Allmän adiafora V

4/5 kl. 16.30: Jag gick på mataffären i Klostergården och träffade en gammal arbetskamrat, som hade med sig sin dotter.
Arbetskamrat: "Jaha, hur är det med dig då? Du studerar?"
Jag: "Ja."
Dottern: "Vad studerar du till? Du ser ut som en kock."
Jag: "Du, om du tittar på vad jag har handlat ser du att jag knappast utbildar mig till kock."
Dottern: "Blä, bönor!"
Jag: "Hördu, bönor är väldigt nyttigt. Det kan man äta istället för kött."
Dotter: "Då pruttar man så mycket."
Arbetskamrat: "Ja, men tänk på kött då. Det kan ruttna i magen."
Dotter: "Blä, mamma, nu fick jag en helt grön känsla!"

Sö 10/5 kl. 02.50: Jag gick fram till några snubbar utanför krogen och tiggde till mig en cigarett. En av dem sade till sin kompis (som var extremt lik Ross Kemp, och, skulle det visa sig, betedde sig ungefär som densamme i hans cameo i Extras): "jävlar, vad du ser tjackad ut!" Jag höll med, med tillägget att hans pupiller såg ut som stekpannor. Då tog han med mig en bit bort och skulle "snacka", varpå han visade mig sitt körkort, och nog försökte se hotfull ut, även om det suddades ut helt av amfetaminet, som i och för sig ger intensitet åt människors handlingar, men snarare ger dem ett drag av förbindlighet än aggression. Eftersom jag inte förstod var det var som var så speciellt med namnet på hans körkort kände han sig tvungen att förklara att han ägde hela stan, att han "knullade" hela stan. "Jag kan göra vad som helst, typ sticka hem till nån och bara ta allt jag vill ha, fattar du?" Jag sade att jag förstod, men jag tror inte att han förstod att jag förstod, för han kände sig uppenbarligen tvungen att illustrera sin makt. "Jag kan t ex göra så här" sade han och tog cigaretten som jag just fått av honom. "ja, jo, men det är ju din cigarett." "Ja, men i alla fall, du fattar, jag kan bara tända den nu." Han tog min tändsticksask och tvingades konstatera att den var tom. "Ja, men i alla fall, du fattar" sade han och gav tillbaka cigaretten. Jo visst fattar jag.

Sö 10/5 kl. 19.00: Mötte en gubbe som hälsade på mig, och det kändes fint. Varför är det bara barn och gamla som hälsar på främlingar? (Ekelöf: "de omedvetna och de mycket medvetna/ de som inte tagit vad de skall få/ och de som lyckligt förlorat vad de fått") Det finns undantag då vanliga vuxna och ungdomar hälsar på varandra, t ex när man möts på ett smalt promenadstråk i en nationalpark eller dylikt.

Fre 22/5 kl. 01.30: Medan jag borstade tänderna tittade jag på förpackningen med mina kontaktlinser. Tydligen ligger de i någonting som kallas "buffrad" saltlösning. Vad betyder "buffrad"? (jag har fortfarande, i skrivande stund, inte slagit upp det). Jag utgick från att det var en inlånad, teknisk term, eftersom ordet tycktes internationellt. Så här såg den flerspråkiga texten ut:

(S) Mjuka kontaktlinser med hanteringsfärg i en buffrad saltlösning.

(N) Myke kontaktlinser med håndteringsfarge i en buffret saltopplösning.

(FIN) Värillistä pehmeää piilolinssiä puskuroidussa suolaliuoksessa.

(DK) Blöde kontaktlinser med håndteringsfarve i en bufferet saltvandsoplösning.

(GB) Tinted soft contact lenses in buffered saline.

Märk att ordet "buffrad" i lite olika varianter förekommer i den svenska, norska, danska och engelska texten. Men inte i den finska. Finnarna har alltså en helt egen, fullkomligt ogenomtränglig beteckning för ordet "buffrad"! Jag vågar inte gissa vilket ord det är, eftersom jag lärt mig att finskan har ett kasussystem, så det måste inte vara det näst sista ordet ("puskuroidussa"), även om det tycks troligt. Ändå är "puskuroidussa", trots en viss ljudlikhet genom inslagen av -u och -uss, tillräckligt avlägset från "buffrad" för att kunna beteckna någonting helt annat. Jag kände mig okunnig och gick till sängs.

Kylskåpspoesi förklarad

Av Guardians boksida tipsas jag om en intervju med William Carlos Williams (hur länge sedan var det jag läste honom? På tok för länge sedan.). Han förklarar där bakgrunden till sin mest kända dikt, "This is just to say", en av de finaste kärleksdikterna (om det nu är en kärleksdikt), eller åtminstone en av de få dikter som lyckas vara "rara" utan sackarinpatos eller insmickrande. Som alltid uppnår Williams den effekten genom ett anti-poetiskt språk som balanserar på gränsen till det "icke-poetiska" överhuvudtaget. På något sätt lyckas han kommunicera en stor ömhet inför vardagstingen, i stort sett genom deras blotta omnämnande. Jag antar att radbrytningen står för en stor del av magin. Här är dikten:

This Is Just to Say

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold.

