Medan jag skrivit klart avhandlingen (och skrivit tenta i latinsk grammatik) har jag haft vissa möjligheter att fördjupa mig i det som egentligen intresserar mig. Och det är språket. Om jag försöker få ett svar på frågan om varför jag egentligen sysslar med litteratur, försöker tränga ner i tidiga barndomsminnen eller fascinationer, eventuella tidiga tecken på fallenhet för något - som vi ser är retrospektiva illusioner svåra att undgå - kommer jag inte på något bättre svar än detta: att jag alltid älskat språket. Och jag älskar det fortfarande, kanske till och med mer än jag älskar litteraturen eller för den delen verkligheten. Men om så är fallet, varför har jag inte hellre valt att syssla med lingvistik? Hur mycket jag än beundrar språkvetenskapen och trollbinds av särskilt dess historiska aspekter, kommer jag aldrig ifrån intrycket att den så att säga missförstår sitt objekt. Eller snarare, att felet ligger i att den förvandlar sitt ämne till ett objekt, som om språket vore en företeelse vilken som helst snarare än villkoret för världens begriplighet och mänskligt uttryck. Det är naturligtvis på dessa villkor som lingvistiken kunnat bli en vetenskap. Dess framgångar vore svåra att överskatta, men samtidigt känner jag att den utesluter mycket av vad som fascinerar mig med språket. "Den här märkliga inrättningen som kallas litteratur" - har inte den sitt värde i att den låter oss möta språket innan det undergått närmare bestämningar (innehåll/form, uttryck/retorik, etc.)? Så vill jag gärna tänka mig förhållandet.
Därför anser jag också att litteraturstudier som helt bryter banden med språk riskerar att förlora sin mening. Kanske beror detta på att jag aldrig har kunnat se "fiktion" som det viktigaste i litteraturen. Det innebär inte att jag ogillar romaner (förutom när de bara är romaner, vilket ganska ofta är fallet), men det följer av min ovan beskrivna ingångspunkt till litteraturen att de helst bör vara något mer än beskrivningar av händelseförlopp: de måste vara rytm, melodier, språkliga tics, eller vad man nu vill kalla det. Fiktionen homogeniserar, förvandlar språk till innehåll, och kan sedan flytta det till ett annat medium (t ex film), eller för den delen till ett annat språk. Allt det här är välkänt, och jag vill inte ge mig i någon tröttsam diskussion om "realismen" vs. det språkligt medvetna (jag tycker att den frågan är fel ställd i vilket fall som helst). Jag tror heller inte att min inställning är särskilt teoretisk, och den bör under alla omständigheter skiljas från den "lingvisticism" som under ett tag höll på att dränera litteraturstudiet på allt intresse. Vad jag menar är helt enkelt själva upplevelsen av språk, av att vara i ett språk, eller röra sig mellan flera. Urscenen måste ha varit när jag som liten tänkte på ordet "spade" tills den skenbart naturliga kopplingen mellan ord och ting upplöstes och jag satt där med två bitar som inte riktigt passade ihop. (1986: Olof Palme mördas; pojke upptäcker "poesi" med hjälp av spade.) Något av den där känslan söker jag i litteraturen, och därför tänker jag fortsätta att slita med halvförstådda språk där denna upplevelse kommer av sig själv (medan alla andra funktioner hos språket försvåras väsentligt). Mer om detta i något annat sammanhang, och över till det egentliga syftet med det här inlägget:
Om man delar mitt synsätt gillar man naturligtvis Daniel Heller-Roazen, som jag lärde känna genom den lysande boken Echolalias. On the Forgetting of Language. Det som gör honom unik är hans ovanliga språkkunskaper (till synes - men det är oklart hur bra han kan dem - bl a grekiska, hebreiska, provensalska, isländska, medeltidsfranska och sanskrit) och att han ägnat en hel del tid åt att reflektera över vad språk egentligen är. Men han gör detta som litteraturvetare snarare än som lingvist, och språket förvandlas aldrig riktigt till ett objekt utan är mer av en rörlig måltavla. Även om han drar nytta av lingvistiska begrepp och använder fonetiska skrift tar det aldrig överhanden utan knyts hela tiden till språket som kulturellt faktum. Jag börjar nu också, efter att ha läst ett par av hans verk, ana en värld som är helt hans egen, där barbariska alster som Hisperica Famina har en privilegierad plats i kanon och där den kanske mest centrala texten är Dantes De vulgari eloquentia: en slags medeltida "primordial slime" innan nationalstaterna och
-litteraturerna. Det är möjligt att han inte är den mest belästa litteraturvetaren, men han lyckas konsekvent dra fram udda och intressanta texter som få andra verkar intressera sig för.
