F**k sh** up!

Jag läser att Svenskt Näringsliv kommer med ett förslag om att sänka studiebidraget för humaniorastudenter. Rapporten, "Konsten att strula till sitt liv", menar att den osäkra relationen mellan humaniorastudier och arbetsmarknad också ska märkas i lägre studiestöd - "där får man en signal om vad som lönar sig". Suck. Den rent ekonomiska diskussionen om nyttan med humaniora överlåter jag åt Emma Stenström, själv känner jag att jag saknar underlag för att diskutera frågan ur den synvinkeln. För oss som faktiskt på allvar tror att utbildning ska handla om hela människan, inte bara om att rent tekniskt skolas in i ett yrke, är SN:s förslag naturligtvis vansinne. Men jag misstänker att Svenskt näringsliv inte skulle vara en särskilt bra dialogpartner ur den synvinkeln.Troligtvis skulle värderingar och fakta för mig blandas ihop och jag skulle vara hänvisad till välmenande klichéer. Det enda jag kan komma med här är några spekulationer om hur det skulle påverka kvaliteten på studier och undervisningen i humaniora.
Förslaget är naturligtvis absurt i sin nästan totalitära ekonomism, men jag ska genast tillägga att jag håller med om aspekter av den situation de beskriver, om än från andra utgångspunkter. För det första ska jag erkänna att jag också tycker att det är problematiskt att så många drömmer om att bli konstnär, troligtvis därför att de inbillar sig att det är en "fri" bohemisk livsstil. Det är ungefär som någon nyligen konstaterade rörande fattiga och marginaliserade grupper: de ser en popstjärna eller en fotbollspelare och tänker: "det där kunde vara jag", men de ser inte en civilingenjör och tänker detsamma, trots att det senare är en betydligt rimligare föreställning.
För det andra så tror jag faktiskt att den situation som målas upp av studenter som läser humaniora därför att de inte vill jobba till viss del stämmer. Detta kan låta som en trist form av moraliserande men har tyvärr verklighetsbakgrund. Jag har träffat folk som läst 10 A-kurser för att hålla sig flytande, vilket måste vara den mest systematiska, långsamma och minst njutbara form av att "strula till sitt liv" som tänkas kan.
Jag har också studerat med människor som mer eller mindre öppet vidgått att de läste bara för att kunna få studiemedel. När jag nu undervisar är det här ett problem jag måste anstränga mig för att tänka bort, för att inte döma ut människor som ointresserade latmaskar utan tro på att de faktiskt tycker att det är intressant och vill lära sig. Men det vore helt enkelt ohederligt av mig att hävda att det inte åtminstone delvis förhåller sig på det här sättet.
Man behöver dock inte göra dessa studenter till ett slags cyniska bidragsfifflare; ur en synvinkel är de lika mycket offer. Jag har länge varit irriterad på att universitetet och CSN lurar människor att låna pengar och läsa kurser de egentligen inte är så intresserade av - allt naturligtvis mot bakgrund av det hägrande löftet att få flytta från ett ställe i landsorten och få ta del av studentlivet. Jag tycker att det liknar en form av falsk marknadsföring. Samtidigt är vi ju beroende av att så många som möjligt söker till våra kurser för att gå runt ekonomiskt. Så ser den negativa ekonomiska spiralen ut - och för att bryta den krävs en smärre revolution av svenskt högskoleväsende.
Allt detta är minst sagt problematiskt, och torde vara välbekant för alla som pluggat eller jobbat på någon av universitets humanistiska utbildningar. Det är lyckligtvis inte hela sanningen. Ett förslag som det SN för fram skulle slå över hela linjen: både slackers och de faktiskt hårt arbetande studenter (som också finns) skulle få sitt bidrag sänkt.
Andra invändningar mot svenskt näringslivs förslag är lätta att komma på. På det allra mest övergripande planet kan man naturligtvis ifrågasätta huruvida Sverige verkligen är så pressat ekonomiskt att vi inte till viss del skulle ha råd med utbildning för (ut)bildningens egen skull, för att ge sina medborgare ett rikare liv. Man skulle kunna invända att sådant ska tillhandahållas av gymnasieskolan, men så är ju uppenbarligen inte fallet.
Konsekvenserna för våra utbildningar av ett förslag som NS:s är enkla att se. Det skulle definitivt minska inslaget av en studentkategori som det redan finns alltför lite av - studenter som läser en kurs eller två inom humaniora innan de tar en examen inom ett annat kvalificerat område där de kommer att ha inflytande över andra människor, och där kunskaper i humaniora inte är fy skam (psykologi, juridik, medicin, mm). Ur min synvinkel är det här någonting lovvärt som ska belönas snarare än straffas. Ungefär som språkstudier skulle ge fler gymnasiepoäng tycker jag att universitetet borde uppmuntra studenter att skaffa sig en allsidig bildning. Det skulle dessutom kanske bidra till att riva ner den olyckliga föreställningen om "två kulturer". Som ett exempel på en sådan satsning som lyckats bra hänvisar jag till den kurs i humaniora för läkare som Anders Palm hållit vid Lunds universitet.
Svenskt näringslivs förslag skulle vidare skrämma bort talanger: studenter med goda förutsättningar och bra gymnasiebetyg skulle nog - om de någonsin tvekade - definitivt välja den tekniska eller juridiska utbildningen om kursen i litteraturvetenskap innebar sämre ekonomi. Det skulle definitivt förstärka föreställningen om humaniora som ett slags akademiskt ghetto.

