Saturday, March 14, 2009

Om dumhet och intelligens i inommoralisk mening


Intelligens är ett så känsligt ämne. Jag har inget problem med att erkänna att jag själv har en rätt låg intelligens, är svag i matematik etc. Efter att ha träffat så många människor som i denna mening är intelligenta (mattesnillen, t ex) men i så många andra avseenden tappade bakom en vagn, har jag kommit till slutsatsen att det inte är något särskilt värdefullt. Antingen betecknar intelligens en moralisk helhet, ett slags livsfaktum (omdöme, förmåga att dra korrekta slutsatser av sina erfarenheter, intresse för världen, känsla för nyanser, mod att tänka, förmågan att göra det etc etc) som jag har svårt att komma på ett bättre ord för, eller så betecknar det helt enkelt den faktor som mäts med ett IQ-test. Den senare definitionen kanske är den enda som har någon avgränsbar mening överhuvudtaget, men då köper vi exakthet till priset av meningslöshet, och förväxlar förmågan att reflektera över tillvaron i sin helhet, inkluderat frågan om tänkandets själva mål, med problemlösning.

Någonstans skriver Paul Valéry att ordet "dum" har samma funktion som ordet "ond" hade på medeltiden. Troligtvis ligger det en hel del i det, och i några diskussioner på sistone har jag haft anledning att tänka på det. T ex att undersökningar visar att tv-spelande inte är fördummande utan snarare höjer den kognitiva skärpan. Troligtvis är det så: med teknologins utveckling anpassar sig människor och blir i detta avseende mer och mer intelligenta. Den enorma flexibilitet och tekniska kunnande som krävs av en vanlig människa idag gör att hon är mer intelligent än en människa från 1800-talet. Det skulle rentav vara märkligt om det inte förhöll sig så. Å andra sidan tror jag inte att det var den typen av intelligens som kritikerna avsåg. Om jag menar att en TV-serie är dum menar jag knappast att det skulle avsätta mätbara spår i form av kognitiv slöhet. Detta "dum" är ett moraliskt utlåtande, dvs det har att göra med en världsbild som innefattar hela människan, vad hon kan vara, vad hon bör vara, en uppfattning om vad det riktiga livet består i osv. Kulturkritik får en inte ringa del av sin energi från vetskapen att upphovsmännen till de mest fördummande produkterna snarare är att tänka på som manipulativa marionettmästare än naiva klåpare.

Ibland får man höra argument som "jag tror inte att den och den kändisen är så dum, hon/han har ju en högskoleutbildning/tog sig till semifinal i På spåret" etc. Och? Det får mig knappast att ändra uppfattning. Att en människa är dum handlar inte om vilka medel hon har till sitt förfogande utan vilket bruk hon gör av dem. Det är en fråga om mål snarare än medel. Prova det analoga resonemanget: "jag håller med dig om att dödsstraffet är förkastligt, men vilken sinnrik uppfinning är inte elektriska stolen! så smart uttänkt!" Utvecklarna av clusterbomber och luftvärnsmissiler är rimligtvis oerhört skarpa intelligenser.

Blir man intelligent av att läsa böcker? Intressant fråga. Jag tror att de eventuella vinsterna för ens rent rationella skärpa är oändligt små jämfört med att ägna samma tid åt logik, matematik eller för den delen sudoku. Att propagera för bokläsning med att peka på eventuella vinster i intelligens vore att upphöja ett av dess sekundära inslag till huvudsaken. Det är sant att läsningen av en riktigt tät dikt kan kräva en avsevärd tankeansträngning, men målet är knappast att förstå det komplicerade textobjektet i sig, utan att det ska vika tillbaka på oss själva och ge oss en insikt som har med världen och människor att göra. Att begripa sig på världen och människorna har väldigt lite med IQ att göra.

Jag är även skeptisk till den smått cartesianska dikotomi som uppstår då man ska ta reda på den mystiska rest som inte är ren intelligens. Vad kan det vara? Håll i er nu....känsla! IQ och EQ är på sitt sätt lika falska och begränsande eftersom de på ett artificiellt sätt skiljer av varsitt område ur en helhet. Det finns mängder av blödiga typer som fullkomligt avväpnas av det mänskliga ansiktet och aldrig skulle göra någon förnär, men inte kan inse att förtryck har väldigt lite med ädla avsikter att göra, att det är ett materiellt snarare än emotionellt faktum. Narcissisister kan tycka så synd om sig själva att de speglar sitt eget lidande i alla andra och verkligen tycker synd om dem, utan den ringaste insikt i sina egna handlingars konsekvenser eller medmänniskornas verkliga behov. Svårigheten att avgöra huruvida detta är en brist på medkänsla eller på intelligens tycks i sig diskvalificera hela motsatsställningen. Snarare spelar väl båda emotionella och rationella inslag en roll i det jag menar med intelligens. Kanske måste det vara så - det kanske är en fördel att detta vaga, odifferentierade hopkok av olika aspekter inte utreds närmare, utan bara verkar genom exempel. Som sådant kan det fortfarande ha en viss potential, om man letar efter ett ord för att beteckna det positiva i en moralisk diskurs, där både orden "god" och "rationell" inte riktigt täcker vad det handlar om.

3 comments:

Erik said...
This comment has been removed by the author.
Erik said...

Det där är en intressant fråga.
Jag kommer ju från en extremt stor-läsande släkt och familj. Som också på sätt och vis är lite av uppfattningen att läsande ändå är sofistikerat och en bra sak.

Själv läser jag ju dock jack shit.

Och den reflektion jag fällt är att jag nog är på samma nivå språkligt och ord- & formuleringsmässigt (kanske i o m att jag haft intresse för skrivande) men att jag däremot nog är lite segare i roten än många av de lusläsare jag känner när det kommer till rät och slät allmänbildning.

Ett stort läsintresse tycks på något sätt resultera i att man snubblar över böcker som faktiskt ger allmänbildning. I alla fall hos de jag känner som läser mycket. Någon sorts abstrakt upphovslös komplott.

För det är väldigt få man hör om som enkom läser skit och dess förgreningar. De flesta verkar snubbla in på religion, historia etc. Ämnen som jag känner mig extremt bristfällig inom.

Så läsning tror jag absolut genererar en sorts "smarthet". Därmed är det väl värt att nämna att har man istället ett likartat intresse för TV eller film som också på något sätt kan upplysa eller "bilda", så torde väl det kunna vara likvärdigt tror jag.

Eventuella passivitetsaspekter är en helt annan fråga...

Affe said...

Tja, sen kan man ju i o f s hävda att böcker är rätt så passiviserande. Det är väl egentligen medium som medium ur den synvinkeln. Skönlitterära böcker tror jag mest är nyttiga för självreflektionen. Vad gäller (allmän)bildning tycker jag inte att det ska förknippas med varken självkännedom eller analytisk skärpa. Det handlar mer om nyfikenhet och minne som jag ser det. Möjligen skulle man väl kunna hävda att det gemensamma för alla de här sakerna, och det enda jag kan se som obetingat värdefullt i sig själv, är nyfikenhet, lust att veta och reflektera. Men det behöver man ju inte nödvändigtvis några böcker för.