Verklighetsbakgrunden är precis som det verkar; inga konstigheter där. Hans fru - "the woman who's there, with whom you are supposed to be in love and sometimes are" - hade lämnat saker i kylen som Williams helt enkelt inte kan låta bli att äta upp. Det framgår inte om dikten är en bearbetning av hans "förlåt"-lapp, eller om han föredrog att skriva en dikt direkt. Hur som helst tycker jag att den är förbannat fin. Framför allt de två avslutande raderna är smarta: hade det bara stått "forgive me/they were delicious" hade en viktig effekt uteblivit. Nu går vi från "delicious" till det närmast synonyma "so sweet" till "so cold". Att plommonen var goda är en sak, men det viktiga är att hans njutning blir extra skuldbelagd genom att hans fru placerat plommonen i kylen - det är inte bara den materiella förlusten av några plommon utan det faktum att hon planerat att äta dem senare och i det syftet lagt dem på kylning. Det är definitivt en dikt som handlar om (som Williams säger) "affection" och kanske är en sådan här nästan betydelselös incident det enda sättet för sådana känslor att ge sig till känna. I och för sig kunde Williams förmedla även "större" känslor genom små incidenter och en mycket speciell, "sned" blick på tingen. Det behövs inga metaforer, bara en sorts andning över det betraktade som leder oss tillbaka till den outsagda känslan, vilken just därigenom tycks behålla sin intergritet. Det kunde ha lett till en begränsning, men ganska ofta lyckas han undgå miniatyrens gullighetsfängelse. Kunde han t om behandla akopalysen i det medium han valt? Kolla in följande dikt - kollisionen mellan titeln och själva dikten är obetalbar:

Complete destruction

It was an icy day.
We buried the cat
then took her box
and set fire to it
in the backyard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

+ Upptäckte att det fanns en svarsdikt till Williams av Kenneth Koch, som parodierar Williams sätt att be om ursäkt. Jag postar den också, eftersom den är rätt kul:

I chopped down the house that you had been saving to live in next summer.
I am sorry, but it was morning, and I had nothing to do
and its wooden beams were so inviting.

We laughed at the hollyhocks together
and then I sprayed them with lye.
Forgive me, I simply do not know what I am doing.

I gave away the money that you had been saving to live on for the next
ten years.
The man who asked for it was shabby
and the firm March wind on the porch was juicy and cold.

Last evening we were dancing and I broke your leg.
Forgive me, I was clumsy, and
I wanted you here in the ward, where I am a doctor!

Seriemord

När man läser dagstidningarnas seriestrippar undrar man vem de egentligen vänder sig till. Det är som om de på något sätt står fria från det krav att underhålla man vanligtvis ställer på serietidningar. Skulle någon köpa Laban om det vore ett seriemagasin? Äntligen har Fredrik Strage sagt det vi alla tänkt och levererar en kritik av dagstidningarnas slentrianmässiga inköp av seriestrippar som ingen människa rimligtvis kan tycka är roliga (av typen Laban). "Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor". Indeed.
Intressant är även påpekandet att "Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Där­emot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten." Kvalitet är på något sätt objektiv och universell. Även om Rocky ytligt sett kanske inte tycks vända sig till pensionärer har de nog större behållning av den serien än de icke-skämt som bara faller platt. Att man inte förstår dem beror på att de inte har effekt. En läsare av Rocky som inte hajar en hiphop-anspelning kan ändå känna av effekten och gissa sig till den ungefärliga innebörden av den tomma referensen. Det är kvalitet inom humor.
Av Strages text blir jag givetvis sugen på att läsa boken "Nybuskis" av Simon Gärdenfors, skapare av den odödliga karaktären DJ Röv (se ovan).

+ Det här har delvis med saken att göra: vem läser stripparna som egentligen utgörs av ett helt seriealbum uppstyckat på 50 dagstidningar (typ Fantomen)? Orkar de hålla reda på handlingen? Det har alltid varit ett mysterium för mig.

Idén om humaniora - ideologi och praktik

Jag läste aldrig Svante Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris när den kom ut. Dels hade jag inte råd att köpa boken vid tillfället, dels var jag trött på Nordins polemiska utspel. Inte därför att jag definitivt skulle tillhöra ett motsatt ideologiskt läger, utan därför att Nordins talang knappast kommer till sin rätt som polemiker. Oförmögen till den behärskning som krävs för att hantera floretten, tycks hans utfall som klumpiga svep med knölpåken. Det är därför en lättnad att se att boken är någonting annat och mycket mer än den offentliga debatten ger vid handen. Trots det i sig tendentiösa sättet att ordna materialet, är den skriven sine ira om inte helt sine studio.

