Wednesday, June 3, 2009

De gustibus est disputandum

Trevligt att se att Nina Björk talar om kvalitet, och att hon gör det på ett av de sundaste sätten. Vad som irriterar mig med relativismen är inte att den stör någon tro på objektiva värden, utan att den utesluter diskussion. Vi vet alla att värden inte finns "där ute", och att diskutera frågan på en ontologisk nivå tycks mig vara ett missförstånd som ger upphov till de mest barnsliga "filosofiska" diskussioner. Relativismen gör sällskap med den mest auktoritära formen av kanondyrkan i det att den utesluter ett samtal, medan varje litterär offentlighet hittills i historien byggt på diskussion och varit ett led i formandet av ett kulturellt och socialt medvetande. Det finns kanske en halvt uttryckt postmodern utopi om olika gemenskaper av läsare, med en udd riktad mot varje tanke på "centrum". Jag har aldrig kunnat känna någon entusiasm för den idén, lika lite som för andra förtingligande och instängande varianter av identitetspolitik. Särskilt inte när den på ett så enkelt sätt går hand i hand med marknadslogikens neutralisering av det allmänna. Björk har helt rätt när hon skriver att "Det är bättre att bråka om det där begreppet [kvalitet] än att vara eniga om att ingenting – inte människor, inte våra liv eller vår tid, inte litteratur eller teater eller konst – är ett mål i sig. Bara ett medel för att kunna springa fort på den enda vägen, den ekonomiska utvecklingens väg."
Jag har svårt att separera "innehåll" från "form" i en roman, och jag tror att de som menar sig kunna göra det är offer för en illusion. Det är möjligen enklare inom andra konstarter, men de två aspekterna kan bara på ett artificiellt sätt skiljas åt i ett konstverk där byggstenarna är bärare av mening. Att diskutera kvalitet är inte att avskärma sig från sociala eller politiska frågor. Det är att peka ut någonting och säga: "det där är en intressant behandling av livet/människan/samhället". Som Terry Eagleton påpekar i The function of criticism var det också så som den moderna litteraturkritiken började. Figurer som Joseph Addison blev språkrör för en framväxande borgarklass, och genom sin smak och de kulturella attityder de formade var de ett led i en pågående förvandling av samhället. Vad som kom att upplevas som "kvalitet" var bärare av en viss uppsättning värden, vilka knappast kunde reduceras till en "ren" estetik. Jag kan inte se relativismen annat än som radikalernas kapitulerande inför en tom esteticism. Istället för att inte våga tampas med kvalitetsbegreppet bör själva kampen förflyttas dit.
Därför måste också jämlikhetssträvanden på kulturens område ske inifrån. Så har kanon reviderats av feministiska litteraturvetare, vilka haft förmågan att på ett övertygande sätt spela ut de undertryckta kvinnliga författarnas röster mot de etablerade manligas, och en utveckling har tagit fart, i de bästa fallen utan att importera en konstfientlig logik. Vad menar jag med "konstfientlig"? Inte konstfientlig i aggressiv mening, men likgiltig för konstens speciella sätt att fungera. Jag minns hur mitt ex (för övrigt, typiskt nog, närmast illitterat) krävde en 50-50-fördelning av kvinnliga och manliga författare i litterarurundervisningen. Det är uppenbart att konsten går under i mötet med ett sådant benhårt kvantitativt förnuft. För den som kommer utifrån ser det mycket enklare ut än för den invigde. Denna logik utifrån sviker litteraturen, och kanske även de jämlikhetssträvanden den inbillar sig driven av. Dess intimitet sträcker sig inte längre än till författarnamnen på bokryggarna (George Eliot var en kvinna, för övrigt), varför just det som litteraturen kan bidra med till ett jämlikt samhälle glöms bort. Det finns mängder av kvinnliga författare med en mindre intressant syn på förhållandet mellan könen än vissa manliga kolleger. "Icke-normativ" identitet borgar knappast för ett "icke-normativt" innehåll. Och på samma sätt kunde man väl vara djärv nog att hävda att ett aritmetiskt (formellt) jämlikt samhälle inte är någon garanti för att samhället till sitt faktiska innehåll är jämlikt. Vill man uppnå det kan man nog inte undvara litteraturen, med den bild av oss själva och andra den förmår ge, dess förmåga att stimulera till dialog och väcka förståelse. Men i så fall krävs det naturligtvis att man vågar diskutera kvalitet på allvar, att man får det att handla om någonting annat än en samling "representative men", den oinitierade filisterns synsätt som man inbillar sig att fienden har och därför själv tar till.

1 comment:

PG said...

Intressant inlägg. Håller med om att Nina Björks slutsats är given, även om hon är lite slentrian-kritisk mot SA i början av krönikan (ungefär som att hon måste ursäkta sig innan hon kan lägga fram sin tes...).
För övrigt har jag alltid tyckt det är intressant att en av den moderna kanons "grundare", F R Leavis, föreslog ett urval som faktiskt var jämställt: James, Austen, Conrad och (George) Eliot...