Saturday, December 13, 2014

Allmän adiafora XXI

8/12 kl. 11.35: Svårighet att beskriva en litterär egenskap som är "utspridd" i verket och som snarare är det ackumulerade resultatet av miljoner smådrag, en diffus "stämning" närmast i gasform, än av några enskilda iögonfallande punkter som ropar på tolkning. Sådana utspridda egenskaper beskrivs lika bra genom intuitiv "kritik" (medel par préférence: metaforen, den som för samman) som genom "vetenskap", t ex stilistisk analys. Det förra är mer ekonomiskt, förhoppningsvis också elegantare. Och inte mindre vetenskapligt.

9/12 kl. 12.25: Satt och tjuvlyssnade på lunchkonversation. (Röst 1) "Ja, fish n' chips är ju gott. När jag var i Australien brukade jag alltid beställa något som kallades 'fisherman's plate', då fick man en tallrik fylld med nyfångad fisk av olika typer'". Håll i dig, nu kommer det, tänkte jag. (Röst 2) "Haha, då kommer man ju att tänka på sådana där halstabletter, 'Fisherman's friend', höhöhö". Varför? Varför fungerar vissa människor (särskilt göteborgare) på det här sättet - så att varje likhet eller symmetri som kan uppfattas mellan två ord anses så anmärkningsvärd att den måste yttras? Själva den själsliga förmågan som ligger bakom vill jag i och för sig inte racka ner på - den har en hel del med poesi att göra och ligger bakom en del imponerande polyteistiska gudasystem. Och jag själv uppfattade ju likheten innan den yttrades, så ännu en gång bekräftades det för mig att dumheten är frånstötande endast därför att vi alla har del i den. Men jag hade nöjt mig med att uppfatta likheten i mitt inre, och inte uttalat den. Vad har jag för kriterier?

11/12 kl. 11.05: "Omförhandla": utan tvekan årets ord 2014. Varför? Och vad betyder det egentligen? Till skillnad från ord som "förändra", "förvandla" och andra ord vilka det ofta tycks användas som synonym till, ger "omförhandla" intryck av att svängrummet är betydligt mer kringskuret. Det tycks involvera att själv se saker på ett nytt sätt (genom en begreppslig innovation eller genom att fylla en existerande position med ett nytt innehåll) men också att få andra att se saker på det sättet. Det är knutet till andra människor, och till tvång snarare än frihet. Det är nog ingen slump att jag har belagt detta ord tre gånger på de tjugo första sidorna av (den för övrigt utmärkta) Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck (f. 1990 - det är säkert betydelsefullt i sammanhanget). Döm själva om ordets mening: "deras omförhandlingar av regissörens instruktioner" (s. 10), "jag kan inte stoppa mina ögon från att irra över de mötandes ansikten, ursäktande, omförhandlande om det gemensamma utrymmet" (s. 21) "hur man bäst omförhandlar sin självbild" (s. 22).

13/12. Post-kanonisk undervisning? Lyssna först på Fredric Jameson i en intervju från 1982:

"Marxist studies of classical texts are to be taken as an intervention in the standard university teachng of what is known as the canon...In undegraduate work one does not really confront the text at all, one's primary object of work is the interpretation of the text, and it is about interpretations that the pedagogical struggle in undergraduate teaching must turn. The presupposition here is that undergraduates never confront a text in all its material freshness, they bring to it a whole set of previously acquired and culturally sanctioned interpretive schemes, of which they are unaware...it does not make much difference whether one locates such interpretive stereotypes in the mind of the student, in the general cultural atmosphere, or in the text itself, as a sedimentation of its previous reading and its accumulated institutional interpretations: the task is to make those interpretations visible...and thereby to encourage the student's self-consciousness as to the operative power of such schemes, which our tradition calls ideologies." (Diacritics, Fall 1982, s. 72)

Fair enough. Man kan ha en viss sympati för denna position, men man måste vara medveten om hur spelreglerna förändrats (och att vissa inte är medvetna om det, inte själva har observerat det, vilken ideologi beror det på?). Den spänning mellan etablissemang och kritik som ligger bakom Jamesons synsätt (och många liknande teorier) är väsentligen försvagad idag - delvis som ett resultat av att dessa teorier varit framgångsrika. Jag citerar ur en artikel i en litteraturpedagogisk tidskrift om "The Postcanonical age":

"studies suggest that the books they [the students] read in our classes will not ordinarily take on a rich context in wider reading, an ongoing conversation about books...the context they have is largely the one we create for them within our classes, and ideally, within our curricula [---] even the most able of the students get to be postcanonical readers without having been - in any meaningful or comprehensive way at least - canonical ones.They learn terms like postcolonial and postmodernism without encountered either the texts or the cultural logic of colonialism or modernism." (Miriam Marty Clark, "Reading students reading in the postcanonical age", Pedagogy, vol. 5, nr. 2, 2005, s. 298)  