Heller-Roazen har nu skrivit en bok om rövarspråk, i ordets egentliga mening: Dark Tongues. The Art of Rogues and Riddlers. Delvis blir det en spännande - om än fragmentarisk - kulturhistoria över fenomenet, men det utgör också en serie essäistiska reflektioner över den grundläggande frågan vad språk egentligen är för något, och aldrig utsagt men relaterat till den frågan, vad poesi egentligen är. Den avsiktlig avvikelsen från vardagsspråkets transparens förenar skurken och poeten. "Slang", "cant", "argot" etc. är ord som använts för att beteckna de språk inom språken som används av grupper vilka av en eller annan anledning velat kommunicera på sitt eget sätt. Fenomenet uppmärksammas redan under 1200-talet men torde bli ett seriöst problem först då nationalstaterna började sina projekt att kodifiera talet och etablera språklig enhetlighet i riket. Kringströvande luffare med hemliga ord hotar sammanhållningen. Den sociala problematiken kring dessa rövare och deras språkbruk visar sig dock - och här vidgar Heller-Roazen perspektiven avsevärt - rymma en språklig-litterär problematik som tycks någorlunda konstant i kulturhistorien. Dessa typer av språk är nämligen parasitspråk snarare än språk i egen rätt: de utgör varianter av allmänna nationalspråk. Ofta har de karaktären av en uppsättning regler som transformerar ett nationalspråk. Det är exempelvis fallet, för att ta ett uppenbart exempel, med det s k rövarspråket, där alla vokaler ersätts med "o" och konsonanter dubbleras med vokalljud. Om dessa transformationsregler utvidgas till att inte gälla (som i det här exemplet) enbart fonetik utan även semantik, har vi att göra med ett mycket allmänt fenomen, som kan iakttas i de flesta kulturer och som är särskilt tydligt i poesin.
De provensalska trubadurerna hemlighöll under högtidliga former sina dikters adressat och satte en ära i att uppnå ett bel celar, ett skönt döljande. De ersatte omnämnandet av kvinnan med en s k senhal (signal), t ex "Det sköna namnet" eller "Mer än väninna" - ett kodspråk som pekar ut mot den sociala situation som föregår poesin men som också utgör ett exempel på den poetiska friheten i sig. Liknande fenomen finner Heller-Roazen i den isländska poesins kenningar och i sanskritpoesins onomastik. Men det rör sig ofta här om en religiös problematik. Omnämnandet av ett särskilt "gudarnas språk" förekommer i åtskilliga traditioner, och troligtvis har ett obskyrt "språk" - ofta, liksom den moderna slangen, framför allt inriktad på substantiven - existerat parallellt med det normala språket. Slang är tydligen utmärkande inte bara för lönnmördare och skalder utan också för präster.
De avslutande kapitlen har mindre historisk och mer teoretisk inriktning. Ferdinand de Saussure, som i övrigt var en så nykter tänkare och ville styra studiet av indoeuropeisk lingvistik bort från spekulationer om "Indo-germanska" arier och dylikt, fann det närmast omöjligt att skaka av sig sin intuition om ett hemligt anagrammatiskt kodspråk i den antika poesin. Han tillät sig till och med att fantisera om en poetisk skråhemlighet som var gemensam för de indoeuropeiska kulturerna. Saussures teorier har i regel inte tagits på allvar av den moderna språkvetenskap han hjälpt till att grunda, utan snarare ansetts vittna om dess upphovsmans mentala tillstånd. Heller-Roazen presterar ändå ett visst försvar för Saussures fantasteri, delvis med stöd av Roman Jakobson.
Boken behåller en lätt essäistisk touch och kommer väl heller inte med några häpnadsväckande egna rön om företeelsen. Det intressanta är snarare de insikter som kommer fram längs vägen om att rövarspråken kanske - i egenskap av språk inom språken - har mer gemensamt med poesin än man kanske anar, och att det vi kallar ett språk kanske med nödvändighet utgörs av flera. Det är dessa frågor som han ständigt närmar sig på omvägar som är bokens behållning.
