt öga. Fortfarande förvirrad gnuggade jag mig i ögonen och väntade mig vad som helst: en plötslig scenförändring, uppvaknandet ur verklighetsdrömmen, att katten skulle börja tala till mig med mänsklig röst och sträcka fram en magisk biljett, eller något i den stilen. Resten av dagen normal.

Fre 11/7 kl. 20.40: Jag har under sommaren prenumererat på Sydsvenska dagbladet. När jag sitter på tåget till Malmö ser jag att en gubbe mittemot sitter och läser den. Men hans tidning är annorlunda än den jag läste på morgonen: B-delen har en framsida med texten "Därför är kulturen vänstervriden". Jag kan inte minnas att jag läst en sådan artikel, inte den morgonen och inte heller någon gång under de tre-fyra veckor jag fått tidningen i brevlådan. Han måste alltså läsa en tidning som är över en månad gammal, vilket det ju i och för sig inte finns något vettigt argument varför man inte skulle göra.

Willy Kyrklund 1921-2009

Jag kan inte låta bli att, om än något försenad, skriva någonting om Willy Kyrklund, som i lördags gick bort, 88 år gammal. Nyheten kom till mig via DN som jag läste ute i stugan, och utan tillgång till internet började jag teckna ned en liten minnesskrift. Här kommer den i alla fall:


En av Sveriges största prosakonstnärer har gått ur tiden. Det har ofta påpekats att Willy Kyrklund var en av få svenska författare av otvivelaktig nobelprisklass. Samtidigt fanns det någonting sökande i hans författarskap som gjorde honom svår att tänka sig i sådana sammanhang. Han skapade aldrig ett stort, officiellt verk - hans livsverk består av ansatser, skisser till problemlösningar. Vid ett tillfälle talade han om sina böcker som "broschyrer", syftande på deras ringa omfång. Han kunde lika gärna använt ordet "pamfletter", om inte det ordet associerats till realpolitik och förenklande retorik. Trots hans mästarhand med pastischen, och dess förbundenhet med lekens och imitationens glädje, märker man sällan lusten att berätta för att berätta, för att frambesvärja en värld. I Kyrklunds fiktiva universum ryms ingenting utan omedelbar relation till problemets lösning, och för det ändamålet kunde en matematisk ekvation eller en stilbrytande fabel vara lika relevant som karaktärsutveckling, händelser och allt det vi förknippar med trtaditionellt berättande. Men trots hans texters karaktär av essäistiska samlingsplatser för skilda röster finns också någonting omisskännligt kyrklundskt över det hela. En kärnfull och lakedaimonisk stil, vilken man lätt, sedan man hört honom tala, tänker sig som finlandssvensk. Stilen ger intryck av att vara extremt polerad, varje ord ger intryck av att vara perfekt avvägt i förhållande till sina grannar. Ändå berättade Kyrklund att det inte berodde på någon speciell hänsyn och att han sällan omarbetade sina utkast. Han skrev med blyertspenna och ville inte sudda, så han skrev inte förrän formuleringen var helt färdig (kanske en teknik att besinna för oss bloggare). Ingen skrev lika bra.
Inte mindre imponerande är de frågor han tog sig an, och med vilken konsekvens han gick tillväga. Bara tanken att döpa en bok till Om godheten, och verkligen försöka lösa detta problem vittnar om storslagna ambitioner. Vore det inte för den försynthet och det respektfulla besinnandet med vilket han närmade sig problemen skulle man uppfatta honom som olidligt pretentiös. Nu var han raka motsatsen, och hela hans verk har udden riktat mot det mänskliga självförhärligandet. Bättre än många soi-disant världsförbättrande författare visste han att ta parti för det förnekade, de förnekade, att (jag är ledsen att behöva använda Walter Benjamins sönderciterade historietes, men den passar här bättre än vanligt) "det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari". Hans omtolkningar av motiv ur Odysséen, i Polyfem förvandlad och Elpenor, utgår från just den vetskapen. Trots Kyrklunds ovanliga språkkunskaper - latin, grekiska, kinesiska, persiska, arabiska - och hans förtrogenhet med dessas klassiska kulturer betraktar han dem med alla med den skepsis bara den förtrogne kan kosta på sig. Kulturen var aldrig för kyrklund en frizon från en problematisk värld, utan i själva sina fibrer en del av problemet.
Även på ett annat plan har hans verk udden riktat mot människans självöverskattning, genom att betrakta henne ur vetenskapens och logikens värdeneutrala synvinkel. Han berättade att han i sin ungdom proppats full med tysk idealism och lärt sig att se ner på vulgära, snusförnuftiga och tråkiga filosofer som Locke och Hume, men med tiden kommit att värdera dessa senare. Kyrklund är ett exempel på den förening av kontinental existentialism och analytisk, värdenihilistisk filosofi som som gett en falang av den svenska modernismen dess särprägel. Naturligtvis visste han, precis som Wittgenstein, att mycket lite var sagt när det lilla som gick att säga hade sagts, och att det speciella i människans belägenhet härrör ur det förhållandet. Men han var minst av allt benägen att dra några mystika slutsatser av det. Sanningen var vad den var, att leva livet en annan sak. I detta var han konsekvent, obönhörligt konsekvent. Vad människan vill tro, plågad av men kanske bara indirekt medveten om glappet mellan världens beskaffenhet och hennes önskedrömmar, hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord är det inte bara en av det svenska språkets största stilister, utan även en av dess främsta moralister, som lämnat oss. Kvar finns ett livsverk som ryms inom två behändiga volymer, som kräver ca 1 decimeter av en bokhylla. Men det är böcker som höjer oss över alla böcker.