Eftersom jag spenderat en stor del av sommaren med att täcka en irriterande lucka i min boklärdom är det rätt intressant och - det ska erkännas - betryggande att ta del av videoenkäten "Great unread books" (http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2008/07/22/bonever122.xml).
Vad skäms man mest över att inte ha läst? Varför skäms man? Det här är intressanta frågor som säger en hel del om hur bokkulturen fungerar. Vad skäms jag över?
Mest skäms jag nog över att vara så dåligt bevandrad i nyare litteratur, men det är snarare en känsla av att inte vara hipp än att sakna något i mitt bagage inför evigheten.
Ibland är det helt oproblematiskt, och distributionen av litteraturhistoriska luckor kan tyckas harmonisk. Kanske rör det sig ibland om den typ av list som får mördaren att erkänna att han var på brottsplatsen för att sno en cykel - dvs. ett alltför villigt erkännande att inte ha läst en viss bok, en som man känner att man kan avvara, finns där för att täcka över en viktigare bok, graverande i sin olästhet. ("Nej, jag har aldrig läst L'éducation sentimentale. Har inte prioriterat den." (("OK, känns bra. Hoppas nu bara att han inte börjar prata om Paradise Lost"))).
I vissa fall anar jag att jag aldrig kommer att läsa boken, men kanske borde ha gjort det, och då kryddas skammen med ett föregripande av det egna misslyckandet. Det gäller sådana böcker som är nyttiga att ha läst men kanske inte alltid så kul att läsa. Hela bibeln och Platons samlade dialoger är exempel. Jag kommer troligtvis aldrig - åtminstone inte så länge mina intressen behåller sin nuvarande riktning - ha tillräckligt varken av tid eller entusiasm för att ta del av annat än valda stycken.
En annan typ av skam baseras på moralisk-politiska grunder. Jag brukar akta mig för att blanda in en slags distributiv rättviseprincip i hur jag fördelar min uppmärksamhet, men jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att ha läst Carlyles Sartor Resartus men inte Eliots Middlemarch. Ibland lutar jag åt att tvinga mig själv till någon slags inkvotering av kvinnliga författare, eftersom jag är sugen på många böcker skrivna av kvinnliga författare, men ändå inte lyckas få tummen ur och få dem lästa. Selma Lagerlöf har jag läst beklämmande lite av. Man kan i sådana fall bli anklagad för en dubbel oupplysthet.
Men allt det här kan man sätta sig över. Rör det sig inte om snobbism rätt och slätt? Den verkliga anklagelsen gäller inte vad och hur mycket man har läst, utan hur pass koncentrerat. Här tror jag att alla kan känna sig skyldiga som med viss otålighet velat bli bevandrade. Musils Mannen utan egenskaper läste jag med så många avbrott och så slö uppmärksamhet att det känns som om jag inte läst den. För att ha någon nytta av att ha läst den - antingen utåtriktat i form av att skriva eller tala om den, eller inåtriktat för att ta till mig någonting - skulle jag behöva läsa om hela skiten (trösten är att man vid en omläsning ofta minns mer än man trodde, och att man ju måste börja någonstans). Kanske vore det mer intressant att se svaren på enkätfrågan "Vilka böcker har du läst slarvigt och utan att egentligen minnas dem?"
skip to main |
skip to sidebar
2 comments:
alltså, för det första måste man väl anta att det finns något slags kanon. vilket det finns. och det är väl där man hämtar föreställningar om att vissa böcker är presitgefylld etc etc. men vem har bestämt det, och vem bryr sig?
är det grundat på många intellekts samlade erfarenheter och insikter av den akutella bokens storhet? det är ju sannolikt att den där skiten är blandad med en hel del snobbism.
ska man hålla på så där så är det ju t ex som att man lyssnar på en massa musik som är "rätt" för tillfället (även om litteraturtrender verkar mer statiska än annan populärkultur).
kanske man inte ens gillar musiken, deep down.
ursäkta nu men: värdelös hets om man ska hålla på och vilja ha läst "det och det" bara för att. bevisligen finns det ju en mängd människor som läst en mängd high thought of books utan att begripa dess budskap.
och varför ska man vara show off öh taget när det gäller vad man läst och inte. är inte poängen vad man själv upplevt, för sig själv, och kommit till insikt om?
vem ska döma ens litteratursmak? och om nån är en sådan person som faktiskt gör det, är det då relevant vad denna uppenbara idiot tycker och tänker om en?
nicht.
poängen med att läsa böcker försvinner ju ändå helt om man ska hålla på med hets som "borde" och "för att man ska ha läst".
hear, hear.
