tillägg till näst senaste inlägget

Jag hade missat att Gustaf Almkvist apropå humanioradebatten skrivit mycket klokt på SvD:s ledarblogg. Det är väsentligen samma slutsatser som jag själv drog apropå Svenskt näringslivs förslag: att det är mer intressant att se det som ett symptom, och fråga sig vilka problem vi har i grunden. Han är även inne på de tankar om specialiseringens nackdelar som jag var inne på. Jag finner även en lågmält sympatisk plädering för humanioras värde bortom den tröttsamma höger- eller vänsterpolitiseringen:

"För att få nytt liv måste humanioran börja tro på sig själv som någonting annat än en genomgripande samhällskritik med teoretisk ram. Ämnena måste stå upp för hur viktiga de faktiskt är för att vi av andras erfarenheter ska formas, mogna och förstå det mänskliga äventyret. Humanistisk undervisning och forskning bör förvisso inte vara det okritiska studiet av döda västerländska mäns ord och dåd, men får inte heller innebära ett bortträngande av dessa. Humaniora måste få handla om att med framtiden för blicken hämta lärdom från det som redan sagts och skett. Då skulle den återfinna mycket av sin självaktning, och många av kvalitetsproblemen skulle upplösa sig själva."

Nytt tillägg (dvs. tillägg till tillägget till näst senaste inlägget): Jag tar tillfället i akt att citera ur William Marx' lika viktiga som bitvis roliga och genuint rörande essäbok Vie du lettré, som jag lånat om idag. Skulle någon vilja ge ut den på svenska och ge mig tjänstledigt för att fixa översättningen, skulle jag genast skrida till verket. (jag skulle då, hoppas jag, göra ett bättre jobb med Marx' valéryska idiom än i det följande; det här är ju pro bono):

"De bildade utgör på en gång civilisationens sockel, då de garanterar dess sammanhang genom tiden, och en instans som förstör densamma. De är både ett stöd och ett hot: genom dem blir det möjligt för en ordning att inrätta sig, men de deltar också i dess ifrågasättande. Ty kraften hos det förflutnas texter ligger just i att ha varit, dvs. att inte vara (längre); och om revolutionen består i att ersätta det existerande med det icke-existerande, då är ingenting mer revolutionärt än det förflutna. Det som uppstår ur det närvarande förstärker det närvarande: det är helt enkelt dess utveckling. Men det onaturliga kvardröjandet hos det som hör till det förflutna och inte längre borde finnas, ändrar historiens normala gång. I det att det återkommer förstör det förflutna det närvarande som det hjälpt till att skapa - och just därför att det har skapat det.
Det är humanioras ("la pratique et l'enseignement des lettres") verkliga roll idag: att hålla vid liv litteraturens dubbla fordran, förstådd på en och samma gång som uttryck för verkligheten och som förmågan att undslippa den. Det är förmågan att låta sig kullkastas av de texter som skapat vår värld, texterna som är en del av oss, och på samma gång inte är det - eller lika gärna förmågan att kullkasta dessa texter, det går på ett ut. Det måste finnas en dörr öppen för negationen i den här världen. Det är precis där som skillnaden mellan kultur och underhållning (entertainment) är att söka."

