Saturday, June 13, 2009

Nerval på svenska


Äntligen! ropar hela svenska folket med Gert Fylking, har vi fått ett urval av Gerard de Nerval på svenska, med den kongeniala titeln Andra riken. Han torde tillhöra en av de stora franska författare som är minst kända i Sverige. Vad jag vet har inget svenskt skrivits om honom, förutom att Lasse Söderberg valde som sin favoritdikt en av sonetterna ur "Chimères" (i antologin Våglängder. 33 poeter väljer en dikt). Kanske skrevs det någon essä under surrealismens korta period i Sverige. Det var ju också de franska surrealisterna som återupptäckte Nerval - en viktig länk bakåt i en tradition som på ett för dem plågsamt sätt lyste av klarhet och förnuft. Idel odunkelt sagda odunkla tankar. Hos Nerval fanns ett dunkel:

"Jag åt några granatäppelkärnor. Efter denna förströelse började det smärta i halsen. Jag hade kvävts. Mitt huvud höggs av och sattes upp på seraljens port, och jag skulle varit död för alltid om inte en snabbt förbiflygande papegoja hade ätit några av kärnorna som låg i blodet. Den förde mig till Rom och de blomstrande vinranksbersåerna i Vatikanen, där den sköna Imperia tronade vid det heliga bordet, omgiven av en konklav. Vid åsynen av guldfaten kände jag att jag fick nytt liv, och jag sade till henne: - Jag känner nog igen dig, Jesabel!"
Vem annars skrev så här 1854?

Han var Frankrikes enda riktiga romantiker, skulle man kunna hävda. Romantiken är ett fenomen vars betydelse bara blir synligt i de extrema tillstånden, och Alfred de Musset, Lamartine och till viss del Victor Hugo, är, såvitt jag kunnat (orkat) se, inga riktiga romantiker. Åtminstone är det svårt att se relationen till Tysklands kaotiska romantik, till Schlegels och Novalis estetiska avantgardism. Nerval tycks ha varit medveten om detta. I ett av sina tankefragment skriver han rentav att "Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!"(s. 313). Berättelser som Pandora och Aurélia överträffar Novalis' Heinrich von Ofterdingen och Coleridges "Kublai Khan" vad gäller fritt bildskapande.
Nu får vi ta del av ett urval av Nervals texter, översatt och introducerad av Kristoffer Leandoer, den franska litteraturens ambassadör i Sverige. Det känns följdriktigt att det är Leandoer som gör jobbet, efter sin fina bok om den moderna franska litteraturen, Huset som Proust byggde.
Nerval känns som en modern klassiker, i meningen att så mycket utgår från honom, men har aldrig fått den ställningen i Sverige.
Framför allt är det en ynnest att få ta del av de mer udda prosatexterna, och i ett urval som gör det någorlunda hanterligt. Att någon annan valt ut godbitarna ur Voyage à l'Orient känns skönt för de som inte har lust att ta sig igenom en reseskildring i två band, dvs. för alla icke-specialister. Det är en ren, och kanske lite oväntad, njutning att läsa brevskrivaren och rapportören Nerval. De kåserande "Okotobernätterna" är små mästerstycken av samhällsskildring, med en frodighet och en direkthet i iakttagelseförmågan som överraskar. Naturligtvis kan inte Nerval ens i denna genre helt hålla sig till den s k verkligheten: när skildringen av en baksmälla tar formen av en dröm ("i tysk stil") med hamrande gnomer är vi på bekant mark.
Faktiskt är det dessa texter som fängslar mig mest, och kanske allra mest den korta och helt magiska berättelsen "Sylvie", någonstans mellan drömmeriet och självbiografin. Berättelsen om Nervals kärleksminnen är en intressant analys av hur begär och minne hänger samman, hur dess bilder glider in i varandra och förvecklas. Samtidigt är det en realistisk skildring av hur dessa faktorer förhåller sig till historien, till samhällets omdaning, och hur Nervals drömmar om medeltidens Valois stämmer överens med det framväxande moderna Frankrike. Ett litet mästerverk skrivet på en underbart fantasirik men ändå lättflytande prosa.
Det är lätt att göra sig en bild av det brustna geniet Nerval, plågad av bristen på överensstämmelse mellan konst, dröm och verklighet. Men man möter en glad och bejakande författare, en författare för vilken konsten inte är enda utvägen ur en fördömd värld utan snarare ett slags överdådigt supplement till en värld som är bra som den är. I många av hans texter finns en förälskelse i tingens yta i klass med Gautiers. I det brev till Dumas där han försvarar sitt vansinne finns bara en lycklig syn på fantasins triumf, dess förmåga att låta oss vara flera och andra personer än den vi råkar vara. Aurélia kunde tyckas vara en skildring av deliriets helvete, och är bitvis riktigt kuslig, men Nerval tar parti för sin fantasi: "Jag vet inte varför jag använder ordet sjukdom, för vad mig beträffar har jag aldrig mått bättre. Ibland verkade min kraft och min energi ha fördubblats. Jag trodde mig veta och förstå allt. Fantasin gav mig oändliga njutningar. Ska man sörja över att man har förlorat dem när man får tillbaka det som människor kallar förståndet...?"
Problemet för varje romantiker är relationen mellan inre och yttre verklighet. Poetens lycka beror på graden av balans han kan upprätta mellan dessa två riken. Stagnelius var obalanserad, och är arketypen för en plågad romantiker, vars upplevelse av konsten förvandlar verkligheten till värdelöst grus. Wordsworth kände tydligt av konflikten men räddade sig ur den genom halvdana och lite smått förljugna lösningar. Keats var i det närmaste helt balanserad: verklighet och dröm möts för honom i ett slags lyster kring de verkliga tingen, som en doft. Nerval har en lite annorlunda lösning: ett förbehållslöst bejakande av fantasin som sätter verkligheten ur spel, till den grad att någhon konflikt knappast kan finnas, att de lagar som styr verkligheten och samhället saknar giltighet. Nietzsche undertecknade ett av sina sista brev "Kristus/Dionysos" och Nerval är inne på samma linje: ett schizofrent övervinnande av binära motsatspar. Att i skrift utmana ontologin, på samma sätt som surrealisterna mer programmatiskt skulle göra.
Dikterna kunde kanske undvarats, även om det hade resulterat i ett märkligt och knappast representativt urval. Kenneth Klemets har i och för sig gjort ett helt OK jobb med tolkningarna. Kruxet är att många av dikterna (de ur Les Chimères) är eminent oöversättliga. En dikt som "El Desdichado" är märklig och magisk i sin ursprungsform; i översättning är den bara märklig. Besvärjelser, trollformler och orakelspråk är onekligen genrer som förlorar en del på att flyttas över. särskilt som Nerval är en av de första franska poeter att befria musiken från retoriken, att förvandla dikten till fristående system av klanger, där den övertygande kraften nästan helt förläggs till den icke-semantiska sidan av orden. Vad en 1700-talsförfattare skulle kallat diktens "argument" består i en samling löst påhängda, indirekta uttalanden, med en enhet betydligt svårare att skönja än versmusikens stämningsenhet. Vi går miste om den "sensation assez caballistique" som Mallarmé menat sig uppnå med sin x-sonett. Den bästa lösningen, tvingas man nästan alltid konstatera, hade varit en utgåva med parallelltext, men det hade (tillsammans med prosan) kanske varit ett ännu mer oortodoxt urval. (När vi ändå pratar översättning ska väl ändå "Petits chateaux de Bohême" översättas med "små böhmiska slott", inte "små bohemiska slott"?). Hur som helst är den här utgivningen både en god idé och väl genomförd.

