14/3 kl. 18.00: Läshunger och ombytlighet. Jag har svårt att systematiskt läsa, t ex att beta av det viktiga inom en viss epok: jag vill att upplevelserna ska förhålla sig kontrasterande till varandra. Jag vill hoppa mellan det lätta och det svåra, det fantastiska och det prosaiska, mellan fakta och fiktion, osv. Plötsligt längtar jag efter science fiction, en genre jag vanligtvis betraktar som det tråkiga och osexiga resultatet av finnig teknikonani. Kanske påverkas jag av att den genren är så i ropet. Tidningarna får allting att låta tilltalande, som reklam för saker man inte behöver, men som är någonting annat än det man har och därför intressant.
Nu sitter jag fast i det elizabethanska dramat inför en kurs senare i vår, och möter mängder av texter jag inte hade en aning om var så bra. Jag gillade Horatio och Bel-Imperias kärleksduett i The Spanish Tragedy av Thomas Kyd; Marlowes Tamburlaine innehåller något av den bästa dramatiska vers jag läst; jag har upptäckt att den Shakespereanska komedin kan vara ett "glädje"- snarare än ett "skrattspel", osv osv. Ändå är jag stundvis less på det hela, less på själva dramaformen. Jag resonerar nästan som Humbert Humbert i Lolita:
”a form that smacks of stone-age rites and communal nonsense despite those individual injections of genius, such as, say, Elizabethan poetry which a closeted reader automatically pumps out of the stuff.”
När jag ledsnar på det rituella har jag åtminstone versen, som håller en förbluffande hög lägstanivå. Hur som helst har jag en önskelista som i hypotetiska hyllmeter troligtvis övergår de olästa böcker jag har i hyllan - de överlappar sällan varandra. Senast jag hade en riktigt bra, dvs. fri, stund med böckerna var när jag var i Ludvika och tog lite allmän paus från mina plikter. Jag tror att man måste göra det emellanåt för att komma ihåg hur man egentligen gör för att läsa. Inte för att vara snäll mot sig själv eller "unna" sig något, nödvändigtvis, utan om inte annat av rent tekniska anledningar.
Lö 6/3 kl. 18.30: Såg en puckelrygg, en riktig en. Han tittade t om åt sidorna genom att vrida på hela kroppen. Jag anser ändå inte min tidigare åsikt i frågan vederlagd.
To 4/3 kl. 10-10.45/14-14.30: Två stolar, två samtal. Jag påbörjade idag min samtalsterapi hos psykologstudenterna. Prisvärt och möjligen lite intressant, tänker jag. Senare samma dag gick jag och klippte mig. Jag hade natten innan sovit lite dåligt, och på tåget hem dåsade jag till lite, eller lät åtminstone tankarna driva iväg. Dagens två samtal gled in i varandra: jag visste inte vad som hade varit ”viktigt” eller ”befriande”, vad som varit tomt och kanske nästan plågsamt i sin tomhet: min ändlösa monolog i stolen hos psykologen in spe (som såg ut att vara 22 år gammal), eller det nödtorftiga värn mot tystnaden och entropin som utgjordes av min ”dialog” med hårfrisörskan. Allting, innehållet i bägge samtalen, var egendomligt platt, alla ord lagda på samma nivå i en slags jämlikhet som nästan vore skrämmande om det inte vore för solen som sken in i båda dessa rum, och som på något sätt var det som allting egentligen handlade om. Häftar inte fast vid något, tänkte jag, och tittade på de hoppande dammpartiklarna.