Nordins infallsvinkel är naturligtvis idéhistorisk. Redan i början förklaras att perspektivet bestäms av hans egna kunskaper och en avgränsning görsa mot mer realhistoriska faktorer. Boken bewhandlar inte "grundandet av nya universitet och högskolor. Inte expansionen av antalet studenter och lärare. Inte kvinnoirnas inträde på den akademiska arenan. Inte den sociala breddningen. Inte upprättandet av forskningsråd. Inte hur styrningen av forskningen administrativt och politiskt ägt rum. Avsikten har varit att hålla framställningen inom begränsade ramar med fokus på den interna vetenskapsutveckling och på 'konceptet humaniora'" (s. 7-8)

Men det intressanta är att dessa faktorer tycks spöka i bakgrunden, medan de inte sällan tycks vara en stor del av problemet. Jag håller med om att den äldre idén om humaniora var fruktansvärt praktisk, då den innehöll en legitimering av verksamheten, om än ofta vag så åtminstone allmänt accepterad. Det finns i dag ofta en motsägelse mellan vad vi säger och vad vi gör på universitetet, kanske särskilt inom de estetiska vetenskaperna. Litteraturvetare spenderar sin tid med att läsa böcker och måste i någon - möjligen undermedveten - mening anse det för en värdefull syssla, samtidigt som den officiella ideologin ofta är kritisk mot traditionella bildningsvärden, kanon osv. En viss yrkesmässig schizofreni är resultatet. Troligtvis har vissa traditionella humanistiska idéer sedimenterats till praktiker även om de förlorat sin mer uppenbara ideologiska funktion.

Men om man räknar med denna motsägelse mellan praktik och ideologi, är det också där hoppet om en återfödelse finns. Paradoxen är givetvis att radikala teoretiker ofta varit de som (implicit) försvarat humaniorans "väsen", om inte alltid dess traditionella idé. Paul de Man, Michel Foucault, Fredric Jameson, eller längre tillbaka figurer som Adorno, ger kätterska svar på frågan om humanioras värde och funktion, men ger genom hela sin verksamhet inspiration till dess fortsatta utövande. Den teoretiska inskränkhet och brist på historiskt perspektiv som ofta finns hos dagens humanister var dem främmande. Men de var också produkter av ett helt annat utbildningssystem och ett helt annat samhälle.

Många av de problem som Nordin muttrar om tycks vara nästan pinsamt praktiska, beroende av en korkad skolpolitik och förslappning. Och de sakerna är lätt att hålla med om. Jag tycker själv att det är en aning genant att s k "French theory" läses på engelska (vi kan inte längre tyska och franska) och läses utan ett intresse för den vidare filosofihistorien (det är av någon anledning inte intressant, möjligen ett misslyckande från gymnasieskolans sida). För mig är det självklart att humanioras idé förutsätter en optik som fungerar genom kontraster: det specifika blir begripligt i ljuset av det allmänna eller intilliggande. Man förstår inte romantiken om man inte förstått upplysningen, osv. Den äldre humaniorans idé förutsatte ett sådant brett intresse, och även avvikande röster inom samma paradigm delade denna helhetssyn. Hur man än vrider och vänder på det kräver humaniora det intresset, en viss aptit. Tendensen till överdriven specialisering inom exempelvis litteraturvetenskapen gynnar inte direkt vidsynen. Jag kan utan vidare hålla med Peter Luthersson (citerad av Nordin, s. 202f.), när han talar om en

"metodisk och teoretisk fetischering: någon är expert på något perifert, säg könsrollsschabloner i schlagermusik 1957-72, studerat med hänvisning till Cultural studies-teoretiker, men denne vet inte ett dugg om Shakespeare eller Goethe, har aldrig läst Tennyson eller Jane Austen, känner inte ens till namnet på Ruben Darío eller Meret Oppenheim."

Det är möjligt att den typen av intresse som Luthersson efterlyser är (var) beroende av en humanistisk ideologi, "ett koncept om humaniora", av det slag Nordins bok är en svanesång över. Under alla omständigheter underlättades det åtminstone. Det kommer an på en ny generation att uppfinna humaniora igen, kanske i mer ödmjuka och försiktiga termer. För min egen del tycker jag att det är relativt oproblematiskt: har man en gång blivit "hooked" fortsätter man, tycker att fler och fler saker är av intresse, osv. En viss autonomi och visdom vad gäller intellektuella auktoriteter tycks även krävas. Istället för att helt underkasta sig någon teoretiker som är populär för tillfället, säg Gilles Deleuze, bör man kanske fråga sig: hur blev han den han blev? Genast sitter man med en läslista inkluderande allt mellan himmel och jord, från Platon till Virginia Woolf. Oavsett hur idén om humaniora kommer till uttryck - i en "positiv" variant av äldre snitt eller en "negativ" variant av modernare, "emancipatorisk" typ - kommer det grundläggande förhållningssättet att vara detsamma. Synd bara att alla försök att legitimera verksamheten kommer att låta som floskler.