Mysteriet med de försvunna manuskripten

Det händer ibland att verkligheten själv erbjuder ett material som är så spännande att det enda en författare behöver göra är att förse det med gränser i tiden och ge det en viss enhetlig prägel. Historien om docent Anders Burius (1956-2004), Sveriges genom tiderna största boktjuv, är ett exempel. Dokumentären på P1 var bland det mest fängslande jag hört på länge, och eftersom jag inte hade lyssnat på programmet från början var jag en stund osäker huruvida det rörde sig om fiktion eller inte. Det är en berättelse som har allt: en karriärists uppgång och fall, en inblick i en exklusiv värld, en intressant psykologisk karakteristik av gärningsmannen. Den sistnämnda kan i tolkningen av Burius motiv och hans mentala profil tyckas lite förenklande - men det är detta jag menar med att "ge verkligheten en viss enhetlig prägel". Det är oundvikligt, och programmets upphovsman Jesper Huor har gjort ett bra jobb. Beskrivningen av klassresenärens och karriäristens makthunger - till större delen förmedlad genom tidigare kollegors vittnesmål - och hans professorskomplex ger lyssnaren en blandning av avsmak och sympati. Vad fick honom att under flera år som chef för handskriftssamlingen stjäla och sälja antika dyrgripar? Vad fick honom att sedan han ertappats och gripits, spränga sig själv i luften? Det är en oerhört spännande och tankeväckande historia, och jag tror inte att en deckare hade gjort min kväll bättre än det här.