+ Ännu ett pockettips: Edelcrantz förbindelser av Malte Persson har nu kommit ut i pocket. Det finns alltså ingen ursäkt (inte för mig heller) att inte köpa boken. Eftersom jag inte läser så mycket nyare svensk litteratur känns det meningslöst att säga att det är den bästa svenska bok jag läst på länge. Ändå känns det på något sätt meningsfullt att säga så. Rekommenderas.

5 comments:

Fredrik Vanek said...

Påminner lite om Anders Borgs första blogginlägg. I alla fall längdmässigt. Uppsats kan du väl skriva när du jobbar?

Orka läsa. Börja twittra. Haha!

Affe said...

Allvarligt talat förstår jag inte varför blogginlägg måste vara korta, eller för den delen varför de måste ha någon slags dagbokskaraktär. Det man får av blogspot är utrymme och möjlighet att publicera vad som helst, utan begränsningar i fråga om längd eller genrekonventioner. Varför inte utnyttja den friheten? (Att jag sedan kanske borde lära mig att korta ner texter är en annan sak. Det skulle då vara en nödvändig övning inför media med just de begränsningar som bloggen är fri från.)

kennet said...

Hej
Intressant text. Vill bara påpeka att jag och Kristoffer Leandoer gemensamt står för urvalet. Jag har översatt bl a Sylvie, Pandora, Aurélia. Kristoffer har översatt de flesta av dikterna, bl a samtliga Chimärer utom en.
Mvh
Kennet Klemets

Fredrik Vanek said...

Av bekvämlighetsskäl tror jag. Det är obekvämt att läsa längre stycken på datorn: man saknar överblick, det är ofta vänsterställt och inte alltid så bra typsnitt.

Sen tror jag att många läser bloggar som ren förströelse. Men där är det från person till person vad man tycker om och letar efter.

Affe said...

Tack för rättelsen.