Diverse europeiskt skräp

Jag har nu definitivt gått på semester och lämnat avhandlingsarbetet bakom mig ett tag. Till en början känner jag mig lite rådvill men kommer genast på saker som kan hålla mig sysselsatt. Läsning - inte av plikt, men av nöje - fungerar på ett lite speciellt sätt för mig. Jag har en lång accelerationssträcka, men sen går det av bara farten. Den första boken visar sig bara vara en liten aptitretare som väcker ett stort hål inom mig. Förklaringen till litteraturstudiets paradox - att det lämnar så lite tid till läsning - har, i alla fall för mig, inte bara att göra med att man har mindre tid. När jag jobbade heltid som vårdbiträde och det kändes som om jag var på jobbet precis hela tiden, hade jag likväl tid till att lustläsa tre gånger så mycket som nu (jag har siffror på det). Nej, till stor del har det att göra med att det finns så mycket småsaker som måste ordnas hela tiden, och att man aldrig känner sig riktigt ledig. Man hinner aldrig komma in i ett ordentligt lunk med sin läsning. Att komma igång med en roman kräver en hel kväll av tystnad med plikterna bakom mig. Men när jag väl kommer in i det förvandlas jag snabbt till en gourmand, och ungefär som för en Don Juan eller en Casanova kvinnosläktets mångfald - det finns stora, små, smala, kurviga, blonda, brunetter, gamla, unga - utgör den individuella erövringens retande horisont, gläder jag mig åt litteraturens mångfald och hoppar mellan de mest väsensskilda böcker.
Men jag ägnar mig också åt en typ av läsning som delvis har tycke av plikt, nämligen att ta igen sådant jag tvingats försaka. En av de böcker som jag haft tid att läsa under sommaren är Ulf Peter Hallbergs Europeiskt skräp, som jag sneglade lystet på i bokhandeln när den kom ut. Det är berättelsen, eller kanske snarare essän, om författarens pappa, och om traderandet av en världsåskådning, eller åtminstone en viss vana vid tingen, mellan generationerna. Fadern, Ulf Hallberg Sr., lämnade efter sig en mängd anteckningar, tidningsurklipp och liknande som sonen nu träder i kontakt med, i en dialog mellan bokens brödtext och dess marginaler. Fadern blir inkarnationen av Walter Benjamins samlare, en typ Benjamin och Hallberg är angelägna att skilja från kunden. Samlaren är någon som ger tingen - även de monetärt värdelösa - ett liv och räddar dem från förgängelsen. Samlaren som gestalt visar på ett sätt att leva som gör människans värld till hennes egen, där hon själv, blir källa till värde, i det unika och outbytbara. Detta är utgångspunkten för Hallbergs reflektioner, som skiftar mellan essä, biografi, fiktiva berättelser (Baudelaire uppväckt från de döda och inkallad som specialagent vid tiden för elfte september-attackerna, ett kvasiallegoriskt möte på Island med en kvinna förföljd av ryska maffian, t ex) och annat, men som envetet håller kvar vissa grundtankar.
Det är naturligtvis en kulturkritisk bok. Vem är inte kulturkritiker idag? Undrar jag ibland. Finns det någon som bryr sig det minsta om kultur som inte samtidigt har en känsla av den här tiden som en nedgångsperiod? Det här är inte en retorisk fråga, utan ett konstaterande att man allt oftare hör sådana påståenden utkastade i förbifarten. En viss "postmodernistisk" relativism, och absurda förhoppningar om populärkulturens frälsande kraft, tycks ha gett vika för en känsla av förlust och en återgång till en mer modernistisk inställning. Kanske är min generation - den omedelbart efter den s k generation X - en direkt del av denna förändring. Eller så har de som brytt sig alltid tänkt ungefär likadant. Det senare framstår utan tvekan som en möjlighet, inte minst när man som en samlare står inför kulturhistorien och försöker vaska fram det värdefulla, allt det som även om det kan ha hyllats alltid trängts undan och sett sina förhoppningar svikna.
Hallberg är en seriös kulturkritiker som dock sällan förfaller till surhet, och som inte i sin ambition att kritisera det onda i tillvaron glömmer bort att visa det som inte får smutsas ned. Grundtonen kunde kanske beskrivas som en sekulär vördnad för människan och hennes värld, öppen för dess många framträdelseformer men samtidigt raka motsatsen till relativism. Kulturbegreppet är på en gång generöst och uppfordrande: Hallberg kan lika mycket om Hollywoods historia som om sekelskiftets Wien, och vet att med precision skilja mellan det som upphöjer och det som förnedrar människan. Han är en kosmopolitisk flanör men också en kritiker av den moderna storstaden där allt är utbytbart. Han ser det unika i en viss filmstjärnas aura men förblir en kritiker av kulturindustrin och av personlighetens degradering.
I sina bästa stunder ger han intryck av att befinna sig på en gräns där han tar in så mycket som möjligt av världen som den är, men samtidigt bevarar förmågan att peka ut var det värdefulla befinner sig, vad som förtjänar att bevaras. Samtidigt tycker jag att Hallberg emellanåt blir lite tråkig, någonting som väl bara delvis har med hans allvar att göra - kanske mer med stilen, som är "bra" men också högtidlig och ibland nästan akademisk. Men allt som allt är det här väsentlig läsning och en övertygande påminnelse om att ett annat liv är möjligt, med en vettigare konstellation av arbete, passion och pengar.