Tuesday, May 5, 2009

Idén om humaniora - ideologi och praktik


Jag läste aldrig Svante Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris när den kom ut. Dels hade jag inte råd att köpa boken vid tillfället, dels var jag trött på Nordins polemiska utspel. Inte därför att jag definitivt skulle tillhöra ett motsatt ideologiskt läger, utan därför att Nordins talang knappast kommer till sin rätt som polemiker. Oförmögen till den behärskning som krävs för att hantera floretten, tycks hans utfall som klumpiga svep med knölpåken. Det är därför en lättnad att se att boken är någonting annat och mycket mer än den offentliga debatten ger vid handen. Trots det i sig tendentiösa sättet att ordna materialet, är den skriven sine ira om inte helt sine studio.

Nordins infallsvinkel är naturligtvis idéhistorisk. Redan i början förklaras att perspektivet bestäms av hans egna kunskaper och en avgränsning görsa mot mer realhistoriska faktorer. Boken bewhandlar inte "grundandet av nya universitet och högskolor. Inte expansionen av antalet studenter och lärare. Inte kvinnoirnas inträde på den akademiska arenan. Inte den sociala breddningen. Inte upprättandet av forskningsråd. Inte hur styrningen av forskningen administrativt och politiskt ägt rum. Avsikten har varit att hålla framställningen inom begränsade ramar med fokus på den interna vetenskapsutveckling och på 'konceptet humaniora'" (s. 7-8)

Men det intressanta är att dessa faktorer tycks spöka i bakgrunden, medan de inte sällan tycks vara en stor del av problemet. Jag håller med om att den äldre idén om humaniora var fruktansvärt praktisk, då den innehöll en legitimering av verksamheten, om än ofta vag så åtminstone allmänt accepterad. Det finns i dag ofta en motsägelse mellan vad vi säger och vad vi gör på universitetet, kanske särskilt inom de estetiska vetenskaperna. Litteraturvetare spenderar sin tid med att läsa böcker och måste i någon - möjligen undermedveten - mening anse det för en värdefull syssla, samtidigt som den officiella ideologin ofta är kritisk mot traditionella bildningsvärden, kanon osv. En viss yrkesmässig schizofreni är resultatet. Troligtvis har vissa traditionella humanistiska idéer sedimenterats till praktiker även om de förlorat sin mer uppenbara ideologiska funktion.

Men om man räknar med denna motsägelse mellan praktik och ideologi, är det också där hoppet om en återfödelse finns. Paradoxen är givetvis att radikala teoretiker ofta varit de som (implicit) försvarat humaniorans "väsen", om inte alltid dess traditionella idé. Paul de Man, Michel Foucault, Fredric Jameson, eller längre tillbaka figurer som Adorno, ger kätterska svar på frågan om humanioras värde och funktion, men ger genom hela sin verksamhet inspiration till dess fortsatta utövande. Den teoretiska inskränkhet och brist på historiskt perspektiv som ofta finns hos dagens humanister var dem främmande. Men de var också produkter av ett helt annat utbildningssystem och ett helt annat samhälle.

Många av de problem som Nordin muttrar om tycks vara nästan pinsamt praktiska, beroende av en korkad skolpolitik och förslappning. Och de sakerna är lätt att hålla med om. Jag tycker själv att det är en aning genant att s k "French theory" läses på engelska (vi kan inte längre tyska och franska) och läses utan ett intresse för den vidare filosofihistorien (det är av någon anledning inte intressant, möjligen ett misslyckande från gymnasieskolans sida). För mig är det självklart att humanioras idé förutsätter en optik som fungerar genom kontraster: det specifika blir begripligt i ljuset av det allmänna eller intilliggande. Man förstår inte romantiken om man inte förstått upplysningen, osv. Den äldre humaniorans idé förutsatte ett sådant brett intresse, och även avvikande röster inom samma paradigm delade denna helhetssyn. Hur man än vrider och vänder på det kräver humaniora det intresset, en viss aptit. Tendensen till överdriven specialisering inom exempelvis litteraturvetenskapen gynnar inte direkt vidsynen. Jag kan utan vidare hålla med Peter Luthersson (citerad av Nordin, s. 202f.), när han talar om en

"metodisk och teoretisk fetischering: någon är expert på något perifert, säg könsrollsschabloner i schlagermusik 1957-72, studerat med hänvisning till Cultural studies-teoretiker, men denne vet inte ett dugg om Shakespeare eller Goethe, har aldrig läst Tennyson eller Jane Austen, känner inte ens till namnet på Ruben Darío eller Meret Oppenheim."

Det är möjligt att den typen av intresse som Luthersson efterlyser är (var) beroende av en humanistisk ideologi, "ett koncept om humaniora", av det slag Nordins bok är en svanesång över. Under alla omständigheter underlättades det åtminstone. Det kommer an på en ny generation att uppfinna humaniora igen, kanske i mer ödmjuka och försiktiga termer. För min egen del tycker jag att det är relativt oproblematiskt: har man en gång blivit "hooked" fortsätter man, tycker att fler och fler saker är av intresse, osv. En viss autonomi och visdom vad gäller intellektuella auktoriteter tycks även krävas. Istället för att helt underkasta sig någon teoretiker som är populär för tillfället, säg Gilles Deleuze, bör man kanske fråga sig: hur blev han den han blev? Genast sitter man med en läslista inkluderande allt mellan himmel och jord, från Platon till Virginia Woolf. Oavsett hur idén om humaniora kommer till uttryck - i en "positiv" variant av äldre snitt eller en "negativ" variant av modernare, "emancipatorisk" typ - kommer det grundläggande förhållningssättet att vara detsamma. Synd bara att alla försök att legitimera verksamheten kommer att låta som floskler.

2 comments:

Fredrik Vanek said...

Kan varmt rekommendera att länka latinska termer till wikipedias förklaringar.

Inte för att jag orkade läsa hela inlägget. Snark.

Affe said...

Du tycker inte det skulle se lite konstigt ut? Då kan man lika gärna strunta i det tror jag. Latinska termer är ju knappast oumbärliga, även om jag tycker att det kan bli rätt elegant ibland. Och det skulle ju inte vara vidare elegant med wikipedia-länkar mitt i alltihop.

Jag kan inte lova att skriva om någonting roligare nästa gång. Möjligen kan jag tänka mig att sockra pillret en aning.