Sunday, October 17, 2010

Allmän adiafora XII


30/10 kl. 18.20: Läsa, ett intransitivt verb? Trots att jag ligger några dagar efter planeringen har jag inte kunnat låta bli att glupskt läsa i Lytton Stracheys Eminent victorians, som jag ägt i några dagar. Igår kämpade jag att hålla uppe ögonen, och försköt min noga iakttagna dygnsrytm, bara för att läsa klart kapitlet om kardinal Manning. Det inträffade somofta äger rum då det lästa gjort intryck: i det halvinsomnade stadiet formar jag ord-tomma strukturer byggda på stilistiska egenheter i det lästa. Jag är bokstavligt talat besatt. Varför? Jag är inte särskilt intresserad av viktoriansk kulturhistoria, varken av meningslösa intriger bland tidens katolska kretsar vid tiden för Oxfordrörelsen, den sanna historien om Florence Nightingale, eller Matthew Arnolds far och det engelska skolsystemets reform. Ändå läser jag det här med ett större intresse än den mesta epik/lyrik/dramatik, eller för den delen fackböcker som handlar om någonting som ligger mig närmare. Vad boken handlar om är alltså i stort sett irrelevant när författaren verkligen kan skriva.

26/10 ca 16.00: drömmen om onyttig läsning. Jag tvingas gå igenom mina gamla böcker som jag haft i en depå i Lund (min brors källare) och bestämma mig för vad som ska vara kvar eller skänkas bort. Utrymmesbristen tvingar mig till en omänsklig kyla, och jag stänger mina öron för det tal som när som helst skulle höras om jag tog en paus och slog upp en av böckerna istället för att betrakta dem som ting med mer eller mindre besvärande utsträckning i rummet. Gamla, aldrig infriade drömmar om onyttig läsning kasseras: Kemins historia, Leviathan, Andrés (ballongfararens) journaler, Carlyles On heroes and hero-worship, tio volymer Agatha Christie. Jag minns hur jag tänkt att "den här måste jag ta hand om, den vore kul att läsa när jag får tid", och betraktar mitt naiva jag med nedlåtande vuxenhet. Jag far fram med cynismen och snusförnuftet hos en förlagsdirektör, betraktar böckerna som material som ska inhysas någonstans. På väg därifrån känner jag mig riktigt duktig, och kan konstatera en seger för realitets- över lustprincipen, bara för att se att SOL-biblioteket gallrar ut böcker och säljer billigt. Vips står jag där
med en kasse böcker i handen: Polheims undersökning av arabesk-begreppet, Steiners bok om Duinoelegierna, en snygg utgåva av L'education sentimentale. De här måste jag ta hand om, det vore kul att läsa dem någon gång när jag får tid.

15/10 kl. 17.30: Diogenes Laertios berättar om en kyniker (jag kommer inte ihåg vem) som en gång var ute och gick i Atens utkanter, då han såg en soldat som ramlat ner i en grop och brutit benet. Kynikern i fråga höll det för en sanning att det inte fanns några anledningar att hjälpa sina medmänniskor, och följaktligen sket han i att hjälpa soldaten och gick därifrån utan att säga ett ord. Folket i Aten tyckte att han burit sig illa åt, men militären med det brutna benet skulle, sedan han fått hjälp av en annan förbipasserande, faktiskt respektera hans beslut. Kynikern levde ju åtminstone som han lärde.
Den senaste veckan har jag hjälpt två finkar som förirrat sig in i min lägenhet och i trapphuset (det kan, när jag tänker efter, faktiskt röra sig om samma fågel, som bara inte lärt sig sin läxa eller helt enkelt vill vara nära mig). Av någon anledning (parallellen är ju rätt svag när man tänker efter) kom jag att tänka på kynikern. Om han inte hade haft ett behov av att visa att han levde som han lärde, skulle han då kanske ha hjälpt soldaten? Om han skulle ha hjälpt en fågel, vad hade det betytt? Och vad betyder det att jag inte nöjer mig med att hjälpa en fågel, utan måste berätta det på den här bloggen?