Archie Pillager eller Penny N. Zoola?

Så var det gjort: jag lämnade från mig ett kapitel på avhandlingen och kan nu ägna mig åt annat, t ex en långhelg i Stockholms skärgård, framlevd i sybaritisk lättja och välbehag. Om inte batteriet i min kamera lagt av skulle det här inlägget vara fullt av (er) komprometterande bilder på en blekfet, rödvinspimplande nordeuropé i en solstol. Var glada för det. Jag lyckades också få lite tid i Stockholm och träffade min gamla kompis Elin, som nu, likt alla jämnåriga kvinnor jag känner, fastnat för flugan "graviditet". Skämt åsido får det mig faktiskt att fundera. För mig tycks ingenting naturligt, inte ens den biologiska naturens blinda och obevekliga kretslopp av födelse och död. När det blir dags kommer jag nog att tycka att åldrande är en trend som inte riktigt berör mig. Jag kommer att blicka ut från mitt mentala utkikstorn och dra slutsatsen att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med.

Till exempel att skriva klart den lilla artikel jag haft puttrande under terminen. Under tiden har ett skelett vuxit fram som det bara är att fylla ut - jag har känslan av att allt är enkelt och att texten skriver sig själv. Ibland undrar jag om min erfarenhet är universell eller om det är jag som är lat. Tycker forskare om utmaningar? I en enkel mening är svaret naturligtvis ja: ingen startar ett projekt som kommer att ta flera år utan att eggas av utmaningen i det hela. Men rimligtvis tycker ingen om när saker och ting är svårt: man vill ha insikter som kommer av sig självt, utan prövande ögonblick av kris, eller beslut man tvingas till på grund av tidspress eller oro. Jag vill i alla fall att texten ska skriva sig själv, som den gör nu. Men vad innebär det egentligen? Ska jag formulera om frågan så här: "tycker forskare om att tänka?" och besvara den nekande? Helt bortom eventuell kokett ödmjukhet måste jag erkänna att jag nog egentligen inte tycker om att tänka, naturligtvis beroende på hur man definierar den förmågan. Jag känner igen det på ett rent fysiskt besvär när jag tvingas till det, och att man annars inte tänker på att man tänker utan ägnar sig åt en typ av mental aktivitet som ur den passiva aspekten är mer besläktad med konsten, till sin aktiva mer med det praktiska handlaget, än någonsin det matematiska problemet.

För att fortsätta på temat "inte tänka" har jag passande nog på sistone ägnat mig (om det är rätt verb) åt Byrons Don Juan (andra skulle kanske se det som en fortsättning på Napoleontemat från förra inlägget). Boken är helt omöjlig att släppa när man väl plockat upp den, trots att det är svårt att säga varför den är så bra - dess kvaliteter är liksom inte möjliga att lokalisera till något särskilt ställe, vilket däremot är fallet med de svaga ställena, som man överraskar sig själv med att ha så stort överseende med. Eliot skrev en gång att den byronska diktens väsen var dess "bulk", vilket kanske stämmer; Auden skrev i sitt "Letter to Lord Byron":

I think a serious critic ought to mention
That one verse style was really your invention
A style whose meaning does not need a spanner,
You are the master of the airy manner.

Vilket, förtydligar han, inte alls är en back-handed compliment.

Se där, ännu lite mer av mentala strövtåg och den verbala motsvarigheten till att titta sig i spegeln och se till att håret ligger rätt.