Monday, August 4, 2014
Friday, July 11, 2014
Kämpande humanister
10/7 kl. 12.30: Jag hittade en tirad av Charles Péguy som mutatis mutandis kan appliceras på dagens svenska situation. Min översättning är lite selektiv (och hastig):
"Det är ett beundransvärt skådespel att se hur så många lärare på gymnasiet (fattigt, obetydligt folk, små funktionärer) utsatta för allt offrar allt, slåss mot allt, gör motstånd mot allt för att försvara sina klasser. De slåss mot alla makter, den världsliga auktoriteten, den tillsatta makten. Mot familjerna, mot väljarna, mot opinionen, mot rektorn, som lyder familjerna, som lyder opinionen; mot elevernas föräldrar; mot rektorn, ordningsmannen, akademins inspektör, akademins rektor, den allmänna inspektören, gymnasieundervisningsdirektören, ministern, de folkvalda, hela maskinen, hela hierarkin, mot politikerna. Detta gör de mot sin egen framtid, sin egen karriär, sin egen befordran, bokstavligt talat mot sitt eget dagliga bröd. Mot sina chefer, mot sina herrar, mot administrationen, den stora Administrationen, mot sina hierarkiska överordnade, mot sina naturliga beskyddare, mot de som av naturen borde beskydda dem. Och
som istället överger dem. När de inte rent av förråder dem. Mot sina egna intressen. Mot hela styret, särskilt mot det mest fruktansvärda styret av alla: mot opinionens styre, som överallt är helt modern. Varför. På grund av en oförstörbar rättrådighet. På grund av en oförstörbar fromhet. På grund av en oövervinnelig, oomkullrunkelig hängivenhet till sitt yrke, sin plikt, sitt ämbete, till sin gamla dygd, till sin egentliga sociala funktion, till en gammal klassisk och fransk medborgaranda. (...) Jag skulle kunna räkna upp hundrafemtio gymnasielärare som gör allt, som riskerar allt, som trotsar allt, framför allt ledsamheten, den största risken, att få ett obetydligt slut på sin karriär, för att upprätthålla, för att rädda det som fortfarande går att rädda. Man skulle med svårighet kunna finna femtio högskolelärare, eller knappt trettio, eller ens femton, som - förutom karriären, befordran, och till att börja med just detta att undervisa på högskola - föresätter sig något annat än att förstelna, att mummifiera verkligheten (denna verklighet som så oklokt anförtrotts dem), eller att begrava det ämne de lär ut i kartotekskortens kyrkogård." (Charles Péguy, "Notre jeunesse" i Oeuvres en prose 1909-1914, ed. de la Pléiade, 530-531.)
Saturday, May 17, 2014
Återkomsten
2014-05-11: Jag har verkligen varit usel på att uppdatera bloggen, men jag har heller inte kunnat bestämma mig för att göra mig av med den helt. Ursäkter finns att tillgå: jag har gått igenom avhandlingsarbetets mest intensiva fas, och tyckte det var svårt att rättfärdiga att jag skulle tillbringa mer tid framför datorn än vad jag redan gjorde (om arbetet med referenserna visar sig ha lagt grunden till en reumatism skulle jag inte bli förvånad alls). Nu börjar det lugna ner sig, med bara småkorrigeringar kvar, och jag hoppas kunna posta lite här under sommaren. Så om några fortfarande lyssnar - och jag alltså inte talar ut i tomma intet - hoppas jag att ni kan förlåta mig denna hiatus. Låt mig värma upp lite med att skriva om en bok:
2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:
les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier !
"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").
Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd. Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.
2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:
les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier !
"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").
Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd. Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.
Monday, June 24, 2013
Fucking poetry fag shit!
24/06 kl. 09.50: Märker att jag har en bundsförvant i artisten Yohio, som i dagens DN "kommer ut" (ordvalet är intressant och möjligen betecknande) som bokläsare och som potentiell läsfrämjare. Med en 17-årings brist på nyanser kan han uttrycka precis de tankar som man själv, avtrubbad av misslyckade försök, politiskt medveten relativisering av de egna preferenserna etc inte kan/vågar uttrycka längre men någonstans bland själens skrymslen fortfarande hyser: "Jag blir närmast irriterad när folk säger att de inte läser. Man missar en så stor chans att bilda sig. Jag förstår folk som säger att de hatar skolan, men att lära sig saker vill väl alla på något sätt". Och sedan det självklara, sånt som jag, som är 31 år, inte kan säga utan risk att verka "gubbig" (fast jag i stort sett tyckt samma sak sedan jag själv var lika gammal som Yohio), "reaktionär" (i förhållande till vilket framåtskridande?) och teknikfientlig (för att jag vill begränsa tekniken till dess rätta plats som ett redskap, snarare än att förvänta mig att den ska lösa alla problem):
"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.
Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante, Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.
Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:
Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...
"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.
Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante, Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.
Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:
Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...
Sunday, May 12, 2013
Allmän adiafora XVII
Lite gamla nyheter tills vidare. Jag har haft fullt upp med annat.
12/5 kl. 08.50: Jag funderar mycket (kanske för mycket, borde kanske istället passa på att släppa det) på Sverige under min utlandsvistelse. Till råga på allt tänker jag på det svenskaste som finns: SVT. Daniel Sandström skriver bra om SVT:s kulturprogram i SvD, och jag känner mig föranledd att damma av en tidigare anteckning om samma sak som jag drog mig för att publicera. Anledningen var medieprofessor Kent Asps genomgång som visar att skillnaden mellan SVT och reklamkanalerna växer. Samtidigt är det lite oklart hur man ska tolka siffrorna. Den ökade sändningstiden och tendensen att flytta program till dagtid kan, som Asp påpekar, bli ett alibi. Det är också frågan vad som ska räknas som "kulturprogram". Är Skavlan ett kulturprogram? Blir det ett kulturprogram för att de inbjudna gästerna ofta är kulturutövare i en eller annan form? Inte nödvändigtvis.
Det är lätt att få för sig att allt var bättre förr, men det känns märkligt att därför utesluta möjligheten att vissa saker faktiskt, ja, var bättre förr. Låt oss se efter! Jag hittade en tidning som kom ut den dag då jag är född, år 1982. På bästa sändningstid (20.00) en timslång diskussion mellan Lars Ahlin och Ulf Linde om realismen i konsten. Skulle SVT idag på motsvarande tid sända en timmes debatt med, säg, Sara Stridsberg? Det har jag mycket svårt att tro. Jag vet inte hur de skulle argumentera för att inte göra det (och det är märkligt att en viss "progressiv" falang, livrädd för att säga att allt var bättre förr, ofta ansluter sig till en minst lika idiotisk uppfattning, nämligen att vi lever i den bästa av världar). Själv har jag aldrig förstått varför SVT ska sända program som - åtminstone enligt de här siffrorna - skulle klara sig utmärkt utan statligt stöd, när det finns betalkanaler som inte har några hämningar alls. Man hör ofta att detta skulle vara någonting demokratiskt, ett sätt att nå ut till andra grupper. Ibland undrar jag hur det förhåller sig med det egentligen, och det skulle vara intressant att ta del av lite tittarsociologi kring valet av TV-kanal. Om jag tillåts komma med "anekdotiska" bevis från mina tidigare arbetsplatser måste jag erkänna att mitt intryck är att arbetarklassen nästan aldrig tycks titta på SVT:s underhållningsprogram. Ska det ses som ett försök att nå ut tror jag att det är ganska misslyckat; snarare tycks den typiske SVT-konsumenten vara en medelklassperson som vill äta upp kakan och ha den kvar, dvs. i stort sett som TV4:s tänkta konsument.
Om kultur är oviktigt - ja, tänk om? - borde det i alla fall förskräcka då samma inställsamhet gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Sam Sundbergs iakttagelse, att SVT glömmer sitt uppdrag då de väljer att sända från ett "Starbuckstätt Boston" men helt glömmer nyheter om terrordåd i Pakistan, ligger i linje med detta. Det handlar visserligen inte, som vissa felaktigt tycks tro, om att räkna människoliv för att bestämma vad som ska ges störst utrymme. Det är fler faktorer som måste vägas samman för att avgöra det utrymme en nyhet ska få. Fler dog i explosionen i Waco, Texas vilken ägde rum samtidigt som bomberna i Boston. Det gör det inte till en större nyhet. Men som Sundberg påpekar måste väl "säkerhetsläget i en instabil kärnvapenstat härjad av talibaner och multinationella terrorfalanger [vara] av intresse för hela världen." Det må vara att den typiske SVT-tittaren upplever en större närhet till USA, men det är faktiskt SVT:s uppgift att informera oss även om sådant som vi inte visste att vi behövde veta. Och på ett analogt sätt kan man hävda att SVT:s kulturprogram inte bör ge folk det de vill ha, utan det de ännu inte vet att de vill ha.
10/5 kl. 17.00: Deutsch-Französische Freundschaft?. Sent omsider gick jag till Louvren och såg den tillfälliga utställningen De l'Allemagne 1800-1939, en utställning om tysk konsthistoria som väckt visst rabalder och surat till det mellan Tyskland och Frankrike. Detta dessutom i en fas då Europasamarbetet gnisslar och de politiska relationerna mellan Hollande och Merkel blivit sämre. Tyska kulturskribenter har reagerat mot vad man uppfattat som en teleologisk kultursyn, där katastrofen är inskriven i det tyska romantiska projeket från början. Nyklassicismen och naturromantiken blir ödesdigra figura för vad som komma skall.