17/10 kl. 20.30: Jag håller på att gå igenom hur ordet "beskrivning" användes under 1700-talet, som en del av min undersökning av bildlighet i naturdikten och dess relation till andra skrivarter. Sökordet "beskrifning" ger en hel del roliga resultat. Förutom den ymniga floran av topografiska skrifter kan man stöta på poster som den följande: Beskrifning
at uppå tobaks dosor nyttja den förswenskade runstafwen såsom beständig almanach. Utgifwen af C.N. =(Rubr.)= (Fahlun, tryckt hos Pehr Ol. Axmar, 1786.). Låter som en riktig kioskvältare, inte sant? Jag återkommer med mer info till allmänheten när jag fått kika på boken lite närmare.
Apropå det
har specialläsesalen blivit min nya fristad. Det fanns en tid i min oregerliga men vetgiriga ungdom då jag drömde om att gå i kloster eller hamna i fängelse för att kunna läsa utan distraktioner. Denna (inte helt o-kinky) fantasi förverkligas av specialläsesalen, där man måste avhända sig allt utom papper och penna och övervakas genom en glasruta. Om jag suttit där i 4 timmar har jag ägnat högst 3 minuter åt annat än att läsa och anteckna. På sätt och vis förverkligar denna plats den bibliotekets inneboende idé som bara ibland skymtar till, och som är alltmer sällsynt nu när de flesta bibliotek görs om till högljudda multimediacentraler eller en sorts caféer där man samlas för grupparbeten.

Monday, October 4, 2010

sonette, que nous veux-tu?

Ibland får jag för mig att alla mina favoritdikter är sonetter, men kanske är det bara för att de är lätta att memorera och därför så lätt anmäler sig som kandidater då frågan ställs. På mitt gamla jobb brukade jag ibland ha med mig en sonett uppskriven på en papperslapp och humma på den under dagen medan min kropp, kvarlämnad i demiurgens rike, utförde de handlingar jag fick betalt för. En hel del av Shakespeare, Baudelaire, Mallarmé, Stagnelius sitter kvar sedan dess - skulle jag hamna i en fängelsehåla skulle jag ha viss hjälp att behålla sinnesnärvaron.
Det är kul att höra P1:s bibliotekets program om sonetten, med Eva Ström, Magnus William-Olsson och Malte Persson. Eva Ströms översättningar av Shakespeares sonetter har jag nallat lite på från hennes hemsida, och det gav mersmak. Att det nu blivit en bok, och att den följer den så enkla och nacksmärtereducerande principen att trycka original och översättning bredvid varandra, är glädjande. Den ska genast inhandlas. Eva Ström har förnuftiga iakttagelser kring sonettens form, och det enda tråkiga med samtalet är att så mycket utrymme slösas på den överskattade och uttjatade sonetten nr 18. Så jävla exceptionell är den inte.
Det är desto mer upplyftande att slutet av programmet ägnas sonetten i samtidslitteraturen. Det är en gammal fascination hos mig, som faktiskt skrev en c-uppsats om Göran Sonnevis Små klanger; en röst med fokus på sonetten som form. Den svenska poesins utveckling sedan dess har gjort det något mindre genant att återvända till den, eftersom de spekulationer jag ägnade mig åt i den avslutande diskussionen delvis besannats. Att sonetten skulle bli en fullt möjlig form med den mer eklektiska och pastischerande varianten av postmodernism (herdedikter som utspelar sig på Times square, villanellor om Karl-Alfred etc.) är lätt att förstå; att sonetten nu kan användas i så allvarliga syften (Magnus William-Olssons senaste, t ex) är möjligen lite mer överraskande. Lars Forssells Sånger kallades "kitsch" (och var det kanske också, i en icke-nedvärderande mening) på åttiotalet. Men nu verkar det vara möjligt att skriva sonetter utan att ha ett ironiskt förhållningssätt till formen, utan att fnissa över att man sitter och sysslar med något så otidsenligt. Kanske utgör sonetten ett exempel på detta sällsynta: den konstnärliga rationalitetens triumf över historien. Det är en märklig men trots allt inte orimlig tanke.