Människans adelsmärke

Jag bläddrade igenom några antikvariska nummer av Lyrikvännen, bl a ett temanummer om Ezra Pound. Där fanns ett fotografi av den åldrande poeten (det måste tagits alldeles mot slutet av hans levnad), med vitt hår och yvigt skägg som en gammaltestamentlig profet. Bredvid lite klotter av hans hand: "Advice to the young: curiosity". Någonting med bilden gjorde mig rörd, kanske kombinationen av Pounds något osäkra uppsyn och den enkla sanningen i orden han skrivit ner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Pound, förutom en del av de tidiga dikterna, och även om jag gett hans Cantos flera chanser har jag ganska snart styrt min håg någon annanstans. Men Pound har för mig tjänat som föredöme vad gäller denna egenskap: nyfikenhet. Hans var som bekant av det monumentala hållet: en omnivor läsaptit som för den delen inte saknade urskillningsförmåga. Känslan man får efter att ha läst hans Litterära essäer är, trots bryska avfärdanden av hela kulturepoker och stilriktningar, en känsla av kulturens outtömliga resurser, för den som orkar leta.
Leopardi hävdade att förmågan att ledas vid tillvaron var människans adelmärke, eftersom det visade på en längtan som överstiger världens gränser. I lite ödmjukare form skulle jag vilja skänka nyfikenheten denna rang. Så länge jag är nyfiken har jag inte svårt att känna att jag får ut något av tillvaron, och många av mina lyckligaste minnen har att göra med nyfikenhetens uppblossande eller dess momentana tillfredsställelse. Framför allt minns jag det som en smärre uppenbarelse när jag märkte att nyfikenheten började få grepp om mig på allvar: känslan av ett stundande äventyr, och lustfyllda uppgifter att utföra. Jag skulle säga att en pedagog som lyckas väcka elevernas nyfikenhet har utfört någonting som i betydelse vida överstiger allt han kan ha lärt ut. I brist på sådana pedagoger behövs föredömen som Pound, människor med intressanta intressen och energin att fullfölja dem. Jag förebrår sällan mig själv saker och ting, men brist på nyfikenhet betraktar jag som en grav försyndelse, och blir besviken på mig själv när jag av trötthet inte kan uppbåda tillräckligt med engagemang.
Martin Heidegger förkastade nyfikenheten - die Neugierigkeit - som ett dekadenssymptom, en produkt av den urbana moderniteten. Bönder är inte nyfikna; årstidernas växlingar räcker gott och väl för dem, som det gjort för deras förfäder. Nu menade nog Heidegger en särskild form av nyfikenhet, ungefär den sort som får oss att snegla i skvallerblaskor och ständigt fråga oss vad som är "på gång", dvs. en form av nyfikenhet som för oss bort från oss själva. Jag undrar om en gränsdragning är möjlig, om inte sökandet efter meningen med vår egen existens öser ur samma källa som uppmärksamheten på världen och dess affärer. Det handlar bara om vilken riktning den tar, och en aktiv nyfikenhet är under alla omständigheter att se som sökandets praktiska form. Att hävda något annat vore att ersätta sanningssökandet med en traderad "känsla".

Kulturpolitruk

Det var med en viss suck av lättnad jag läste ledaren i senaste numret av Axess, en tidning jag ett tag tyckt vara på väg åt fanders. Johan Lundberg är åtminstone konsekvent i sina samtidskritiska utfall, och för det är jag tacksam. Alltför ofta ser man annars hur "höger"-människor försöker sitta på två stolar och flirta med sin kulturkonservativa socialgrupp samtidigt som de inte ser några problem med att i praktiken driva fram just den utveckling de beklagar sig över. Fox TV är ett exempel, med sina extremt högervridna nyhetssändningar, vilka varvas med sliskiga realityprogram. Men Lundberg rättar sig inte i det borgerliga ledet, utan pucklar på Johan Staël von Holstein ("IT-yrans yraste företrädare") och beklagar sig över "förbrödringen mellan nyliberaler och kultursidesvänster". Kulturkonservatismen har alltid haft den fördelen, att den åtminstone tar kulturen på allvar och inte ser den som en samling kulturprodukter, i princip utbytbara efter konsumentens smak. Genom en anti-ekonomism mot bättre vetande lyckas de faktiskt återskänka kulturbegreppet något av dess kritiska potential. Hur märks det?
Jo, genom att det genast väcker rabalder. En effekt som fullständigt uteblir när man på Cultural studies-manér belönar allehanda masskulturella yttringar med en subversiv politisk potential, eller aggressivt attackerar kanoniserad litteratur som del av en etablissemangets konspiration. För min del börjar jag mer och mer uppfatta den typen av en kritik som en slags missriktad välvilja. Bland det sundaste jag läst i denna fråga är Kate Soper och Mark Riles To cherish the sublime? - postmodernism and cultural self-realisation (2003). Där hävdar författarna på ett lyckat sätt den kritiska potentialen hos det gamla, Matthew Arnoldska kulturbegreppet, just för att det synliggör klassklyftor istället för att dela ut symboliska kompensationer. Dess latenta motsägelse - att högkulturen anses i princip relevant för hela mänskligheten, samtidigt som större delen av denna genom bristande tillgång och otillräcklig utbildning exkluderas - borde vara utgångspunkten för en kultur- och utbildningspolitik värd namnet. Och att återinföra gratis inträde på muséer vore ett första steg.

Antecknat

Om dumhet endast kunde yttra sig i frasen "Jag förstår inte" och ett avståndstagande från vidare göranden, vore skapelsen rättfärdigad.

Elitism, i meningen av en allmän perfektionism, är det enda säkra värnet mot ideologiska felsteg och tankemässig stagnation. Den jämför ständigt idén med dess förkämpar och underkänner dessa såsom ovärdiga sitt föremål, samtidigt som denna dom kastar ett tvivlets skugga över idén och åter sätter anden i rörelse.

Att ha samtalspartners för vilka vissa samtalsämnen är outtalat tabubelagda leder till en ojämn maktfördelning. I en situation där man är dömd att öka mängden tal, för att resonera eller om så bara för att byta samtalsämne, har den ene fått i sin hand detta oerhörda: sterilitetens trollstav.

Det är inte jordens undergång, det är bara naturliga fluktuationer. Jag försöker säga samma sak till stormarna i mitt huvud.

Jag tror på toleransen. Den är det enda som kan hindra mig från att hugga vilt omkring mig med min kärlek.

Där man bränt sig spolar man kallt vatten. Sen går man ljummen genom livet.

Läsandet förhåller sig till glädjen som bönen till nåden.

Om charlatanerna vore cyniker skulle jag beundra deras dristighet. Men fullt så logisk är nu inte världen.

Rivalens blick är ett ej föraktligt stimuli till en förälskelse och ett oundgängligt sådant vad gäller det krampaktiga fasthållandet vid dess restprodukt.

Man vet att folk i allmänhet troligtvis är varken mer eller mindre hyggliga än de bekantskaper man byggt upp under åren. Och även om denna vetskap är nog för att befria en från otillbörlig paranoia, är den å andra sidan ingen sporre till ett fortsatt letande.

Tanken att världen och människan är möjliga att påverka har till de breda lagren spridit den speciella sorts melankoli som tidigare varit förbehållen kungar.

Livet är en bildningsroman som efter några hundra sidor tråkar ut oss till döds.

Ett tänkande som inte urartat till konserverande ideologi kommer alltid bestås fördelen att slippa uppfinna sina fiender.