Jag minns när en av mina tidigare lärare på litteraturvetenskapen avfärdade tysk romantik som "pre-fascism". Och allt hänger just på detta prefix, "pre-", som om det tas bokstavligt som "före", knappast kan förbluffa någon, men om det fattas i en lite starkare mening genast blir problematisk om än inte intuitivt orimlig. Naturligtvis fungerar inte historien enligt ödets logik, utan det handlar om hur man använder kulturgods - den stora spänningen mellan tolkningarna av antiken, som kunnat inspirera såväl demokratiska som fascistiska revolutioner, är kanske det bästa exemplet. Snarare är väl problemet att "ödesretoriken" var så populär i Tyskland att det tycktes utesluta ett mer sansat och sekulariserat förhållande till historien. Det leder till ett problem för historiker - ska man reproducera tanken på en tysk specificitet eller försöka förstå fascismen som ett fenomen typiskt för den moderna staten på en viss utvecklingsnivå? De stora politiska likheterna, men de stora kulturella skillnaderna, mellan Italien och Tyskland, illustrerar förhållandet. Men det är ett problem också för utställningen, som i viss mån ger den tyska kulturen en slutenhet och reproducerar idén om en tysk Sonderweg.
Idén var väl kanske snarare att framhäva att det faktiskt fanns ett tyskt måleri. Den allmänna uppfattningen i Frankrike torde ligga i linje med Adornos påpekande att "under 1800-talet målade fransmännen spenat och det såg ut som en dröm. Tyskarna målade sina drömmar och det såg ut som spenat." Det finns en hel del sådan oaptitlig spenat här, men också många intressanta och vackra tavlor som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag gladde mig åt att se Carl Gustav Carus "geologiska" målningar. Utställningens struktur är också givande, med upplägget att låta den kronologiska indelningen delas upp i tre tematiska block. Effekten blir visserligen i vilket fall som helst att man går från de tyska "nazarenernas" madonnakitsch till Max Beckmanns bilder av helvetet. Det förvånar inte heller att man i slutet av rundturen kommer ut i ett rum täckt helt av Anselm Kiefers väggmålningar. Något av hans form av traumabearbetning och förhållande till den tyska kulturen vilar över föreställningen i stort.
Man kan irritera sig på fransmännens självgodhet, när det är så uppenbart att de inte har gjort upp med sitt förflutna. Tyskarna har blivit en projektionsyta för saker som var högst närvarande i fransk kultur. En av världens främsta forskare om fascismen, Zeev Sternhell, har tydligt visat att fascismens som politiskt tänkande har sina rötter i Frankrike. Går man igenom franska akademins rullor från 1900-talet finner man många skönskrivande och inte alls särskilt ångerfulla fascister. Jag tänkte på detta när jag gick och handlade böcker och hos boquinisterna hittade en hel del av och om den litterära fascismen i Frankrike, vilken knappast var någon marginell företeelse. Om det visserligen är förbjudet att sälja Célines pamflett Bagatelles pour un massacre kan man istället köpa Lucien Rebatets Les décombres, som på samma sätt uppmanar till pogromer.
Sunday, March 31, 2013
Allmän adiafora XVI
31/3 kl. 12.00: Anteckningar om gamla och nya franska böcker:
Marcel Schwob - Vies imaginaires. Korta (tre sidor ca) och perfekta biografier över personer vars levnadslopp är okänt eller mytiskt. Schwob var en stor inspirationskälla för Borges, och det är troligtvis på den vägen jag först stött på namnet. En enorm täthet, skapad av ellipser och valet av vilka detaljer som ska framhävas, gör att dessa liv inte så mycket formar en berättelse som ett mönster av symboler, inte så mycket noveller som prosadikter. De är inte "biografier" i den psykologiska meningen. Nej, esteticismen dras till sin spets - liven reser sig ur sin miljö, som tillfälliga variationer eller mutationer hos en värld bortom gott och ont vilken i bästa fall yttrar sig som konstverk. Jag har svårt för det symbolistiska grymheten (dyrkan av den barbariska antiken, etc.) men bokens tonfall är raka motsatsen till effektsökeri. Snarare påminner texterna om små miniatyrsmycken där konstnärens omsorgen är självändamål och inte tycks gjord för att synas, knappt ens på nära håll.
Paul Claudel Cinq grandes odes: av olika anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den här samlingen. Kom fram till att den kanske mest är intressant ur ett verstekniskt-evolutionärt perspektiv: försöket att åstadkomma en sorts bibelpoesi i likhet med Saint-John Perse. Visionära, bitvis väldigt vackra partier, visst. Problemet är bara att han predikar för de redan frälsta, såväl på det religiösa som på det poetiska planet. Det är "pindarismens", den poetiska entusiasmens problem: om du vill att jag ska vara hänryckt måste du visa varför du är hänryckt, inte bara att du är det. Ungefär samma kritik kunde riktas mot den här samlingen som Kellgrens riktade mot Thorilds Passionerna (vilken förutom tjafset om orimmad vers jag alltid uppfattat som i det stora hela rättvis): "kalla utrop".
Mme de Staël De la littérature, considerée dans ses rapports avec... : uppenbarligen viktig bok, och nödvändig för alla som vill känna till litteraturstudiets historia. Samtidigt är den inte alls fascinerande, och bara bitvis glimmar det till av insikter. Hon ska givetvis ha en eloge för att ha fört fram så många viktiga tankar - litteraturhistorians och komparativismens grundtankar, och inte minst den viktiga roll hon tillskriver förhållandet till kvinnan som kulturhistoriskt kausal faktor - men jag skulle ljuga om jag sade att den här boken inte tråkade ut mig. Problemet med många klassiska fackböcker är att deras innehåll lika gärna kan summeras eftersom varken detaljerna eller stilen gör något speciellt med oss. Jag tror att den här boken tillhör dem.
Jacques Roubaud - Ode à la ligne 29 des autobus parisiens: Roubaud på Oulipo-humör skriver ett ode på rimmad, bunden vers (alexandriner, bien sûr) om sina färder på buss 29 i Paris. Han har underkastat sig vissa regler och tillåtit sig vissa modifikationer av versen. Det öppnas ständigt parentser inuti parenteser - diktjaget reagerar på intryck och börjar fundera - och här skiftar typografin färg enligt någon sorts regnbågsskala. Stavningen följer ljudet:
Je me détourne ayant horreur de cette scène
Sans justification sur les bords de la sceine
Det senare hänger samman med den i samlinens paratexter klart uttryckta uppmaningen att läsa dikten högt, och det har jag också (mestadels) gjort. Det är också på det sättet man har någon behållning av dikten - den är underhålalnde om man gillar poesi som verkligen arbetar med ljud, men i de flesta andra avseenden är den inte mer än en bagatell, och försöker nog inte vara det heller.
28/3 kl. 10.20: Jag håller till stor del med Anders Johanssons sågning av "Fråga medieeliten", och hans reflektioner över "elitism" och "populism". En sorts blandning av elitism och populism är egentligen inte alls så främmande för vår tid som man skulle kunna tro. Populärkulturen är populär bara till innehållet, socialt sett innebär den fortfarande en avgrundsdjup skillnad mellan de som syns och de som inte gör det, oavsett hur lite de som syns "förtjänar" att göra det eller inte. Man kan analysera skillnaden på olika sätt; möjligen skulle man ur ett marxistiskt perspektiv liknande Johanssons kunna hävda att det som försvunnit är den typiskt borgerliga inställningen att beundra skickligheten och uthålligheten i arbetet. Numera räcker det att vara känd, men samtidigt finns det en fetischism kring auran av kändisskap vilken knappast försvinner enbart för att de som är kända egentligen är "likadana, eller sämre än oss" (som Aristoteles skulle ha sagt). Därför bör knappast fenomenet förvåna: dyrkan av den framstående individen är fullt kapabel att överleva de krav som tidigare ställdes (det var åtminstone så arrangemanget såg ut, naturligtvis beundrades även då författare av folk som aldrig läste deras böcker). Och av samma anledning kan vi hamna i situationen där vi har en social elitism (rester av genidyrkan) samtidigt som denna intellektuella och konstnärliga elit, som Johansson skriver, "när de väl hamnar i rampljuset, [får] besvara enkäter på facebook-nivå".
Om populism och elitism finns mycket att säga. Själv är jag benägen att se elitism som mer eller mindre ofrånkomligt. Det beror lite på hur långt man vill gå i spekulation; under nuvarande förhållanden tycks mig dock anti-elitism mest ha negativa konsekvenser genom att förstöra andningshål för kritiskt tänkande utan att ersätta dem med något bättre eller för den delen överhuvudtaget leda till någon form av frigörelse. Det fanns en viss etik kring det formalistiska postulatet om "texten, inte författaren" och så vidare, och det är just i sådana här situationer vitsen med ett sådant synsätt blir som mest synlig. Det som försvinner i dagens anti-elitism är det enda som hade kunnat rättfärdiga en uppdelning mellan elit och populas överhuvudtaget - själva verken eller tankarna - medan den rent abstrakta uppdelningen mycket väl kan fortsätta finnas: om inte mellan intellektuella och folket, så mellan "kändisar" och alla andra.
26/3 kl. 17.15: Men jag längtar efter att läsa något nytt svenskt. Jag måste få tag på Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm, och naturligtvis läsa något av själva föremålet också. Även om jag varit medveten om författarskapet ett tag (genom Carl-Johan Malmbergs essäer) har jag inte läst en enda av hans böcker. Devisen "min fiendes fiende är min vän" bevisar i allmänhet bara hur fraktionsbildningar fördunklar vårt omdöme. Själv håller jag mig till den mer se-människan-humanistiska "min väns fiende kan mycket väl vara min vän" eller den mer paranoida "min väns vän kan mycket väl vara min fiende" - det är åtminstone två situationer som känns någorlunda bekanta. Men om det nu för en gångs skull kan få förhålla sig så, att min fiendes fiende är min vän, är Lysholm någon jag genast måste fördjupa vänskapen med. Lyssna bara på listan över allt hans antipatier:
"Modärna
restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer,
cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast,
tredimensionell film [rean då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubiléer,
Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos
[Lagercrantz], poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser,
plastikoperationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn,
socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoriteter,
statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus
(Sergelhuset),, kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar,
grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister,
mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts
lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri,
pöbelvälde, etc."
Som Magnus Ringgren (vars recension jag saxat citatet ur)
påpekar kan listan med några få uppdateringar appliceras på dagens samhälle.
Ibland krävs det väl en viss analogisk fantasi, men i vissa fall handlar det
nog om rena generationsskiften.
Saturday, March 16, 2013
Diverse anteckningar
15/3 kl. 20.00: Jag märker att jag ofta har en lite gammaldags inställning till hur yngre bör bete sig mot äldre, och jag frågar mig vad det beror på. Jag tror att anledningen att jag ogillar de yngres brist på respekt inte består i att den upphäver skillnaden, utan att den inrättar den. Vi vet att skillnaden mellan "vuxna" och "unga", eller i vissa fall rentav "barn", till stor del är ideologi. Mognad är ingen medalj man tilldelas för att ha klarat sig till 30, utan en sorts regulativ idé som bara förverkligas här och där, i enstaka handlingar. Åtminstone får man medge att man inte behöver blicka särskilt långt för att få bevis på det motsatta scenariot, dvs. "vuxna" som reagerar som barn. Och troligtvis är det - det har i alla fall åldringar försökt förklara för mig - fullt möjligt att känna sig identisk med den man var som 20-åring men stirra ut ur en 70-årings glanslösa ögon. Det märkliga ur det perspektivet är att det alltså främst är ungdomar som egentligen tror på kategorierna "vuxna" och "unga", medan de som själva varit unga och nu är gamla i bästa fall fått en lite ironisk inställning till det hela. Det motsatta misstaget existerar naturligtvis också: den missriktade pedagogiska inställning som istället för att tala till de unga som någon som är i grunden likadan som en själv, bara lite mindre utrustad, arbetar med en klichébild av hur de unga - denna mystiska, kvalitativt skilda människoras - tänker. Båda sidor skulle tjäna på mindre förutfattade meningar.
13/3 kl. 13. Jag läste idag i Le Figaro om en elektronisk utgåva av Dantes Komedi med Botticellis bilder. Lyxutgåvan beställdes av Pier Francesco di Medici på 1480-talet och tänktes överträffa alla de tidigare illustrerade utgåvorna av verket. Originalboken existerar inte i dess helhet längre, och de 92 bilder som återstår finns dels i Vatikanens bibliotek, dels i Kupferstichkabinett i Berlin. De har nu getts ut som en maffig Coffee table-bok, men också - och detta är det spännande - i digital form, som "ett dynamiskt samspel av bild, video och text". Även om jag tycker att det är både fånigt och potentiellt farligt att tillmäta såna saker alltför stor vikt - teknologin är aldrig dummare än de utopiska förväntningar vi investerar i den - gläds jag åt de pedagogiska möjligheter som öppnas upp genom digitaliseringen av äldre material. Vi får en möjlighet att kombinera de traditionella läsningarna - som bygger på en slags "ideell" text - med editionsfilologiska och materiella aspekter. Hur såg böckerna ut? Vilket typsnitt? För vilken läsekrets var den ena eller andra utgåvan tänkt? Många intressanta frågor uppstår i glappet mellan ett verk och dess olika utgåvor. Personligen måste jag också erkänna att jag har betydligt lättare att gå igång på mitt 1700-talsmaterial då jag sitter i läsesal med originalen och kan njuta av frontespiserna och vinjetterna, vilka ofta utgör en integrerad del av boken som en helhet av olika tecken. [Om slutet på föregående mening blev lite klumpigt är det för att jag försöker undvika uttrycket "semiotisk totalitet". Jag hoppas att fördelarna med bytet överväger].
13/3 kl. 09.00: Märklig dröm inatt. Jag har sällan mardrömmar av det slaget där man blir jagad och liknande. Däremot har jag emellanåt en annan obehaglig dröm: skulddrömmen, där jag plötsligt inser att jag utan att jag riktigt förstår hur, har orsakat någon annans död och nu ska ställas inför rätta. I det här fallet hade jag av någon outgrundlig anledning vält en soffa genom att hoppa på dess ryggstöd utan att tänka på att en person låg och sov på den. Kraften i mitt hopp hade fått soffan att svänga om och kastat den sovande rakt ut genom fönstret; kroppen återfanns aldrig. Släktingar och mystiska rättstjänare anklagade mig och det började gå upp för mig vad jag ställt till med.
Det intressanta med mardrömmar är ögonblicket då man börjar ana att det är möjligt att vakna upp från dem, att helt enkelt fly, men då man fortfarande tvekar, som om en förlust av drömmens verklighetsplan skulle innebära en förlust av livet, eller som om man är rädd att den alternativa värld man vaknar till möjligen är värre än den hemska men åtminstone skenbart välbekanta som man befinner sig i. Om man kom åt anledningen till denna tvekan skulle man förstå vad som ligger bakom många idiotiska mänskliga val.
4/3 kl. 12.50: Kan det finnas bättre och sämre pastoraler? På en nivå är svaret självklart ja: vi kan peka på varför den ena eller andra dikten är bättre genom att vara mer välskriven, möjligen intressantare psykologisk insikt, och så vidare, och det är inte svårt att ur den tidigmoderna kulturens skräpkammare dra fram alster som inte ger en nutida läsare någonting alls och där man till och med tvivlar på om de ens gjorde något för sina samtida. Ändå har jag känslan att detta kvalitetskriterium antingen drar in aspekter som egentligen är främmande för genren - t ex om man tycker att Miltons Lysidas är den bästa herdedikten - och således inte bedömer den som pastoral utan som dikt överhuvudtaget, eller blandar ihop den absoluta och kvalitativa skillnaden mellan de dikter som når upp till genrens minimum och de som inte gör det med den relativa skillnad som finns på en öppen, kvantitativ skala. Den sista observationen för mig fram till huvudpunkten. Om det är så, som Fontenelle menade, att pastoralens väsen är psykologiskt, och att dess uppgift är att för stadsmänniskan erbjuda en bild av vila och enkel kärlek, kan man hävda att de pastoraler är bra som uppnår denna effekt och de dåliga som av en eller annan anledning misslyckas med det. Utöver detta finns det märkligt lite att göra: handlingen är ytterst blygsam, det mänskliga intresset knappast egentligen engagerande, utan de smådrag som tillkommer är snarare byggstenar som tjänar till det fortsatta uppgåendet i en grundläggande känsla - en sorts charm i ordets etymologiska mening - som antingen finns eller inte finns.
10/3 kl. 21.30: Om ord och uttryck:
1) "Anställa förödelse". Vilket fantastiskt uttryck, vilken spänning mellan själva ordet och vad det betecknar! Om någonting ett bevis på att ordet förintar verkligheten det ska beskriva.
2) Jag kanske bläddrade igenom nätets nyhetssidor lite hastigt, men jag tror mig ha stött på ordet "Sultankonflikt". Kan det stämma?
3A) Betyder "Heja blå laget!" egentligen 1) "Jag hoppas att blå laget vinner." eller 2) "Jobba hårdare, blå laget." Detta har jag alltid undrat över. Länge trodde jag på alternativ 1, men nu är jag osäker. Det irriterar mig att jag troligtvis aldrig kommer att få klarhet i detta.
Subscribe to:
Posts (Atom)