OK: givetvis finns det en "kanon". Men den kan bestämmas på olika sätt: deskriptivt eller preskriptivt. Vissa böcker har varit viktiga, har påverkat utvecklingen och historien, format människors idéer och synsätt. Vi lär oss någonting, men njuter inte nödvändigtvis av det. (Är inte det den stora skillnaden? Mellan böcker som jag faktiskt, nu, i detta ögonblick skulle vilja läsa, och de som jag bara skulle vilja ha läst? Det som jag faktiskt vill läsa bockar jag ju av medan sådant som är "viktigt", sådant jag bara vill ha läst är svårare att motivera sig till.) Det är den deskriptiva kanon, och jag antar att det främst är den jag talar om här. (Jag inkluderar i denna kanon annat än bara skönlitteratur. Även filosofi, vetenskap, religion etc och dessutom sekundärlitteratur som hjälper en att förstå det hela.) När man talar om estetiskt värde blir det genast mycket klurigare. Här kan man naturligtvis debattera i all oändlighet. En preskriptiv litteraturkanon kommer naturligtvis att vara baserad både på "många intellekts samlade erfarenheter och insikter av den akutella (sic) bokens storhet" och "blandad med en hel del snobbism". Kruxet är att det varken är möjligt att hylla eller förkasta någonting man inte läst. Om man vill bilda sig ett eget omdöme måste man börja någonstans. På ett sätt vore naturligtvis den ideale läsaren en ädel vilde frisläppt i världens största bibliotek, utan någon andrahandsinformation överhuvudtaget. Där skulle han sakta bilda sig ett omdöme efter att ha läst allt möjligt utan några förutfattade meningar. Men förbindelsen mellan läsare och bok är sällan så oförmedlad. Den ingår i ett system av litteraturhistoria/-vetenskap och kritik i dagspressen. Snobbism är sorgligt och ett brott mot själen. Att låtsas gilla någonting man inte gillar är dålig karma. Ändå är det nödvändigt att söka och pröva och inte omedelbart förkasta någonting man inte förtjusas av omedelbart. Det är här kritiker och uttolkare kommer in. Om de är duktiga lyckas de motivera det värde de har upplevt och övertyga en om att ge boken en chans. Det är svårt att tänka sig hur smaken skulle kunna förändras och litterära stilar avlösa varandra om det inte vore för denna funktion. Att en hel del äldre poesi kan framstå som tradiga julklappsrim medan en slags modernism (som för "julklappsrimmarna" framstod som sinnessjuk) spontant faller oss på läppen är en effekt av sådan opinionsbildning.
Analogin mellan böcker och musik som är "rätt" håller inte av den enkla anledningen att böcker är betydligt mer tidskrävande. (kanske går det att efter ett tag upptäcka något hos musik man spontant förkastat, men jag tänker mig att det är sällsynt).
Uttrycket "hålla på och vilja ha läst det och det bara för att" är intressant. Bara för att vaddå? För att jag är intresserad av kulturhistoria? För att jag tycker om att öka min kunskap? För att det stör mig att inte ha läst en bok som verkar ha skänkt många människor viktiga upplevelser?
Det finns naturligtvis en skillnad mellan ren lustläsning och att bocka av något på "måste-läsa-listan". Och ur ett perspektiv har du naturligtvis rätt när du skriver att "är inte poängen vad man själv upplevt för sig själv och kommit till insikt om?". Jag försöker nog kryssa mellan den opersonliga bildningens Charybdis och den helt njutningsinriktade läsningens Skylla. Ibland lyckas det helt. I sommar har jag läst På spaning efter den tid som flytt. En "måste-läsa"-bok om någon, omgiven av hela bibliotek av kommentarer, en del av det allmänna medvetandet (åtminstone madeleinekakorna), hyllad som STOR litteratur, etc. Det störde mig tidigare att jag inte hade läst den. Men nu när jag gör det sker miraklet att allt utanverk, alla idéer om varför man borde läsa den försvinner och lämnar plats åt en extrem närhet, ungefär som i en vänskapsrelation där jag inte bryr mig om vad jag har att tjäna på det (förutom möjligen att befrias från ensamheten, och det motivet går att applicera på romanläsning). Det betyder inte att jag tycker om allting, långt ifrån. Jag håller inte med om hans syn på vänskapen med Saint-Loup, t ex. Vissa partier är oerhört tröttande. Det händer att jag får lust att lägga ifrån mig boken. Men dels vet jag att runt hörnet, alldeles förbi det här partiet som tråkar ut mig, kan det finnas en liten punkt, om så bara några rader, av stilistisk extas eller psykologisk insikt. Och, och här kommer bildningskomplexet in antar jag, varför inte fortsätta när det bara är en bok kvar, istället för att lämna ett halvfärdigt projekt bland alla mina halvfärdiga projekt. Vore det inte klokare att bara få det färdigt en gång för alla? Exemplet Proust är sällsynt lyckat, det ska medges. När jag har läst klart boken kommer jag dels (allt tyder åtminstone på det) ha upplevt någonting av enorm betydelse för mig själv, dels ha uppnått kunskap om dåtidens franska samhälle, dels kommer jag ha en idé om vad det betyder när jag läser om en författare och han jämförs med Proust, dels kommer jag att ha ett perspektiv på varaktighet och förändring i den franska litteraturen (påminner inte mycket hos Proust om moralisterna under den klassiska eran? Har inte hans karaktärsskildring drag av Stendhal? etc).
Och ja, "bevisligen finns det ju en mängd människor som läst en mängd high thought of books utan att begripa dess budskap". Lägerkommendanten i Auschwitz som läser Goethe och spelar Chopin är ett klassiskt exempel. Hur var det Auden sade?....Poetry makes nothing happen".
Och: "poängen med att läsa försvinner helt om man ska hålla på med hets som borde och för att man ska ha läst". Gäller inte det en massa saker, exempelvis resor? Ack, vår tid är kort.
Post a Comment