Jag säger inte detta för att hävda att "kritiska" teorier är omöjliga, och jag är inte heller säker på att det postkanoniska tillståndet är den värsta tänkbara utgångspunkten. Förutom olägenheten att det hänger samman med en drastiskt minskad kunskapsbank hos studenterna kan det lika gärna ses som en rätt bra plattform för att konfronteras med de grundläggande frågorna om vad vi vill lära ut och hur vi ska göra det. Men som lärare måste man vara medveten om att det är så här utgångspunkterna ser ut, och ta fullt ansvar för vad man gör. Man kan inte låtsas som om det finns ett förstockat etablissemang fullt av förutfattade meningar i förhållande till vilket man själv kan inta den tilltalande rollen av radikal kritiker och outsider. Snarare tror jag att nästan alla litteraturvetare, oavsett politiska uppfattningar i övrigt, kommer att behöva konfronteras med sin egen konservatism  (quelle horreur!). Men ur detta kan också födas ett lite mer sansat och dialektiskt synsätt, bortom de falska dikotomier som bestämt så många forskares bild av deras egen roll och funktion.  

13/12 kl 11.55: Vicos argument ignorerat i förväg. Giambattista Vicos verum factum-princip, ur De antiquissima Italorum sapientia (1710) "Det sanna är det som man själv har tillverkat, och därför är den första sanningen i Gud, därför att Gud är den förste skaparen; den är oändlig, därför att han är alltings skapare; den är exakt, därför att de såväl yttre som inre elementen visar sig för honom, då han rymmer dem. Ty att veta är att ordna tingens element. Därav kommer det sig, att det tillhör den mänskliga själen att räkna ut, men det hör till den gudomliga att förstå. Därför att gud kan samla in alla tingens såväl yttre som inre element, därför att han innehåller dem och ordnar dem, medan den mänskliga själen, i och med att den är avgränsad och står utanför alla övriga ting vilka inte är delar av den själv, går för att samla in det yttersta av tingen, men kommer aldrig att plocka samman dem alla. På så vis kan den tänka på tingen, men kan aldrig förstå dem; därför kan man säga att hon blir begåvad med förnuft, men inte helt i besittning av det." (Verum esse ipsum factum, ac proinde in Deo esse primum verum, quia Deus primus Factor; infinitum, quia omnium factor, exactissimum, quia cum extima, tum intima rerum ei repraesentat elementa, nam continet. Scire autem fit rerum elementa componere. Unde mentis humanae cogitatio, divinae autem intelligentia fit propria; quod Deus omnia elementa rerum legit, cum extima, tum intima, quia continet & disponit: mens autem humana, quia terminata est, & extra res ceteras omnes, quae ipsa non sunt, rerum duntaxat extrema coactum eat, numquam omnia colligat: itaut de rebus cogitare quidem possit, intelligere autem non possit; quare particeps fit rationis, non compos). 

Ställ mot detta Abraham Cowleys "To Mr. Hobs" (Pindarique Odes, 1668):


"'Tis onely God can know

whether the fair Idea thou dost show
Agree intirely with his own or no.
This I dare boldly tell,
'Tis so like Truth 'twill serve our turn as well." (v. 7-11) 

Går det att tänka sig ett enklare uttryck för pragmatism? 


15/12 kl. 18.39: Möjlig etikett vad som intresserar mig i litteraturhistoria: det sekundära (i samma mening som i "secondary epic"). Pratade om 1700-talet med en forskare, som sade att hon bara intresserade sig för det riktigt gamla och det riktigt nya (antik grekisk poesi och samtida). Mina prioriteter kan beskrivas som de rakt motsatta: som forskare intresserar jag mig bara för det som har en tradition - det som ligger mellan det arkaiska, vars föregångare förlorar sig i forntidens dimma, och det samtida, som visserligen inte är skapat ur intet, men vars kopplingar till det som föregår den blir klarare först när Minervas uggla flyger. Denna preferens bygger inte på någon dyrkan av traditioner som sådana, utan att jag uppskattar de tolkningsproblem som uppstår i sådan litteratur. Man kan också hävda att det är en typ av litteratur som visar på den hermeneutiska funktionen hos en litteraturens historia (i motsats till mer ahistoriskt-formella angreppssätt): det enskilda textstället kan sällan förstås isolerat, utan måste förstås i relation till det som skrivits tidigare, nyhet kan definieras som modifikationen av det traditionella, eller dess adaptation till nya omständigheter (som vi lär oss en hel del om genom att ta utgångspunkt just i formerna). Om tiden "mellan Homeros och Gertrude Stein" var en "svår tid för poeter", som Anne Carson skriver, var det i så fall en storhetstid för litteraturhistoriker.    
 
  

No comments: