Tideräkning

Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.
Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.

Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.
Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han vill sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur De bello gallico hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han måste. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.

3:e "Messidor", kl. 12: Halvmesyrer. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med.

25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i Degas danse dessin) att

"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."

Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:

"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom."

Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.

En sirad ödemark

31/8 kl. 16.30: Min doktorandkollega Jimmie Svensson hörde av sig och undrade om jag visste vem som låg bakom frasen den suggestiva frasen "en sirad ödemark". Kanske hade han tänkt använda den i någon av de dikter han pysslar med på sin fritid, och ville försäkra sig om att den inte var tagen från någon annan, och om den var det, från vem. Allusioner kan inte utveckla sin resonans om man inte vet vem som är upphovsman - och resultatet kan också i värsta fall bli lite genant. Jag satsade omedelbart på Stagnelius, skrev tillbaka och försöka komma på ett system för att eliminera de dikter som inte kunde komma på tal. "en sirad ödemark" har ju ett jambiskt mönster, om det inte var så att han mindes fel kring artikeln "en" och det då kanske kunde röra sig om de första orden i ett elegiskt distikons andra rad. Han svarade att han kollat igenom alla Stagnelius dikter, att detta var en process som pågått länge och att han höll på att bli galen över att inte få rätt på upphovsmannen. Det visade sig sedan att frasen hörstammar från ingen annan än mitt forskningsobjekt, Johan Gabriel Oxenstierna. Den återfinns i Skördarnes åttonde sång, och lyder så här:

Att med en instängd mur befästande vår park
För menskor gömma bort en sirad ödemark

Kontexten är Oxenstiernas propaganda för det engelska trädgårdsidealet, eller mer precist en slags ferme ornée, en park som bryter ner skillnaden mellan det omgivande landskapet och trädgården, där man arbetar med naturens former snarare än att följa geometriska mönster (som i den franska parken, måltavlan för Oxenstiernas polemik), och där nöje och nytta på ett för 1700-talet typiskt sätt låter sig kombineras. Hos Oxenstierna har det även filantropiska motiv: parken ska vara öppen för allmänheten och vara en del av den levande landsbygden. Den praktfulla men sterila franska trädgården, stängd mot det omgivande landskapet, är i motsats till detta en "sirad ödemark".
Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis med vilken säkerhet vi båda tog för givet att upphovsmannen var Stagnelius. Om uttrycket hade varit hans, hade det naturligtvis betytt något annat. "Sirad ödemark" hade fungerat bra i någon av Stagnelius' mer asketiska dikter, och utgör i sig en figur som inte är ovanlig i hela hans diktning: kontrasten mellan två poler av verklighet, drömmens övergång i desillusion, det sinnligas övergång i tomhet. "I en sirad ödemark jag vandrar" låter som en naturlig utsaga av det stagnelianska diktjaget. Men i så fall hade uttrycket varit på en högre figurativ nivå än Oxenstiernas förvisso redan metaforiska men ändå rent referentiella utsaga, och det var självklart för oss att uttrycket syftade på andliga snarare än materiella realiteter. Hos Oxenstierna syftar det helt enkelt på en park, inte på själens slitning mellan sinnliga substitut och mer djupgående existentiella längtan, eller något åt det hållet.
I sig innebär detta uttryck, och allt som redan gick att fantisera ihop kring det, en koncis sammanfattning av utvecklingen inom svensk poesi vid övergången mellan "upplysning" och "romantik". Det har ofta påpekats att den svenska diktningen i högre grad än t ex tysk och engelsk romantik håller kvar vid ett klassicistiskt uttryckssätt. Det som sker är att de bästa delarna av den gustavianska diktionen hänger kvar men riktas in på nya ämnen och nya funktioner. Ett typiskt grepp som perifrasen är inte längre en vacker ersättning av en mindre gångbar direkt referens utan utnyttjar de båda konstitutiva tecknens möjliga utbyte. Men den lite malmaktiga klangen är ofta likartad: hos Tegnér, naturligtvis, men även hos Stagnelius (Många av dessa sammanhang finns utredda i Sten Malmströms storslagna Studier över stilen i Stagnelius lyrik). "Sirad ödemark": två ord som fungerar som litteraturhistoria i mikroformat.